16. augusti - Vi blir frälsta dag för dag

(236)16. augusti - Vi blir frälsta dag för dag rätt

(236) Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. - 1 Kor 10:12. rätt

(236)Petrus fall var inte något som skedde omedelbart, utan det var en successiv utveckling. Hans självförtroende fick honom att tro att han var räddad, och steg för steg gick han nedför den stig som ledde honom till att till slut förneka sin Mästare. Så länge vi befinner oss på denna sida himlen kan vi aldrig lugnt lita på oss själva eller uppleva att vi är skyddade mot frestelse. De som tar emot Frälsaren kan uppleva en omvändelse som är äkta nog, men de ska aldrig undervisas att säga eller ens känna att de är räddade eftersom det är missvisande. Var och en skulle undervisas att hysa hopp och tro, och trots att vi överlåtit oss själva till Kristus och vet att han accepterar oss, kan frestelsen ändå nå oss. Guds Ord säger klart: "Många skall bli renade och tvagna och luttrade." Dan 12:10. Bara den som håller ut då han prövas får det eviga livets segerkrans. Jak 1:12. rätt

(236)De som tagit emot Kristus och redan i början optimistiskt säger: Jag är räddad, utsätter sig för faran att lita på sig själv. . . . . Vi har blivit varnade: "Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller." 1 Kor 10:12. Vår enda säkerhet är att aldrig lita på oss själva utan på Kristus. rätt

(236)Det finns många som bekänner Kristus, men som aldrig blir mogna kristna. De medger att människan är fallen, att hennes natur är försvagad, att hon själv inte kan uppnå rätt moralisk standard, men de säger att Kristus har burit hela bördan, hela lidandet, hela självförnekelsen, och de låter honom gärna bära detta. De säger, att det enda de behöver göra, är att tro; men Kristus har sagt: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig” (Matteusevangeliet 16:24). . . . . rätt

(236)Vi skall aldrig slå oss förnöjt till ro, och upphöra att göra framsteg samt säga: ”Jag är frälst.” När den tanken slår rot, upphör också bevekelsegrunderna för vaksamhet, för bön, för allvarlig ansträngning att tvinga sig själv framåt mot högre och ädlare mål. Ingen helgad tunga kommer att höras yttra de orden, förrän Kristus anländer och vi träder genom portarna till Guds stad. Då kommer vi rimligen att ge Gud och Lammet äran för vår eviga frälsning. {Väckelsen och . . . . 41-42} rätt