| Gyllene länkar kapitel 3. Från sida 68 | ren sida tillbaka |
(68)»I skolen icke mena, att jag har kom- (68)Det var Kristus som under åskdunder och blixtar förkunnade lagen från Sinai berg. Som en förtärande eld vilade Guds härlighet över bergets topp, och hela berget skalv, då Herren steg ned pä det. Vid foten av berget stod Israels skaror och lyssnade med häpnad och förskräckelse till lagens heliga bud. Detta skådespel var en mäktig motsats till det förhållande som rådde när Frälsaren höll sin predikan på berget. Under en sommarljus himmel, när endast fåglarnas kvitter bröt den rådande still-heten, presenterade Jesus för det församlade folket sitt rikes grundsatser. Och han, som nu med kärleksfulla ord talade till folket, förklarade för dem samma principer, som en gång förkunnats från Sinai berg. rätt (68)När lagen utgick från Sinai, behövde israeliterna, som under sin träldom i Egypten i hög grad avfallit från Gud, förnyade intryck av hans makt och majestät, samtidigt som han uppenbarade sig för dem som kärlekens Gud. rätt (69)»Herren kom från Sinai, och frän Seir gick hans sken upp för dem; han kom fram i glans från berget Paran, ut ur hopen av mångtusen heliga; på hans högra sida brann i eld en lag för dem. Ja, han vårdar sig om folken; folkets heliga äro alla under din hand. De ligga vid din fot, de hämta upp av dina ord.» — 5 Mos. 33:2, 3. rätt (69)I några få ord, som genom alla gångna tidsåldrar varit en dyrbar skatt, beskrivs hur Gud uppenbarade sin härlighet för Mose: »Herren gick förbi honom, där han stod, och utropade: ’Herren, Herren! — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd.’» — 2 Mos. 34:6, 7. rätt (69)Den lag som gavs på Sinai berg, var ett tillkännagivande av kärlekens principer. Den var en uppenbarelse av himmelens lag för jordens folk. Genom en medlares hand gavs lagen och genom hans inflytande kunde också människors hjärtan bringas i harmoni med denna lags principer. Gud uppenbarade lagens ändamål för Israel när han sade: »I skolen vara mig ett heligt folk.» — 2 Mos. 22:31. rätt (70)Men israeliterna hade inte fattat lagens andliga natur, och alltför ofta var deras synbara lydnad för lagen endast ett yttre iakttagande av former och ceremonier. Det var inte hjärtats underdånighet för kärlekens makt. När Jesus i sin karaktär och i sina gärningar uppenbarade Guds heliga och kärleksfulla egenskaper och i kontrast till dem framhöll den yttre lydnadens värdelöshet, kunde inte de judiska ledarna ta emot eller förstå hans ord. De ansåg, att han förringade lagens krav. Och när han framhöll de sanningar, som utgjorde själva kärnan i deras gudstjänst, såg de endast till det yttre och beskyllde honom för att vilja omstörta deras gudstjänst. rätt (70)Även om Jesus talade med upphöjt lugn, åtföljdes ändå hans ord av ett allvar och en kraft, som djupt engagerade åhörarnas hjärtan. Förgäves väntade de få höra honom upprepa rabbinernas döda traditioner, och de häpnade över hans lära, »ty han lärde dem såsom en, som har makt, och icke såsom deras skriftlärde». Fariséerna lade märke till den stora skillnaden mellan deras eget och Kristi sätt att undervisa. De såg att sanningens majestät, skönhet och renhet förenade med ett kraftfyllt men milt inflytande gjorde djupgående intryck på mångas sinnen. De fruktade att om denne Jesus tilläts fortsätta sin verksamhet, skulle han dra folket bort från dem. Därför bevakade de honom outtröttligt för att finna någon orsak att anklaga honom inför Sanhedrin (Stora rådet) för att på så sätt kunna beröva honom livet. rätt (71)När Jesus predikade på berget var han hela tiden väl bevakad av sina fiender. Och medan han förklarade rättfärdighetens principer, bedrev fariséerna en viskningskampanj bland folket om att hans lära stred mot de bud som Gud hade gett på Sinai. Men Jesus yttrade inget, som kunde undergräva deras tro på den lära som förmedlats genom Mose. Ty varje stråle av gudomligt ljus som denne Israels store man hade meddelat folket, var från Kristus själv. Många sade i sina hjärtan, att Jesus kommit för att avskaffa lagen. Men i ord som inte kunde bli föremål för missförstånd, uppenbarade han sin ståndpunkt till Guds lag. Han sade: »I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna.» — Matt. 5:17. rätt (71)Det var människornas Skapare och den som gett lagen, som här själv deklarerade att det ingalunda var hans avsikt att avskaffa lagen. Allt i naturen, från det lilla stoftgrandet, som blir synligt i solljuset, till de enorma världar, som följer sina givna banor i himlarymderna, står under bestämda lagar. Och hela universums ordning och harmoni är beroende av lydnad för dessa lagar. rätt (72)På samma sätt finns det stora rättfärdighetsprinciper som kontrollerar alla förnuftiga väsens liv. Och världsalltets fortbestånd beror på överensstämmelse med dessa principer. Innan jorden skapades existerade Guds lag. Änglarna rättar sig efter dess grundsatser och människor måste lyda de gudomliga buden för att upprätthålla harmoni mellan himmel och jord. Redan för Adam uppenbarade Kristus lagens principer, »medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop». — Job 38:7. rätt (72)Kristi mission på jorden var inte att upplösa lagen utan att genom nåd föra människan tillbaka till lydnad för dess bud. Johannes, en av de lärjungar som lyssnade till Jesu ord på berget, skrev lång tid därefter under Andens ingivelse om lagens evigt bindande krav: »Synd är överträdelse av lagen», och att »var och en som gör synd, han överträder ock lagen». — 1 Joh. 3:4. Johannes säger också, att den lag han åsyftar är »ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen». — 1 Joh. 2:7. Aposteln talar således om den lag, som existerade i begynnelsen när världen skapades och som sedan upprepades på Sinai. rätt (72)Jesus säger själv om lagen: »Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.» Han använder ordet »fullborda» i samma bemärkelse, som när han till Johannes döparen talade om att »uppfylla all rättfärdighet». — Matt. 3:15, dvs. att uppfylla måttet av lagens krav, att ge ett exempel på fullkomlig harmoni med Guds vilja. rätt (73)Genom sin mission i världen lät Kristus sin lag komma till »makt och