6. oktober - Dagen och timmen för Jesu återkomst förkunnas

(287) Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. - Matt 24: 36. rätt

(287)Guds röst hörs nu från himmelen. Han förkunnar dagen och stunden, då Jesus kommer för att överlämna det eviga förbundet till Guds folk. Som dånet av det starkaste åskdunder rullar Herrens ord ut över hela jorden. {Adventbudskapet 451} rätt

(287)Och under det Gud tillkännagav dagen och stunden för Jesu ankomst och förkunnade för sitt folk det eviga förbundet, talade han en mening och gjorde därefter ett uppehåll, medan orden rullade fram över jorden. Guds Israel stod med blicken riktad uppåt och lyssnade till orden, som utgick från Jehovas mun och rullade ut över jorden som det starkaste åskväder. Det var övermåttan högtidligt. Och vid slutet av varje mening ropade de heliga: ”Ära, halleluja!” {Adventbudskapet 361} rätt

(287)De levande heliga, de 144,000, kände och förstod rösten, under det att de ogudaktiga menade, att det var åska och jordbävning. {Adventbudskapet 20} rätt

(287)Guds folk lyssnar med blicken vänd uppåt. Deras ansikten är upplysta av hans härlighet och lyser såsom Mose ansikte då han kom ned från Sinai. De ogudaktiga kan inte uthärda att se på dem. Och när välsignelsen uttalas över dem som har ärat Gud genom att helighålla hans sabbat, ljuder ett mäktigt segerrop. {DSS 451} rätt

(287)Därpå började jubelåret, då landet skulle vila. {Adventbudskapet 45} rätt

(287)Ett härligt ljus lyste på dem [de heliga]. Vilket tilldragande utseende hade de ej! Alla spår av ängslan och utmattning var försvunna, och hälsa och skönhet syntes i allas ansikten. Deras fiender, hedningarna omkring dem, föll till marken liksom döda; de kunde ej uthärda det ljus, som strålade på de befriade heliga. Detta ljus och denna härlighet fortsatte att vila över dem, till dess Jesus uppenbarade sig på himmelens skyar. {Adventbudskapet 344} rätt

(287)Och jag så en lysande sky komma till den plats, där Jesus stod. Sedan satte Jesus sig . . . på skyn, som förde honom till solens uppgång, där den först visade sig för de heliga på jorden som ett litet svart moln, vilket var Människosonens tecken. Medan skyn svävade från det allra heligaste till solens uppgång, vilket tog flera dagar, tillbad Satans synagoga inför de heligas fötter. {To the Little Remnant Scattered Abroad, 6. april 1846} rätt

nästa kapitel