Arbete för nykterhetens främjande.

(179) "Rädda dem, som föras till döden, och ryck undan dem, som stappla till afrättsplatsen." rätt

(179)Hvarje sann reform hör med till den evangeliska verksamheten och bidrager till att lyfta själen upp till ett nytt och ädlare lif. I synnerhet bör nykterhets verksamheten finna understöd hos de kristna. De böra kalla uppmärksamheten till detta arbete och göra det till en brännande fråga. Öfverallt böra de framhålla sanna nykterhetsprinciper för folket och uppmana det att underskrifva nykterhetslöftet. Allvarliga ansträngningar böra göras för att hjälpa dem, som befinna sig i fångenskap under dåliga vanor. rätt

(179)Öfverallt behöfver det arbetas för dem, som fallit genom dryckenskap och annan omåttlighet. Inom de olika samfunden, inom anstalter och i hem, som bekänna sig vara kristna, finnas många unga, som hafva valt fördärfvets väg. rätt

(179)Genom omåttliga vanor ådraga de sig sjukdom, och genom sin ifver att förtjäna penningar för tillfredsställandet af sina syndiga böjelser hemfalla de åt oärlighet. Hälsa och karaktär fördärfvas därunder. Främmande för Gud och utstötta ur samhället, känna dessa arma själar, att de äro utan hopp såväl för detta lifvet som för det tillkommande. Deras föräldrars hjärtan äro brustna. Människorna tala om dessa felande såsom totalt hopplösa, men så anser dem icke Gud. Han förstår alla omständigheter, som gjort dem till hvad de äro, och han betraktar dem med förbarmande. Dessa människor behöfva hjälp. Gif dem aldrig anledning att säga: "Ingen människa frågar efter min själ." rätt

(180)Bland dessa dryckenskapens offer finnas män ur alla samhällsklasser och bekännelser. Personer med hög samhällsställning, betydande begåfning och stora kunskaper hafva hängifvit sig åt gommens njutuingar, till dess de blifvit hjälplöst snärjda i frestelsen. Somliga af dem hafva en gång varit i besittning af stora rikedomar, men äro nu utan hem och utan vänner, hemfallna åt lidande, elände, sjukdom och förnedring. De hafva förlorat förmågan att behärska sig själfva, och om ej en hjälpande hand utsträckes mot dem, skola de sjunka allt djupare. Denna efterlåtenhet mot dåliga begärelser är icke endast en moralisk synd, utan en kroppslig sjukdom. rätt

(180)När vi skola hjälpa sådana, måste vi, såsom Kristus så ofta gjorde, först fästa uppmärksamheten på deras kroppsliga tillstånd. Deras mat och dryck måste vara sund och fri från allt, som verkar stimulerande. De behöfva rena kläder och lekamlig renhet, och de behöfva all den hjälp de kunna få genom att komma under ett förädlande, kristligt inflytande. I hvarje stad borde sörjas för, att de, som äro slafvar under dåliga vanor, må kunna få hjälp till att bryta de fjättrar, som binda dem. Många af dessa anse starka drycker som den enda trösten i sina bekymmer; men det behöfde icke vara så, om de kristna ville följa den gode samaritens exempel i stället för att handla som prästen och leviten. rätt

(180)I vårt umgänge med dryckenskapens offer måste vi ihågkomma, att vi icke hafva att göra med sunda människor, utan med sådana, som för tillfället stå under inflytandet af en ond makt. Vi måste vara tåliga och fördrag samma och ej tänka på dessa människors frånstötande, obehagliga yttre, utan på det dyrbara lif, som Kristus dog för att återlösa dem. När drinkaren vaknar till insikt om sin förnedring, böra vi göra allt, som står i vår makt, för att visa, att vi äro hans vänner. Må ingen tala klandrande ord. Låt hvarken blick eller handling uttrycka förebråelse eller motvilja. Sannolikt är, att den arme dömer sig själf. Hjälp honom att resa sig upp. Tala ord, som kunna uppmuntra tron hos honom. Sök att stärka hvarje godt drag i hans karaktär. Lär honom att sträfva uppåt. Visa honom, att det år honom möjligt att lefva så, att han kan vinna sina medmänniskors aktning. Hjälp honom att se värdet af de gåfvor Gud gifvit honom, men som han försummat att bruka. rätt