ära». — Jes. 42:21. Han uppenbarade lagens andliga beskaffenhet, framställde dess omfattande och djupa grundsatser och tydliggjorde dess evigt bindande krav. rätt (73)Även hos de ädlaste och frommaste människor finner Kristi karaktärs gudomliga skönhet endast en dunkel återspegling. Under den helige Andes inspiration skrev Salomo om Kristus, att han är »härlig framför tio tusen . . . hela hans väsende är ljuvlighet». — Höga V. 5:10, 16. rätt (73)David profeterade om honom och sade: »Du är den skönaste bland människors barn.» — Ps. 45:3. Jesus, Faderns avbild och hans härlighets återsken, den självutgivande Återlösaren, var under hela sin kärleksfyllda jordevandring en personifiering av Guds lag. Genom sitt liv uppenbarade han himmelens kärlek och de gudomliga principer, som ligger till grund för den eviga rättfärdighetens lagar. rätt (74)»Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.» — Matt. 5:18. Genom sin egen lydnad för lagen bekräftade Kristus dess oföränderliga beskaffenhet och visade, att genom hans nåd kan varje människa vandra i fullkomlig lydnad för budorden. I sin bergspredikan förklarade han, att icke den minsta prick av lagen skulle förgås, »förrän det allt har fullbordats», dvs. allt som angår det fallna människosläktet och frälsningsplanen. Han lär inte, att lagen någonsin skall bli avskaffad, utan han försäkrar, att förr skall himmel och jord förgås, än att lagen skall göras om intet. Det finns därför inga skäl till tanken, att Kristi mission var att avskaffa lagen. Så länge himmel och jord fortfarande existerar, består Guds lags heliga principer. Hans rättfärdighet, som »är såsom väldiga berg» (Ps. 36:7) skall förbli en välsignelsens källa, som sänder sitt uppfriskande vatten ut över hela jorden. rätt (74)Eftersom Guds lag är fullkomlig och oföränderlig, är det omöjligt för syndiga människor att i egen kraft uppfylla dess krav. Därför kom Jesus som vår Frälsare. Hans mission var att göra människorna delaktiga av den gudomliga naturen och föra dem i harmoni med den himmelska lagens principer. När vi överger vår synd och tar emot Kristus som vår Frälsare, ärar vi och upphöjer lagen. Aposteln Paulus frågar: »Göra vi då vad lag är om intet genom tron?» Och svaret är: »Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande.» — Rom. 3:31. rätt (75)Det löfte Gud ger i samband med lagen i nya förbundet är följande: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem.» — Hebr. 10:16. Förebilderna i Gamla testamentet, som pekade framåt till Kristus som det Guds Lamm, som kom för att ta bort världens synd, skulle försvinna vid hans död. Men de rättfärdighetens principer, som ligger till grund för de tio budens lag, är lika oföränderliga och eviga som Gud själv. Inget av buden har gjorts om intet. Ingen bokstav eller prick i lagen har förändrats. Samma principer som uppenbarades för människan i paradiset såsom livets stora lag, skall existera oförändrade även i det återställda paradiset. När Eden åter blomstrar på jorden skall den nya jordens invånare lyda Guds lag. rätt (75)»Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen. . . . Alla dina bud äro sanning. Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd, att du har stadgat dem för evig tid. . . . De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa.» — Ps. 119:89, 151, 152; 111:8. rätt (76)»Därför, den som upphäver ett av (76)Dessa ord av Jesus klargör för oss, att den som förringar Guds lag mister rätten att gå in i himmelriket. Ty var och en som uppsåtligt överträder ett av Guds bud iakttar inte något av dem i anda och sanning. »Om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt.» — Jak. 2:10. rätt (76)Det är inte olydnadens storleksgrad som gör den till synd, utan det är själva den omständigheten, att olydnad i alla former är en avvikelse från Guds uttryckta vilja. Det är olydnaden som pekar på att det ännu finns gemenskap mellan själen och synden och att hjärtats tjänst är delad. Detta är verklig förnekelse av Gud och uppror mot hans regerings principer. rätt (76)Om människan hade tillåtits avvika från Herrens fordringar och uppställa en egen måttstock för sina livsyttringar, så skulle därmed oräkneliga lagar uppkomma för att tillfredsställa människors önsketänkande, och Herrens rätt att regera blev därigenom fråntagen honom. Själviskheten skulle bli det förnämsta budet och den mänskliga viljan rådande, medan Guds heliga och upphöjda vilja, som är Guds kärlek till allt skapat blev vanhedrad och föraktad. rätt (77)När en människa väljer sina egna vägar, är det alltid liktydigt med att hon är i strid mot Gud. Hon har då ingen del i himmelriket, ty hon saknar harmoni med det rikets principer. Hon står i stället på samma sida som Guds och människors store fiende. Människan skall leva, inte av ett ord, inte av många ord, men av varje ord, som Gud har talat. Vi kan inte utan fara förkasta eller förakta ett enda ord, hur ringa det än kan synas för oss. I Guds lag finns inte ett enda bud, som inte är ämnat att vara människan till lycka och välsignelse med avseende både på det nuvarande och det tillkommande livet. Den som lyder Guds lag är omgiven av en skyddsmur mot det onda. Men den som på en enda punkt raserar denna gudomliga befästning, har gjort den oduglig, ty han har öppnat en möjlighet för fienden att komma in och åstadkomma förödelse. rätt (77)Genom att ringakta Guds vilja i ett enda avseende öppnade vara första föräldrar vägen för syndens förbannelse att komma in och så småningom uppfylla hela världen. Och varje människa, som följer deras exempel, medverkar till samma resultat. Guds kärlek ligger till grund för varje bud i Guds lag, och den som avviker från hans bud drar därigenom över sig olycka och fördärv. rätt (78)»Ty jag säger eder, att om eder rätt- (78)Det var inte endast Kristus själv men också hans lärjungar som av de skriftlärde och fariséerna betecknades som syndare, därför att de inte iakttog rabbinernas stadgar och förordningar. Lärjungarna hade ofta varit utsatta för obehag genom anklagelser av dem, som de varit vana att betrakta som sina religionslärare. Men nu avslöjade Jesus detta bedrägeri. Han förklarade, att den rättfärdighet som de