Evangeliets tjänare kapitel 8. Från sida 36ren sida tillbaka

En lärdom för vår tid

(36)Hanoks och Johannes Döparens erfarenhet är en framställning av vad vår erfarenhet bör vara. Vi behöver studera dessa mäns liv långt mer än vi gör - hans liv som blev upptagen till himlen utan att se döden, och hans som före Kristi första ankomst kallades att bereda väg för Herren och göra hans stigar jämna.

(36)Hanoks erfarenhet
Om Hanok står det skrivet att han levde i sextiofem år och fick en son. Därefter vandrade han med Gud i tre hundra år. Under dessa tidigare år hade Enok fruktat och älskat Gud och hållit Hans befallningar. Efter sin förstfödde sons födelse uppnådde han en högre erfarenhet. Han fördes in i ett innerligare förhållande till Gud. När han såg barnets kärlek till sin far och lade märke till dess troskyldiga tillit till hans beskydd, och när han kände de djupa, ömma känslorna i sitt eget hjärta för denne förstfödde son, gav det honom en dyrbar undervisning om Guds förunderliga kärlek till människorna, när Han utgav Sin Son, och om den tillit varmed Guds barn kan förlita sig på sin himmelske Far. Guds oändliga, ofattbara kärlek genom Kristus blev ämnet för Hans betraktelser dag och natt. Med hela Sin själs brinnande värme sökte han att uppenbara denna kärlek för folket som han bodde ibland.

(36)Hanoks vandring med Gud ägde inte rum i en hänryckning eller en vision, utan i hans dagliga livs alla plikter. Han blev inte en eremit som fullständigt stängde sig inne för världen, ty han hade en gärning att utföra för Gud. I familjen och i sitt umgänge med människorna, i sitt liv som make och far, som vän och medborgare var han Guds trogne och karaktärsfaste tjänare.

(36)Genom sitt verksamma liv upprätthöll Hanok stadigt sin förbindelse med Gud. Ju större och ju mer pressande hans arbete var, desto mer trofasta och allvarliga var hans böner. Han fortsatte att under vissa perioder utestänga sig helt från samhället. Efter att ha uppehållit sig någon tid bland folket och verkat för att hjälpa dem genom undervisning och genom sitt exempel, tillbringade han en tid i ensamhet, hungrande och törstande efter den gudomliga kunskap som Herren ensam kan förmedla.

(36)Genom att på det sättet upprätthålla en gemenskap med Gud kom Hanok mer och mer att återspegla den gudomliga förebilden. Hans ansikte strålade av ett heligt ljus, av det ljus som lyser i Jesu ansikte. När han kom tillbaka från dessa perioder av samvaro med Gud, betraktade även de ogudaktiga den himmelska prägeln i hans ansikte med vördnad.

(37)Allteftersom århundrade efter århundrade försvann, blev hans tro starkare och hans kärlek mer brinnande. Bönen var för honom själens andedräkt. Han levde i himlens atmosfär.

(37)Allteftersom händelserna i framtiden rullades upp för hans blick, blev Hanok en rättfärdighetens förkunnare och förde ut Guds budskap till alla som ville höra hans varnande ord. I det land där Kain hade försökt att fly bort från Herrens ansikte, kungjorde Guds profet de underbara ting han hade sett i sin syn. ”Se”, säger han, ”Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom över alla och straffa alla för de gudlösa gärningar som de har begått och för alla de hårda ord som dessa gudlösa syndare har talat mot honom.” (Jud. 14: 15)

(37)Guds kraft som verkade genom denne Hans tjänare, märktes av alla som hörde honom. Somliga gav akt på varningen och avstod från sina synder, men folkmassorna hånade det högtidliga budskapet. Guds tjänare skall bära ut ett liknande budskap till världen i de sista dagarna. Också detta kommer att av flertalet tas emot med otro och hån.

(37)Allteftersom åren gick, blev människornas mängd av mänsklig skuld större och större och Guds straffdomar samlades som skyar, som blev allt mörkare. Men Hanok, trons vittne, fortsatte på sin väg och varnade, förmanade och undervisade, eftersom han eftersträvade att vända skuldens flodbölja och att hålla tillbaka hämndens krafter.

(37)Den generationens människor hånade dårskapen hos honom som inte försökte samla guld eller silver eller att vinna egendomar här. Men Hanoks hjärta fanns hos eviga skatter. Han hade sett den himmelska staden. Han hade sett Kungen i Hans härlighet mitt i Sion. Ju större den rådande ogudaktigheten blev, desto allvarligare blev hans längtan efter Guds hem. Medan han fortfarande var på jorden, bodde han i tro i Ljusets rike.

(37) "Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.” (Matt. 5: 8) I trehundra år hade Hanok hållit på att söka hjärtats renhet för att kunna vara i överensstämmelse med himlen. I trehundra år hade han vandrat med Gud. Dag för dag hade han längtat efter en innerligare förening och gemenskapen hade blivit allt innerligare, tills Gud tog honom till Sig. Han hade stått på tröskeln till den eviga världen, med bara ett steg mellan sig och de saligas land. När portarna nu öppnade sig, fortsatte den vandring med Gud, som så länge hade pågått på jorden och han gick in genom den eviga stadens dörrar. Han var den förste av människor som gick in där.

(38) ”Genom tro togs Hanok bort utan att möta döden.… Innan han togs bort, hade han fått det vittnesbördet att han funnit nåd hos Gud.” (Heb. 11: 5)

(38)Det är till en sådan gemenskap Gud kallar oss. Liksom Hanoks karaktär var helig, måste också deras vara det, som skall återlösas från människorna vid Herrens andra ankomst.

