Vår förebild

(19)Vår Herre Jesus Kristus kom till denna världen såsom den nödställda mänsklighetens outtröttlige tjänare. "Han tog på sig våra skröpligheter, och våra sjukdomar bar han" för att sålunda kunna hjälpa mänskligheten i alla dess behof. Han kom för att afskaffa sjukdomens, eländets och syndens bördor. Hans mission bestod i att fullständigt upprätta människorna; han kom för att gifva dem hälsa och frid samt en fullkomlig karaktär. rätt

(19)Människorna, som sökte hans hjälp, lefde under skilda omständigheter och hade olika behof, men ingen, som kom till Kristus, behöfde gå från honom ohulpen. En ström af helande kraft utgick från honom, och människorna blefvo helbrägdagjorda till både kropp och själ. rätt

(19)Frälsarens arbete inskränkte sig icke till någon viss tid eller plats. Hans förbarmande kände inga gränser. Hans arbete, i det han botade sjuka och undervisade, utfördes i så stor skala, att ingen byggnad i Palestina var stor nog att rymma de människoskaror, som trängdes omkring honom. Hans sjukhus fanns på Galileens gröna sluttningar, på de stora allfarsvägarna, vid hafvets stränder, i synagogorna och på hvarje annan plats, där de sjuka kunde föras till honom. I hvalje stad och i hvarje by, som han besökte, lade, han sina händer på de sjuka och botade dem. Hvarhelst hjärtan funnos redo att mottaga hans budskap, hugsvalade han dem med försäkran om deras Faders kärlek. Dagen igenom tjänade han dem, som kommo till honom, och då aftonen kom, ägnade han sin uppmärksamhet åt sådana, som under dagen nödgades arbeta hårdt för att förtjäna en skärf till sina familjers uppehälle. rätt

(20)Jesus bar det oerhörda ansvaret för människornas frälsning, Han visste, att om icke en fullständig forändring ägde rum med hänsyn till det mänskliga släktets grundsatser och sträfvanden, skulle allt vara förloradt. Detta var hans själs börda, hvars tyngd ingen kunde mäta, Genom barndom, ungdom och mandom gick han sin väg ensam, Men det var saligt att vara i hans närhet. Dag efter dag mötte han pröfningar och frestelser, dag efter dag kom han i beröring med det onda och lade märke till dess inflytelse på dem, som han sökt välsigna och rädda. Men han gaf ej upp och blef ej missmodig. rätt

(21)I alla hänseenden vora hans önskningar i sträng öfverensstämmelse med hans mission, Han förhärligade sitt lif genom att i alla ting underkasta sig sin Faders vilja, Då hans moder, medan han ännu var blott ett barn, återfann honom i rabbinernas skola och utbrast: "Barn, hvarför gjorde du oss detta?" svarade han - och hans svar utgör nyckeln till hela hans lifsverk: "Hvarför sökten I mig? Vissten I icke, att i det min Fader tillhörer bör jag vara." rätt

(21)Hans lif var en ständig själfuppoffring. Han hade intet hem i denna världen, utom då hans vänners kärlek beredde vandraren en hviloplats, Han kom att för vår skull lefva den fattigastes lif och att vandra och verka bland de behöfvande och lidande, Obemärkt och föraktad, vandrade han in och ut bland det folk, för hvilket han gjort så , mycket. rätt

(21)Han var alltid tålig och vänlig, De lidande hälsade honom såsom lifvets och fridens sändebud, Han såg männens och kvinnornas, barnens och ungdomens behof, och till alla ställde han inbjudningen: "Kommen till mig." rätt

(21)Under sin verksamhet ägnade Jesus mera tid åt att bota de sjuka än åt att predika, Hans underverk vittna om sanningen af hans ord, att han icke kom, att förgöra, utan för att frälsa. Hvarthelst han kom hade underrättelsen om hans barmhärtighet gått före honom. Hvarhelst han varit, hörde man dem, som varit föremål för hans förbarmande, jubla öfver återvunnen hälsa, under det de pröfvade sina nyvunna krafter. Och hopar af folk samlades omkring dem för att höra dem berätta om de gärningar han utfört. Hans röst var det första ljud, som många af dem någonsin hört, hans namn det första ord de någonsin uttalat, hans ansikte det första de någonsin skådat. Skulle de då icke älska Jesus och sjunga hans pris! Där han vandrade genom städerna och byarna, liknade han en lefvande vattenström, spridande lif och glädje omkring sig. rätt

(22)Sabulons land och Neftalims land,
landet åt hafvet till, på den
andra sidan Jordan,
hedningames Galileen,
det folk som satt i mörkret,
har sett' ett stort ljus,
och för dem som sutta i dödens ängd och skugga,
har ett ljus uppgått. rätt

(23)Hvarje gång Frälsaren botade någon, begagnade han tillfället att i själ och sinne inpränta gudomliga grundsatser. Detta var ändamålet med hans verksamhet. Han bevisade människorna timliga välgärningar för att därigenom kunna bereda deras hjärtan att mottaga evangelii nåd. rätt

