22. oktober - Vi skall känna igen varandra

(303) Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd. - 1 Kor 13: 12. rätt

(303)Vi skall känna igen våra vänner på samma sätt som apostlarna kände igen Jesus. De kan ha varit avtärda, sjuka eller vanställda i detta fysiska liv, men de uppstår i fullkomlig hälsa och skönhet. Ändå kommer deras förhärligade kropp att fullkomligt återge deras identitet och utseende. rätt

(303)De frälsta kommer att möta och känna igen dem, vilkas uppmärksamhet de har väglett till den upphöjde frälsaren. Vilka välsignade samtal de kommer att få med dessa själar! ”Jag var en syndare” kommer en att säga, ”utan Gud och utan hopp i världen, och du kom till mig och riktade min uppmärksamhet mot den dyrbara frälsaren som mitt enda hopp.” ... Andra kommer att säga: ”Jag var en hedning i ett hedniskt land. Du lämnade dina vänner och ditt trevliga hem och kom för att lära mig, hur jag kunde finna Jesus och komma till tro på honom som den ende sanne Guden. Jag förstörde mina avgudar och tillbad Gud, och nu ser jag honom ansikte mot ansikte. Jag är frälst, evigt frälst, till att för alltid skåda honom, som jag älskar.” ... rätt

(303)Andra kommer att ge uttryck för sin tacksamhet mot dem, som gav de hungriga mat och de nakna kläder. ”När förtvivlan höll min själ bunden i otro, sände Herren dig för att uppmuntra och trösta mig,” säger de. ”Du gav mig mat för att stilla mina fysiska behov, och du öppnade Guds ord för mig och skapade ett andligt behov. Du behandlade mig som en bror. Du visade mig medkänsla i mina bekymmer och botade min skadade, sårade själ, så att jag kunde gripa Kristi hand, som var utsträckt för att frälsa mig. Jag levde utan kunskap, men du undervisade mig tåligt om, att jag hade en Fader i himlen, som hade omsorg om mig. Du läste de dyrbara löftena i Guds ord för mig. Du väckte i mig tron på, att han ville frälsa mig. Mitt hjärta mjukades upp och blev ödmjukt, ja, det brast, när jag tänkte på den uppoffring som Kristus hade gjort för min skull…. Nu är jag här, frälst, evigt frälst, till att för alltid leva i hans närhet och lovprisa honom, som gav sitt liv för mig.” rätt

(303)Vilket jubel det kommer att bli, när dessa återlösta möter dem, som har haft en börda för dem! Och de, som har levt, inte för att behaga sig själva, utan för att vara till välsignelse för de mindre privilegierade, som har så litet av livets goda – hur kommer inte deras hjärtan att slå av glädje! {MLT 353} rätt

nästa kapitel