(38) Johannes Döparens erfarenhet
I sitt ökenliv undervisades Johannes Döparen av Gud. Han granskade Guds uppenbarelser i naturen. Under den gudomlige Andens vägledning studerade han profeternas bokrullar. Dag och natt var Kristus ämnet för hans studium och hans betraktelser, tills hjärta, själ och sinne var uppfyllda av den härliga synen.

(38)Han betraktade Kungen i Hans skönhet och han glömde sig själv. Han såg helighetens majestät och visste att han själv var otillräcklig och ovärdig. Det var Guds budskap han skulle förkunna. Det var i Guds kraft och i Hans rättfärdighet han skulle vandra. Han var beredd att gå ut som himlens sändebud, utan fruktan för det mänskliga, eftersom han hade sett den Gudomlige. Han kunde stå utan fruktan inför jordiska monarker, eftersom han med bävan hade böjt sig för kungars Kung.

(38)Utan några utstuderade argument eller hårfina teorier förkunnade Johannes sitt budskap. På ett häpnadsväckande och strängt sätt, men ändå hoppfullt, hördes hans röst ute från öknen: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära.” (Matt. 3:2). Med en ny, förunderlig kraft grep den folket. Hela nationen kom i rörelse. Skaror strömmade ut i öknen.

(38)Olärda bönder och fiskare från det kringliggande landet, romerska soldater från Herodes´ baracker, befallningsmän med sina svärd vid sidan, färdiga att slå ned allt som föreföll vara uppror, de giriga skatteutkrävarna i sina tullbodar, de med böneremmar försedda prästerna från Sanhedrin - allesammans lyssnade de som förtrollade, och alla, till och med farisén och sadducén, den kalle, opåverkbare upprorsmakaren, gick bort, träffad i sitt hjärta av medvetenhet om sina synder och alla hånleenden hade dämpats. Herodes i sitt palats fick höra budskapet, och den stolte, av synd förhärdade monarken, skälvde då han kallades till ånger och omvändelse.

(39)I den nuvarande tiden, omedelbart före Kristi andra ankomst på himmelens skyar, skall det utföras en gärning som liknar den som Johannes utförde. Gud kallar på män som skall bereda ett folk till att bestå på Herrens stora dag. Det budskap, som föregick Kristi offentliga verksamhet, var: Vänd om, publikaner och syndare. Vänd om, fariséer och saducéer! ”Omvänd er, ty himmelriket är nära.” Som ett folk som tror på Kristi nära förestående återkomst, har vi ett budskap att förkunna: ”Så bered dig, Israel, att möta din Gud.” Amos (4:12).

(39)Vårt budskap måste vara lika tydligt som Johannes´ budskap. Han tillrättavisade kungar för deras ogudaktighet. Trots att hans liv var i fara, hyste han inga betänkligheter mot att förkunna Guds ord. Och vår gärning i denna tid måste utföras med lika stor trofasthet.

(39)För att kunna förmedla ett sådant budskap som Johannes förkunnade, måste vi ha en andlig erfarenhet som liknar hans. Samma gärning måste utföras i oss. Vi måste se Gud och då vi betraktar Honom förlora vårt eget jag ur sikte.

(39)Av naturen hade Johannes samma fel och skröpligheter som människor i allmänhet har. Den gudomliga kärlekens beröring hade förvandlat honom. När Johannes´ lärjungar, efter det att Kristi verksamhet hade börjat, kom till honom och klagade över att alla följde den nye Läraren, tillkännagav Johannes hur klart han förstod sitt förhållande till Messias, och med vilken glädje han bjöd Honom välkommen som han hade berett vägen för.

(39) ”Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.” (Joh. 30:27- 30)

(39)Med trons blick vänd mot Återlösaren hade Johannes stigit upp till högsta tänkbara grad av självförnekelse. Han försökte inte dra människorna till sig själv utan i stället att lyfta dem högre och högre tills de vilade hos Guds Lamm. Själv hade han bara varit en röst, ett rop i öknen. Nu valde han med glädje tystnaden och tillbakadragenheten, för att allas ögon skulle vändas mot Honom som är Livets Ljus.

(40)De som är trogna i sitt uppdrag som Guds sändebud, kommer inte att söka ära för sig själva. Kärleken till jaget kommer att uppslukas av kärlek till Kristus. De kommer att förstå att det är deras uppdrag att förkunna det som Johannes Döparen förkunnade: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd.” (Joh. 1:29)

(40)Profetens själ, som var tömd på sitt eget jag, var fylld med ljuset från den Gudomlige. Med ord som nästan var en motsvarighet till Kristi egna ord, bar han vittnesbörd om Frälsarens härlighet. ”Den som kommer ovanifrån är över alla. Den som kommer av jorden är av jorden, och av jorden talar han. Den som kommer från himlen är över alla.” ”Den som Gud har sänt talar Guds ord. (Joh. 3: 31, 34)

(40)I denna Kristi härlighet skall alla Hans efterföljare vara delaktiga. Frälsaren kunde säga: ”Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” Och Johannes förklarade att ”Gud ger honom sin Ande utan att mäta”. Så är det också med Kristi efterföljare. Bara när vi är villiga att tömma vårt eget jag, kan vi få ljus från himlen. Det är bara när vi är villiga att ta varje tanke till fånge under lydnaden mot Kristus, som vi kan vi urskilja Guds karaktär och ta emot Kristus genom tro. Till var och en som gör detta, ges den Helige Ande utan mått. I Kristus ”bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla makter och väldigheter.” (Joh. 5: 30; 3:34; Kol. 2:9, 10)

--------

nästa kapitel