Evangeliets tjänare kapitel 9. Från sida 41ren sida tillbaka

Paulus, hedningarnas apostel

(41)I första raden bland dem som kallades att förkunna Kristi evangelium, står aposteln Paulus, som för varje predikant tjänar som en förebild på trohet, hängivenhet och outtröttlig strävan. Hans erfarenheter och hans undervisning när det gäller predikogärningens helighet är en källa till hjälp och inspiration för dem som arbetar i evangeliets tjänst.

(41)Före sin omvändelse var Paulus en bitter förföljare av Kristi lärjungar. Men vid Damaskus´ port talade en röst till honom, ljus från himlen lyste in i hans själ, och det som han såg i den uppenbarelse, som han där fick av den Korsfäste, förändrade hela hans livsinriktning. Kärlek till härlighetens Herre, som han så obarmhärtigt hade förföljt genom att förfölja de heliga, fick från den stunden första platsen framför all annat. Han hade fått tjänsten att förkunna ”den hemlighet som under oändliga tider har varit dold”. ”Han är”, säger den ängel som visade sig för Ananias, ”ett redskap som jag har utvalt för att bära mitt namn inför hedningarna och kungar och inför Israels barn.” (Rom. 16:25; Apg. 9: 15).

(41)Under sin långa tjänstetid vacklade Paulus aldrig i sin trohet mot Frälsaren. ”Bröder, jag menar inte att jag redan har gripit det”, skrev han till församlingen i Filippi, ”men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, och Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” (Fil. 3: 13- 14).

(41)Paulus' liv var ett liv med energisk och mångsidig verksamhet. Han reste från stad till stad och från land till land och förkunnade det glada budskapet om korset, vann anhängare för evangeliet och bildade församlingar. För dessa församlingar hade han en ständig omsorg, och han skrev många brev med undervisning till dem. Tidvis arbetade han med sitt hantverk för att tjäna sitt dagliga bröd. Hur bråttom han än hade, förlorade han emellertid aldrig den enda riktigt stora avsikten, - att tränga fram mot målet för sin höga kallelse.

(41)Paulus förde en himmelsk atmosfär med sig. Alla som var tillsammans med honom, märkte inflytandet av Hans förening med Kristus. Den omständigheten, att hans eget liv var ett exempel på den sanning han förkunnade, gav en överbevisande kraft åt hans förkunnelse. Däri ligger sanningens makt. Det okonstlade, omedvetna inflytandet av ett heligt liv är den mäktigaste predikan som kan hållas till den kristna trons försvar. Argument, som kanske är omöjliga att motbevisa, väcker kanske bara motstånd, men ett kristet exempel äger en kraft som det är omöjligt att helt stå emot.

(42)Apostelns hjärta brann av kärlek till syndare och han använde alla sina krafter i uppdraget att vinna själar. Aldrig har det funnits en mer självförnekande och ihärdig arbetare. De välsignelser han tog emot, värderade han som fördelar som skulle användas till välsignelser för andra. Han missade inget tillfälle att tala om Frälsaren eller att hjälpa dem som befann sig i svårigheter. Överallt där någon ville lyssna på honom, försökte han att motarbeta sådant som var orätt och leda människornas fötter in på rättfärdighetens väg.

(42)Paulus glömde aldrig det ansvar som vilade på honom som en Kristi tjänare, eller att Gud skulle hålla honom som ansvarig om själar gick förlorade på grund av otrohet från hans sida. ”Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod”, sade han. (Apg. 20:26) ”Dess tjänare har jag blivit”, uttalade han om evangeliet, ”i kraft av det uppdrag som Gud har gett mig för er räkning, att överallt predika Guds ord, den hemlighet som genom tider och släktled har varit dold men nu har har den uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna henlighet - Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar vi och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig.” (Kol. 1:25- 29).

(42)Dessa ord framställer ett högt ideal för en Kristi arbetare att eftersträva, men detta ideal kan uppnås av alla som genom att ställa sig under den store Lärarens ledning dagligen tar emot undervisning i Kristi skola. Den kraft som Gud råder över, är obegränsad och den predikant som i sin nöd håller sig nära Herren, kan vara säker på att han kommer att få det som kommer att vara en doft av liv till liv för hans åhörare.

(42)Pauli skrifter visar, att en evangeliets tjänare bör vara ett exempel på de sanningar han lär ut. Han bör inte ”på något sätt väcka anstöt, för att vår tjänst inte skall smutskastas”. (2 Kor. 6:3) Till Titus skrev han: ”Förmana på samma sätt de yngre männen att i allt visa gott omdöme, och var själv ett föredöme i goda gärningar. Ge i din undervisning prov på oförfalskad sanning och värdighet. Var sund och oklanderlig i ditt tal, så att din motståndare måste skämmas, då han inte har något ont att säga om oss.” (Tit. 2: 6- 8).

(43)Om sitt eget arbete har han till oss efterlämnat en skildring i sitt brev till de troende i Korint: ”Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sannigens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand, under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning. Vi är misskända men ändå erkända, vi är döende men lever, vi är tuktade men inte till döds, vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi är utblottade på allt men äger allt.” (2 Kor. 6: 4- 10).

(43)Pauli´ hjärta var fyllt av en djup och uthållig känsla av ansvar och han arbetade i nära gemenskap med Honom som är källan till rättvisa, nåd och sanning. Han klamrade sig fast vid Kristi kors som den enda garanti han hade för framgång. Frälsarens kärlek var det odödliga motiv, som höll honom uppe i hans kamp mot självet och i hans strid mot det onda, medan han trängde sig fram i Kristi tjänst trots världens ovänlighet och fienders motstånd.

(43)Det som församlingen behöver i dessa farofyllda tider, är en armé av arbetare som i likhet med Paulus har utbildat sig för att bli dugliga, har en djup erfarenhet i de gudomliga tingen och är fulla av allvar och binnande iver. Det behövs helgade, självuppoffrande människor, sådana som är tappra och trogna, människor i vilkas hjärtan Kristus, ”härlighetens hopp”, tagit gestalt, och som med läppar, som berörts med helig eld, kommer att ”predika ordet”. (Kol. 1:27; 2 Tim. 4: 2). Av brist på sådana arbetare trängtar Guds sak samtidigt som ödesdigra villfarelser som verkar som ett dödligt gift fördärvar moralen och tillintetgör hoppet hos en stor del av människosläktet.

(43)Vem vill komma fram och inta de trofasta, utslitna banerförarnas plats allteftersom dessa offrar livet för sanningens sak? Kommer våra unga män att ta emot det heliga förtroendet ur sina fäders händer? Förbereder de sig för att fylla de platser som blir lediga när de trogna dör? Kommer man att akta på apostelns befallning och kommer man att lyssna till hur plikten kallar mitt i alla de utmaningar till äregirighet och egoism som lockar de unga?

nästa kapitel