Marana tha. Vår Herre, kom! kapitel 2. Från sida 10 | ren sida tillbaka |
(10) ”Så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, . . . .och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom. - Hebr 9:28. rätt (10) Vid tiden för Kristi första ankomst kunde den heliga stadens präster och skriftlärda ha förstått sin tids tecken. De kunde också ha förkunnat att han som hade utlovats skulle komma. De hade ju anförtrotts Guds ord. Mikas profetia hade pekat ut platsen där han skulle födas. Daniel förutsade tiden för hans första ankomst. (Se Mika 5:2; Dan 9:25) Gud överlämnade dessa profetior till de ledande männen bland judarna. De var därför utan ursäkt för att de inte visste eller omtalade för folket att Messias' ankomst var nära. Deras okunnighet var en följd av syndig försummelse. . . rätt (10) Hela folket borde ha vakat och väntat, för att kunna vara bland de första som hälsade världens Återlösare välkommen. Men vad hände? I Betlehem måste de trötta vandrarna från Nasaret gå igenom hela den trånga gatan ut till stadens östligaste kant. Förgäves sökte de efter en plats där de kunde finna vila och skydd för natten. Men inga dörrar stod öppna för dem. Till slut sökte de sin tillflykt till ett uselt skjul som var byggt för kreaturen. Där blev världens Frälsare född. rätt (10) Ingenting tyder på att de väntar Kristus. Inga förberedelser görs för att ta emot livets Furste. Förundrad står det himmelska sändebudet i begrepp att vända tillbaka till himmelen. Då upptäcker han en skara herdar som vaktar sin hjord om natten. Under det att de stirrar upp mot stjärnhimlen tänker de på profetian om en Messias som skall komma till jorden. De längtar efter att detta skall uppfyllas. Här finns några som är färdiga att ta emot det himmelska budskapet. rätt (10) Hur mycket inrymmer inte denna sällsamma berättelse från Betlehem! Hur tillrättavisar den inte vår otro, vår stolthet och vår självtillräcklighet! Hur varnande talar den inte till oss om att vi skall se till, att inte också vi genom vår syndiga likgiltighet skall vara blinda inför tidens tecken och därigenom inte förstå när vårt tillfälle kommer! {DSS 241} rätt |