De hjälplösa fattiga.

(211)Säll den, ,om låter sig vårda om den fallige" rätt

(211)När allt, som kan göras, blifvit gjordt för att understödja de fattiga till att hjälpa sig själfva så återstår ännu änkan och den faderlöse, åldringen, den hjälplöse och den sjuke, hvilka alla behöfva deltagande och vård. De äro af Gud själf öfverlämnade åt alla deras barmhärtighet, kärlek och ömma omvårdnad, som han gjort till sina förvaltare. rätt

(211)De, som "höra tron till".
"Därför, medan vi harva tid, låtom oss göra det goda mot alla, men mest mot dem, som höra tron till." rätt

(211)I en alldeles särskild mening har Kristus ålagt sin församling plikten att draga försorg om sina behöfvande medlemmar. Han tillåter, att de fattiga finnas inom hvarje församling. De skola alltid vara ibland oss, och han pålägger församlingsmedlemmarna personligt ansvar med hänsyn till deras vård. rätt

(211)Liksom medlemmarna i en god familj sörja för hvarandra, hjälpa de sjuka, understödja de svaga, undervisa de okunniga och uppfostra de oerfarna, så böra också de, "som höra tron till", sörja för de behöfvande och hjälplösa, som under inga omständigheter böra försummas. rätt

(212)Änkor och faderlösa.
Änkor och faderlösa äro föremål för Herrens särskilda omvårdnad. rätt

(212) "Faderlösas faejer och
änkors försvarare,
han, som är Gud i sin heliga boning."
Han, som har skapat dig, är din man.
Hans namn är Herren Sehaot,
och din förlossare är den Helige i Israel,
all jordens Gud heter han."
"Öfvergif dina faderlösa!
Dem vill jag bevara vid lif,
och mä dina änkor förtrösta på mig." rätt

(212)Mången fader, som genom döden blifvit kallad att lämna sina älskade, har dött i tron på Guds löften att sörja för dem. Gud drager omsorg om änkor och faderlösa, icke genom nnderverk i sändande af manna från himmelen, icke heller genom korpar, som bringa dem bröd, utan genom att utföra ett under på mänskliga hjärtan, hvar vid själviskheten fördrifves och den kristliga kärlekens källor öppnas. Kristus öfverlämnade åt sina efterföljare ett dyrbart testamente i de bedröfvade och fattiga, som hafva de största anspråk på vårt deltagande. rätt

(213)I hem, som äro försedda med lifvets bekvämligheter, i spannmålsbodar, fulla af rika skördars öfverflöd, i magasin, fulla af väfstolens alster, och i kassahvalf, fyllda af gnid och silver, har Gud nedlagt medel för dessa behöfvandes underhåll. Han uppmanar oss att vara de redskap, genom hvilka hans rikedomar kunna tillflyta andra. rätt

(213)Mången änka med faderlösa barn kämpar tappert att bära sin dubbla börda och arbetar ofta vida öfver sina krafter för att kunna behålla sina små och tillgodose deras behof. Föga tid blir henne öfrig för deras upfostran och undervisning, och föga tillfälle har hon att omgifva dem med de ting, som skulle förljufva deras lif. Hon behöfver uppmuntran, deltagande och materiellt bistånd. rätt

(213)Gud uppmanar oss att så mycket vi kunna fylla dessa barns behof af en faders vård. I stället för att hålla oss på afstånd och klaga öfver deras fel och de bekymmer de kunna förorsaka, böra vi hjälpa dem på alla möjliga sätt. Vi böra understödja den trötta modern och lätta hennes bördor. rätt

(213)Dessutom gifves det massor af barn, som äro fullständigt beröfvade föräldrars skydd och ett kristet hems förmildrande inflytande. Må de kristna öppna sina hjärtan och hem för dessa hjälplösa. Det arbete Herren anvisat dem såsom en personlig plikt borde icke öfverlämnas åt någon välgörenhetsinrättning eller åt världens tillfälliga barmhärtighet. Om barnen icke hafva några släktingar, som äro i stånd att sörja för dem, böra församlingsmedlemmarna förskaffa dem hem. Han, som skapat oss, har bestämt, att vi skola vara förenade i familjer, och barnets natur utvecklar sig bäst i det kristliga, kärleksfulla hemmet. rätt

(214)Många, som icke hafva några egna barn, kunde utföra en god gärning, om de toge vård om andras. I stället för att s1ösa sin tillgifvenhet på stumma djur, böra de tänka på de små barnen, hvilkas karaktär de kunna dana efter den gudomliga förebilden. Låt de hemlösa medlemmarna inom den mänskliga familjen vara föremål för din kärlek. Se, huru många af dessa barn du kan uppfostra i Herrens tukt och förmaning. Många sknlle därunder blifva storligen välsignade. rätt

