Examinering av predikanter

(324)Män bör inte uppmuntras till att resa ut som predikanter, om det inte föreligger otvetydiga bevis för att Gud har kallat dem. Herren vill inte anförtro omsorgen för Sin hjord åt olämpliga personer. De som Gud kallar, måste vara män med en djup erfarenhet, prövade och pålitliga män med ett sunt omdöme, män som med en saktmodig ande vågar tillrättavisa synden och som förstår att ge hjorden näring. Gud känner hjärtat och Han vet vem som skall utväljas. - Vittnesbörd f. Församlingen1, sid. 209.

(324)Det har gjorts för litet när det gäller att examinera predikanterna och just därför har församlingarna haft oomvända, olämpliga män i verksamhet, som vaggat medlemmarna till sömns i stället för att väcka dem till större iver och allvar när det gäller Guds sak. Det finns predikanter som kommer till bönemötet och ber samma gamla, livlösa böner den ena gången efter den andra. De håller samma torra predikningar vecka efter vecka och månad efter månad. De har inte något nytt och inspirerande att förkunna för sina församlingar. Detta visar, att de inte har fått del av gudomlig natur. Kristus bor inte i deras hjärtan genom tron. rätt

(324)De som gör anspråk på att hålla och lära ut Guds heliga lag och trots detta ständigt överträder denna lag, är till anstöt både för syndare och för dem som tror sanningen. Det lösa, slappa sätt på vilket många betraktar Jehovas lag och Hans Sons gåva, är ett hån mot Gud. Det enda sätt på vilket detta vitt utbredda onda kan rättas till, är en grundlig prövning av var och en som vill bli en Ordets förkunnare. De som detta ansvar vilar på, bör skaffa sig kunskap om vederbörandes vandel i tidigare, sedan han först bekände sig tro på sanningen. Hans kristna erfarenhet och hans kunskap i Skriften samt det sätt på vilket han förkunnar sanningen bör alltsammans vara tydligt. Ingen bör tas emot som en arbetare i Guds sak förrän han gör det klart, att han har en verklig och levande erfarenhet av det som hör Gud till.

(325)De som står i begrepp att påbörja det heliga uppdraget att förkunna Bibelns sanningar för världen, bör noggrant examineras av trofasta, erfarna män. Och när de har fått en del erfarenhet, återstår fortfarande en sak som bör göras för dem: de bör bäras fram inför Herren i allvarlig bön om att Han genom Sin helige Ande skall visa om Han kan godkänna dem. Aposteln säger: ”Ha inte bråttom med att lägga händerna på någon.” (1 Tim. 5:22) I apostlarnas dagar vågade Guds tjänare inte lita på sitt eget omdöme, när det gällde att välja eller godta män till att fylla den högtidliga och heliga ställningen som Guds språkrör. De valde sådana män som efter deras omdöme var användbara och förde dem därefter inför Herren, för att se om Han ville godkänna dem till att gå ut som Hans sändebud. Något mindre än detta borde heller inte göras nu. rätt

(325)På många platser träffar vi män som man snabbt har insatt i ansvarsfulla ställningar som församlingsföreståndare utan att vara lämpliga för en sådan ställning. De äger inte tillräcklig självbehärskning. Deras inflytande är inte gott. Församlingen befinner sig ständigt i svårigheter till följd av ledarnas bristfälliga karaktär. Man har varit för snabb med att lägga händerna på dessa män. rätt

(325)Guds tjänare bör vara män som har gott rykte och äger förmåga att på ett taktfullt sätt ta sig an ett intresse som de har väckt. Vi är i stort behov av kompetenta män som ger ära i stället för vanära åt den sak som de representerar. rätt

(325)Predikanter skulle särskilt prövas för att man skall kunna se, om de har en insiktsfull förståelse av sanningen för vår tid och därmed är i stånd till att hålla en sammanhängande föreläsning om profetiorna eller om praktiska ämnen. Om de inte kan lägga fram bibliska ämnen på ett klart sätt, behöver de fortfarande vara åhörare och lärjungar. För att kunna vara lärare i bibliska sanningar bör de med allvar och under bön studera Skriften och göra sig förtrogna med den. Alla dessa saker skulle omsorgsfullt övervägas under bön innan män sänds ut på arbetsfältet. - Vittnesbörd f. Församlingen 4, sid. 406, 407.

(325)I Timoteus såg Paulus en som uppskattade det viktiga arbete som en förkunnare utför. Han lät sig inte avskräckas av att han kunde utsättas för lidande och förföljelse. Han var villig att låta sig undervisas. Aposteln ville emellertid inte ge sig in på att ta ansvaret för att utbilda Timoteus för förkunnarens gärning. Timoteus var ju ännu en oprövad, ung man. Därför ville Paulus först ha tillfredsställande information ifråga om hans karaktär och hans tidigare liv. rätt

(326)Timoteus' far var grek och hans mor var judinna. Redan som barn hade han lärt känna Skrifterna. I Timoteus' hemliv fann Paulus en fromhet som var sund och måttfull. Hans mors och mormors tro på de Heliga Skrifterna blev för Timoteus en ständig påminnelse om den välsignelse som följde av att göra Guds vilja. Guds Ord var den norm med vars hjälp dessa två gudfruktiga kvinnor hade väglett Timoteus. Den andliga kraften i den undervisning som han hade fått från dem, bevarade hans språk rent och skyddade honom från det onda inflytande som han omgavs av. Så hade de som undervisade honom i hemmet samarbetat med Gud för att bereda honom för att bära ansvar. rätt

(326)Paulus såg att Timoteus var plikttrogen, karaktärsfast och pålitlig. Han valde honom som följeslagare på resorna och medarbetare. De som hade undervisat Timoteus under hans barndom, blev rikt belönade, då de såg den son som de hade ägnat sin omsorg, bli nära medarbetare med den store aposteln. . . . . . . rätt

(326)Paulus älskade Timoteus som "sin sannskyldige son i tron". (1 Tim. 1:2.) Aposteln lockade ofta sin unge elev in i samtal om och utfrågade honom om Bibelns historia. Under det att de reste från plats till plats försökte han noga undervisa honom om, hur han på ett effektivt sätt skulle arbeta för människors frälsning. Både Paulus och Silas försökte under sin samvaro med Timoteus att fördjupa den övertygelse som Timoteus redan hade ifråga om den evangeliske förkunnarens helgade och allvarliga uppgift. - Löftestiden, sid. 192, 193.

(326)I sitt arbete sökte Timoteus ständigt råd och vägledning hos Paulus. Han lät sig inte ledas av ingivelser, utan tog sig tid till att lugnt tänka igenom och att inför varje steg överväga om det som han ämnade göra, överensstämde med Guds vilja? – Löftestiden, sid. 193.

nästa kapitel