| Gyllene länkar kapitel 6. Från sida 170 | ren sida tillbaka |
(170)»Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda.» rätt (170)De försök som genom tiderna gjorts att genom egna gärningar vinna frälsning har föranlett människor att ställa upp en rad egna krav som värn mot synden. När de finner, att de i egen kraft inte förmår hålla Guds lag, uppfinner de egna bud och stadgar för att tvinga sig själva till lydnad. Resultatet av detta blir ett gudsfrånvänt sinne och en förstärkning av det egna jaget. Guds kärlek drivs från hjärtat och som en naturlig följd därav förbleknar också kärleken till medmänniskorna. Den som hyllar och följer ett system av mänskliga förordningar och föreskrifter leds oundvikligen in i ett hårt dömande av dem som inte kan efterleva det. Den själviska och småaktiga kritikens anda kväver alla ädla känslor och gör människan till en övermodig domare och en föraktlig utforskare av andras liv och omständigheter, rätt (171)Till denna klass av människor hörde fariséerna. Deras religiösa livsstil förmådde inte väcka någon tacksamhet för de stora förmåner, som Gud hade gett dem eller någon känsla av ödmjukhet inför Gud på grund av deras egen svaghet. De gick fram med en attityd av andligt övermod, och deras måtto var: »Jag själv, mina känslor, min kunskap, mitt sätt.» De utgjorde själva den måttstock, efter vilken de dömde andra. Iklädda sin egen självrättfärdighetsmantel satte de sig i domarsätet för att kritisera och fördöma andra. Denna anda lyckades de också föra ut till folket, och resultatet blev, att man inkräktade på andras samveten, dömde varandra i sådana angelägenheter som endast angick den enskilde och Gud. Det var med klarsyn på detta missförhållande som Jesus sade: »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda.» Det innebär, att vi inte bör göra oss siälva till rättesnöre för andra, inte framhålla våra egna meningar och åsikter eller våra egna tolkningar av Skriften som norm för andra eller i våra hjärtan fördöma dem om de inte uppnår vad vi anser vara vårt ideal. Vi bör inte heller dra andras bevekelsegrunder i tvivel. rätt (171)»Dömen därför icke, förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset, vad som är fördolt i mörker, och uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå av Gud den berömmelse, som honom tillkommer.» — 1 Kor. 4:5. Eftersom vi själva gör fel kan vi inte läsa andras hjärtan eller döma andra. Endast han som känner de djupaste bevekelsegrunderna till våra handlingar och som är god och medlidsam mot alla kan avkunna en människas slutliga dom. rätt (172)»Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer. Ty därmed att du dömer en arman, fördömer du dig själv, eftersom du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.» — Rom. 2:1. De som dömer och kritiserar andra uppenbarar ofta därigenom, att de själva är skyldiga till samma synder. Genom att döma andra dömer de även sig själva, och Gud förklarar den domen rättvis. rätt (172)»Huru kommer det till, att du ser (172)Förklaringen att den som dömer en annan själv handlar på samma sätt, som den han dömer, uppenbarar inte fullheten av hans synder. Jesus säger: »Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?» rätt (173)Jesus riktar sig här till dem som tagit som sin uppgift att upptäcka andras brister. rätt (173)När de tror att de har upptäckt ett karaktärsfel hos sin broder, är de också ivriga att utpeka det. Men Jesus klargör, att ett sådant handlingssätt i jämförelse med den brist som blivit kritiserad, är som en bjälke i jämförelse med ett sandkorn. Det är vår egen brist på fördragsamhet och kärlek, som leder oss att se en hel värld i ett sandkorn. De som aldrig fått erfara den hjärteförkrosselse, som hör samman med ett oförbehållsamt överlämnande åt Kristus, uppenbarar inte Frälsarens milda, kärleksfulla anda i sina liv. De missrepresenterar i hög grad evangelium och dess fördragsamma anda. De sårar och skadar dyrbara människor, för vilka Kristus gett sitt liv. Den som går fram med en sådan dömande anda uppenbarar, enligt den bild Jesus här använder, att han själv är skyldig till större synd än den han kritiserar. Han begår inte endast samma synd, men han visar samtidigt att han är besjälad av egenkärlek och ofördragsamhet. rätt (173)Kristus är det enda sanna föredömet för en människas karaktär, och den som upphöjer sig själv till föredöme eller rättesnöre för andra, intar Kristi plats. Och eftersom Fadern överlåtit all dom åt Sonen (Joh. 5:22), så berövar var och en, som gör sig till domare över en medmänniskas bevekelsegrunder, Guds Son hans företrädesrätt. Sådana självgjorda domare står på Antikrists sida; den Antikrist om vilken Guds Ord säger, att han »upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud». — 2 Tess. 2:4. rätt (174)Den synd som leder till det mest olycksbringande resultat, är den kalla, klandrande och oförlåtande anda, som kännetecknar fariseismen. När den religiösa erfarenheten är utblottad på kärlek, är den i varje fall ingen kristen erfarenhet; den kännetecknas inte av den värme som kommer från rättfärdighetens sol. Ingen mänsklig aktivitet — inte ens kristen verksamhetsiver —kan fylla denna brist. Man kan ha skarp förmåga att upptäcka andras fel, men till var och en som besjälas av denna anda säger Jesus: »Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.» — Matt. 7:5. Den som själv är skyldig, är alltid den första att misstänka andra. Genom att döma andra söker han dölja eller ursäkta det onda i sitt eget hjärta. Det var genom synden, som människan fick kunskap om det onda. Så snart våra första