Evangeliets tjänare kapitel 28. Från sida 106ren sida tillbaka

Femte avsnittet - Predikanten i talarstolen.
Att förkunna Ordet

(106) ”Att inte låta sig förargas av något, så att inte prästämbetet får skulden.”

(106) ”Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning.” (2 Tim. 4: 1- 2)

(106)Dessa klara, rättframma och övertygande ord tydliggör en Kristi tjänares plikt. Han skall ”förkunna Ordet”, inte människors åsikter och traditioner, inte tilltalande berättelser eller sensationella historier, som bara sätter fantasin i rörelse och väcker känslor. Han skall inte upphöja sig själv, utan skall liksom inför Guds åsyn stå fram för en döende värld och förkunna Ordet. Det får inte vara något lättsinnigt, inte något skojfriskt, inte någon fantasirik tolkning. Predikanten skall tala uppriktigt och med djupt allvar, lik en röst från Gud som utlägger den Heliga Skrift. För sina åhörare skall han lägga fram de saker som har störst betydelse för deras nuvarande och eviga välfärd.

(106)Mina bröder predikanter, när ni står inför folket, så tala om de saker som är väsentliga, de saker som är lärorika. Undervisa om de stora praktiska sanningar som måste omsättas i det praktiska livet. Undervisa om den frälsande kraften hos Jesus. ”I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” (Ko1. 1:14) Försök att få era åhörare att förstå sanningens kraft.

(106)Predikanterna bör framhålla det trovärdiga profetiska Ordet som grunden för Sjundedags-Adventisternas tro. Profetiorna i Daniels bok och i Johannes uppenbarelse bör studeras omsorgsfullt och tillsammans med dessa ord: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd.” (Joh. 1:29)

(106)Det 24 kapitlet i Matteus evangelium visas för mig gång på gång som något allas uppmärksamhet skall riktas emot. Vi lever i den tid, då förutsägelserna i detta kapitel går i uppfyllelse. Låt våra predikanter och lärare förklara dessa profetior för dem som de undervisar. Låt dem i sina föredrag utelämna saker som är mindre väsentliga och framhålla de sanningar som kommer att vara avgörande för själars öde.

(106)Den tid som vi lever i kräver ständig vaksamhet och Guds tjänare skall framhålla sanningen om sabbatsfrågan. De bör varna världens invånare för att Jesus snart kommer med kraft och stor härlighet. Det sista varningsbudskapet till världen skall leda människorna till att se den betydelse, som Gud tillmäter Sin lag. Sanningen skall framhållas så tydligt, att ingen överträdare som hör den skall ha någon ursäkt, om han försummar att iaktta vikten av att lyda Guds befallningar.

(107)Jag har uppmanats att säga: Samla från Skriften ihop bevisen för att Gud har helgat den sjunde dagen och låt dessa bevis läsas upp för församlingen. Låt dem som inte har hört sanningen få veta, att alla som vänder sig bort från ett tydligt: ”Så säger Herren”, måste ta konsekvenserna av sitt handlingssätt. Genom alla århundraden har sabbaten varit provet på lydnad mot Gud. ”Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn”, säger Herren. (2 Mos. 31: 17)

(107)Tillvägagångssätt i heliga angelägenheter.
Evangeliet möter nu motstånd från alla håll. Aldrig har ondskans förbund varit starkare än i vår tid. Onda andar förenar sig med mänskliga redskap för att föra krig mot Guds bud. Traditioner och osanning upphöjs över den Heliga Skrift, förnuft och vetenskap över uppenbarelsen, mänsklig begåvning över Andens undervisning, former och ceremonier över gudsfruktans levande kraft. Grova synder har skiljt folket från Gud. Otro blir fort modernt. ”Vi vill inte ha honom till kung över oss”, säger tusentals. (Luk. 19:14). Guds tjänare måste höja rösten som en basun och visa folket dess överträdelser. De behagliga predikningar som så ofta hörs, gör inte något varaktigt intryck. Människorna träffas inte i hjärtat, därför att de tydliga, skarpa sanningarna i Guds Ord inte framhålls för dem.

(107)Många av dem som bekänner sig tro på sanningen, skulle - om de gav uttryck för sina verkliga känslor - säga: ”Varför behöver man tala så tydligt?” De skulle lika gärna kunna fråga: ”Varför behövde Johannes Döparen säga till fariséerna: ”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?” (Matt. 3:7) Varför var han tvungen att väcka Herodias vrede genom att tala om för Herodes att det var förbjudet för honom att leva tillsammans med sin brors hustru? Han miste livet för att han talade så tydligt. Varför kunde han inte ha fortsatt utan att dra på sig Herodias vrede?

(108)Så har människor resonerat tills beräknande taktik har ersatt trohet. Synden får lov att fortsätta ostraffad. När kommer man i församlingen på nytt att få höra den trofasta tillrättavisningen: ”Du är den mannen”? (Se 2 Sam. 12:7) Om dessa ord inte var så sällsynta, så skulle vi se mer av Guds kraft. Herrens sändebud skulle inte klaga över att deras ansträngningar är fruktlösa, förrän de ångrar sin kärlek till beröm och sin önskan att behaga människor, vilket leder dem till att undertrycka sanningen och till att utropa ”fred”, när Gud inte har sagt fred.

