Evangeliets tjänare kapitel 27. Från sida 101ren sida tillbaka

Väsentliga egenskaper i tjänsten.

(101)Sympati
Gud vill förena sina arbetare i en gemensam medkänsla, en ren tillgivenhet. Det som gör den troendes själ till en livets doft och gör det möjligt för Guds Ande att välsigna hans ansträngningar, är det inflytande av kristuslik kärlek som omger honom. Kristen tro bygger inga murar mellan en människa och hans medmänniskor, utan förenar människor med Gud och till varandra.

(101)Lägg märke till hur öm och barmhärtig Herren är i Sitt sätt att handla med dem som Han har skapat. Han älskar Sitt vilsegångna barn och bönfaller det om att komma tillbaka till Honom. Den himmelske Fadern lägger Sin arm om Sin botfärdige son. Faderns klädnad döljer sonens trasor och ringen sätts på hans finger, som ett tecken på hans kungavärdighet. Men hur många är det ändå inte, som inte bara med likgiltighet utan med förakt betraktar den förlorade sonen! Liksom fariséerna säger de: ”Gud, jag tacker dig att jag inte är som andra människor.” (Luk. 18: 11) Men hur tror ni att Gud ser på dem, som, samtidigt som de gör anspråk på att vara Kristi medarbetare liksom den äldste brodern i liknelsen, är hårda, egenrättfärdiga och egoistiska, samtidigt som deras själ utkämpar sin kamp mot en stormflod av frestelser?

-----------

(101)Hur lite känner vi inte med Kristus när det gäller det som borde vara det starkaste bandet mellan oss och honom – medlidande med fördärvade, skuldbelastade, lidande människor som är döda i överträdelser och synder! Det är brist på medmänsklighet som är vår största synd. Många som menar sig framhålla Guds rättvisa, misslyckas helt med att visa hans ömhet och hans stora kärlek. Ofta är de människor som de bemöter med hårdhet och stränghet pressade av frestelser. Satan kämpar med dessa människor, och hårda, ovänliga ord gör dem missmodiga, så att de blir ett byte för frestaren. . . . .

(101)Vi behöver mer Kristuslik sympati. Inte bara för dem som vi tycker lever oklanderligt, utan också för stackars, lidande, kämpande människor, som ofta begår fel, som syndar och ångrar sig, som frestas och blir missmodiga. Vi bör gå till våra medmänniskor och visa medlidande med dem i deras svagheter, liksom vår barmhärtige överstepräst gör. - Hälsa för Hela Människan s 133

(102)Redbarhet
I vår tid behövs det män med mod, som fått genomgå en hel del, och en stark redbarhet, män som inte är rädda för att låta sin röst höras till försvar för det som är rätt. Till varje arbetare vill jag säga: ”Låt redbarhet prägla varje handling i dina officiella plikter! Allt tionde och alla pengar som anförtros åt dig för särskilda ändamål, bör genast placeras där de hör hemma. Pengar som har getts till Guds sak, bör inte användas till personligt bruk med den tanken att de kan betalas tillbaka senare. Herren förbjuder detta. Det är en frestelse från honom som gör sådant som är ont och endast ont. Den predikant som tar emot penninggåvor till Herrens förrådshus, bör ge vederbörande ett med dagens datum försett skriftligt kvitto på beloppet. Utan att vänta och därigenom ge tillfälle för sig själv att bli frestad att använda dessa pengar i en ekonomiskt svår situation bör han genast placera dem där de kan hämtas när de skall användas.

(102)Förening med Kristus
En livsviktig förbindelse med Överherden kommer att göra underherden till en levande Kristi representant, som verkligen är ett ljus i världen. En förståelse av alla punkter i vår tro är absolut nödvändig, men det är ännu viktigare, att predikanten helgas genom den sanning han presenterar.

(102)Den arbetare, som känner till vikten av en förening med Kristus, har en ständigt växande önskan om och en ständigt större förmåga att förstå innebörden av att göra tjänst för Gud. Han växer till i kunskap, ty tillväxt i nåden innebär större förmåga att förstå Skrifterna. En sådan är verkligen en Guds medarbetare. Han inser att han bara är ett redskap och att han måste vara passiv i Mästarens hand. Prövningar möter honom, ty om han inte blev prövad, skulle han aldrig komma att lära känna sin brist på vishet och erfarenhet. Men om han i ödmjukhet och tillit söker Herren, kommer varje prövning att samverka till hans bästa. Under tiden kan det se ut som om han kommer till korta, men hans skenbara nederlag kan vara Guds väg för att skaffa honom verklig framgång och kan leda till en fullständigare självkännedom och en fastare förtröstan på Gud i himlen. Kanske begår han fel i framtiden, men han lär sig att inte upprepa dessa fel. Han blir starkare att motstå det onda och andra drar nytta av hans exempel.