(181)Fastän viljan blifvit försvagad och fördärfvad, är det hopp för honom i Kristus, som vill i hjärtat uppväcka högre känslor och heligare begår. Uppmuntra honom därför att omfatta det hopp, som förelägges honom i evangelium. Öppna bibeln för den frestade och stapplande och läs åter och åter för honom Guds löften. Dessa löften skola vara för honom såsom blad ifrån lifvets träd. Fortsätt tåligt med ditt arbete, till dess den darrande handen med tacksam glädje omfattar återlösningens hopp i Kristus. rätt

(181)Du måste hålla ett fast tag i dem du söker hjälpa, eljes kan segern aldrig blifva din. De frestas oupphörligen till det onda. Gång på gång äro de nära att öfvervinnas af sitt begär efter starka drycker, gång på gång komma de måhända att falla. Men upphör icke fördenskull med dina bemödanden. rätt

(181)De hafva kanske beslutat göra ett försök att lefva ett kristligt lif; men deras viljekraft år försvagad, och du måste omsorgsfullt öfvervaka dem, ihågkommande, att du skall aflägga räkenskap för deras själar. De hafva förlorat sin manlighet, och denna måste de återvinna. Många måste kämpa mot medfödda onda böjelser. Onaturliga begär och sinnliga böjelser hafva varit deras arfvedel från födelsen. Sådana måste omsorgsfullt bevakas. Både inifrån och utifrån kämpar det onda och det goda om herraväldet öfver dem. De, som aldrig genomgått dylika erfarenheter, kunna icke fatta begärets nästan öfverväldigande kraft eller hur våldsam striden är mellan dåliga vanor och beslutet att vara nykter i allt. Åter och åter måste striden utkämpas. rätt

(182)Många, som blifvit dragna till Kristus, hafva icke nog moraliskt mod att fortsätta kampen mot omåttlighetsbegäret och andra passioner. Men vi få icke blifva modlösa därför. År det endast de, som räddats ur de största afgrunder, som åter kunna falla? rätt

(182)Kom ihåg, att du icke arbetar allena. Tjänande änglar samarbeta med hvarje sannt Guds barn. Kristus är återupprättaren. Den store läkaren själf står vid sidan af hvarje trogen arbetare och säger till den ångerfulle syndaren: "Min son, dina synder äro dig förlåtna." rätt

(182)Många äro de utstötta, som komma att gripa fast i det hopp, som framhålles för dem i evangelium, och de skola ingå i himmelriket, medan andra, som ägt större förutsättningar och större ljus, men icke brukat dem, skola lämnas i det yttersta mörkret. rätt

(182)"Var stark!"
De onda vanornas slafvar måste väckas till insikt om nödvändigheten af att själfva kämpa mot det onda. Andra må på det ifrigaste bemöda sig om att upprätta dem, Guds nåd må fritt erbjudas dem, Kristus må mana dem och hans änglar betjäna dem, och likväl allt detta vara förgäfves, om de icke själfva vakna upp och själfva kämpa i striden. rätt

(182)Davids sista ord till Salomo, då denne var en ung man och snart skulle krönas till Israels konung, vara: "Var stark och te dig såsom en man." Dessa inspirerande ord: "Var stark och te dig såsom en man", gälla för öfrigt hvarje människobarn, som är arfvinge till en oförgänglig krona. rätt

(182)De, som följa sina egna dåliga vanor, lära sig inse och förstå, att de, för att blifva män i verklig mening, måste undergå en stor moralisk förändring. Gud bjuder dem att vakna upp och i Kristi kraft återeröfra det människovärde Gud gifvit dem, men som de förspillt genom syndiga njutniugar. rätt

(183)Mången utropar i förtviflan under känslan af frestelsens förfärliga makt och under begärelsens dragningskraft: rätt

(183) "Jag kan icke motstå det onda." Men säg en sådan, att han kan motstå det onda och att han måste göra det. Han blir möjligen gång på gång öfvervunnen, men det behöfver ej alltid fortsätta så Han saknar moralisk kraft; behärskad af ett syndigt lifs vanor, äro hans löften och beslut lika med noll. Medvetandet om brutna löften försvagar hans förtroende till sin egen uppriktighet och gifver honom en känsla af, att Gud icke kan antaga honom eller stå honom bi i hans sträfvanden. Men han behöfver icke förtvifla. rätt

(184)De, som sätta sin förtröstan till Kristus, få icke låta sig behärskas af vare sig ärfda eller förvärfvade vanor eller böjelser. I stället för att vara slafvar under sin lägre natur böra de råda öfver hvarje begär och passion. Gud har icke lämnat oss att i vår egen kraft kämpa mot det onda. Våra ärfda eller förvärfvade onda anlag må vara af hvilken beskaffenhet som helst, så kunna vi dock öfvervinna dem genom den kraft Gud är villig att meddela oss. rätt