(108)Måtte var och en av Guds tjänare förstå heligheten av sitt arbete och sitt kall! Som gudomligt utvalda sändebud innehar predikanterna en ställning som medför ett fruktansvärt ansvar. I Kristi ställe måste de arbeta som förvaltare av himlens hemligheter, uppmuntra de lydiga och varna de olydiga. Värdslig inställning får inte ha någon betydelse för dem. Aldrig får de vika av från den stig som Jesus har bett dem följa. De måste gå framåt i tro och komma ihåg att de är omgivna av en sky av vittnen. De skall inte tala sina egna ord, utan de ord som En som är större än jordiska härskare har bett dem att tala. Deras budskap skall vara: “Så säger Herren.”

(108)Gud kallar på män, som i likhet med Natan, Elias och Johannes utan fruktan kommer att förkunna Hans budskap utan hänsyn till konsekvenserna, människor som kommer att tala sanningen, även om det kräver att de offrar allt de har.

(108)Som vassa pilar
Kristi ord var som vassa pilar, som träffade sitt mål och sårade åhörarnas hjärtan. Varje gång Han talade till folket, oavsett om Hans åhörarskara var stor eller liten, fick Hans Ord en frälsande verkan på en eller annan själ. Inget budskap som kom från Hans mun, gick förlorat. Varje ord Han talade lade ett nytt ansvar på dem som hörde det. Och de predikanter, som i dag uppriktigt och i tillit till Guds kraft förkunnar det sista nådebudskapet till världen, behöver inte befara att deras ansträngningar skall vara förgäves. Vem kan säga, att pilen inte har nått sitt mål och genomborrat åhörarnas själar, även om inget mänskligt öga kan se vilken väg sanningens pil tar? Även om inget mänskligt öra hör ropet från den sårade själen, så har ändå sanningen i tysthet banat sig väg in i hjärtat. Gud har talat till själen och på den dag, då de slutliga räkenskaperna skall göras upp, kommer Hans trogna tjänare, tillsammans med dem som blev vunna genom återlösningens nåd, att träda fram för att ge Kristus äran.

(109)Ingen kan säga hur mycket som går förlorat, då någon försöker predika utan den Helige Andes smörjelse. I varje församling finns det själar som står vacklande, nästan beslutna att ställa sig helt på Guds sida. Besluten fattas, men alltför ofta har predikanten inte budskapets ande och kraft och det riktas inga direkta kraftiga uppmaningar till dem, som bävande befinner sig i viktskålen.

(109)I vår tid med dess moraliska mörker krävs det något mer än en död teori för att kunna beröra själar. Predikanterna måste ha en levande kontakt med Gud. De måste predika, som om de tror på det de säger. Levande sanningar, som faller från en gudsmans läppar, kommer att få syndare att skälva och leda de överbevisade till att utbrista: ”Jehova är min Gud. Jag har bestämt mig för att helt och hållet vara på Herrens sida.”

(109)En Guds budbärare bör aldrig upphöra att sträva efter större ljus och kraft. Han bör fortsätta att arbeta, fortsätta att be, fortsätta att hoppas, trots missmod och mörker, fast besluten att tillägna sig ingående kunskap i Skriften och att inte stå tillbaka i någon nådegåva. Så länge det finns en enda själ som kan hjälpas, bör han tränga sig framåt med nytt mod vid varje ansträngning. Så länge Jesu ord gäller: ”Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig” (Hebr. 13:5), så länge rättfärdighetens krans erbjuds till den som segrar och så länge vår himmelske Försvarare talar på syndarens vägnar, bör Kristi tjänare arbeta med hoppfull, outtröttlig energi och ståndaktig tro.

(109)Män som tar på sig ansvaret att ge människorna Ordet från Guds mun, har också ett ansvar för hur de påverkar sina åhörare. Om de är trogna gudsmän, kommer de att förstå att avsikten med att predika inte är att underhålla. Den är inte bara att meddela information och inte heller att överbevisa förståndet.

(109)Ordets förkunnelse bör tala till förståndet och den bör förmedla kunskap, men den bör göra mer än detta. För att predikantens ord skall ha någon effekt, måste de tränga in i åhörarnas hjärtan. Han bör inte ta in roliga historier i sin förkunnelse. Han måste sträva efter att förstå själens stora behov och längtan. När han står inför sin församling, måste han tänka på att det bland hans åhörare finns somliga som kämpar mot tvivel, som är nära att förtvivla och är nästan utan hopp och att det finns somliga som ständigt anfäktas av frestelse och utkämpar en hård kamp mot själafienden. Låt dem be Frälsaren att ge honom ord att tala, som kommer att stärka dessa själar i striden mot det onda.

nästa kapitel