Evangeliets tjänare kapitel 2. Från sida 14ren sida tillbaka

Uppdragets helighet.

(14)Predikanten står som Guds talesman till folket och i tanke, ord och handling skall han representera sin Herre. När Mose blev vald till att vara förbundets sändebud, blev det sagt till honom: ”Du skall föra folkets talan inför Gud.” (2 Mos. 18: 19) Också i vår tid utväljer Gud människor liksom Han valde Mose till att vara Hans sändebud och tungt är det ve som vilar på den som vanärar sitt heliga kall eller sänker det ideal som har ställts fram för honom i Guds Sons liv och verksamhet.

(14)Det straff, som drabbade Arons söner Nadab och Abihu, visar hur Gud ser på de förkunnare som gör något som vanärar deras heliga ämbete. Dessa män var ordinerade till prästtjänsten, men de hade inte lärt sig självbehärskning. Gamla, egoistiska vanor hade fått ett övertag som inte ens det ansvar, som deras ämbete medförde, förmådde bryta.

(14)När tidpunkten för gudstjänsten var inne och folkets böner steg upp till Gud, tog Nadab och Abihu, som delvis var berusade, var sitt eldkar och brände välluktande rökelse på dem. Men de överträdde Guds befallning genom att använda ”främmande eld” i stället för den heliga eld, som Gud själv hade tänt och som Han hade sagt skulle användas för detta ändamål. För denna synd gick det ut en eld från Herren och förtärde dem i folkets åsyn. ”Och Mose sade till Aron: ´Detta är vad HERREN har talat: På dem som står mig nära skall jag bevisa mig helig och inför allt folket bevisa mig härlig.´” (Se 3 Mos. 10: 1- 7)

(14)Jesajas uppdrag.
När Gud hade för avsikt att sända ut Jesaja med ett budskap till Sitt folk, tilläts Han först att i en vision se in i det allra heligaste i helgedomen. Han såg hur dörrtrösklarna och det inre förhänget i templet plötsligt lyftes upp eller drogs åt sidan. Han tilläts att se in i det allra heligaste, där inte ens profeten fick lov att sätta sina fötter. Det visades för honom i en syn hur Jehova satt på en hög och upphöjd tron, medan släpet av hans mantel uppfyllde templet. Runt omkring tronen var det serafer som vakter omkring den store Kungen, och de återspeglade den härlighet som omgav dem. Den djupa klangen av deras lovsånger till Herrens ära fick dörrtrösklarnas poster till att skaka som av ett jordskalv. Med läppar som var obesmittade av synd, lovsjöng dessa änglar Guds härlighet. ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot”, ropade de, ”hela jorden är full av hans härlighet.” Se Jes. 6:1- 8.

(15)När seraferna omkring tronen ser Guds härlighet, blir de så fyllda med helig vördnadsfull fruktan, att de inte ett ögonblick ser med beundran på sig själva. Deras lov och pris gäller härskarornas Herre. När de ser in i framtiden, då hela jorden skall uppfyllas av Hans härlighet, ljuder segersången från den ene till den andre med melodiska toner: ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot.” De känner sig fullständigt tillfreds med att ära Gud. När de befinner sig i Hans närhet, nedanför Hans godkännande leende, önskar de sig inte något mer. Genom att återspegla Hans bild, fullborda Hans befallning och tillbe Honom, har de uppnått sina önskningars högsta mål.

(15)Medan profeten lyssnade, blev Herrens härlighet, makt och majestät framställda för honom i en syn. I ljuset av denna uppenbarelse framträdde hans egen inre besmittelse för honom med en fruktansvärd tydlighet. Hans egna ord föreföll honom orena. I djup ödmjukhet utbröt han: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar, … och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.”

(22)Profetens ödmjukhet var äkta. När motsatsen mellan människan och den gudomliga karaktären stod klar för honom, kände han sig fullständigt otillräcklig och ovärdig. Hur skulle han kunna tala till folket om Herrens heliga krav?

(15) ”Då” skriver han, ”flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.”

(15)Då hörde Jesaja Herrens röst, som sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Stärkt av tanken på den gudomliga beröringen svarade profeten: ”Här är jag, sänd mig!”

(15)När Guds tjänare i tro ser in i det allra heligaste och ser den store Översteprästens gärning i den himmelska helgedomen, ser de att de är människor med orena läppar, människor som ofta har talat fåfänga ord. De har god anledning att misströsta när de ser sin egen ovärdighet i motsats till Kristi fullkomlighet. Med ett hjärta, som är fullständigt ovärdigt och olämpligt för sitt stora uppdrag, utropar de: ”Jag är förlorad!” Men om de, liksom Jesaja, ödmjukar sina hjärtan inför Gud, så kommer den gärning som utfördes för profeten, att utföras för dem. Deras läppar kommer att beröras med ett glödande kol från altaret. Därigenom kommer de att glömma sig själva för en känsla av Guds storhet och makt och genom Hans villighet att hjälpa dem. De kommer att inse vilket heligt uppdrag som har anförtrotts dem och vägledas till att avsky allt som skulle få dem att vanära Honom som har sänd dem ut med Sitt budskap.

(15)Det glödande kolet är en symbol på rening. De är också en framställning av kraften i Guds sanne tjänares ansträngningar. Till dem som överlämnar sig så helt till Herren, att Han kan röra vid deras läppar, lyder ordet: ”Gå ut i skördearbetet! Jag skall samarbeta med er.”

(15)Den predikant som har fått en sådan förberedelse, kommer att bli en kraft för det goda här i världen. Hans ord kommer att vara riktiga ord, rena och sanna, fulla av medkänsla och kärlek. Hans handlingar kommer att vara riktiga handlingar, en hjälp och en välsignelse för de svaga. Kristus kommer alltid att vara hos honom och behärska hans tankar, ord och handlingar. Han har lovat att segra över stolthet, begär och egoism. När han försöker leva upp till detta löfte, samlar han andlig kraft. Genom daglig gemenskap med Gud blir han mäktig i kunskap om Skrifterna. Han har sitt umgänge med Fadern och Sonen. När han alltid lyder Guds vilja, blir han dagligen bättre utrustad för att kunna tala ord, som kommer att vägleda okoncentrerade själar till Kristi fårafålla.

nästa kapitel