Evangeliets tjänare kapitel 40. Från sida 142ren sida tillbaka

Vikten av personligt hårt arbete

(142)De, som har haft störst framgång i själavinnande arbete, har varit män och kvinnor som inte var stolta över sin egen förmåga, män som i ödmjukhet och tro försökte hjälpa sin omgivning. Jesus utförde just ett sådant arbete. Han kom i nära kontakt med dem som Han önskade nå fram till. Hur ofta hände det inte att Han, omgiven av några få, förmedlade Sin undervisning, medan den ene efter den andre av dem som gick förbi, stannade för att lyssna, tills en stor skara med förundran och respektfylld fruktan hörde den himlasände Lärarens ord.

(142)Den samaritiska kvinnan
Kristus väntade inte tills församlingsbor samlades. En del av de härligaste sanningar Han framhöll, talade Han till enskilda personer. Hör Hans förunderliga ord till den samaritiska kvinnan. Han satt vid Jakobs brunn dit kvinnan kom för att hämta vatten. Till hennes förvåning bad Han henne om en tjänst. ”Ge mig att dricka.” sade Han. Han behövde en svalkande dryck och Han ville dessutom öppna vägen för att kunna ge henne Livets vatten.

(142) ”Hur kan du som är jude be mig, en samaritisk kvinna, om något att dricka?” sade hon. ”Judarna umgås inte med samariterna.”

(142)Jesus svarade: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten… Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.”

(142)Vilket stort intresse visade inte Jesus för denna enda kvinna! Hur allvarliga och talande var inte Hans ord! De grep åhörarens hjärta. Hon glömde sitt ärende till brunnen och gick in i byn och sade till sina vänner: ”Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Han kanske är Messias.” (Se Joh. 4,7- 30)

(142)Många lämnade sitt arbete för att gå till främlingen vid Jakobs brunn. De ansatte Honom med frågor och tog ivrigt emot Hans förklaring till många saker som hade varit svåra för dem att förstå. De liknade människor som följde en plötslig ljusstråle tills de kom ut i dagsljuset.

(143)Resultatet av den gärning som Jesus utförde, medan Han trött och hungrig satt där vid Jakobs brunn, blev en vitt utbredd välsignelse. Denna enda själ som han försökte hjälpa, blev ett medel till att nå andra och leda dem till Frälsaren. Detta är det sätt på vilket Guds verk alltid har haft framgång i världen. Låt ditt ljus lysa, så kommer andra ljus att tändas.

(143)Guds tjänare måste alltid vara beredda, färdiga till tjänst på ett ögonblicks varsel. Mina bröder, vid olika tidpunkter kommer det att ges tillfällen för er att tjäna Gud. Tillfällen kommer och går ständigt. Var alltid beredd att göra det mesta möjliga av dem. Den chansen att tala Livets ord till en och annan behövande själ kommer kanske aldrig mer igen. Låt därför ingen våga säga: ”Jag ber, att du ursäktar mig!” Missa inget tillfälle att kungöra Kristi outrannsakliga rikedom för andra, ty ett tillfälle som en gång försummas, kommer kanske aldrig tillbaka.

(144)En fördelning av arbetet
Ett allvarligt och kanske oväntat hinder för sanningens framgång finns till och med i våra församlingar. När det görs en ansträngning att presentera vår tro för icke- troende människor, håller sig församlingens medlemmar alltför ofta borta, som om det inte intresserade dem, och låter hela bördan vila på predikanten. Därför har våra dugligaste predikanters arbete vissa tider bara burit litet frukt. Bästa tänkbara predikningar kan hållas och budskapet kan vara exakt det som människor behöver. Trots detta vinns det inga själar som kan bäras fram som kärvar för Kristus.