föräldrar hade syndat började de skjuta skulden på varandra, och varje människa, som inte blivit delaktig av Kristi nåd, handlar av naturen på samma sätt. rätt (175)När en människa har en dömande anda, nöjer hon sig inte endast med att utpeka vad hon anser vara fel hos sin broder. Om hon inte på ett milt sätt lyckas få honom att göra såsom hon anser att han borde, använder hon sig av tvång. Så långt det står i hennes förmåga, söker hon tvinga den andre att handla i överensstämmelse med hennes egna idéer om vad som är rätt. På det sättet handlade judarna på Kristi tid, och sedan dess har den kristna kyrkan så snart Kristi kärlek har skjutits i bakgrunden, handlat på samma sätt. När kyrkan känt att kärlekens kraft inte varit vad den borde, har den sökt tillägna sig politisk makt för att därigenom inskärpa sina dogmer och påtvinga människor sina stadgar. I detta förhållande finner vi hemligheten till uppkomsten av alla religionslagar och till alla förföljelser som ägt rum genom tidsåldrarna. rätt (175)Kristus tvingar inte människorna, men han drar dem till sig genom kärlek. Det enda tvång som Kristus använder är kärlekens tvång. När församlingen strävar efter världslig makt, bevisar det, att den har frånsagt sig Kristi makt, den gudomliga kärlekens dragande kraft. Hela detta problem ligger förborgat hos de enskilda medlemmarna i församlingen, och det är hos dem reformen måste börja. Jesus manar den dömande människan att först ta ut bjälken ur sitt eget öga, rena sitt hjärta från klander, bekänna och överge sin egen synd, och först när detta skett ägna en tanke åt att hjälpa andra till rätta. Och han säger: »Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd, som bär god frukt.» — Luk. 6:43. Den klandrets anda som en människa kan behärskas av, är den onda frukt, som visar, att trädet är dåligt. Det hjälper inte att den människan söker uppbygga sig själv i egen rättfärdighet. Vad hon framför allt behöver är en radikal sinnesändring. Det är den erfarenheten hon måste ha, innan hon kan tillrättavisa andra, ty vad människans »hjärta är fullt av, det talar hennes mun». — Luk. 6:45. rätt (176)När du söker ge andra råd eller förmaningar, har dina ord endast den tyngd som ditt eget exempel visat. Du måste vara god innan du kan göra det goda. Du kan inte utöva ett inflytande till andras omvändelse och förbättring, förrän ditt eget hjärta blivit ödmjukat, renat och milt genom Kristi nåd. När denna förvandling skett hos dig, blir det lika naturligt för dig att försöka vara till välsignelse som det är för rosenbusken att frambringa doftande rosor eller för vinrankan att bära härliga druvklasar. rätt (177)Om Kristus är »härlighetens hopp» i dig, finns det inte det minsta behov hos dig att utforska andras liv eller uppenbara deras felsteg. I stället för att klandra och fördöma dem skall du söka hjälpa, välsigna och frälsa dem. När du har något att göra med felande bröder, skall du se på dig själv, så att inte också du blir frestad (Gal. 6:1). Du skall minnas, att du själv många gånger felat och hur svårt det då varit för dig att komma in på rätt väg igen. Om du gör det, skall du inte driva din broder djupare in i mörkret, utan med ett hjärta som ömmar för hans bästa, i stället förehålla honom den fara han svävar i. rätt (177)Den som ofta betraktar Golgata kors och känner att hans synder hade del i Kristi korsfästelse, kommer aldrig att göra någon jämförelse mellan sin egen och andras synd. Han kommer aldrig att ta plats i domarsätet för att döma någon annan. Den som vandrar i skuggan av Jesu kors, kan inte hysa en kritisk och självisk anda. rätt (177)Inte förrän du är beredd att offra din egen självrättfärdighet, ja, även ditt eget liv för att frälsa en medmänniska, har du befriat ditt eget öga från bjälken. Då kan du nalkas din broder och vinna inflytande över hans hjärta. Ingen har någonsin genom klander och förebråelser räddats från en ond väg, men många har därigenom i stället drivits bort från Jesus och kommit att tillsluta sina hjärtan för Guds Ande. Ett milt och inbjudande sätt kan frälsa en medmänniska och överskyla en myckenhet av synder. Uppenbarelsen av Kristus i din egen karaktär skall utöva en reformerande kraft över dem du kommer i beröring med. Låt dagligen Kristus uppenbaras i ditt liv. Då skall han genom dig utöva sitt ords omskapande kraft — en stilla, mild, överbevisande och mäktig kraft som omskapar människor ocn ger dem en ny karaktär. rätt (178)»Given icke åt hundarna, vad heligt är.» rätt (178)Jesus syftar här på dem som inte har någon vilja att frigöras från syndens träldom. Genom att de överlämnar sig åt onda och fördärvbringande lustar, blir deras natur sådan, att de inte vill skiljas från det onda. Kristi tjänare bör inte låta sig hindras i sitt verk av sådana, som utsätter evangelium för hån och gör det till en stridsfråga. rätt (179)Frälsaren sviker aldrig den som är beredd att ta emot himmelens dyrbara sanningar, hur djupt sjunken i synd denna själ än må ha varit. För publikaner och skökor blev hans ord början till ett nytt liv. Maria Magdalena, från vars hjärta han drev ut sju onda andar, var den sista som lämnade Frälsarens grav, och den första som han mötte på uppståndelsens morgon. Saulus från Tarsus, en av de bittraste fienderna till Kristi evangelium, blev Paulus, den kanske mest hängivne aposteln för Kristi verk. Under det yttre, som tyder på hat och förakt, brott och förnedring, gömmer sig kanske ett sinne, som genom Guds nåd skall frälsas och bli en juvel i Återlösarens krona. rätt (179)»Bedjen, och eder skall varda givet; (179)För att undvika all anledning till otro, missförstånd eller vantolkning, ger Kristus ett trefaldigt löfte. Han vill att de som söker Gud, skall tro på honom som är mäktig att göra allt. Han tillägger därför:»Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.»