(214)De åldriga.
Äfven de åldriga behöfva hjä1psamt bistånd. Bäst kunna de få förlusten af sina egna hem ersatta i sina kristna bröders och systrars. Om de uppmuntras att taga del i familjens intressen och sysselsättningar, skola de därigenom lära förstå, att de ännu kunna vara nyttiga. Låt dem förstå, att man värdera! deras hjälp, att de ännu kunna göra någonting för att tjäna andra, ty det skall glädja deras hjärtan och gifva intresse åt deras lif. rätt

(214)Så vidt möjligt är, låt dem, hvilkas hvitnande hufvuden och stapplande steg utvisa, att de nalkas grafvens rand, kvarstanna bland vänner och bekanta. Låt dem tillbedja Gud b1and dem de känt och ä1skat. Låt dem vårdas af älskande och ömma händer. rätt

(214)Närhelst det är dem möj1igt, borde medlemmarna inom hvarje familj anse det som en glädje att få understödja och hjä1pa sina släktingar. När detta icke kan ske, tillhör detta barmhärtighetsarbete försam1ingen och bör betraktas både som en förmån och en plikt. Alla, som äga Kristi Ande, måste visa öm hänsyn för de svaga och gamla. rätt

(214)Närvaron af en af dessa hjälplösa i våra hem gifver oss dyrbara tillfällen att samverka med Kristus och att utveckla karaktärsdrag, som äro lika hans. Det ligger en välsigne1se i umgänget mellan unga och gamla. De unga kunna bringa solsken i de åldrigas hjärtan och till. De, som närma sig lifvets afton, behöfva komma i beröring med ungdomens hoppfullhet och spänstighet. De unga återigen kunna draga fördel af de gamlas visdom och erfarenhet. Framför allt behöfver ungdomen lära sig osjälfvisk uppoffring. Närvaron af en människa, som behöfver de1tagande, öfverseende och själfuppoffrande kärlek, skulle för månget hem vara en ovärderlig vä1signelse. Det skulle förljufva och föräd1a hemlifvet och hos ung och gammal fram" kalla de kristliga dygder, som skulle pryda dem med en gudom1ig skönhet och göra dem rika på himmelens oförgängliga skatter. rätt

(215)Ett karaktärsprof.
De fattiga hafven I alltid bland eder", sade Kristus, och I kunnen, när I viljen, göra dem god!." "Detta är en ren och obefläckad gudstjänst inför Gud och Fadern att besöka fader och moder1ösa barn och änkor i deras bedröfvelse och bevara sig obesmittad af världen." rätt

(215)Kristus pröfvar sina efterföljare genom att bringa dem i beröring med de hjälplösa och fattiga, som äro beroende af deras omsorg. Genom vår kärlek och omvårdnad gent emot hans behöfvande barn visa vi äktheten af vår kär1ek till honom. Försumma vi dem, så visa vi oss därmed vara fa1ska 1ärjungar, främmande för Kristus och hans kärlek. rätt

(215)Hem För Förälbralösa.
Om allt, som verkligen kunde göras, b1efve gjordt för att förskaffa fami1jehem åt föräldralösa barn, skulle ännu många finnas kvar, som behöfde omvårdnad. Många af dessa barn hafva ärft dåliga böjelser. De äro otacksamma, obehagliga och förhärdade, men de äro återlösta genom Kristi blod och i hans ögon lika dyrbara som våra egna små. Om icke en hjälpande hand uträckes mot dem, komma de att växa upp i okunnighet och hemfana åt last och brott. Många af dessa barn skulle kunna räddas genom att upgtagas i barnasyler. rätt

(216)Men för att kunna verka på bästa sätt böra sådana anstalter så nära som möjligt inrättas efter samma mönster som ett kristligt hem. I stället för stora inrättningar, där en massa barn föras tillsammans, bör man upprätta små anstalter på skilda platser. Och i stället för att förlägga dem i närheten af någon stor stad borde de upprättas på landsbygden, där man kan erhålla jord att odla och där barnen kunna föras i beröring med naturen och hafva fördelen af en praktisk uppfostran. rätt

(216)Öfverinseendet öfver sådana hem bör ej anförtros åt andra än godhjärtade, bildade och själfuppoffrande män och kvinnor, som upptaga arbetet af kärlek till Kristus och som uppfostra barnen för honom. Under dylik vård kunna många hemlösa och försummade barn uppfostras till nyttiga medlemmar i samhället, själfva blifva till heder för Kristus och i sin tnr en hjälp för andra. rätt