(144)När predikanten är verksam på platser där det redan finns somliga som är troende, bör han till att börja med inte så mycket försöka omvända de icke- troende som att utbilda församlingens medlemmar till tillfredsställande samarbete. Låt Honom arbeta för dem individuellt och bemöda sig för att få dem att själva söka en djupare erfarenhet och till att vara verksamma för andra. När de är beredda att stödja predikanten med sina böner och sitt arbete, kommer hans ansträngningar att ha större framgång.

-----------

(144)Något bestående kan inte uträttas för församlingar på skilda platser, om de inte väcks till insikt om att det vilar ett ansvar på dem. Varje medlem i Kristi kropp, församlingen, bör känna att hans egen själs frälsning är beroende av hans egen personliga strävan. Själar kan inte frälsas utan ansträngning. Predikanten kan inte frälsa folket. Han kan vara ett redskap genom vilket Gud vill förmedla ljus till Sitt folk, men när ljuset har förmedlats, överlåts det till folket att tillägna sig detta ljus och att i sin tur låta det lysa för andra. - Vitnesbörd för församlingen 2, sid. 121. .

(144)Utbildning av medhjälpare i församlingen
Predikanten bör inte se det som sin plikt att vara den ende som skall tala, arbete och be. Han bör utbilda medhjälpare i varje församling. Låt olika peroner i tur och ordning leda mötena och utföra bibelläsningar. När de gör det kommer de att använda de förmågor som Gud har gett dem och samtidigt erhålla en utbildning som arbetare.

(145) ”I vissa avseenden intar själaherden en ställning, som liknar förmannens i en grupp arbetare eller kaptenens ombord på ett fartyg. Det förväntas av dem, att de skall sörja för att de män som de är satta att ha uppsikt över, utför det anvisade arbetet korrekt och punktligt och att de bara i nödfall skall vara sysselsatta med detaljer.”

(145)Ägaren till en stor kvarn fann en gång sin fastighetsskötare nere i hjulrummet, där han höll på att utföra en enkel reparation samtidigt som ett halvt dussin arbetare stod som sysslolösa åskådare. Efter att ha satt sig in i saken för att förvissa sig om att inget fel begicks, kallade ägaren upp denne förman till sitt kontor och gav honom avsked med full betalning. Förvånad bad förmannen om en förklaring och denna gavs med följande ord: ”Jag anställde Er till att hålla sex man i arbete. Jag fann de sex stå sysslolösa samtidigt som Ni utförde en mans arbete. Det Ni utförde, kunde vem som helst av de sex ha gjort lika bra. Jag har inte råd att avlöna sju man för att Ni skall lära sex att stå sysslolösa.”

(145)Denna händelse kan äga sin giltighet i somliga fall, däremot inte i andra. Men många predikanter kommer till korta genom att de inte förstår, hur hur de skall få eller inte ens försöker att få alla medlemmarna att ta aktiv del i församlingens olika göromål. Om herdarna ägnade mer uppmärksamhet att att få sin hjord aktivt engagerad och att behålla den aktivt engagerad i arbete, skulle de uträtta mer gott och få mer tid till läsning och till missionsbesök och skulle därigenom också undgå många orsaker till motsättningar.”

(145)Av brist på erfarenhet kommer somliga att begå fel, men man bör vänligt visa dem hur de kan utföra sitt arbete bättre. På det sättet kan en herde utbilda män och kvinnor till att ta ansvar i den goda gärning, som i så hög grad lider brist på arbetare. Vi behöver män som kan ta på sig ansvar. Det bästa sätt på vilket de kan vinna den erfarenhet de behöver, är att de med själ och hjärta deltar i arbetet.

(145)Räddad genom att hjälpa en annan
En verksam församling är en växande församling. Medlemmarna finner en stimulans och en styrka när de hjälper andra. Jag har läst hur en man som en vinterdag företog en resa genom djupa snödrivor blev stel av kylan, som nästan omärkligt tog krafterna ifrån honom. Han var nära att frysa ihjäl och höll på att ge upp kampen för livet, när han hörde jämmer från en medresenär, som också var nära att omkomma av köld. Hans medkänsla väcktes och han bestämde sig för att han skulle rädda honom. Han gned den olycklige mannens iskalla lemmar och reste honom efter en betydande ansträngning upp på hans fötter. Eftersom den sjuke inte kunde stå, bar han honom på kärleksfulla armar genom just samma drivor som han tidigare hade trott att han aldrig skulle kunna ta sig igenom ensam.