— Matt. 7:8. Jesus framställer här inga andra villkor, än att man skall hungra efter hans nåd och längta efter hans kärlek. rätt (180)»Bedjen.»Den omständigheten, att du beder, visar att du inser ditt behov av kraft. Och om du beder i tro, skall också din bön bli besvarad. Det löftet har Herren gett, och han skall inte bryta det. Om du kommer inför Gud med sann ånger och i ödmjukhet, är det inte heller förmätet att göra anspråk på vad han lovat. När du beder om den välsignelse du behöver för att utveckla en kristen karaktär, kan du vara trygg i förvissningen om, att du beder i överensstämmelse med Herrens löfte, som också skall bli uppfyllt. Om du känner din syndfullhet och erkänner den skall du bedja om hans nåd och barmhärtighet. Gud fordrar inte att du skall vara helig innan du kan närma dig honom, men han väntar att du i ditt hjärta skall ha en uppriktig önskan att bli renad från all synd och all orättfärdighet.Det enda argument vi kan framhålla är vårt stora behov och vårt hjälplösa tillstånd, ty det är det som är grunden till vårt behov av Guds frälsande kraft rätt (181)»Söken.» Vi skall inte endast känna behov av Guds välsignelse, utan också söka efter den. »Sök nu förlikning och frid med honom.» — Job 22:21. Sök, och du skall finna! Gud söker dig, och redan den önskan du bär i ditt hjärta att komma till honom är ett tecken på att Guds Ande är verksam i ditt liv. Kristus själv beder innerligt för alla frestade, irrande och tvivlande människor, och han söker få dem in i sin kärleks gemenskap. »Om du söker honom, så låter han sig finnas av dig.» — 1 Krön. 28:9. rätt (181)»Klappen.» Vi kommer till Gud efter hans särskilda inbjudan, och han väntar att få välkomna oss. De första lärjungarna som följde Jesus var inte nöjda med ett flyktigt samtal med honom. De frågade: »Rabbi, var bor du? . . . Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.» — Joh. 1:38, 39. Så kan också vi uppnå den innerligaste gemenskap med Gud. »Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ’I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstan’» — Ps. 91:1. Den som vill ha Guds välsignelse, har förmånen att kunna klappa på nådens port och sedan med trygghet vänta på uppfyllelsen av Jesu egna ord: »Var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.» — Matt. 7:8. rätt (182)När Jesus betraktade dem som var församlade för att lyssna till hans ord, var det hans innerligaste önskan, att de nu skulle fatta Guds stora nåd och kärlek. För att belysa deras behov och Guds beredvillighet att fylla dessa framställde han för dem bilden av ett hungrigt barn, som ber sina föräldrar om bröd. »Vilken är den man bland eder», säger han, »som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd?» Han framhåller föräldrarnas naturliga kärlek till sina barn och tillägger: »Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!» Ingen verklig far, kan vända sig bort från sin son, när denne är hungrig och ber om bröd. Skulle vi då vanhedra Gud genom att tro, att han inte är villig att besvara sina barns böner? rätt (182)»Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom.» Den helige Ande, som är Jesu representant, är den största av alla gåvor, och alla goda gåvor innefattas däri. Skaparen själv har således ingenting större eller bättre att ge. När vi beder Herren förbarma sig över oss under olika livssituationer och leda oss med sin helige Ande, vänder han sig aldrig bort från oss. Även om det vore tänkbart med föräldrar som nekar sitt hungrande barn mat, kan Gud aldrig avslå ett längtande hjärtas innerliga begäran. I underbar ömhet tar sig hans kärlek uttryck. Till dem som i mörka stunder tycker det förefaller som om Gud inte bryr sig om dem, har detta budskap utgått från vår himmelske Faders hjärta: »Men Sion säger: ’Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig’. Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar stå alltid inför mina ögon.» — Jes. 49:14-16. rätt (183)Varje gång ett löfte förmedlas till oss genom Guds Ord är det samtidigt en antydan om vad vi bör bedja om och en försäkran att vi kan vänta bönhörelse. Det är vår förmån att genom Jesus få göra anspråk på all den andliga välsignelse vi behöver. Barnsligt och enkelt kan vi lägga fram våra behov för Herren. Detta gäller också timliga behov. Vi kan bedja såväl om dagligt bröd och kläder som om Livets bröd och Kristi rättfärdighets klädnad. Vår Fader i himmelen vet, att vi behöver allt detta, och han vill att vi skall framlägga våra behov för honom. Det är genom Jesus vi tar emot varje välsignelse. Gud ärar också Jesu namn, när han genom det skänker oss allt vad vi behöver av hans nåds stora rikedomar. rätt (184)Men glöm inte, att du, när du åkallar Gud såsom din Fader, på samma gång erkänner att du är hans barn. Du förlitar dig inte endast på hans godhet, utan du fogar dig efter hans vilja, eftersom du vet att hans kärlek är oföränderlig. Du överlämnar dig åt honom för att leva i lydnad för hans vilja. Till dem som inrättar sitt liv så, var det som Jesu riktade uppmaningen att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, för att sedan bli delaktiga av löftet: »Bedjen, och eder skall varda givet.» De outtömliga rikedomar som himmelens och jordens Skapare äger, står till hans barns förfogande. Det är gåvor så dyrbara, att endast Jesu Kristi blod kunde förvärva dem; gåvor som kan