skriftlärde och fariséerna värderade så högt, var värdelös. Judarna hade gjort anspråk på att vara Guds särskilt utvalda, trogna folk, som åtnjöt hans välbehag, men Kristus påvisade, att deras religionsutövning saknade frälsande tro. Deras föregivna gudsfruktan, deras mänskliga stadgar och ceremonier såväl som deras yttre iakttagande av lagens krav, hade inget som helst helgande inflytande på dem. De var inte renhjärtade, och de saknade karaktärens ädelhet och den sanna gudsfruktans kännetecken. rätt (79)En lagreligion förmår aldrig bringa själen i harmoni med Gud. Fariséernas stränga oefterrättliga ortodoxi, utan vare sig ödmjukhet, ömhet eller kärlek, var endast en stötesten för syndaren. De liknade det salt som hade förlorat sin sälta; ty deras inflytande saknade kraft att bevara omvärlden från fördärv. Den sanna tron är den, som är »verksam genom kärlek» (Gal. 5:6), och som renar själen. Den är som en surdeg. Den genomtränger och förvandlar karaktären. rätt (79)Allt detta borde judarna ha lärt sig genom profeternas undervisning. Genom tidigare århundraden hade människosjälens rop efter rättfärdiggörelse funnit uttryck och svar i profeten Mikas ord: »Varmed skall jag träda fram inför Heren och varmed böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? . . . Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör, vad rätt är, och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?» Mika 6:6-8. rätt (80)På samma sätt hade profeten Hosea utpekat fariseismens sanna beskaffenhet, när han klargjorde, att judarna visserligen bekände sig tjäna Gud, men att de i själva verket tjänade sig själva. (Hos. 10:1.) Deras rättfärdighet var frukten av deras egna bemödanden att hålla lagen i överensstämmelse med sina egna uppfattningar och till fördel för sig själva. Lagen kunde således inte vara bättre än de själva var. I sina försök att heliggöra sig själva, sökte de åstadkomma renhet av orenhet. Guds lag är lika helig som Gud själv. Och lika fullkomlig som han själv. Den framställer Guds rättfärdighet för människorna. Men det är omöjligt för människan att hålla denna lag i egen kraft, ty hennes natur är syndig och fördärvad och helt olik Guds karaktär. De gärningar som emanerar från ett själviskt hjärta är »såsom en fläckad klädnad». — Jes. 64:6. rätt (80)Eftersom Guds lag är helig, kunde judarna inte uppnå rättfärdighet genom sina egna bemödanden att hålla lagen. Om Jesu lärjungar önskade komma in i himmelriket, måste de därför vara i besittning av den rättfärdighet, som var av en helt annan beskaffenhet än fariséernas rättfärdighet. I sin Son erbjöd Gud dem lagens fullkomliga rättfärdighet. Om de helt ville öppna sina hjärtan och acceptera Jesus Kristus så skulle Guds eget liv och Guds kärlek fylla dem och förvandla dem till likhet med honom. Genom Guds fria gåva skulle de få del av den rättfärdighet som lagen kräver. Men fariséerna förkastade Kristus, ty de förstod inte Guds rättfärdighet. De sökte upprätta sin egen rättfärdighet (Rom. 10:3), och de ville därför inte underordna sig det som Gud erbjöd dem. rätt (81)Jesus visade sina åhörare vad det innebar att hålla Guds bud. Han klargjorde för dem, att det bestod i att de fick del av Kristi karaktär, ty genom Kristus uppenbarade sig Gud dagligen inför dem. rätt (82)»Var och en som vredgas på sin bro- (82)Genom Mose hade Herren sagt: »Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta . . . Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är Herren.» — 3 Mos. 19:17, 18. De sanningar Jesus nu framställde var desamma som profeterna hade framställt. Men i hjärtats förhärdelse och synd hade dessa i hög grad fördunklats. rätt (82)Frälsaren uppenbarade för folket, att samtidigt som de fördömde andra såsom överträdare, var de själva lika skyldiga, eftersom de gav plats för hat i sina hjärtan. På andra sidan sjön, mitt emot det berg där Jesus höll sin predikan, låg landet Basan, en enslig trakt, vars vilda dalar och skogklädda kullar länge hade varit ett tillhåll för brottslingar av alla slag. Folket kom ihåg de stölder och mord som begåtts där, och många fördömde dessa brottslingar trots att de själva var hätska och stridslystna och gav uttryck för det bittraste hat mot de romerska förtryckarna och menade, att de var i sin fulla rätt att hata och förakta alla andra folk, ja, även sådana av de egna landsmännen, som inte i alla avseenden hyste samma åsikter som de själva. I allt detta överträdde de det bud som säger: »Du skall icke dräpa!» rätt (83)Hatets och hämndens ande hade sin upprinnelse hos Satan, och den ledde honom till att driva Guds Son i döden. Den som ger plats för hat och onda känslor i sitt hjärta, besjälas av samma anda, och resultatet av detta är ofrånkomlig död. Den onda gärningen ligger förborgad i den onda tanken såsom plantan i fröet. »Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten, att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.» — 1 Joh. 3:15. rätt (83)»Den som säger till sin broder: ’Du odåga’, han är hemfallen åt Stora rådets dom.» När Gud utgav sin Son för vår återlösning, visade han, vilket högt värde han sätter på varje människa, och han har inte gett någon människa rätten att tala föraktligt om en medmänniska. Visst kan vi se fel och brister hos våra medmänniskor, men Gud gör anspråk på varje människa såsom sin egendom. Hon är hans på grund av skapelsen och i dubbel bemärkelse hans då hon köpts med Kristi dyrbara blod. Alla är skapade till Guds avbild, vilket innebär att även de djupast fallna skall bemötas med aktning och ömhet. Gud skall göra oss ansvariga för varje ord av förakt som vi uttalar om en människa, för vilken Jesus har gett sitt liv. rätt (84)»Vem säger då, att du har något företräde? Och vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet, vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?» — 1 Kor. 4:7. »Vem är du, som dömer en annans tjänare? Om han står eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.» — Rom. 14:4. rätt (84)»Den som säger: ’Du dåre’, har är hemfallen åt det brinnande Gehenna.» I Gamla testamentets skrifter används ordet »dåre» för att beteckna en avfallen person eller en som överlämnat sig åt ogudaktighet. Jesus