Evangeliets tjänare kapitel 34. Från sida 125ren sida tillbaka

Omsorg i uppträdande och klädsel

(125)Predikanten måste tänka på att han antingen gör ett gynnsamt eller ogynnsamt intryck på sina åhörare då han stiger upp i talarstolen, genom sin hållning, genom sitt sätt att tala och genom sin klädsel. Han bör lägga sig vinn om artighet och ett förfinat uppträdande och om att kunna föra sig på ett lugnt, värdigt sätt som svarar mot hans höga kall. Allvar och en viss gudfruktig myndighet blandad med saktmod bör prägla hans sätt. Ett grovt och ohövligt sätt får inte accepteras i det dagliga livet och långt mindre bör det tillåtas i predikogärningen. Predikantens hållning bör stå i överensstämmelse med de heliga sanningar han förkunnar. Hans ord bör i varje avseende vara värdiga och väl valda.

(125)Predikanter har ingen rätt att uppföra sig som skådespelare i talarstolen, att inta en hållning och komma med uttalanden bara för att göra effekt. De är inte skådespelare. De är sanningens förkunnare. Föga värdiga, uppsluppna handlingar förmedlar inte någon kraft till den sanning som yttras. Tvärtom verkar de frånstötande för män och kvinnor med en sund omdömesförmåga och riktiga synsätt.

(125)En predikant som har lärt av Kristus, kommer alltid att vara medveten om att han är en Guds budbärare, utsänd av Honom till att utföra en gärning vars inflytande kommer att sträcka sig genom evigheten. Det bör inte på något sätt vara hans avsikt att dra uppmärksamheten till sig själv, sin lärdom eller sin förmåga. Hans enda mål bör vara att leda syndare till omvändelse, genom att han både i ord och exempel visar dem till Guds Lamm som bär världens synd. Han bör tala som en, som vet att han har fått makt och myndighet från Gud. Hans föredrag bör vara präglat av ett allvar, en innerlighet och en överbevisande kraft som skall leda syndare till att söka tillflykt hos Kristus.

(125)Omsorg i klädsel är en vikig sak. Predikanten bör klä sig på ett sätt som motsvarar ställningens värdighet. Enskilda predikanter har varit försumliga i detta avseende. I somliga fall har det inte bara handlat om en brist på smak och noggrann ordning på klädseln, utan kläderna har varit ovårdade och solkiga.

(125)Himlens Gud, vilkens arm sätter världen i rörelse, ger oss livet och uppehåller oss med hälsa, äras eller vanäras genom den klädsel som används av dem som gör tjänst till Hans ära. Till Mose gav Han särskild undervisning om allt i samband med tjänsten i tabernaklet och Han anvisade den dräkt som de skulle bära, som utförde tjänst för Honom. ”Och du skall göra heliga kläder åt din bror Aron till ära och prydnad.” (2 Mos. 28:2) Så löd den anvisning som Mose fick. Allt i samband med prästens kläder och uppträdande skulle vara sådant, att det gav åskådarna ett intryck av Guds helighet, av det heliga i tillbedjan av Honom och av den renhet som krävdes hos dem som kom i Hans närhet.

(126)Prästerna hade inte tillåtelse att gå in i helgedomen med skor på fötterna, eftersom dammpartiklarna som fäst sig vid dem, skulle ohelga den heliga platsen. De skulle låta skorna stå kvar på förgården innan de gick in i helgedomen, liksom de också skulle tvätta händer och fötter innan de utförde tjänst i tabernaklet eller vid brännoffersaltaret. På det sättet blev folket hela tiden undervisat om att all orenhet måste avlägsnas från dem som vill träda fram inför Guds åsyn.

(126)Den predikant som är likgiltig för sin klädsel, utövar ett inflytande som sårar Gud. Dessutom får åhörarna det intrycket, att han inte anser den gärning som han är verksam i för att vara mer helig än arbete i allmänhet. Och inte bara det, utan i stället för att visa dem vikten av anständighet och smak när det gäller klädseln, sätter han ett exempel på slapphet och oordentlighet, som enskilda inte kommer att vara sena att ta efter.

(126)Gud förväntar sig, att Hans tjänare både i sitt uppträdande och i sin klädsel skall ge en riktig framställning av sanningens principer och av den helighet som tillhör deras ämbete. De skall ge ett exempel som skall hjälpa människorna att nå upp till ett högt ideal.

------------

(126)Människor har makt att utsläcka Guds Ande. Makten att välja har överlämnats till dem. De har fått full handlingsfrihet. De kan antingen vara lydiga genom Återlösarens namn och nåd eller också kan de vara olydiga och ta konsekvenserna av det.

(126)Människorna är ansvariga för om de tar emot eller förkastar heliga och eviga sanningar. Guds Ande överbevisar utan uppehåll och själar bestämmer sig för eller emot sanningen. Hur viktigt är det därför inte att varje handling i livet är sådan att den inte behöver ångras, särskilt hos Kristi sändebud som handlar i Hans ställe.

nästa kapitel