tillfredsställa alla hjärtats önskningar; gåvor, som har evighetsvärde, och de skall ta emot och åtnjutas av alla som går in i barnaskapet med Gud som Fader. Betrakta Guds löften som om de givits personligen till dig, och framhåll dem för din Fader, som om de var dina egna ord och du skall få uppleva en fullkomlig och evig glädje. rätt (185)»Därför, allt vad I viljen att männi- (185)I umgänget med våra medmänniskor bör vi söka ställa oss själva i deras situation. Vi måste försöka fatta deras känslor, deras problem, deras missräkningar, deras fröjder och deras sorger. Vi bör likställa oss med dem och sedan behandla dem så som vi vill, att de skulle behandla oss, om vi var i deras situation. Detta är en stor och gudomlig regel. Det är ett annat uttryck för budet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» Det är det centrala budskapet som förmedlas av profeterna. Det är en himmelsk princip, som måste utvecklas hos alla dem som skall bli beredda att umgås med himmelens heliga invånare. rätt (185)Den regel som Jesus framställer i orden »allt vad I viljen att människorna skolen göra eder, det skolen I ock göra dem», har sitt förnämsta uttryck i Jesu liv och karaktär. Ett underbart och härligt ljus vilade över vår Frälsares dagliga liv och gärning. Han utövade ett mäktigt inflytande i sin omvärld. Samma anda måste finnas hos hans efterföljare. De i vilkas hjärtan Kristus tagit sin boning, omges av en gudomlig atmosfär. Från deras karaktärs vita och rena klädnad utgår en doft av gudomlighet. Deras ansikten återspeglar det ljus som upplyser livsvägen för stapplande och trötta fötter. rätt (186)Ingen människa som verkligen förstår, vad som utgör en fullkomlig karaktär, kan försumma att i sitt dagliga liv uppenbara Kristi kärlek. Hans nåds inflytande skall uppmjuka våra hjärtan, rena och förädla våra känslor och ge oss en himmelsk klarsyn på vad som är rättfärdigt och gott. rätt (186)Men Jesu ord om oss och våra medmänniskor har en ännu djupare betydelse. Var och en som gjorts till förvaltare av Guds mångfaldiga nåd, är kallad att delge denna nåd till själar, som vandrar i mörker och okunnighet. Aposteln Paulus säger: »Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och ovisa har jag förpliktelser.» — Rom. 1:14. I fråga om allt det du lärt känna rörande Guds kärlek, och allt som du tagit emot av hans nåds rika gåvor, står du i skuid till alla som inte fått dessa gåvor i så hög grad som du, och det är din plikt att dela med dig åt dem. rätt (187)Och så förhåller det sig också med alla gåvor i livet. Vad du än äger av det som dina medmänniskor saknar, ställer dig i så mycket större skuld till dem som inte är lika lyckligt lottade i ett eller annat avseende som du själv är. Äger vi rikedomar eller har tillgång till allt detta livets goda, så är vi också förpliktade att vårda oss om sjuka, änkor och faderlösa, på samma sätt som vi skulle önska att de tog vård om oss om vi råkade in i deras belägenhet. rätt (187)Den gyllene regelns djupa sanning uttrycks också i följande ord: »Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder igen.» — Matt. 7:2. Allt det vi gör mot andra, vare sig det är gott eller ont, skall återverka på oss själva till välsignelse eller förbannelse. Det vi ger, skall vi få igen. Samma jordiska välsignelser som vi delger andra, får vi ofta tillbaka. Vad vi ger kommer ofta i nödens stund tillbaka till oss i dubbelt mått. Vad vi i kärlek ger ut får vi också tillbaka på så sätt att vi upplever en fullständigare uppenbarelse av den kärlek som är summan av all himmelsk härlighet och all himmelsk rikedom. Men också det onda vi orsakar våra medmänniskor får vi igen. Den som fördömt andra eller gjort dem missmodiga, skall själv få genomgå samma erfarenhet som de och känna vad de lidit till följd av brist på sympati och ömhet. rätt (188)Det är av kärlek till oss som Gud låter detta ske. Han vill låta oss se vårt eget hjärtas hårdhet så klart, att vi blir beredda att helt öppna våra hjärtan för Jesus och ge honom en boning där. På så sätt är det sant, att också det onda har något gott med sig, och vad som stundom kan synas vara förbannelse blir till välsignelse. Dessa sanningar är kristendomens djupa principer. Och allt som inte överensstämmer med detta är falskt. En religion som inrymmer rätten att förakta en medmänniska, som vår Frälsare värderar så högt, att han utgett sig själv för den; en religion som kommer oss att försumma andras nöd, lidanden och oförrätter, är en falsk religion. När vi inte fäster något avseende vid fattigas, lidandes och fallnas behov, förråder vi Kristus. Anledningen till att kristendomen stundom har så liten kraft i denna värld är, att många människor visserligen bekänner Kristi namn, men förnekar honom och hans karaktär i sitt dagliga liv. På det sättet blir Herrens namn hädat. rätt (188)Det står skrivet om den apostoliska församlingen på den tid, när den uppståndne Frälsarens härlighet omstrålade den, att »ingen enda kallade något av det han ägde för sitt». »Bland dem fanns ingen som led nöd.» »Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbordet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.» »Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald och lovade Gud. Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som läto sig frälsas.» — Apg. 4:32, 34, 33; 2:46, 47. rätt (189)Man kan genomforska himmel och jord, men man skall ändå inte finna en sanning, som är tydligare uppenbarad än den, som visar sig i välgärningar mot sådana som verkligen behöver vår sympati och vår hjälp. Där uppenbaras sanningen, sådan den är i Kristus Jesus. När de som bekänner Kristi namn, praktiserar dessa grundsatser, skall evangelium gå framåt med samma kraft som på apostlarnas tid. rätt (189)»Den port är trång, och den väg är (189)På Jesu tid var de flesta städer omgivna av murar. Dessa städer var i de flesta fall belägna på kullar och berg. Till portarna, som stängdes vid solnedgången, ledde branta, klippiga stigar, och de som var på väg till städerna vid dagens slut, måste ofta skynda sig uppför dessa svårtillgängliga stigar för att hinna fram innan porten stängdes. Den som kom för sent lämnades utanför. rätt (190)De branta stigarna, som ledde hemåt, var en talande illustration på den kristnes livsväg. Jesus ville säga, att den väg han förelagt oss att vandra är smal, och att porten är svår att passera igenom. Han visste svårigheten med den regel han gav, att vi skall handla mot andra, så som vi vill att de skall handla mot oss. Han visste, att en sådan livsinställning utestänger allt högmod och all själviskhet. Det finns en bredare väg, men den leder till fördärvet. Den som vill vandra på det andliga livets väg, måste ständigt sträva uppåt. Han får vandra med en liten skara, eftersom den stora mängden väljer den väg, som går neråt. rätt (190)På den väg som leder till döden, kan den stora massan medföra all sin världslighet, all sin själviskhet, allt sitt högmod, all sin oärlighet och alla sina moraliska brister i övrigt. På den vägen finns det plats för varje människas egna meningar och lärosatser, och hon har där också tillfälle att följa sina egna böjelser och göra allt som hennes egenkärlek föreskriver. Man behöver inte söka efter den väg som leder till fördärvet, eftersom porten är vid och vägen är bred — och människor är av naturen benägna att gå på denna dödens rätt (191)Men vägen till livet är smal, och porten är trång. Vägen är så smal, att utrymmet inte tillåter att vi bär med oss någon skötesynd. Våra egna vägar, vår egen vilja, våra onda vanor måste överges, om vi vill gå på Herrens väg. Den som tjänar Kristus, kan inte följa världens sätt att tänka eller rätta sig efter världens måttstock. Himmelens väg är för smal för rang och rikedom, ståt och lyx; den är för smal för äregirighet och den är för brant och svårtillgänglig för dem som saknar ambition eller är likgiltiga. Arbete, tålamod, självuppoffring, vanära, fattigdom, motstånd från syndare — allt detta fick Kristus lida. Det är också vad vi måste utstå för att någonsin få inträde i Guds paradis. rätt (191)Men ur detta kan vi inte dra slutsatsen, att den väg som leder uppåt, uteslutande är svår och otillgänglig och att den väg som leder neråt alltid är lätt och bekväm. Den väg som leder till döden är kantad av lidanden och svårigheter, sorger och missräkningar. Genom oupphörliga varningar vill Gud dra oss bort från den vägen. Hans kärlek har gjort det svårt för människan att genom likgiltighet och motstånd fördärva sig själv. Det är sant att den breda vägen är lockande, men all dess lockelse är endast bedrägeri, och erfarenheterna under vandringen på den domineras av bittra samvetskval och tärande oro. Det finns sådana som tror att det är behagligt att följa världens högmod och äregirighet, men inte desto mindre leder vägen slutligen fram till endast sorg och smärta. Vår själviska planering kan ibland förespegla oss härliga framtidslöften och ge oss förhoppningar om en behaglig och njutbar livssituation, men vi skall finna, att sådan lycka, blandad med gift, gör att livet alltid förbittras av förhoppningar som grundar sig på själviskhet. Porten till den väg som leder neråt, kan väl synas vara prydd med blomster, men själva vägen är beströdd med törnen. De ljusa förhoppningar som strålar emot oss från dödsvägens portal, utplånas i förtvivlans mörker, och den som fortsätter på den vägen, har endast den eviga nattens mörker framför sig. rätt (192)Överträdarens väg är hård, men vishetens »vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga». — Ords. 3:17. Varje uttryck av lydnad mot Kristus, varje självuppoffrande handling för hans skull, varje prövning som uthärdas i tålamod och varje seger över frestelser är ett steg i riktning mot den slutliga och härliga segern. Om vi gör Kristus till var Ledsagare i alla situationer, skall han också leda oss på trygga vägar. Inte ens den djupast sjunkne syndaren behöver sväva i tvivel om denna väg. Den som i uppriktig gudsfruktan söker efter den vägen skall också finna den och han får kraft att bevara det rena och heliga ljuset. Även om stigen är så smal och så helig, att synden inte kan ges utrymme pa den, har dock alla tillträde till den, och inte en enda behöver tvivla eller säga: »Gud bryr sig inte om mig!» rätt (193)Vägen kan vara stenig och brant, och bråddjup kan öppna sig både till höger och vänster. Och för den längtande pilgrimen kan vandringen vara väl mödosam. Men den uttröttade stridsmannen måste kämpa ännu en tid; den missmodige måste ännu hålla fast sitt hopp. Men med Kristus som ledsagare skall vi dock slutligen nå det efterlängtade målet och få vila. Kristus själv har vandrat denna väg före oss och jämnat den för våra fötter. rätt (193)Längs denna väg som leder uppåt och som slutar i det eviga livets härlighet, finner vi uppfriskande glädjekällor för trötta pilgrimer. De som vandrar på visdomens vägar, kan njuta stor glädje mitt under svåra prövningar, ty den för vars skull de gör denna mödosamma vandring går vid deras sida, fastän de inte ser honom. För vart steg de tar urskiljer de allt tydligare att de står under Guds hands ledning, och vägen upplyses allt klarare av strålar från den