säger här, att den som fördömer sin broder som en avfallen eller en gudsföraktare, visar därigenom, att han själv står under samma fördömelse. rätt (84)Om Jesus själv heter det, att när han stred med Satan om Moses kropp, »dristade han sig icke att över honom uttala någon smädande dom». — Judas, v. 9. Om Kristus hade gjort det, hade han ställt sig på Satans sida. Ty anklagelse är den ondes vapen. Han kallas ju också i Bibeln för »våra bröders åklagare». — Upp. 12:10. Jesus använde inte några av Satans vapen, men han mötte honom vid detta tillfälle med orden: »Herren näpse dig.» rätt (85)Detta ger oss ett exempel: När vi kommer i strid med Kristi fiender, bör ingenting sägas eller göras av oss, som uppenbarar en hämndens ande eller som på något sätt kan uppfattas som smädelse eller anklagelse. För att människor är olika oss, får vi inte betrakta dem som fiender eller avfällingar eller göra dem till föremål för skämt och löje. Den som uppträder som ett Guds språkrör, yttrar inte sådana ord, som inte ens himmelens majestät ville använda när det gällde hans relationer till Satan. Även vi bör överlämna åt Gud att döma eller fördöma. rätt (85)»Förlik dig med din broder.» rätt (85)Guds kärlek är inte endast en teori. Den är en praktiskt verksam princip, en levande källa, som utan uppehåll flödar till andras välsignelse. När Kristi kärlek bor i oss, har vi inte endast övergett allt hat mot våra medmänniskor, utan vi bevisar dem i stället på allt sätt kärlek. rätt (85)Jesus säger: »Därför, om du kommer med din gåva till altaret och där drager dig till minnes, att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och bär fram din gåva.» — Matt. 5:23. Den som frambar offergåvan visade, att han genom tron på Kristus hade blivit delaktig av Guds nåd och kärlek. Men om någon framhåller sin tro på Guds förlåtande kärlek, men samtidigt uppenbarar en kärlekslöshetens anda, så är hans tro endast skrymteri. rätt (86)När någon som föreger sig tjäna Gud, förorättar en medmänniska, missrepresenterar han Guds karaktär, och detta måste han bekänna som synd för att komma i harmoni med Gud. Kanske vår broder gjort oss större oförrätt än vad vi gjort honom, men detta minskar inte i något avseende vårt ansvar. Om vi, när vi träder inför Gud, kommer ihåg, att en medmänniska har något emot oss, så bör vi lämna våra böneoffer, tackoffer eller frivilliga gåvor och gå till den det gäller och ödmjukt bekänna våra egna synder och be om förlåtelse. rätt (86)Har vi på något sätt bedragit eller förorättat en medmänniska, skall vi gottgöra detta. Och om vi genom att misstyda en medbroders ord omedvetet burit falskt vittnesbörd eller på annat sätt skadat hans inflytande skall vi ta kontakt med den inför vilken vi åstadkommit skadan och ta tillbaka våra oriktiga påståenden. Om motsättningar bröder emellan inte lades i öppen dag för andra, men ödmjukt och i Kristi kärleksfulla anda övervägdes parterna emellan, skulle oändligt mycket ont undvikas. Hur många bittra rötter, som nu vållar så stora skador, skulle inte då bli uppryckta, och hur skulle inte Kristi efterföljare då på det ömmaste och innerligaste sätt förenas i kärlek! rätt (87)»Var och en som med begärelse ser (87)Judarna högmodades över sin moral, medan de betraktade hedningarnas sinnliga livsföring med avsky. De romerska ämbetsmän som den kejserliga regeringen sänt till Pale-stina, var en ständig förargelse för folket. Ty dessa utlänningar hade också infört en mängd hedniska seder, lustar och utsvävningar. De romerska ämbetsmännen i Kapernaum uppträdde med sitt lättsinniga sällskap på allmänna platser, och ofta hördes deras bullersamma glädjeyttringar från den lugna sjön, där deras lustbåtar gled fram. Nu väntade de församlade, att Jesus skarpt skulle fördöma denna människogrupp. Men deras förvåning blev stor, när de i stället fick lyssna till ord, som blottade synden i deras egna hjärtan. Jesus sade, att om också endast en ond tanke hyses och omhuldas, oavsett hur hemligt detta än sker, visar det, att synden ännu härskar i hjärtat. Själen är fortfarande behäftad med bitterhet och ännu fången i orättfärdighetens bojor. Den som finner nöje i det som är oheligt, och ger efter för onda tankar och ögonens begärelse, skall i sin uppenbara synd, med dess skam och hjärtslitande sorger i följetåg, få se den sanna beskaffenheten av den ondska han gömt i själens innersta kamrar. Det är inte frestelsens eller fallets stund som skapar det onda utan den avslöjar den orenhet som funnits dold i hjärtat. »Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.» — Ords. 4:23. rätt (88)»Om din högra hand är dig till för- (88)För att förebygga en sjukdoms spridning i kroppen och för att rädda livet kan en människa samtycka till att låta t.o.m. sin högra hand amputeras. Hur mycket villigare borde hon då inte vara att avstå från allt det, som hotar att förkväva det andliga livet! rätt (89)De som av Satan dragits in i syndens slaveri, blir genom evangelium återlösta och delaktiga av Guds barns härliga frihet. Det är inte Guds avsikt att endast frälsa från sådant lidande som är syndens oundvikliga följd, utan han avser att frälsa från själva synden. De fördärvade och vanställda måste renas och omskapas för att kunna iklädas »Herrens, vår Guds, ljuvlighet» och bli »hans Sons avbilder». — Ps. 90:17; Rom. 8:29. rätt (89)»Vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom.» — 1 Kor. 2:9. Endast evigheten kan uppenbara den härliga bestämmelse, som väntar den människa som återställts till Guds avbild. rätt (89)För att vi skall uppnå detta höga ideal, måste vi frigöras från allt, som är ägnat att förstöra själen. Det är genom vår vilja som synden behåller sitt herravälde över oss. Kristus framhåller uppgivandet av vår egen vilja genom bilden av ett öga som tas ut eller en hand som hugges av. Ofta förefaller det som om uppgivandet av vår vilja åt Gud är vårt samtycke till att bli »invalider» för hela livet. Men Kristus säger, att det är bättre för oss att förlora en av våra lemmar än att gå miste om det eviga livet. Sådant som vi betraktar som olycka är ofta medel, genom vilka den största välsignelse kommer oss till del. rätt (90)Gud är livets källa, och