(184)Viljekraften.
Den frestade behöfver förstå viljans sanna betydelse. Viljan är det härskande i människonaturen; den är den makt, hvarmed vi kunna välja och besluta. Allt beror på den riktiga användningen af vår vilja. Det är visserligen rätt att önska vara god och ren, så långt det är möjligt, men om vi stanna vid blotta önskan, gagnar det oss ingenting. Många gå sin undergång tillmötes, allt under det de hoppas och önska att öfvervinna sina onda böjelser. De öfverlämna icke viljan åt Gud, de välja icke att tjäna honom. rätt

(184)Gud har gifvit oss makt att välja, och detta måste vi också göra. Vi kunna icke omdana våra hjärtan eller behärska våra tankar, våra känslor och våra ingifvelser. Vi kunna icke heller rena oss själfva och göra oss lämpliga för Guds tjänst. Men vi kunna välja att tjäna Gud, och vi kunna gifva honom vår vilja. Då kan han verka i oss både vilja och gärning efter sitt goda behag. Därigenom kommer hela vår natur under Kristi kontroll. rätt

(184)Genom en rätt öfning af viljan kan lifvet undergå en fullständig förändring. Om vi öfverlämna vår vilja åt Kristus, förena vi oss med den gudomliga makten, och vi erhålla styrka ofvanifrån till att blefva beståndande. Det är möjligt för enhvar, som vill förena sin svaga, vacklande mänskliga vilja med den allsmäktige, orubblige Gudens, att lefva ett rent och ädelt lif, ett lif i seger öfver njutningslystnad och begärelser. rätt

(185)Kunskap om hälsoprinciperna.
Personer, som kämpa mot omåttliga njutningsbegär med hänsyn till mat och dryck, borde undervisas i principerna för ett hälsosamt lefnadssätt. Man borde visa dem, att de genom våldförandet af hälsans lagar, hvarigenom sjukliga tillstånd och onaturliga fordringar framkallas, lägga grunden till spritbegär. Endast genom ett lif i lydnad för hälsolagarna kunna de hoppas att blifva befriade från begäret efter onaturliga retmedel. Emedan de äro beroende af gudomlig styrka för att kunna bryta begärets bojor, böra de samverka med Gud genom lydnad för hans lagar, både de moraliska och de fysiska. rätt

(185)Sysselsättning.
Det bör tillses, att de, som sträfva att lefva ett bättre lif, erhålla någon sysselsättning. Ingen, som är i stånd att arbeta, bör ingifvas den tron, att han skall få föda, kläder och bostad för intet. För såväl sådanas egen som för andras skull bör man söka finna någon utväg, hvarigenom de kunna betala, hvad de erhålla. Uppmnntra därför hvarje försök till själfunderhåll, ty därigenom stärkes själfaktningen och det sanna själfförtroendet. Det är nödvändigt att sinne och händer sysselsättas med nyttigt arbete såsom ett skydd mot frestelsen. rätt

(185)Missräkningar och_ faror.
I arbetet för de fallna blir man ofta besviken med hänsyn till sådana, som gifvit löfte om ett bättre lif. Många förändra endast ytligt sina vanor och sina handlingar. De ledas af ögonblickets ingifvelser, och det kan för en tid se ut, som om de bättrat sig, ehuru hjärtat ej undergått någon verklig förändring. De hysa samma kärlek till det egna jaget, hafva samma begär efter dåraktiga förströelser och samma önskan att tillfredsställa sina passioner. De veta icke, hvad det vill säga att utveckla karaktären, och man kan icke lita på dem såsom på människor med fasta grundsatser. De hafva fördärfvat sina andliga krafter genom att tillfredsställa sina begärelser, och detta gör dem svaga. De äro vankelmodiga och ombytliga, och deras känslor luta åt det köttsliga. Dessa personer äro ofta en fara för andra. Emedan de betraktas som människor, hos hvilka en förändring till det bättre inträdt, gifver man dem sitt förtroende och ställer dem på platser, där de utöfva fördärfligt inflytande på oskyldiga personer. rätt