(23)Kristus kunde hafva intagit den förnämsta platsen bland den judiska nationens lärare, men han föredrog att bringa evangelium till de fattiga. Han vandrade från plats till plats, på det att folket vid de stora stråkvägarna såväl som vid bivägarna måtte få höra sanningens ord. Utmed hafvet, på bärgsluttningen, på stadens gator och i synagogan hörde man hans röst, i det han förklarade skrifterna. Ofta lärde han i förgården till tämplet, på det att äfven hedningarna måtte få höra hans ord. rätt

(23)Kristi tolkning af skrifterna var så olik de skriftlärdas och fariséernas, att den väckte folkets stora uppmärksamhet. Rabbinerna höllo sig till traditioner, mänskliga teorier och spekulationer. Ofta ställde de hvad människor lärt och skrifvit angående skrifterna på dessas egen plats. Ämnet för Kristi undervisning var Guds ord. Han bemötte de frågande med ett tydligt: "Det är skrifvet." Hvad säger skriften?' ,Huru läser du?" Vid hvarje tillfälle, då intresset blifvit väckt hos vän eller fiende, framställde han ordet. Med klarhet och kraft förkunnade han evangeiii budskap. Hans ord spred o en flod af ljus öfver patriarkernas och profeternas förkunnelser, och skrifterna blefvo för människorna som en ny uppenbarelse. Hans åhörare hade aldrig förr förstått, att Guds ord hade en så djup betydelse. rätt

(24)Aldrig har det funnits en sådan evangelist som Kristns. Han var himmelens Majestät, men han förnedrade sig därhän, att han påtog sig vår natur för att kunna möta människorna, där de voro. Han bragte frälsningens budskap till rika och fattiga, fria och trälar. Hans rykte såsom den store helbrägdagöraren spred sig genom hela Palestina. De sjuka komma till de platser, till hvilka han tänkte gå, för att påkalla hans hjälp. Äfven komma många, som voro angelägna att höra hans ord och känna beröringen af hans hand. Sålunda vandrade han från stad till stad, från by till by, predikande evangelium och botande de sjuka - härlighetens Konung i mänsklighetens ringa skepnad. rätt

(25)Han bevistade folkets stora årliga högtider, och där talade han till de af yttre ceremonier helt och hållet upptagna människoskarorna om de himmelska och eviga tingen. Åt alla framtog han skatter ur visdomens förrådshus. Och han talade till dem på ett så enkelt språk, att de ovillkorligen måste fatta det. På ett för honom helt och hållet säreget sätt hjälpte han alla, som befunno sig i sorg och bekymmer. Med öm och kärleksfull nåd utdelade han hälsa och krafter åt syndbelastade själar. rätt

(26)Kristus som var den störste af alla lärare, sökte nå människorna där de hade sina bäst kända anknytningspunkter. Han framställde sanningen på ett sådant sätt, att den hos hans åhörare alltid samman knöts med deras heligaste minnen och känslor. Han undervisade på ett sätt, som kom dem att känna, att han helt och hållet gick upp i deras intressen och lycka. Hans föreskrifter vara så tydliga, hans bilder så träffande, hans ord så sympatiska och kärleksfulla, att hans åhörare hänfördes däraf. Hvarje hans ord till de hjälpsökande präglades af enkelhet och allvar. rätt

(26)Hvilket lif af flit och arbete! Dag efter dag kunde man se honom inträda i de fattigas och sorgsnas ringa boningar och där ingifva de nedslagna hopp och de bekymrade frid. Vänlig, ömhjärtad och barmhärtig, gick han omkring och upprättade den nedtryckte och tröstade den bedröfvade. Hvarhelst han gick, spridde han välsignelse omkring sig. rätt

(27)Men under det Jesus betjänade de fattiga, sökte han också finna utvägar till att nå de rika. Han sökte den välmående och bildade fariesens den judiske adelsmannens och den romerske härskarens bekantskap. Han antog deras inbjudningar, bevistade deras gästabud och satte sig in i deras intressen och göromål för att på detta sätt vinna tillträde till deras hjärtan och för dem afslöja de oförgängliga rikedomarna. rätt

(27)Kristus kom till denna världen för att visa, att om människan mottager kraft från höjden, kan hon lefva ett obefläckadt lif. Med outtröttligt tålamod hjälpte han människorna med hvad de behöfde. Då hans milda hand vidrörde dem, bannlystes oro och tvifvel ur deras hjärtan, fiendskapen förvandlades till kärlek, otron till förtröstan. rätt

(27)Till hvem han behagade, kunde han säga: "Följ mig", och den tilltalade steg upp och följde honom. Världens tjusningskraft var bruten. Vid ljudet af hans röst flydde girighetens och ärelystnadens demon ur hjärtat, och de sålunda frigjorda stega upp för att följa Frälsaren. rätt