(146)När han hade burit sin medresenär till en trygg plats, gick den sanningen upp för honom, att han genom att rädda sin nästa också hade räddat sig själv. Hans allvarliga försök att hjälpa en annan hade satt fart på blodet som höll på att stelna i hans ådror och sände ut en välgörande värme till alla delar av hans kropp.

(146)Den lärdomen, att vi genom att hjälpa andra också själva blir hjälpta, måste ständigt genom tal och exempel inpräntas hos dem som är unga i tron, för att de skall kunna uppnå de bästa resultaten i sin kristna erfarenhet. Låt de modlösa, de som har en benägenhet att tro, att vägen till evigt liv är besvärlig och svår, börja hjälpa andra. Sådana försök kommer tillsammans med bön om gudomligt ljus att få deras egna hjärtan att slå under Guds nåds livgivande inflytande och få deras kärlek att glöda med mer gudomlig värme. Hela deras kristna liv kommer att bli mer verkligt, mer allvarligt och mer hängivet till bön.

(146)Låt oss minnas, att här på jorden är vi pilgrimer och främlingar som söker ett bättre land, till och med ett himmelskt. De, som har förenat sig med Herren i tjänandets förbund, är skyldiga att samverka med Honom i arbetet för själars frälsning.

(146)Låt medlemmar i församlingen under veckan troget utföra sin del av tjänsten och på sabbaten tala om sina erfarenheter. Mötet kommer då att bli som mat i rätt tid och tillföra alla de närvarande nytt liv och ny kraft. När Guds folk inser hur absolut ödvändigt det är att verka så som Kristus verkade för syndares omvändelse, då kommer de vittnesbörd som de avlägger under gudstjänster på sabbaten, att vara fyllda av kraft. Med glädje kommer de att vittna om värdet av den erfarenhet som de har gjort genom att verka för andra.

(146)Församlingen som en helig tillit
Vid Sin himmelsfärd överlämnade Kristus församlingen och alla dess intressen som en helig tillit till sina efterföljare. Och församlingens arbete skall inte överlämnas till predikanten ensam eller till några få ledande män. Varje medlem bör känna att han har ingått ett högtidligt förbund med Herren, där han lovat att verka för Guds saks viktigaste intressen vid varje tidunkt och under alla förhållanden. Var och en bör ha någonting att utföra, någon börda att bära. Om alla medlemmar i församlingen kände ett personligt ansvar, skulle det bli större framgång i andliga angelägenheter. Den börda av högtidligt ansvar som vilar på dem, skulle leda dem till att ofta söka Gud för att få kraft och nåd.

(147)Församlingens sanna karaktär mäts inte genom den höga bekännelse som den avlägger eller genom de namn som står skrivna i dess böcker, utan genom vad den verkligen uträttar för Mästaren, genom dess antal ihärdiga, trogna arbetare. Personlig, osjälvisk ansträngning kommer att uträtta mer för Kristi sak än vad predikningar eller trosbekännelser kan utföra.

(147)Låt predikanterna lära församlingens medlemmar, att de för att kunna växa i andlighet måste bära den börda som Herren har lagt på dem - den bördan att leda själar till sanningen. De som inte fyller sitt ansvar, bör man besöka, be med dem och arbeta för dem. Lär inte folket att vara beroende av er som predikanter. Lär dem i stället att de skall använda sina förmågor till att föra ut sanningen till människor i deras omgivning. När de verkar på det sättet, har de himmelska änglar till medarbetare, och de kommer att göra en erfarenhet som kommer att föröka deras tro och ge dem en fast grund i Herren.

nästa kapitel