(185)Äfven de, som ärligt söka vända om, äro utsatta för faran att falla. De måste behandlas med stor visdom såväl som mildhet. Benägenheten att smickra och upphöja personer, som blifvit räddade ur djupa afgrunder, förorsakar stundom dessas fördärf. Bruket att anmoda män och kvinnor att offentligt omtala sina lifserfarenheter i synden är farligt både för dem själfva och åhörarna. Det fördärfvar sinne och själ att dväljas vid syndiga erfarenheter. Och den framskjutna ställning man sålunda gifver dessa upprättade blir till skada för dem. Många ledas därigenom till den tron, att deras syndiga lefverne skaffat dem ett visst anseende. Kärleken till ryktbarhet uppmuntras och en själfförtröstan vaknar, som kan blifva ödesdiger för deras själar. Endast genom misstro gent emot det egna jaget och förtröstan på Kristi barmhärtighet kunna de bestå. rätt

(185)Hjälpt för att hjälpa andra.
Alla, som gifva tydliga bevis på sann omvändelse, böra uppmuntras att arbeta för andra. Må ingen stöta bort en själ, som Jämnar satans tjänst för att tjäna Kristus. När någon gifver tydliga bevis på, att Gnds Ande verkar på honom, så uppmuntra honom på alla sätt att inträda i o Herrens tjänst. "Förbarmen eder öfver somliga." De, som äga den visdom, som kommer från Gud, skola finna själar, som behöfva hjälp och som allvarligt ångrat sig, men som utan att erhålla någon uppmuntran knappast våga omfatta hoppet. Herren lägger på sina tjänares hjärtan att hälsa dessa fruktande, botfärdiga människor välkomna ibland sig. Hvilka synder de än varit anfäktade af, hur djupt de än må hafva fallit, så mottager Kristus dem dock, när de med förkrossade hjärtan komma till honom. Gif dem då tillfälle att göra någonting för honom. Om de önska verka för att upplyfta andra ur den fördärfvets grop, hvarur de själfva blifvit räddade, så gif dem tillfälle därtill. För dem tillsammans med erfarna kristna, att de må vinna andlig styrka. Fyll deras hjärtan och händer med arbete för Mästaren. rätt

(187)Då hoppet tändes i någon själ, som tycktes vara fullständigt förlorad i synden, blir måhända denna själ en framgångsfull arbetare för just samma slags syndare, som hon själf tillhört. Genom tron på Kristus skola en del sådana kunna utföra ett stort arbete och blefva ombetrodda ansvar i verksamheten för själars frälsning. De se, hvari deras svaghet ligger, och förstå, hur fördärfvad deras egen natur är. De känna syndens styrka och de onda vanornas makt. De känna till sin oförmåga att öfvervinna utan Kristi hjälp, och deras beständiga rop är: 'J ag kastar min hjälplösa själ i dina armar. rätt

(187)Sådana kunna hjälpa andra. Den, som själf varit frestad och pröfvad och hvars hopp nästan varit utslocknadt, men som blifvit frälst genom ett kärlekens budskap, kan förstå konsten att frälsa själar. Den, hvars hjärta är fylldt af kärlek till Kristus, emedan han själf blifvit sökt af Frälsaren och återförd till fårahuset, han vet, hur de förlorade böra uppsökas. Han kan visa syndare 'till Guds Lamm. Han har utan förbehåll lämnat sig åt Gud och af honom blifvit antagen för Kristi skull. Gud griper den hand, som utsträckes i svaghet. Genom sådana personers arbete skola många förlorade söner återföras till Fadern. rätt

(188)Kristus be frestades hopp.
Hvarje själ, som kämpar för att resa sig från ett lif i synd till ett lif i renhet, finner den stora källan till kraft i det enda "namn under himmelen, bland människor gifvet, i hvilket vi skola blifva frälsta". "Om någon törstar efter fridfullt hopp, efter befrielse från syndiga böjelser, säger Kristus, "så komme han till mig och dricke".' Det enda botemedlet mot synd och last är Kristi nåd och kraft. rätt

(188)De goda beslut vi fatta i vår egen styrka äro af ingen betydelse. Alla löften i världen kunna icke bryta de onda vanornas makt. Aldrig skola människor kunna vara nyktra i allting, förrän deras hjärtan blifvit förnyade genom Guds nåd. Vi kunna icke ett enda ögonblick själfva bevara oss från synd. Hvarje sekund äro vi beroende af Gud. rätt

(188)En sann reform börjar med själens renande. Vårt arbete för de fallna skall hafva verklig framgång, endast när Kristi nåd får omskapa karaktären och själen kommer i lefvande förbindelse med Gud. rätt

(188)Kristus lefde ett lif i fullkomlig lydnad för Guds lag, och häri gaf han ett föredöme för hvarje människa. Samma iif han lefde skola ock vi lefva i denna världen genom hans kraft och under hans ledning. rätt