(216)sparsamhet och själfförsakelse.
Många ringakta sparsamhet och förväxla den med snålhet och småsinthet. Men sparsamhet är förenlig med den mest omfattande gifmildhet. Vi måste spara för att kunna gifva. rätt

(216)Ingen kan utöfva sann välgörenhet utan själfförsakelse. Endast genom ett lif i enkelhet, själfförnekelse och den största sparsamhet är det oss möjligt att utföra den mission, som blifvit oss anvisad såsom Kristi representanter. Högmod och världslig äretystnad måste aBägsnas nr våra hjärtan. I all vår verksamhet måste den osjälfviskhet, som uppenbarade sig i Kristi lif, taga sig uttryck. På väggarna i våra hem, på talJor och möbler böra vi läsa: "Skaffa arma husvilla ett hem." I våra klädskåp böra vi se skrifvet liksom med ett Guds finger: "Kläd den nakne." I matsalen och på bordet, som är dukadt med riklig föda, böra vi skymta orden: "Att du bryter ditt bröd åt den hungrande. rätt

(217)Tusentals sätt, på hvilka vi kunna göra oss nyttiga, finnas nära till hands. Ofta klaga vi öfver våra knappa tillgångar, men om de kristna i allmänhet toge saken på allvar, skulle tillgångarna tusenfaldt förökas. Det är själfviskheten och det egna jagets tillfredsställande, som lägger hinder i vår väg, då vi skola göra godt. rätt

(217)Hur mycket penningar utgifvas icke för saker, som blott äro afgudar, saker, som upps1tika tankar, tid och krafter, hvilka borde användas på ädlare föremål! Hur mycket penningar förslösas icke på dyrbara hus och möbler, på själfviska nöjen, lyx och ohälsosam föda samt skadliga njutningar! Hur mycket förslösas icke på gåfvor, som äro till ingen nytta! Många, som kalla sig kristna, använda den dag som är mera, ja, många gånger mera, på onödiga, ofta skadliga ting, än de gifva ut för att söka rädda själar från frestarens makt. rätt

(217)Många, som gifva sig ut för att vara kristna, förslösa så mycket på kläder, att de hafva ingenting öfver för andras behof. De mena, att de måste hafva kostbara smycken och dyrbara kläder, utan att taga hänsyn till deras nöd, som endast med svårighet kunna förskaffa sig äfven den enklaste klädnad. rätt

(217)Min syster, om du vill kläda dig i öfverensstämmelse med de regler bibeln innehåller, skall du hafva öfverflöd till att hjälpa dina fattigare systrar med. Du skulle icke endast hafva penningar, utan äfven tid. Ofta behöfves just det senare bäst. Det gifves många, som du skulle kunna hjälpa genom dina råd, din insikt och skicklighet, t. ex. genom att visa dem, hur de kunna kläda sig enkelt och likväl smakfullt. Mången kvinna håller sig borta från Guds hus, emedan hennes luggslitna, illasittande dräkt utgör en sådan slående kontrast till andras. Mången känslig själ hyser på grund häraf en känsla af bitter förödmjukelse och af att vara orättvist behandlad. Mer än en ledes af denna orsak till att tvifla på religionen och till att förhärda sitt hjärta mot evangelium. rätt

(218)Kristus bjuder oss: "5amlen tillhopa de öfverblifna styckena, att icke något må förfaras." Medan tusentals människor hvarje dag omkomma genom hungersnöd, mord, eld och farsoter, tillkommer det hvar och en, som älskar människosläktet, att tillse, att ingenting förstöres och att ingenting onödigtvis bortkastas, hvaraf en mänsklig varelse kunde draga nytta. rätt

(218)Det är orätt af oss att förspilla vår tid och att förslösa våra tankar. Vi förlora hvarje ögonblick, som vi ägna åt själfviskhet. Om hvarje ögonblick värderades och uppskattades rätt, skulle vi hafva tid för allt, hvad vi borde göra för oss själfva eller för världen. Vid utgifvandet af penningar, vid förbrukandet af tid, krafter och tillfällen må den kristne se upp till Gud och bedja honom om hjälp. "Om någon af eder har brist på vishet, han bedje därom af Gud, som i enfald och utan förebråelser gifver åt alla; och hon skall varda honom gifven." rätt

(218)"Gifven, så skall eder varda gifvet."
"Gören godt och lånen, utan att hoppas få något igen, och eder lön skall vara stor, och I skolen vara den Högstes barn, ty han är mild mot de otacksamma och onda." rätt

(218) "Den, som gifver åt den fattige, honom skall intet fattas, men den, som sluter sina ögon för honom, han blir förbannad af många." rätt

(218) "Gifven, så skall eder varda gifvet. Ett godt mått, packadt, skakadt och öfverflödande, skall man gifva i edert sköte." rätt

nästa kapitel