| Evangeliets tjänare kapitel 4. Från sida 21 | ren sida tillbaka |
(21)Paulus skrev till Timoteus: ”Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning.” (2 Tim. 4:1, 2) rätt (21)Denna högtidliga befallning till en som var så ivrig och trofast som Timoteus, är ett kraftigt vittnesbörd om hur viktig och ansvarsfull den gärning är, som vilar på en evangeliets förkunnare. Genom att Paulus kallar Timoteus att träda fram inför Guds domstol, uppmanar han honom att förkunna Ordet, inte människors påståenden och traditioner, och att vara beredd att vittna för Gud när helst ett tillfälle ges - för stora församlingar och i privata kretsar, då han var på resa eller satt vid brasan, till vänner och till fiender, under trygga förhållanden eller när han var utsatt för umbäranden och faror, smädelser och förlust. rätt (21)Av fruktan för att Timoteus´ milda, tillmötesgående sinnelag skulle leda honom till att dra sig undan en väsentlig del av sitt uppdrag, förmanade Paulus honom att troget straffa synden och att också strängt tillrättavisa dem som hade gjort sig skyldiga till grova förseelser. Han skulle emellertid göra detta ”med allt tålamod och all undervisning”. Han skulle visa Kristi tålamod och kärlek och förklara och genomdriva sina tillrättavisningar med hjälp av Ordets sanningar. rätt (21)Att hata och straffa synd och samtidigt visa barmhärtighet och mildhet mot syndaren är svårt. Ju allvarligare vi är i vår strävan efter att själva uppnå helighet i hjärta och i vandel, desto skarpare blir vår uppfattning om synd och desto bestämdare kommer vi att ogilla den. Vi måste se upp för otillbörlig stränghet mot den som felar, men vi måste också se upp så att vi inte förlorar syndens överträdande syndighet ur sikte. Det är nödvändigt att visa kristet tålamod och kärlek mot den som gör fel, men det finns också en risk för att man kan visa så stor tolerans mot hans förseelse, att han kommer att betrakta sig själv som en som inte förtjänar tillrättavisning och därför kommer att förkasta den som obefogad och orättfärdig. rätt (22) En börda för själar (22)John Welch, en evangeliets förkunnare, kände en så stor börda för själar, att han ofta stod upp på natten för att be till Gud om deras frälsning. Vid ett visst tillfälle vädjade hans hustru till honom om att ta hänsyn till sin hälsa och inte riskera att utsättas för faror. Hans svar var: ”Kvinna! Jag har tre tusen själar att svara för och jag vet inte hur det står till med dem.” rätt (22)I en liten stad i Nya England höll man på att gräva en brunn. När arbetet var nästan färdigt, men en man fortfarande satt på botten, rasade jord ner och begravde honom. Larm sändes ögonblickligen ut runt omkring och hantverkare, bönder, köpmän och jurister skyndade sig till platsen för att hjälpa. Rep, stegar, spadar och skovlar fördes dit av ivriga, villiga händer. ”Rädda honom, o, rädda honom!” ropades det. rätt (22)Männen arbetade desperat tills svetten stod som pärlor i deras pannor och armarna skakade av ansträngning. Till sist körde de ned ett rör, och genom detta ropade de ned till mannen, att han skulle svara, om han var i livet. Svaret kom: ”Jag lever, men skynda er! Det är fruktansvärt här nere.” Med ett glädjetjut förnyade de sina ansträngningar. Till sist nådde de fram till honom och räddade honom, och det hurrarop som steg upp verkade genomtränga själva himlen. ”Han är räddad!” ljöd det genom varenda gata i staden. rätt (22)Var detta en alltför stor iver, ett alltför stort intresse och en alltför stor begeistring som lades i dagen för att rädda ett enda människoliv? Det var det säkert inte, men vad är förlusten av ett timligt liv jämfört med förlusten av en förlorad själ? Om faran för att ett liv kan gå förlorat förmår väcka så starka känslor i människors hjärtan, bör då inte förlusten av en själ väcka ännu större iver hos dem som ger sig ut för att förstå vilken fara de befinner sig i som är borta från Kristus? Skall inte Guds tjänare visa lika mycket iver i arbetet för själars frälsning som det visades för den mans liv som låg begravd i en brunn? rätt (23)Hunger efter livets bröd (23)Det finns ett behov av män med tro, som inte bara kommer att predika, utan som kommer att betjäna folket. Det behövs män som dagligen vandrar med Gud, som har en levande kontakt med himlen och vilkas ord har kraft att