(188)I vår verksamhet för de fallna måste vi framhålla Guds lags fordringar och nödvändigheten af att lyd_ honom. Underlåt aldrig att framhålla, att skillnaden är tydhg mellan den, som tjänar Gud, och den, som icke tjänar honom. Gud är visserligen kärlek, men han kan icke urskulda afsiktlig ringaktning för sina befallningar. Hans rikes lagar äro sådana att människorna icke undgå olydnadens foljder. Endast de, som ära honom, kan han ära. Människans uppförande i denna världen bestämmer hennes slutliga öde. Hvad hon sått, det måste hon ock skörda. På orsak följer verkan. rätt

(188)Ingenting mindre än fullkomlig lydnad kan tillfredsställa Guds kraf. Och han framställer icke sina fordringar på ett obestämdt sätt. Han har icke påbjudit någonting, som icke är absolut nödvändigt för att bringa människan i harmoni med honom. Vi böra hänvisa syndare till Guds ideal för karaktären och leda dem till Kristus, genom hvars nåd allena detta ideal kan uppnås. rätt

(189)Frälsaren påtog sig mänsklighetens skröpligheter och lefde ett syndfritt lif, på det att människan icke skulle behöfva frukta, att hon på grund af den mänskliga naturens svaghet icke skulle kunna vinna seger. Kristus kom för att göra oss delaktiga af den gudomliga naturen, och hans lif visar, att när det mänskliga förenas med det gudomliga, öfvervinnes synden. rätt

(189)Frälsaren öfvervann för att visa människan, hur hon kan öfvervinna. Kristus mötte alla satans frestelser med Guds ord. Genom att förtrösta på Guds löften erhöll han kraft att lyda Guds fordringar, så att frestaren icke kunde vinna öfverhand. Hans svar på hvarje frestelse lydde: "Det är skrifvet." Utomordentligt stora och dyrbara löften äro oss gifna, på det vi genom dem skulle "blifva delaktiga af Guds natur, undkomna det i världen genom lusta rådande fördärfvet." rätt

(189)Uppmana den frestade att icke se på omständigheterna eller på sin egen svaghet, ej heller på frestelsens kraft, utan på Guds ords kraft, som äfven är vår kraft. "Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta", säger psalmisten, att jag icke må synda mot dig." "Hvad än människorna göra, förblifver jag vid dina läppars ord." rätt

(189)Intala människorna mod. Bär dem fram för Gud i bön. Många, som fallit för frestelsen, blygas öfver sina misslyckade försök och mena att det är lönlöst för dem att nalkas Gud. Men denna tanke är ingifven af fienden. Om de syndat och känna, att de icke kunna bedja, så säg dem, att just då är det tid att göra det. De må blygas och känna sig djupt förödmjukade, men när de bekänna sina synder, skall han, som är trofast och rättfärdig, rena dem från all orättfärdighet. rätt

(190)Efter det yttre att döma gifves det ingenting mera hjälplöst, men heller i verkligheten ingenting mera oöfvervinneligt än en själ, som känner sin fullkomliga svaghet och ensamt förtröstar på Frälsarens förtjänst. Genom bön och studium af Guds ord och genom tron på hans beständiga närvaro och hjälp, kan den svagaste bland människor lefva i förening med Kristus, som är lifvet och som fasthåller honom med en hand, som aldrig släpper sitt tag. rätt

(190)Dyrbara löften.
Följande dyrbara ord kan hvarje själ, som förblifver i Kristus, göra till sina egna. Hon kan säga:
Jag vill söka efter Herren,
jag vill hoppas på min frälsnings Gud.
Min Gud skall höra mig.
Glädjens ej ölver mig, mina fiender!
Om jag än faller, står jag upp:
om ock jag än sitter i mörkret,
är Herren mitt ljus."
"Han skall åter förbarma sig öfver oss,
han skall trampa på våra missgärningar,
och du skall kasta alla deras synder i hafvets djup." rätt

(191)Gud har lofvat:
"Jag skall göra en man sällsyntare än finaste guld,
och en människa sällsyntare än guld från Ofir."

"När I varen lägrade mellan inhägnaderna,
var det såsom vingarna af en dufva, som är täckt med silfver, och hvars fjädrar skimra af guld." rätt

(191)De, som Kristus förlåtit mest, älska honom mest. Och det är dessa, som på den yttersta dagen skola stå närmast omkring hans tron. rätt

(191) "De skola se hans ansikte; och hans namn skall vara på deras pannor." rätt

nästa kapitel