himmelska härligheten. Deras lovsånger stiger upp till Guds tron och tilltar i styrka för att slutligen blandas med änglarnas jubelsång. »De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.» — Ords. 4:18. rätt (194)»Kämpen för att komma in genom (194)Den vandrare som vi i ett kapitel tidigare nämnde, som skyndade sig för att hinna fram till stadsporten före solnedgången, hade verkligen inte tid att stanna och betrakta sevärdheter längs vägen. Hela hans sinne var uppfyllt av en enda tanke: att i tid komma in genom porten. Jesus ville visa att samma ambition krävs i det kristliga livet. rätt (194)— Jag har, ville han säga, öppnat karaktärens härlighet för er, och detta är också en uppenbarelse av mitt rikes sanna härlighet. Den erbjuder inte jordiskt herravälde eller självisk övermakt, men den är värd er yttersta strävan. Jag kallar er inte in i striden för att uppnå herravälde över jordens riken, men tro inte därför, att det inte finns någon strid att utkämpa eller en seger att vinna. Nej, ni måste kämpa till det yttersta för att få ingång i mitt andliga rike. rätt (195)Det är uppenbart att den kristnes liv verkligen kan liknas vid en strid eller ett segertåg. Men den seger som skall vinnas, vinnes aldrig genom mänsklig kraft. Stridsfältet är människans hjärta. Striden som måste utkämpas, innebär, att vi helt underkastar oss Guds vilja och överlämnar vårt hjärta åt honom, så att det till alla delar fylls av hans kärlek. Vi kan inte med vårt gamla sinnelag ärva Guds rike. De gamla vanorna och de omhuldade böjelserna måste uppoffras. rätt (195)Den som vill komma in i det andliga riket skall finna, att han måste utkämpa sin kamp både mot den onda naturens böjelser och passioner och mot de onda andarna i mörkrets rike. Själviskhet och högmod reser sig upp mot allt som uppenbarar synden, och i vår egen kraft kan vi naturligtvis inte besegra de onda böjelser och vanor, som med all makt söker bevara inflytandet över oss. Själva förmår vi inte övervinna den mäktige fiende som gör allt för att hålla oss kvar under sin förföriska makt. Endast Gud kan ge oss segern! Han vill, att vi skall behärska oss själva och kontrollera vår vilja och våra böjelser. Men han kan inte ge oss sin hjälp utan att vi först gett honom vårt samtycke och lovat vår samverkan. Guds Ande verkar genom människans sinnesförmögenheter. Därför måste vi öppna våra hjärtan för dess omskapande kraft. rätt (196)Ingen seger vinnes utan ihärdig bön eller utan att vi ständigt ödmjukar oss själva. Vår vilja kan inte ens med gudomliga medel tvingas till samverkan, utan måste frivilligt överlämnas i Guds händer. Vore det möjligt att med tvång föra oss in under Andens inflytande, skulle detta ändå inte göra oss till kristna eller lämpliga för Guds rike. Inte heller skulle Satans makt genom den metoden bli bruten. Vi måste förena vår vilja med Guds vilja, men vi kan inte av oss själva med alla våra önskningar och planer underordna oss den. Om vi är »villiga att göras villiga», är Gud beredd att utföra detta verk i oss, ja, t.o.m. att »bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud», och hjälpa oss att ta alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad. (2 Kor. 10:5.) Det är under de förutsättningarna det blir möjligt för oss att »med fruktan och bävan» arbeta på vår frälsning. »Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.» — Fil. 2:13. rätt (197)Många som känner sig dragna av Kristi kärlek och himmelens härlighet drar sig dock tillbaka för de villkor genom vilka de kan tillgodogöra sig den kristna karaktären. Många vandrar på den breda vägen, fastän de känner sig långt ifrån tillfredsställda med situationen. De längtar efter befrielse från synden, och i sin egen kraft försöker de kämpa emot de syndiga vanor som har grepp om dem. De kastar längtande blickar över till den smala vägen och fram emot den trånga porten. Men själviska önskningar, kärlek till världen, högmod och oheliga ambitioner hindrar dem från att ta ett avgörande steg över till Frälsarens sida. De inser att alla avgudar, som de hyllar, måste ut ur själen. De vet att varje syndig njutning måste överges och alla världsliga hinder undanröjas, om de skall kunna gå in genom den trånga porten. Men det krävs uppoffring att överge de ting som de älskar och att låta viljan bli Guds vilja underdånig. Det är detta som gör att de tvekar och ibland går ytterligare ett steg tilbaka. »Många skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det.» De längtar således efter det goda. De gör vissa försök att komma i besittning av det, men de saknar den fasta beslutsamhet som är beredd att vinna det, vad det än må kosta. rätt (198)Vårt enda hopp då det gäller att bli segervinnare, ligger i att vi förenar vår vilja med Guds och varje dag och stund samverkar med honom. Det egna jaget kan inte omhuldas samtidigt som vi väntar att få en plats i Guds rike. Om vi någonsin skall uppnå ett helgat liv, måste det ske genom att vi förnekar oss själva och gör Kristi sinne till vårt. Högmod och självrättfärdighet måste korsfästas. Är vi villiga att betala det pris som krävs av oss? Är vi villiga att gå in i fullkomlig överensstämmelse med vad Gud vill? Är vi inte det, kan Guds omskapande nåd aldrig uppenbaras i oss. rätt (198)Den kamp som vi måste engagera oss i, är »trons goda kamp». Aposteln Paulus säger: »För det målet arbetar och kämpar jag i enlighet med hans kraft, som mäktigt verkar i mig.» — Kol. 1:29. rätt (198)När Jakob hade uppnått det mest avgörande ögonblicket i sitt liv, drog han sig undan för att bedja. Han hade ett enda mål, nämligen det, att hans