(27)Broderskap.
Kristus erkände ingen åtskillnad mellan nationer, klasser eller trosbekännelser. De skriftlärda och fariséerna önskade att göra de himmelska gåfvorna till den judiska nationens uteslutande egendom och att utestänga hela Guds öfriga familj i världen. Men Kristus kom för att nedbryta hvarje skiljemur; han kom för att visa, att hans kärlek och barmhärtighet äro lika fria som luften, ljuset och rägnskurarna, som uppfriska jorden. rätt

(27)Genom sitt lif upprättade Kristus en religion, i hvilken det icke finnes någon klassindelning, en religion, där jude och hedning, fri och träl förenas i allmänt broderskap och där alla äro lika inför Gud. Hans handlingssätt påverkades icke af någon politisk fråga. Han gjorde ingen skillnad mellan grannar och främlingar, vänner och fiender. Hvad som mest inverkade på hans hjärta var åsynen af en efter lifvets vatten törstande själ. rätt

(28)Ingen mänsklig varelse gick han förbi såsom värdelös, utan sökte meddela sin läkedomskraft åt hvarje själ. I hvilket sällskap han än befann sig, framställde han någon lärdom, lämpad efter tid och omständigheter. Om det fanns någon, som blifvit tillbakasatt eller illa behandlad af sina medmänniskor, verkade detta endast, att han så mycket djupare kände en sådan människas behof af hans gudomligtmänskliga sympati. Hos de mest frånstötande och förlorade varelser sökte han framkalla hopp, i det han försäkrade dem, att de kunde blifva fläckfria och rena och vinna en sådan karaktär, som utgör kännetecknet på Guds barn. rätt

(28)Ofta mötte han människor, som råkat under satans herravälde och som saknade kraft att sönderslita hans snaror. Till sådana misströstande, sjuka, frestade och sjunkna varelser talade han de ömmaste trösteord, just de ord, som voro af nöden och som de kunde förstå. Andra af dem han kom i beröring med kämpade ansikte mot ansikte med själafienden. Dessa uppmuntrade han till uthållighet, försäkrande dem, att de skulle vinna målet, emedan Guds änglar stodo på deras sida och skulle bereda dem seger. rätt

(28)Vid publikanernas bord satt han som ärad gäst och visade genom sitt deltagande och sin vänlighet, att han erkände människosläktets värde; och dessa människor längtade efter att göra sig värdiga hans förtroende. Hans ord föllo med välsignad, li!gifvande kraft på deras törstande hjärtan. Nya känslor vaknade, och för dessa samhällets utstötta öppnade sig möjligheter af ett nytt lif. rätt

(28)Fastän Jesus var jude, umgicks han fritt med samariterna, sålunda sättande sig öfver fariséernas sedvänjor. I trots af deras fördomar mottog hau de föraktade samariternas gästfrihet. Han sof med dem under deras tak, åt med dem vid deras bord, delande med dem den föda de med sina händer tillredt och framsatt; han lärde på deras gator och bemötte dem med den största vänlighet och höflighet. Och medan han sålunda drog deras hjärtan till sig genom den mänskliga sympatiens band, bragte hans gudomliga nåd dem den frälsning, som judarna föraktat. rätt

(29)Personligt tjananbe.
Kristus försummade intet tillfälle att förkunna frälsningens evangelium. Lyssna till de underbara ord han talade till den samaritiska kvinnan! Han hvilade vid Jakobs brunn, då kvinnan kom för att hämta vatten. Till hennes förvåning bad han henne om en tjänst. "Gif mig att dricka, sade han. Han åstundade en vederkvickande dryck, men samtidigt sökte han ett tillfälle att gifva henne lifvets vatten. "Huru kan du, som är en jude", sade kvinnan, "begära något att dricka af mig, som är en samaritisk kvinna? Ty judarna hafva intet umgänge med samariterna. Jesus svarade: "Förstode du Guds gåfva och hvem den är, som säger till dig: gif mig att dricka, så skulle du hafva bedt honom och han hafva gifvit dig lefvande vatten. . . . Hvar och en, som dricker af detta vatten, han varder törstig igen, men hvilken som dricker af det vatten, som jag skall gifva honom, han skall icke törsta till evig tid, ntan det vatten, som jag skall gifva honom, skall blifva i honom en källa med springande vatten till evigt lif." rätt

(30)Hvilket intresse visade icke Jesus för denna ena kvinna! Hur allvarliga och innerliga voro ej hans ord! När kvinnan hörde dem, lämnade hon vattenkrukan och gick in i staden, sägande till sina vänner: "Kommen och sen en man, som har sagt mig allt, hvad jag har gjort. Icke är väl han Kristus?" Och det berättas, att "många af samariterna från den staden trodde på honom". Och hvem kan mäta det inflytande dessa ord utöfvat till själars frälsning under den tid, som sedan dess förflutit? rätt

(30)Hvarhelst hjärtan äro öppna för att mottaga sanningen, där är ock Kristus redo att undervisa dem. Han uppenbarar för dem Fadern och den gudstjänst, som täckes honom, hvilken känner allas hjärtan. Då han talar till sådana, begagnar han inga liknelser. Till dem, liksom till kvinnan vid brunnen, säger han: "Jag, som talar med dig, är den samme" rätt

nästa kapitel