Evangeliets tjänare kapitel 20. Från sida 79ren sida tillbaka

Fjärde avsnittet - Nödvändiga egenskaper
Uppoffrande hängivenhet

(79) ”…under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare… (2 Kor. 6:4)

(79)För att en man skall kunna bli en framgångsrik predikant, måste han ha något mer än bokliga kunskaper. Den som arbetar för själar måste äga en uppoffrande hängivenhet, redbarhet, förstånd, flit, energi och taktfullhet. Ingen, som äger dessa egenskaper, kan vara underlägsen. Han kommer i stället att utöva ett imponerande inflytande till det goda.

-----------

(79)Kristus lät Sina krav och önskningar helt och hållet underodnas det uppdrag som var Hans - det uppdrag som bar himlens insignier. Han lät allt vara underordnat den gärning som Han kom till denna värld för att utföra. När Hans mor fann Honom som barn sitta i rabbinernas skola och sade till Honom: ”Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig”, svarade Han - och detta svar är ett uttryck för grundtonen i Hans livsgärning: - ”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?” (Luk. 2:48- 49)

(79)Samma trohet, samma uppoffrande hängivenhet, samma underkastelse under Guds krav som kom till synes hos Kristus, måste visa sig hos Hans tjänare. Han lämnade Sitt trygga och fridfulla hem, lämnade den härlighet Han hade hos Sin Fader innan världen var till, lämnade Sin ställning på universums tron och trädde fram som en lidande, frestad människa, gick ut i ensamhet, för att med sina tårar så och med Sitt blod vattna Livets säd för en förlorad värld.

(79)På samma sätt måste Hans tjänare gå ut för att så. När Abraham blev kallad till att vara en såningsman för att strö ut sanningens säd, sade HERREN till honom: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig… och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.” (1 Mos. 12:1. Hebr. 11:8) Han drog ut som Guds ljusbärare, för att hålla Hans namn vid liv på jorden. Han lämnade Sitt land, Sitt hem, Sina släktingar och alla behagliga umgängeskretsar som hörde ihop med hans jordiska liv, för att bli en pilgrim och en främling.

(80)På samma sätt kom meddelandet till aposteln Paulus medan han bad i templet i Jerusalem: ”Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta.” (Apg. 22: 21). Så måste de som kallas att förena sig med Kristus, lämna allt för att följa Honom. Gamla umgängeskretsar måste brytas, planer för livet måste överges, jordiska förväntningar måste läggas åt sidan. Med möda och under tårar, i ensamhet och genom självuppoffring måste säden sås.

(80)De som helgar sig åt Gud med kropp, själ och ande, kommer ständigt att få en ny gåva i form av fysisk, själslig och andlig kraft. De har tillgång till himlens outtömliga förråd. Kristus ger dem en fläkt av Sin egen Ande, livet av Sitt eget liv. Den helige Ande sätter Sina högsta krafter i verksamhet i hjärta och sinne och Guds nåd förökar och mångdubblar deras förmågor. Varje fullkomlighet i den gudomliga naturen kommer dem till hjälp i arbetet med att frälsa själar. Genom samarbetet med Kristus görs de fullkomliga i Honom och i sin mänskliga svaghet sätts de i stånd till att utföra Allmaktens gärningar.

(80)Frälsaren kommer inte att godta en delad tjänst. Den som arbetar för Gud måste dagligen lära sig vad det innebär att överlämna sig helt. Han måste studera Guds ord och lära sig förstå det och lyda dess bud. På det sättet kan han nå upp till normen för ett framstående kristet liv. Dag för dag arbetar Gud med honom och fulländar den karaktär som skall bli bestående i det slutliga provet. Och dag för dag utförs inför människor och änglar ett upphöjt experiment. I den troendes liv kan de se vad evangeliet kan göra för fallna människor.

(80)När Kristus kallade Sina lärjungar till att följa Honom, erbjöd Han dem inga smickrande utsikter i det här livet. Han gav dem inte något löfte om vinning eller världslig ära. De slöt inte heller något avtal om vad de skulle få. Till Matteus, som satt vid tullhuset, sade Frälsaren: ”Följ mig! Då steg Matteus upp och följde honom.” (Matt. 9: 9) Innan Matteus gick in i tjänsten, väntade han inte för att ställa krav om en viss lön, som motsvarade det belopp han fick i sin tidigare sysselsättning. Utan att ställa frågor eller tveka följde han Jesus. För honom var det tillräckligt att han skulle få vara tillsammans med Frälsaren så att han kunde höra Hans Ord och förena sig med Honom i Hans gärning.

(80)Så var det också med de lärjungar som hade blivit kallade tidigare. När Jesus bjöd Petrus och hans kamrater att följa Honom, lämnade de ögonblickligen sina båtar och nät. Några av lärjungarna hade vänner som var beroende av dem för sitt underhåll, men när de fick Frälsarens inbjudan, väntade de inte för att fråga: ”Vad skall jag leva av? Hur skall jag kunna försörja min familj? De löd kallelsen. När Jesus senare frågade dem: ”När jag sände er utan börs, utan lädersäck och sandaler, saknade ni då något?” så kunde de svara: ”Nej, inget.” (Luk. 22: 35)

(81)I dag kallar Frälsaren oss till Sin gärning, liksom Han kallade Matteus och Johannes och Petrus. Om våra hjärtan berörs av Hans kärlek, så kommer frågan om lön inte att vara det första vi tänker på. Vi skall glädja oss över att vara Kristi medarbetare och vi skall inte vara rädda för att lita på Hans omsorg. Om vi gör Gud till vår styrka, så kommer vi att ha en klar uppfattning om vår plikt och ha osjälviska föresatser i sikte. Den drivande kraften i våra liv kommer att vara en ädel avsikt, som kommer att lyfta oss upp över låga bevekelsegrunder.