karaktär skulle omskapas. Men medan han kämpade med Gud, trodde han, att en fiende lade sin hand på honom, och hela natten stred han för sitt liv. Men hans själs fasta beslut förändrades inte genom det som direkt hotade hans liv. När hans krafter praktiskt taget var helt uttömda, uppenbarade ängeln sin gudomliga kraft, och vid ängelns beröring visste Jakob vem han kämpat med. Slagen och hjälplös föll han i sin Frälsares armar och bad innerligt om välsignelse. Han lät sig alltså inte förskräckas och och inte heller upphörde han med sitt innerliga bedjande. Och himmelen hörde denne hjälplöse och ångerfulle mans bön och besvarade den i överensstämmelse med förmaningen: »Eller ock måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig.» — Jes. 27:5. Jakobs bön var beslutsamhetens bön. »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.» Den han kämpade med gav honom denna beslutsamma anda. Det var denne som gav seger och förändrade Jakobs namn till Israel, ty han hade kämpat med Gud och med människor och vunnit seger». — 1 Mos. 32:26-28. Det som Jakob i sin egen kraft tidigare fåfängt kämpat för, vann han nu genom att överlämna sig i sin motståndares händer och genom att uppvisa en fast och orubblig tro. »Detta är den seger, som har övervunnit världen; vår tro.» — 1 Joh. 5:4. rätt (200)»Tagen eder till vara för falska profeter.» rätt (200)Enligt Jesu ord skulle falska lärare framträda och leda människor bort från den smala vägen och den trånga porten. Han ger oss en varning för dessa falskhetens representanter. Även om de går klädda i fårakläder, är de glupande ulvar invärtes. Jesus förklarar hur vi skall kunna skilja de falska lärarna från de sanna: »Av deras frukt skolen I känna dem», säger han. Och vidare: »Icke hämtar man väl vindruvor ifrån törnen eller fikon ifrån tistlar?» rätt (201)Han säger inte att vi skall pröva dem i fråga om deras ord eller deras uttalade bekännelse. De måste dömas i överensstämmelse med Guds ord, »till lagen, till vittnesbördet». Om de inte talar i överensstämmelse med dessa, så saknar de ljuset. »Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.» — Ords. 19:27. Vilket budskap förkunnar dessa falska lärare? Är det ett budskap som lär oss att frukta och ära Gud? Fyller det oss med en stark längtan att uppenbara vår kärlek till honom genom att troget efterfölja hans bud? Om människor inte inser den moraliska lagens stora betydelse, om de ringaktar Guds bud, överträder det minsta av (201)Alla som bekänner Kristi namn och har ett kristligt sken är därför inte sanna kristna. Jesus sade: »Många skola på ’den dageri» säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’ Men då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän’.»; — Matt. 7:22, 23. rätt (201)På samma gång som de gör anspråk på att Kristus är deras Herre och tror sig utföra stora gärningar i hans namn, är de ogärningsmän. »Väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan stå blott efter egen vinning.» — Hes. 33:31. rätt (201)Att endast bekänna sig vara en Kristi lärjunge är naturligtvis till ingen nytta. Den tro på Kristus som innebär frälsning är inte vad många säger den vara. Det finns sådana som hävdar att man endast behöver tro, och saklöst kan uraktlåta att hålla lagen. Men det är väl ändå förmätet att säga sig ha en tro, som inte leder till lydnad? Aposteln Johannes säger: »Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen.» — 1 Joh. 2:4. Ingen skall föreställa sig att det äkta i ett kristet liv eller i en kristen predikan bevisas genom underverk eller vad som synes vara Guds särskilda ledning och omsorg. När en person talar förringande om Guds Ord och upphöjer sina egna intryck, känslor och handlingar över den gudomliga måttstocken, kan vi förstå, hur det kan sägas, att det finns »intet ljus hos dem». rätt (202)Lydnad är provet på lärjungaskap. Att hålla Guds bud är det som bevisar människans uppriktighet, när man bekänner sig älska Gud. När den lära vi antagit fördrivit synden från våra hjärtan, renat hjärtat från den onda besmittelsen och frambringat helgelsens frukter, då vet vi, att vi har tagit emot Guds sanning. När givmildhet, vänlighet och sympati uppenbaras i våra liv, när hjärtat fröjdas över rättfärdiga gärningar, när vi upphöjer Kristus och inte oss själva, då är det uppenbart att vår tro bygger på rätt grund. »Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud.» — 1 Joh. 2:3. rätt (203)»Likväl föll det icke omkull, efter- (203)De människor som hörde Jesus blev djupt gripna av vad han sade. Den gudomliga skönheten i de sanningens principer som han framhöll, tilltalade dem, och hans allvarliga maningar blev för dem som Guds egen röst med allvarlig uppfordran till hjärterannsakan. Hans ord träffade själva roten av deras egna idéer och uppfattningar, och de insåg, att om de skulle följa hans lära, var det nödvändigt med en förändring av alla deras egna vanor, tankar och gärningar. Därigenom skulle de komma i strid med sina andliga lärare, därför att hela den religionsbyggnad som rabbinerna under släktled byggt upp skulle slås i spillror. Samtidigt som folket i sina hjärtan erkände sanningen i Jesu framställning, var det endast ett fåtal som var redo att ta emot den som levnadsregel. rätt (203)Med en slående och belysande illustration avslutade Jesus sin bergspredikan för att ge en eftertrycklig maning till lydnad för och tro på de ord han talat. Bland dem som stod omkring honom var många, som tillbringat hela sitt liv vid Galileiska sjön. När de nu hade lyssnat till hans ord från bergssluttningen kunde de se dalar och sänkor genom vilka