endast i gemenskap med honom kan vi få del av livet. rätt (90)»Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän hon lever.» — 1 Tim. 5:6. Först när vi helt underordnar oss Guds vilja är det möjligt för Gud att göra oss delaktiga i det liv som är hans. Endast genom att helt överlämna oss i Guds händer, och ta emot hans liv, kan vi övervinna de hemliga synder som Jesus utpekar. Det är möjligt för oss att dölja dessa synder i våra hjärtan, så att andra människor inte upptäcker dem, men hur skall vi kunna bestå inför Gud? rätt (90)Om vi håller fast det egna jaget och inte villigt fogar oss efter Guds vilja, väljer vi döden, ty all synd är för Gud såsom en förtärande eld. Om vi väljer synden och vägrar att skilja oss från den, så måste Guds närvaro en gång förtära både synd och syndare. rätt (90)Det kräver uppoffring att överlämna sig helt åt Gud, men det gäller en uppoffring av det lägre för det högre, av det jordiska för det himmelska, av det förgängliga för det eviga. Det är inte Guds avsikt att vår vilja skall omintetgöras, ty det är endast genom att använda viljan som vi kan utföra vad han åsyftar. Men vår vilja måste underordnas hans vilja. Den måste renas och förädlas. Och när vi så kommer i harmoni med Gud, kan han genom oss meddela sin kärlek och kraft åt andra. Hur bitter och smärtsam denna uppoffring av viljan än må kännas för det själviska hjärtat, är den ändå till stor nytta för oss. När vi tänker på Jakob kan vi inte tala om en trons seger eller en Guds kämpe, förrän efter det ögonblick då han som en hjälplös krympling kastat sig i ängelns armar. Det var för att Jakob »haltade på höften», som Esaus beväpnade skara hejdade sin framryckning mot honom, och den stolte Farao föll på sitt ansikte inför honom och bad om hans välsignelse. Även vår Frälsningshövding fullkomnades genom lidande (Hebr. 2:10). Och om troshjältarna säges det, att de »blevo starka från att hava varit svaga» och »drevo främmande härar på flykten». — Hebr. 11:34. Så skall »de lama taga byte» och de svaga bli »såsom David, och Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom Herrens ängel framför dem». (Jes. 33:23; Sak. 12:8.) rätt (92)»Är det lovligt att skilja sig från sin hustru?» rätt (92)Bland judarna hade en man tillåtelse att skilja sig från sin hustru för den mest obetydliga orsak, och den frånskilda kvinnan hade då frihet att äkta en annan man. Men detta förhållande medförde mycken synd och mycket elände. I sin bergspredikan förklarade Jesus tydligt, att äktenskapsbandet inte kan upplösas av någon annan orsak än otrohet. rätt (92)När fariséerna senare frågade honom, om det var lagligt att skiljas, riktade han sina åhörares uppmärksamhet till skapelsen. Han sade: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så.» — Matt. 19:8. Han hänvisade dem till människans lyckliga dagar i Eden, efter det att Skaparen förklarat allting vara »mycket gott». Då gjordes två gudomliga instiftelser, nämligen äktenskapet och sabbaten, vilka båda avsågs vara till Guds ära och människosläktets välsignelse. När Skaparen förenade det heliga paret med orden: »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött» — 1 Mos. 2:24, kungjorde han äktenskapslagen för alla Adams barn intill tidens slut. Vad den evige Fadern själv förklarat vara gott, var avsett att tjäna till människans välsignelse och utveckling. rätt (93)I likhet med andra gudomliga förordningar har äktenskapet förvrängts och fördärvats genom synd. Men ett av evangelii syften är att återställa äktenskapet till dess ursprungliga renhet och skönhet. I både Gamla och Nya testamentet används äktenskapet som en bild av den ömma och heliga förening, som existerar mellan Kristus och dem som han återlöst med sitt blod på Golgata kors. »Frukta icke», säger han, »ty den som har skapat dig är din man, han vilkens namn är Herren Sebaot; och Israels Helige är din förlossare.» — Jes. 54:4, 5. »Vänden om, I avfälliga barn, säger Herren, ty jag är eder rätte Herre.» — Jer. 3:14. Och i Höga Visan hör vi dessa ord från brudens mun: »Min vän är min, och jag är hans.» Och han, som är »härlig framför tio tusen», säger till sin utkorade: »Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck.» — Höga V. 2:16; 5:10; 4:7. rätt (93)Till de kristna i Efesus skrev Paulus, att Herren förordnat, att »en man är sin hustrus huvud», hennes beskyddare och den som sammanhåller familjens medlemmar, »såsom Kristus är församlingens huvud . . . sin kropps (församlingens) Frälsare». Därför säger han också: »Såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock hustrurna i allt underordna sig sina män. I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne till att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig. På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur.» — Ef. 5:23-28. rätt (94)Endast genom Guds nåd kan denna heliga instiftelse bli vad Gud ämnade att den skulle vara, nämligen ett medel till mänsklighetens välsignelse och förädling. Alltså kan en jordisk familj, som lever i endräkt, frid och kärlek representera den himmelska familjen. rätt (94)Nu såväl som på Kristi tid har äktenskapet utvecklats till en ohygglig kontrast till det himmelska idealet. Men Kristi budskap erbjuder tröst även för dem som har mött bitterhet och missräkning, där de väntat sig lycka och gemenskap. Det tålamod och den ömhet som Guds Ande kan ge dem skall lyckliggöra deras situation. Det hjärta i vilket Kristus bor, skall vara så uppfyllt och så mättat av hans kärlek, att det inte behöver försmäkta av längtan efter annan uppmärksamhet och sympati. När själen överlämnas åt Gud får han genom sin vishet utföra vad mänsklig visdom inte förmår. Genom uppenbarelsen av Guds nåd kan människor som en gång var likgiltiga eller främmande för det kristna livet förenas med band som är starkare än några jordiska band. Det är sådana gyllne kärlekens band, som inga prövningar kan slita sönder. rätt (95)»Jag säger eder, att I alls icke skolen svärja.» rätt (95)Jesus uppmanar oss här att inte svära, »varken vid himmelen, ty den är ’Guds tron’, ej heller vid jorden, ty den är ’hans fotapall’, ej heller vid Jerusalem, ty det är ’den store Konungens stad’; ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår vare sig vitt eller svart». — Matt. 5:34-36. rätt (95)Vi människor äger inte någonting, som vi inte mottagit från Gud. Och vi har inte heller någonting, som inte köpts åt oss genom Kristi blod. Allt vi äger bär korsets märke och är köpt med det blod, som är dyrbarare än allt annat i världen — ja, med Guds eget liv. Det finns därför ingenting som vi har rätt att ange som vårt eget, eller sätta upp som garanti för uppfyllelsen av våra ord. rätt (96)Judarna uppfattade det tredje budet som ett förbud mot ett hädiskt användande av Guds namn, men på samma gång ansåg de sig ha rätt att ta till andra eder. Det tycks ha varit vanligt bland judafolket att med ed betyga ett visst uttalande. I Mose lag fanns stränga förbud mot falska eder, men judarna hade många sätt att dra sig undan de överenskommelser som betygats genom ed. De drog sig inte heller för att genom direkta svordomar missbruka Guds namn och inte heller stod de tvekande inför mened, om de genom några utspekulerade hårklyverier kunde undvika lagens krav. rätt (96)Jesus fördömde detta tillvägagångssätt och förklarade, att deras svärande var en överträdelse av Guds bud. Han förbjöd dock inte bruket av den juridiska eden, där Gud kallas till vittne på att det som sägs är sant. När Jesus förhördes inför Stora rådet vägrade han inte att under ed ge sitt vittnesmål, Översteprästen sade till honom: »Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss, om du är Messias, Guds Son. Jesus svarade honom: ’Du har själv sagt det.’» — Matt. 26:63, 64. Om Kristus i sin bergspredikan hade fördömt den juridiska eden, skulle han med all säkerhet under rättegången ha bestraffat översteprästen. rätt (97)Det finns många som inte tvekar att bedra sina medmänniskor. Och detta trots att det genom den helige Andes undervisning en gång klargjorts för dem vilken svår synd det är att ljuga inför himmelens Gud. När de kommer i en situation då de måste vittna under edlig förpliktelse, måste de ha klart för sig, att de ger sitt vittnesmål inför både Gud och människor, och att ett falskt vittnesmål i realiteten alltid är riktat mot honom som känner deras hjärtan och det absolut sanna förhållandet. Kännedom om menedsstraffet kommer naturligtvis många att avhålla sig från att gå vid sidan av sanningen. rätt (97)Om någon verkligen skall kunna bekräfta sitt vittnesmål med ed, vore det väl en kristen. Han lever ju ständigt inför Guds ansikte och vet, att alla hans livsyttringar är uppenbara för den Allvetande, och att han också inför honom skall göra räkenskap för allt. När det krävs av honom att på lagligt sätt intyga ett förhållande, så är det rätt av honom att vädja till Gud som vittne på sanningen i vittnesmålet. rätt (97)Jesus fortsätter med att framhålla en princip, som skulle göra edgång överflödig. Han säger: »Sådant skall edert tal vara, att ja är ja och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.» — Matt. 5:37. rätt (98)Detta korta och koncisa uttalande fördömer alla meningslösa uttryck och ord, som innebär missbruk av Guds namn. De fördömer överdrivna komplimanger, undanflykter och svepskäl, vilseledande framställningar av ett förhållande, smickrande ord och tvetydiga uppgifter, som är så vanliga i dagens samhälle. Jesus lär oss, att den som vill synas vara, vad han inte är, eller vars ord inte uttrycker hjärtats verkliga tankar, inte kan betraktas som sannfärdig. rätt (98)Om dessa Jesu ord praktiserades, skulle förhållandet väsentligt förändras i fråga om alla de misstankar och all den kritik som idag förekommer människor emellan. Hur skulle vi människor någonsin kunna veta om vår bedömning av en medmänniskas handlingar och bevekelsegrunder överensstämmer med den absoluta sanningen? Hur ofta inträffar det inte att högmod, personliga sympatioch hämndkänslor färgar ett omdöme? En blick, ett ord, ja, t. o. m. ett tonfall kan uppfyllas av falskhet. Verkliga fakta kan på det sättet lämna ett helt förvanskat intryck. rätt (98)Allt vad en kristen företar sig bör vara lika klart och rent som solljuset. All sanning kommer från Gud, medan allt bedrägeri i tusentals växlande former härstammar från Satan. Under hans inflytande står var och en som avviker från sanningens raka stig. De bedrar sig själva. rätt (99)Men det måste också göras klart, att det långt ifrån är lätt att alltid säga den absoluta sanningen. Vi kan inte tala sanning, om vi inte känner sanningen; och hur ofta tillåts inte förutfattade meningar, fördomar, ofullständiga upplysningar eller bristande omdömesförmåga hindra oss från att rätt uppfatta de ting som vi har att göra med. Vi kan inte tala sanning, om vårt sinne inte ständigt står under ledning av honom som själv är sanningen. Apostel Paulus säger: »Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt.» — Kol. 4:6. Och vidare: »Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver till välsignelse för dem som höra det.» — Ef. 4:29. När vi sammanför de orden med Jesu uttalanden i bergspredikan så utgör de en klar fördömelse av allt bedrägligt, lättsinnigt och oanständigt tal. Jesus väntar, att våra ord skall vara både sannfärdiga och rena. rätt (99)De som lärt av Kristus, skall inte ha någon »delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva någon frukt.» — Ef. 5:11. 