(103)Ödmjukhet
En Guds tjänare bör i utomordentligt hög grad äga ödmjukhet. De, som har den djupaste erfarenheten i det som hör Gud till, kommer att vara de som befinner sig längst borta från högmod och självupphöjelse. Eftersom de har en djup förståelse för Guds härlighet, känner de att den ringaste platsen i Hans tjänst är alltför hedrande för dem.

(103)När Mose kom ner från berget efter att ha tillbringat fyrtio dagar tillsammans med Gud, visste han inte, att hans ansikte sken med en glans som förskräckte dem som såg honom. . . .

(103)Paulus hade en mycket anspråkslös uppfattning om sin framgång i det kristna livet. Han talar om sig själv som den störste bland syndare. Och han sade också: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet.” (Se 1 Tim. 1: 15.) (Fil 3:12) Och ändå hade Paulus blivit högt hedrad av Herren.

(103)Vår Frälsare förklarade Johannes Döparen för att vara den störste bland profeterna. När Johannes blev tillfrågad om han var Kristus, förklarade han sig emellertid ovärdig till att ens knyta upp hans sandalremmar. När hans lärjungar kom till honom för att beklaga sig över att alla människor vände sig till den nye Läraren, påminde Johannes dem om att han själv bara skulle bereda vägen för Honom som skulle komma.

(103)Arbetare med denna anda finns det behov av i dag. De självgoda och självbelåtna kan Guds verk gott klara sig utan. Vår Herre kallar på arbetare som, väl medvetna om sitt eget behov av försoning genom Kristi blod, inte går in i sin uppgift med skryt eller självtillräcklighet utan med trons fulla visshet, därför att de inser, att de alltid behöver hjälp av Kristus för att kunna veta hur de skall behandla mänskliga själar.

(103)Allvar
Det behövs större allvar. Tiden går fort och det behövs människor som är villiga att arbeta så som Kristur arbetade. Det räcker inte att leva ett stilla böneliv. Andliga betraktelser kommer inte ensamma att ge världen vad den behöver. Kristen tro skall inte bara vara en inåtvänd påverkan på våra liv. Vi måste vara fullt vakna, energiska, allvarliga kristna, fyllda med en önskan om att förmedla sanningen till andra.

(104)Folket behöver höra nyheterna om frälsning genom tron på Kristus och budskapet måste ges till dem genom allvarlig, trogen ansträngning. Man måste söka efter själar, be för dem och arbeta för dem. Allvarliga förmaningar måste ges och innerliga böner sändas upp. Våra slappa, tomma böner behöver ersättas med djupt allvarliga bönerop.

(104)Liv och bekännelse
Många som bekänner sig frukta Gud har en ofullkomlig och ensidig karaktär. Dessa visar, att de som lärjungar i Kristi skola har lärt sina läxor mycket ofullkomligt. Somliga som har lärt sig att efterlikna Kristus i saktmodighet, visar inte Hans flit när det gäller att göra gott. Andra är aktiva och ivriga, men de vill gärna skryta. De har aldrig lärt sig ödmjukhet. Andra återigen lämnar Kristus utanför sitt arbete. De kan vara behagliga i sitt uppträdande och de kan visa medkänsla mot sina medmänniskor, men deras hjärtan har inte placerat Frälsaren i centrum och de har inte lärt sig himlens språk. De ber inte så som Kristus bad och de sätter inte samma värde på själar som Han gjorde. De har inte lärt sig att uthärda prövningar i sina ansträngningar för att frälsa själar. Somliga vet mycket litet om nådens förvandlande kraft och de blir egoistiska, kritiska och barska. Andra är lättledda och böjer sig ibland åt ena sidan och ibland åt den andra för att tilltala sina medmänniskor.

(104)Med hur ivrigt sanningen än framhålls, så kommer de ord som talas inte att vara till någon nytta, om inte det dagliga livet vittnar om denna sannings helgande kraft. Ett inkonsekvent handlingssätt förhärdar arbetarens hjärta och begränsar hans sinne och lägger stötestenar i vägen för dem som han arbetar för.

(104)Det dagliga livet
Predikanten bör vara fri från varje unödigt timligt bekymmer, så att han helt och hållet skall kunna ge sig hän åt sitt heliga kall. Han bör be mycket och ställa sig under Guds disiplin, så att hans liv måtte visa frukterna av sann självbehärskning. Hans språk bör vara korrekt: inga slanguttryck, inga intetsägande uttalanden bör falla från hans läppar. Hans klädsel bör stå i överensstämmelse med den sorts gärning han utför. Låt predikanter och lärare sträva efter att nå upp till det ideal som framhålls i Skriften. Låt dem inte försumma de små saker som ofta betraktas som betydelselösa. Försummelse i små saker leder många gånger till försumlighet i större ansvar.

-----------

(105)Arbetare i Herrens vingård har genom alla århundraden det godas exempel till att uppmuntra. De har också Guds kärlek, änglars tjänst, Jesu medkänsla och hoppet om att vinna själer för det rätta. ”De förståndiga skall då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och för evigt.” (Dan. 12: 3)

nästa kapitel