strömmarna från bergen sökt sig väg ner mot öppet vatten. Under varma somrar sinade många av dessa bäckar, så att endast de torra, slamfyllda strömfårorna var kvar. Men när vinterns stormar rasade över bergen, vidgades strömmarna till strida, forsande floder, som översvämmade låglandet och sopade med sig allt som kom i deras väg. Det hände då och då att hus som byggts på låglänt mark, där man trodde att de stod utom all fara, blev vattnets rov. Men högre upp på sluttningarna fanns hus som grundats på själva klippan. I vissa delar av landet var husen allmänt byggda på klippgrund, och många av dem hade under tusen år stått emot stormens raseri. rätt (204)Den som tar emot Jesu ord och låter dem bli karaktärens och livets grund, är lik den som byggde sitt hus på klippan. Flera hundra år tidigare hade profeten Jesaja sagt, att »Guds ord förbliver evinnerligen.» — Jes. 40:8. Och när Petrus senare citerade dessa ord, tillade han: »Det är detta ord, som har blivit förkunnat för eder såsom ett glatt budskap.» — 1 Petr. 1:25. Guds Ord är evigt bestående. Det är en fast och säker grundval. »Himmel och jord skola förgås», säger Jesus, »men mina ord skola aldrig förgås.» — Matt. 24:35. rätt (204)Jesu bergspredikan innehåller lagens stora grundprinciper och är ett uttryck för Guds egen natur. Den som bygger på bergspredikans ord, bygger på Kristus, tidsåldrarnas klippa. Genom att ta emot ordet, tar vi emot Kristus. Och endast de som tar emot hans ord bygger på honom. »En annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus.» — 1 Kor. 3:11. »Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.» — Apg. 4:12. Kristus eller Ordet, Guds uppenbarelse — uppenbarelsen av hans karaktär, hans lag, hans kärlek, hans liv — är den enda grunden för en bestående karaktär. rätt (205)Genom att lyda Kristi ord bygger vi på honom. Helighet består inte endast i lyckliga känslor, utan i ett helt och fullt överlämnande åt Gud och hans vilja. När Israels barn slagit läger vid gränsen till löfteslandet, räckte det inte för dem, att känna till Kanaans land eller sjunga Kanaans sånger. Detta kunde aldrig ge dem landets vingårdar och allt dess övriga goda. För att få njuta av allt detta måste de ta landet i besittning och uppfylla villkoren genom att öva en levande tro på Gud och genom att tillgodogöra sig hans löften och följa hans undervisning. rätt (205)Jesus grundar inte människans frälsning endast på bekännelse, men på en tro som uppenbaras i rättfärdighet. Gärningar och inte endast ord är vad Kristus väntar av sina efterföljare. Genom handling utvecklas karaktären. »Alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.» — Rom. 8:14. Det är inte de som endast blivit berörda av Guds Ande och som av och till ger vika för dess inflytande, som är Guds barn. Men det är de som ledas eller drivas av Anden. rätt (206)Vill du bli en Kristi efterföljare, men är osäker på hur du skall börja? Känner du dig omgiven av mörker utan att veta var du skall finna ljuset? Besluta dig då just nu i ditt hjärta för att lyda Gud så långt du hittills fått ljus i hans ord. Hans kraft, ja, själva hans liv är i hans ord, och i den grad du tar emot Ordet, skall det ge dig kraft att lyda. rätt (206)Kristus är en levande sten, och hans liv delges alla, som bygger på honom. »Låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus.» — 1 Petr. 2:5. Kristus är den »i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren.» — Ef. 2:21. Stenarna blir ett med grundvalen, eftersom alltsammans genomströmmas av ett gemensamt liv. Den byggnaden kan ingen storm förstöra, ty allt som är fyllt av Kristi liv, förblir lika länge som Kristus själv. rätt (206)Och varje byggnad som vilar på annan grund än Guds Ord, skall slås i spillror. Den som i likhet med judarna på Kristi tid bygger på mänskliga traditioners och mänskliga lärors grund eller på en av människor uppfunnen form, ceremoni eller gärning, som kan utföras oberoende av Kristi nåd, bygger sin karaktärsbyggnad på den lösa sanden. Frestelsens häftiga stormar skall underminera denna bräckliga grundval. rätt (207)»Därför säger Herren, Herren så: . . . Och jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet. Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm.» — Jes. 28:16, 17. rätt (207)Idag ljuder nådens röst till syndaren: »Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ilrån sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?» — Hes. 33:11. Den röst som idag riktar sig till den ångerfulle, är samma röst som under ångest utropade från berget: »Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.» — Matt. 23:37, 38. rätt (208)Ännu en liten tid ägde Jerusalem tillfälle att ta emot Guds gåva. På samma sätt talar Kristus ännu till dig med kärlekens röst: »Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.» — Upp. 3:20. »Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.» — 2 Kor. 6:2. rätt (208)Du som förtröstar på dig själv, du bygger på en lös och osäker grund. Men det är ännu inte för sent att fly från det hotande fördärvet. Fly, innan stormen bryter lös, till den fasta klippan! »Därför säger Herren, Herren så: ’Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad; den som tror på den behöver icke fly.» — Jes. 28:16. »Vänden eder till mig, så värden I frälsta, I jordens alla ändar, ty jag är Gud och eljest ingen.» — Jes. 45: 22. rätt (208)»Men Israel bliver frälst genom Herren med en evig frälsning; aldrig i evighet skolen I komma på skam och varda till blygd.» — Jes. 45:17. rätt (208)»Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.» — Jes. 41:10. rätt |