1 sitt tal och i sitt dagliga liv skall dc vara anspråkslösa, rättframma och sannfärdiga, ty de bereder sig för ett liv tillsammans med de heliga, i vilkas mun »ingen lögn blivit funnen». — Upp. 14:5. rätt (100)»Men jag säger eder, att I icke (100)Judarnas umgänge med de romerska soldaterna gav ofta anledning till motsättningar. Mindre ockupationstrupper var förlagda på olika platser i Judeen och Galileen, vilket påminde judarna om deras egen förnedring som nation. Med bittra känslor lyssnade man till trumpetfanfarerna och såg de främmande trupperna samlas under den romerska fanan och ge den romerska makten sin ödmjuka hyllning. Judarna och de romerska soldaterna kom ofta i strid med varandra, vilket närde hatet. Ofta inträffade det, när någon romersk officer med sin stab färdades genom landet, att han tvingade judiska bönder bära hans tunga bördor uppför bergssluttningarna eller betjäna honom och hans män på annat sätt. Detta var i full överensstämmelse med romersk lag och sed, och om de judiska bönderna gjorde motstånd, resulterade det endast i smädelse och misshandel. Längtan efter befrielse från det romerska oket växte sig starkare för varje dag i judafolkets hjärtan. Denna upproriska anda var särskilt påtaglig bland de djärva och häftiga galiléerna. Eftersom Kapernaum låg vid gränsen, var den romerska garnisonen förlagd dit, och medan Jesus talade till folket fanns med all säkerhet en grupp soldater i närheten, vilket påminde åhörarna om Israels bittra förödmjukelse. Folket satte nu sitt hopp till Kristus och väntade att han skulle framträda och slå ner det romerska övermodet. rätt (101)Med sorg ser Jesus in i alla de ansikten som riktas mot honom. Han förnimmer det hämndbegär, som dessa människor bär inom sig, och han vet hur folket längtar efter befrielse från förtryckarna. Med mildhet förmanar han dem: »I skolen icke stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.» rätt (101)Dessa ord var endast ett upprepande av vad Gamla testamentet lär. Det är sant, att uttrycket »öga för öga, tand för tand», i 3 Mos. 24:20, var en stadga i Mose lag, men den var närmast att hänföra till den borgerliga lagen. Ingen har rätt att söka hämnd, ty Herren har sagt: »Säg icke: ’Jag vill vedergälla ont med ont.’. . . Säg icke: ’Såsom han gjorde mot mig, vill jag göra mot honom.’. . . Gläd dig icke, när din fiende faller. . . . Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; så samlar du glödande kol på hans huvud, och Herren skall vedergälla dig.» — Ords. 20:22, 24:29, 17; 25:21, 22. rätt (102)Hela Jesu jordeliv var en uppenbarelse av denna princip. Han lämnade sitt hem i himmelen för att erbjuda sina fiender på jorden livets bröd. Även om han under hela sitt liv fick ta emot förolämpningar och lida förföljelse av människor, visade han dem endast en förlåtande och kärleksfull anda. Genom profeten Jesaja säger han: »Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot smädelse och spott. . . . Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det — ja, han öppnade icke sin mun.» — Jes. 50:6; 53:7. rätt (103)Och från Golgata kors ljuder genom tiderna den bön Jesus bad för sina bödlar och de tröstens ord han riktade till den döende men botfärdige rövaren. rätt (103)Kristus levde alltid nära sin himmelske Fader, och ingenting kunde drabba honom utan att den eviga kärleken tillät det och gjorde det till välsignelse för världen. Detta förhållande var för Jesus en källa av tröst och lindring, och i samma utsträckning kan det bli det för oss. Den som är besjälad av Kristi Ande, förblir i Kristus, och de svårigheter han drabbas av drabbar också Frälsaren, som står vid hans sida. Han behöver inte frukta det onda, ty Kristus är hans försvarare och beskyddare. Ingenting händer honom, utan att Kristus tilllåter det, och allt som han tillåter, »samverkar till det bästa . . . för dem, som älska Gud, . . . för dem som äro kallade efter hans rådslut»;. — Rom. 8:28. rätt (104)»Och om någon vill gå till rätta med (104)Jesus uppmanade sina lärjungar att inte sätta sig emot den maktägande överheten, men i stället att göra mer än vad plikten ålade dem. De borde, så långt som möjligt, uppfylla sina plikter och åligganden, även när dessa innefattade mer än vad landets lag krävde. Mose lag ålade dem att vara ömhjärtade mot de fattiga. När t. ex. en fattig man lämnade sin mantel som pant eller som borgen för en skuld, tilläts inte fordringsägaren att gå in i gäldenärens bostad för att hämta manteln, men han måste vänta utanför, till dess den lämnades till honom. Och panten måste återlämnas till ägaren, innan solen gick ner, oavsett omständigheterna (5 Mos. 24:10-13; 15:7, 8). På Jesu tid fäste man inte mycket avseende vid dessa barmhärtighetsgärningar. Men Jesus lärde lärjungarna att foga sig efter domstolarnas beslut, även om dessa innebar större fordringar än Mose lag. »Om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad», sade han, »så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.» rätt (105)Och Jesus tilläde: »Giv åt den som beder dig och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig.» Gud hade redan tidigare framställt samma princip i orden: Du skall »icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna honom, vad han behöver i sin brist.» — 5 Mos. 15:7, 8. Detta klargör betydelsen av Frälsarens ord. Han säger inte, att vi på ett oförståndigt sätt skall ge åt alla och envar som begär allmosor, men han säger, att vi gärna skall låna den behövande vad han behöver i sin brist. Och detta skall vara en gåva hellre än ett lån, ty han säger, att vi skall låna »utan att hoppas på någon gengäld». — Luk. 6:35. rätt (105)»Älsken edra ovänner.» rätt (105)Förmaningen att inte »stå emot en oförrätt» var naturligtvis motbjudande för de hämndgiriga judarna och de var kritiskt inställda till det kravet. Men likväl gav Jesus dem en ännu kraftigare förmaning: »I haven hört, att det är sagt: ’Du skall älska din nästa och hata din ovän.’ Men jag säger eder: ’Älsken edra ovänner och bedjen för dem som förfölja eder och varen så eder himmelske Faders barn.’» — Matt. 5:43-45. rätt (106)Detta var den sanna principen och andan i den lag, som rabbinerna hade vantolkat och betraktat som en kall och stel samling av lagbud. De ansåg sig vara bättre än andra människor och menade sig också vara berättigade till Guds särskilda ynnest, därför att de var födda israeliter. Jesus talade därför om förlåtelsens anda för att visa, att dessa självgoda människor inte besjälades av högre bevekelsegrunder än de föraktade publikanerna och syndarna gjorde. rätt (106)Jesus hänvisade till världsalltets högsta regent och kallade honom vår Fader. Han ville att åhörarna skulle förstå, hur innerligt Gud älskade dem. Och han lärde dem, att Gud tar vård om varje själ, och att »såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som frukta honom.» — Ps. 103:13. En sådan uppfattning om Gud har aldrig nått världen genom någon annan religion än den vi möter i Bibeln. Med fasa och fruktan snarare än kärlek föreställer sig hedningarna en gud i en eller annan form — ett