(81)Många som Herren skulle kunna använda, vill inte höra och lyda Hans röst framför alla andras. Släkt och vänner samt tidigare vanor och umgänge har ett så starkt inflytande över dem, att Gud bara kan ge dem litet undervisning och meddela dem litet kunskap om Sina avsikter. Herren skulle göra långt mer för Sina tjänare om de var helt överlåtna till Honom och satte Hans tjänst högre än släktskapsband och alla andra jordiska kontakter.

(81)En djupare helgelse är nödvändig
Tiden kräver större duglighet och en djupare hängiven uppoffring. Jag ropar till Gud: ”Res upp och sänd ut budbärare, som har full förståelse för sitt ansvar, män i vilkas hjärtan självupptagenheten, som är roten till all synd, har blivit korsfäst, män som är villiga att utan förbehåll helga sig till Guds tjänst, män hos vilka själarna är levande uppmärksamma på verkets helighet och på kallets ansvar, män som är fast beslutna att inte ge Gud ett bristfälligt offer som varken kostar dem ansträngning eller bön.

(81)Hertigen av Wellington var en gång närvarande vid ett tillfälle, då en grupp kristna män diskuterade möjligheten till framgång i en missionsverksamhet bland hedningarna. De bad hertigen uttala sig om huruvida det enligt hans åsikt var sannolikt att en sådan verksamhet skulle kunna inbringa ett resultat som svarade mot omkostnaderna. Den gamle soldaten svarade:

(82)”Mina herrar, vad är Er marschorder? Framgång är inte något som Ni skall diskutera. Om jag läser Er order rätt, så lyder den så: ´Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.´ (Mark. 16:15) Mina herrar, lyd Er marschorder!”

(82)Mina bröder, Herren kommer. Vi behöver sätta in all kraft på att fullfölja det verk som ligger framför oss. Jag ber er att gå helt upp i arbetet. Kristus gav Sin tid, Sin själ och Sin kraft till arbetet för mänsklighetens nytta och välsignelse. Hela dagar utvaldes till verksamhet åt Gud. Hela nätter tillbringades i bön om kraft att möta fienden och bön om kraft att hjälpa dem som kom till Honom för att få lindring. Liksom vi kan följa en rinnande bäcks lopp genom att lägga märke till den linje av levande grönt som den frambringar, så kan Kristus ses i de barmhärtighetsgärningar som utmärkte varje steg på Hans väg. Överallt där Han färdades, spirade hälsa fram, och lycka följde där Han gick fram. Så enkelt framhöll Han Livets Ord att ett barn kunde förstå det. De unga kände sig gripna av Hans tjänande Ande och försökte efterlikna Hans kärleksfulla sätt att handla genom att hjälpa dem som behövde stöd. De blinda och de döva gladde sig, då Han var närvarande. Hans ord till de okunniga och syndiga öppnade en Livets källa för dem. Han delade ut Sina välsignelser i rikt mått och utan uppehåll. De var de insamlade skatterna från evigheten, givna i Kristus, Faderns gåva till människorna.

(82)De som arbetar för Kristus bör vara lika övertygade om att de inte är sina egna, som om deras identitets sigill vore inpräglat på deras person. De måste vara besprängda med Kristi offerblod. De bör också i en anda av fullständig hängivenhet besluta sig för att de genom Kristi nåd kommer att vara ett levande offer. Men hur få är det inte bland oss, som betraktar syndares frälsning i samma ljus som den himmelska världen ser den - som en plan som från evighet har beslutats i Guds sinne! Hur få av oss är det inte, som har våra hjärtan knutna till Återlösarens hjärta i detta högtidliga, avslutande verk! Det finns knappt en tiondedel av det medlidande med ofrälsta själar som det borde finnas. Det finns så många som måste varnas, men hur få är det inte, som har så mycket förståelse för Gud, att de vill vara allt eller ingenting om de bara kan se själar bli vunna för Kristus!

(82)När Elia stod i begrepp att lämna Elisa, säger han till denne: ”Bed mig om vad du vill att jag skall göra för dig, innan jag tas ifrån dig.” Elisa sade: ”Må en dubbel arvslott av din ande komma över mig.” (2 Kung. 2: 9) Elisa bad inte om världslig ära eller om en plats bland jordens stora män. Det som han begärde, var ett rikt mått av den ande som hade getts till en som Gud stod i begrepp att hedra genom att rycka bort honom. Han visste, att inte något annat kunde göra honom passande för den gärning, som skulle krävas.

(83)Evangeliets tjänare! Vad skulle ni ha svarat, om denna fråga hade ställts till er? Vad är ert hjärtas största önskan, när ni är upptagna med att tjäna Gud?

nästa kapitel