överbevisa hjärtan. Inte för att de behöver demonstrera sin begåvning och sin intelligens eller visa att de är predikanter som anstränger sig, utan för att sanningen måtte finna sin väg till själen som en pil från den Allsmäktige. rätt (23)Efter att ha hållit ett bibliskt föredrag som djupt övertygade en av åhörarna, tillfrågades predikanten: ”Tror Ni verkligen på vad Ni säger i Er predikan?” ”Självklart”, svarade han. ”Men förhåller det sig då verkligen på det sättet?” frågade den ängslige frågeställaren. ”Självklart”, svarade predikanten, samtidigt som han sträckte ut sin hand efter sin Bibel. Därpå utbröt mannen: ”Ja, om detta är sanningen, vad skall då vi göra?” rätt (23) ”Vad skall vi göra?” tänkte predikanten – ”vi?” Vad kunde väl mannen mena? Men frågan pressade sig in i hans själ. Han gick bort för att be Gud säga honom vad han skulle göra. Och medan han bad, kom den tanken till honom med överväldigande styrka, att han ju hade evighetens högtidliga realiteter att framhålla för en döende värld. I tre veckor var hans plats i talarstolen tom. Han sökte efter ett svar på frågan: ”Vad skall vi göra?” rätt (23)Predikanten återvände till sitt uppdrag med en smörjelse från den Helige. Han insåg, att hans tidigare förkunnelse hade gjort föga intryck på hans åhörare. Nu kände han hur fruktansvärt tung bördan för själar är. När han gick upp i sin predikstol igen, var han inte ensam. Det var ett stort arbete som skulle utföras, men han visste, att Gud inte skulle svika honom. För sina åhörare upphöjde han Frälsaren och hans oförlikneliga kärlek. Det blev en uppenbarelse av Guds Son. Det uppstod en väckelse som spreds till omkringliggande församlingar. rätt (24) Allvaret i Kristi gärning (24)Om Aron, Israels överstepräst, står det skrivet: ”Aron skall bära namnen på Israels söner i domsskölden på sitt hjärta när han går in i helgedomen, till en ständig påminnelse inför HERRENS ansikte.” (2 Mos. 28: 29) Vilken vacker och uttrycksfull bild är inte detta på Kristi oföränderliga kärlek till Hans församling! Vår store Överstepräst, som Aron var en förebild på, bär Sitt folk på Sitt hjärta. Och bör inte Hans jordiska tjänare ha del i Hans kärlek, medkänsla och omsorg? rätt (24)Gudomlig kraft är det enda som kommer att få syndarens hjärta att smälta och föra honom botfärdig till Kristus. Ingen stor reformator eller lärare, varken Luther, Melankton, Wesley eller Whitefield, kunde av sig själva ha nått fram till människors hjärtan eller ha uträttat det som dessa män utförde. Men Gud talade genom dem. Människor kände inflytandet av en högre kraft och böjde sig villkorslöst för den. De som glömmer sig själva och litar på att Gud kommer att ge dem framgång i deras verksamhet för själars frälsning, kommer också i vår tid att få gudomligt bistånd, och deras ansträngningar kommer att få härliga följder i form av själars frälsning. rätt (24)Jag känner mig tvungen att säga att många av våra predikanters arbete saknar kraft. Gud väntar på att kunna utgjuta sin nåd över dem, men de låter den ena dagen efter den andre gå och har bara en kall tro som inte är något annat än ett namn. De framhåller sanningens teori, men framställer den utan den levande kraft som är följden av en kontakt med himlen, och som bär det talade ordet in i människornas hjärtan. De är till hälften sovande, samtidigt som det överallt omkring dem finns själar som går förlorade i mörker och villfarelse. rätt (25)Guds tjänare! Sök med hjärtan, som glöder av kärlek till Kristus och till sina medmänniskor att få väcka dem som är döda i överträdelser och synder! Låta era enträgna, allvarliga böner och varningar genomtränga dessa människors samveten. Låt era brinnande böner smälta deras hjärtan och leda dem i botfärdighet till Frälsaren. Ni är Kristi sändebud, som skall förkunna Hans budskap om frälsning. Kom ihåg att brist på gudshängivenhet och visdom hos er kan få vågskålen att tippa över för en själ och sända vederbörande in i den eviga döden. Ni har inte råd att vara efterlåtna och likgiltiga. Ni behöver kraft, och denna kraft är Gud villig att ge er utan att snåla. Det enda Han kräver, är ett ödmjukt, botfärdigt hjärta som är villigt att tro på Hans löften och ta emot dem. Ni behöver bara använda de medel som Gud har gjort tillgängliga för er, och då kommer ni att få välsignelsen. rätt |