ondskefullt väsen — som måste blidkas med offer. För dem är det aldrig fråga om en Fader, som älskar sina barn. Även judarna hade blivit så förblindade, att de inte kunde fatta profeternas framställning av Gud, och därför föreföll denna uppenbarelse av hans faderliga kärlek såsom en ny gåva till dem och till världen. rätt (107)De trodde att Gud älskade endast dem som tjänade honom, dvs. dem som uppfyllde rabbinernas krav. Men utanför den ramen var hela världen föremål för hans misshag och förbannelse. Men Jesus gav dem nu en annan bild. över hela världen, över onda såväl som goda människor, strålar Guds kärleks sol. Denna sanning borde de ha lärt sig av själva naturen, ty »han (Gud) låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga». — Matt. 5:45. rätt (107)Det är inte på grund av någon egen inneboende kraft, som jorden år efter år frambringar skördar och fortsätter i sin bana runt solen. Det är Guds hand som för planeterna fram i deras banor och håller dem kvar där under deras snabba färd genom rymden. Det är i hans kraft som sommar och vinter, sådd och skörd, dag och natt följer på varandra i regelbunden ordning. Det är genom hans ord löven spricker ut, knoppar bildas och sköna blomster utvecklas. Allt gott vi har, varje solens stråle, vart uppfriskande regn, vart stycke bröd, varje livsfläkt är en kärlekens gåva från honom. rätt (108)Medan vi ännu var kärlekslösa i vår karaktär, »värda att avskys, och vi hatade varandra» förbarmade sig vår himmelske Fader över oss. »Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar, som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet.» — Tit. 3:3-5. rätt (108)När vi i våra hjärtan ger rum för hans kärlek, fyller den oss med godhet och ömhet inte endast mot dem som behagar oss, men även mot de största syndare. rätt (108)De som blivit delaktiga av Guds natur, är Guds barn. Det är inte den ställning vi har på jorden, inte nationella eller religiösa företräden, som visar att vi är Guds barn. Det förhållandet framgår endast av en kärlek, som omfattar alla människor och som visar att vi verkligen är födda av Gud. rätt (108)Även syndare, vars hjärtan inte är helt tillslutna för Guds Ande, kan ta emot intryck av Jesu kärlek. På samma gång som de hatar sina fiender, älskar de sina vänner. Skillnaden är, att endast den som har Guds Ande i hjärtat, kan belöna hat med kärlek. Att vara vänlig mot de otacksamma och illvilliga, att göra gott utan att vänta någon vedergällning, är bevis för att vi tillhör den himmelska familjen. Det är det säkra kännemärke, varigenom Guds sanna barn uppenbarar sin förbindelse med himmelen. rätt (109)»Varen alltså I fullkomliga, såsom (109)Ordet »alltså» syftar tillbaka till något som är sagt i det föregående. Jesus har för sina åhörare beskrivit Guds stora barmhärtighet och kärlek. Därför att eder himmelske Fader »är mild mot de otacksamma och onda» (Luk. 6:35), och har böjt sig ner för att upplyfta er, sade Jesus, kan ni bli honom lika till karaktären och fullkomliga inför människor och änglar. rätt (109)Det eviga livets nådesförhållande är här i tiden detsamma som det var i Eden — fullkomlig rättfärdighet, harmoni med Gud, helhjärtad överensstämmelse med hans lags principer. Måttstocken för en karaktär är densamma i Gamla som i Nya testamentet, och kravet är inte omöjligt att uppfylla. Varje bud och varje förmaning som Gud ger innebär även ett löfte. Han har gjort det möjligt för oss att bli honom lika. Och han vill också genomföra detta om vi inte sätter vår vilja mot hans och hindrar honom att omskapa oss genom nåd. rätt (110)Med en outsäglig kärlek älskar Gud oss. Och vår kärlek till honom spirar i våra hjärtan i den mån vi fattar längden, bredden, höjden och djupet av den kärlek, som övergår allt förstånd. Genom uppenbarelsen av Kristi kärlek, genom kunskap om den kärlek han bevisade oss medan vi ännu var syndare, besegras det hårdaste hjärta och omskapas en syndare till ett Guds barn. Men Gud använde sig aldrig av tvång. Kärlek är det enda medel han använder för att driva synden ut ur det mänskliga hjärtat. Det är också genom kärlek som han förvandlar högmod till ödmjukhet, fiendskap och otro till kärlek och tro. rätt (110)Judarna ansträngde sig för att uppnå fullkomlighet genom egna bemödanden, men de lyckades inte. Kristus hade redan tidigare sagt dem, att de aldrig med sin egen rättfärdighet kunde vinna inträde i himmelen. Nu presenterar han för dem den karaktär som alla måste äga för att få gå in i Guds rike. I hela sin bergspredikan beskriver han frukten av denna karaktär, och nu summerar han i få ord dess källa och natur: »Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.» Lagen är endast ett uttryck för Guds karaktär. Hos vår himmelske Fader ser vi de principer uppenbarade, som ligger till grund för hans regering. rätt (111)Gud är kärlek! På samma sätt som ljuset utstrålar från solen, flödar kärlek och ljus och glädje från honom till alla hans skapade väsen. Det är hans natur att ge! Hela hans liv är en uppenbarelse av oegennyttig kärlek. Han uppmanar oss att vara fullkomliga såsom han är fullkomlig. Såsom han är källan till allt ljus och all välsignelse för hela världsalltet, så bör ljus och välsignelse från oss flöda till vår begränsade omgivning. I oss själva äger vi ingenting, men vi upplyses av hans kärleks sol, för att vi skall återspegla hans härlighet. I »hans lånta godhet» kan vi vara goda och fullkomliga inom det område där vi rör oss, såsom Gud är det inom sitt. rätt (111)Jesus säger, att vi skall vara fullkomliga, såsom vår Fader är fullkomlig. Är vi Guds barn, så är vi också delaktiga av hans natur och är lika honom. Varje barn lever ju genom sin fars liv. Om vi är Guds barn, födda genom hans Ande, lever vi genom hans liv. I Kristus »bor gudomens hela fullhet lekamligen», och Jesu liv skall »bliva uppenbarat i vårt dödliga kött». — Kol. 2:9; 2 Kor. 4:11. Detta liv i oss skall frambringa samma karaktär som hans och ta sig uttryck i gudomliga gärningar. Vi kommer i harmoni med varje bud i hans lag, ty »Herrens bud är klart och upplyser ögonen». — Ps. 19:9. Genom kärlek skall »lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden». — Rom. 8:4. rätt |