7. oktober - En gyllene morgon

(288) Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara. - Matt 24: 27. rätt

(288)Medan hela världen är försänkt i mörker, skall det ändå finnas ljus på varje plats där de heliga befinner sig. De kommer att fånga upp det första ljusskenet av hans andra ankomst. {PK 720} rätt

(288)Snart ser man i öster ett litet svart moln, ungefär hälften så stort som en hand. Det är det moln som omger Frälsaren och som på det väldiga avståndet tycks vara inhöljt i mörker. Guds folk vet att detta är Människosonens tecken. I högtidlig stillhet stirrar de på det, efterhand som det kommer närmare jorden och blir ljusare och härligare, intill dess att det är ett stort vitt moln med ett underlag som av förtärande eld. Över det höjer sig förbundets regnbåge. Jesus uppenbaras som en mäktig härskare. Nu kommer han inte som ”smärtornas man” för att dricka den bittra bägaren, full av skam och förnedring, utan som himmelens och jordens segerherre för att döma levande och döda. Han är ”trofast och sannfärdig”, och ”han dömer och strider i rättfärdighet”. ”Och honom följde... de himmelska härskarorna.” (Upp 19:11, 14, 1917) En oräknelig skara av änglar följer honom med himmelska lovsånger. Rymden ser ut att vara fylld av dessa lysande varelser. ”Hans härlighet övertäcker himlen, av hans lov är jorden full. Hans glans är som ljuset”. (Hab. 3:3, 4) När det levande molnet kommer närmare, kan var och en se Livets Furste. Ingen törnekrona vanställer nu hans heliga huvud. Härlighetens diadem vilar i stället på hans ädla panna. Hans ansikte lyser klarare än middagssolens bländande glans. ”Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: 'Konungarnas Konung och herrarnas Herre.'” (Upp 19:16) {DSS 451} rätt

(288)Med högt huvud, med de klara strålarna från rättfärdighetens sol lysande på sig, med jubel över att deras förlossning närmar sig, går de (de levande heliga) brudgummen till mötes, och nu säger de: ”Se, här är vår Gud, som vi väntade på, och som frälste oss.” – Jes. 25, 9. {KFH 367} rätt