Missionsarbete bland de rika.

(220) "Bjud dem .. att de icke sätta sitt hopp på oviss rikdom." rätt

(220)Den romerske höfvitsmannen Kornelius var rik och af förnäm härkomst samt intog en framstående och hedrad ställning i samhället. Till börd och uppfostran var han hedlllng, men genom beröring med judarna hade han erhållit kunskap om den sanne Guden och tillbad därför honom. Sin tros uppriktighet visade han genom barmhärtighet mot de fattiga. "Gifvande många allmosor åt folket och bedjande till Gud alltid." rätt

(220)Kornelius hade ingen kännedom om evangelium, sådant det är afslöjadt i Kristi lif och död, men Gud sände honom ett budskap direkt från himmelen, och genom ett annat budskap bjöd han aposteln Petrus att besöka och undervisa honom. Kornelius tillhörde icke den Judiska församlingen, och de skriftlärda skulle hafva betraktat honom som en hedning och en oren människa. Men Gud kände förvisso hans hjärtas uppriktighet, och från sin tron lät han sändebud utgå för att samarbeta med hans tjänare på jorden i att undervisa denne romerske höfvitsman om evangelium. rätt

(220)På samma sätt söker Gud äfven i närvarande tid själar bland höga och låga. Det finnes många, som likna Kornelius och som Gud önskar förena med sin församling. De sympatisera med Herrens folk, men de band, som fästa dem vid världen, äro starka. Det häfves moraliskt mod för sådana att välja sin lott bland de ringa. Särskilda bemödanden borde göras för dessa själar, som på grund af sin ställning och sina förbindelser befinna sig i så stor fara. rätt

(221)Mycket har blifvit sagdt angående våra plikter mot de försummade fattiga; borde man icke ägna någon uppmärksamhet äfven åt de försummade rika? Många anse denna klass' af människor som hopplöst förlorad, och de göra därför endast obetydligt för att öppna deras ögon, som, bländade af jordisk härlighet och glans, förlorat evigheten ur sikte. Tusentals af rikedomens barn hafva gått ned i sina grafvar, utan att hafva blifvit varnade. Men hur likgiltiga de än må se ut att vara, finnas dock många ibland dem, som känna sina själar betungade. "Den, som älskar penningar, han blir aldrig mätt på penningar, och den, som älskar dem, får ingen vinst af sin rikedom." "Om jag har gjort guldet till mitt hopp och sagt till guldklimpen: du är mitt stöd," så skulle jag "hafva förnekat Gud i höjden." "Sin broder kan ingen förlora eller gifva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid." rätt

(221)Rikedom och världslig ära kunna icke tillfredsställa själen. Många bland de rika längta efter någon gudomlig förvissning, ett andligt hopp. Många längta efter något, som kan förändra deras ändamålslösa lif. Ute i världslifvet finnas många, som känna behof efter något, som de ej äga. Endast få af dem gå i kyrkan, ty de känna, att de få endast ringa välsignelse däraf. De predikningar de höra beröra icke hjärtat. Skola vi då icke vända oss till dem personligen? rätt

(221)Bland eländets och syndens offer finnas många, som en gång varit i besittning af rikedom. Personer af olika kall och olika ställningar i lifvet hafva öfvervunnits af världens ondska, genom bruket af starka drycker och utsväfningar, och hafva så fallit för frestelsen. Böra vi icke, då vi önska hjälpa dessa fallna varelser, också ägna vår uppmärksamhet åt dem, som icke sjunkit ned i dessa djup, men som hålla på att beträda samma stig? rätt

(222)Tusentals ärade och ansedda människor hängifva sig åt njutningar, som fördärfva både själ och kropp. Evangelii förkunnare, statsmän, författare, rika och begåfvade personer såväl som skickliga och dugliga affärsmän sväfva i den största fara, emedan de icke inse nödvändigheten af själfbehärskning i allting. Det är af vikt, att de få sin uppmärksamhet fäst på de sanna nykterhetsprinciperna, icke på ett småsinnadt eller ensidigt sätt, utan i ljuset af Guds stora afsikt med mänskligheten. Kunde principerna för sann nykterhet sålunda framställas för dem, skulle många inom de högre klasserna inse deras värde och antaga dem med glädje. rätt

(222)Du bör påvisa för dessa människor, hur skadliga njutningar verka försvagande både i lekamligt, andligt och moraliskt hänseende. Hjälp dem att förstå sitt ansvar såsom förvaltare af Guds gåfvor. Visa dem, hur mycket godt de kunde uträtta med de penningar, som de nu använda till sådant som gör dem endast skada. Föreslå för dem, att de aflägge löfte om absolut nykterhet, och anmoda dem att offra de penningar, som de eljes skulle använda på starka drycker, tobak eller liknande skadliga njutningsmedel, till hjälp åt fattiga, sjuka eller för barnens och ungdomens uppfostran till nyttig verksamhet i världen. Det finnes icke många, som skulle vägra att lyssna till en sådan uppfordran. rätt

(222)Men det finnes äfven en annan fara, för hvilken i synnerhet rikedomens barn äro utsatta, och här är också ett fält för den missionerande läkaren. Massor af människor, som hafva framgång i världen och som aldrig hängifva sig åt laster i vanlig mening, gå likväl sin undergång till mötes genom kärleken till rikedom. Icke är det svårast att bära den bägare, som är tom, utan den bägare, som är full ända till brädden. Det är denna, som måste bäras med största försiktighet. Bekymmer och motgångar bringa missräkning och sorg, men det är framgången, som är mest farlig for det andliga lifvet. rätt

(223)De, som lida motgång, framställas genom busken som Moses såg i öknen: den brann väl, men blef icke förtärd. Herrens ängel var midt i busken. Sammalunda är också den Osynliges härlighet oss närmast för att trösta och uppehålla, när vi lida motgång. Man blir ofta anmodad att hålla bön för dem, som lida af sjukdom eller äro utsatta för motgångar, men våra böner behöfvas allra bäst för de personer, som hafva medgång och inflytande. rätt

(223)I förödmjukelsens tåredal, där människorna se sin nöd och vid hvarje steg känna sitt beroende af Gud är det jämförelsevis tryggt att dväljas, men de människor som så att säga stå på höjdens tinnar och som på grund af sin ställning antagas äga stort förstånd - det är dessa som äro i största fara. Om dessa människor icke hela förlita sig på Gud, skola de visserligen falla. rätt

(223)Bibeln fördömer ingen därför, att han är rik om han på ett ärligt sätt förvärfvat sina rikedomar. Det är icke penningar, utan kärleken till penningar, som är roten till allt ondt. Det är Gud, som gifver människan kraft att samla förmögenhet, och i dens hand, som handlar som en Guds förvaltare och gör ett osjälfviskt bruk af sina medelär. rikedom en välsignelse både för ägaren själf och för världen. Men många uppslukas till den grad af intresset for jordiska skatter, att de blifva likgiltiga för Guds fordringar och sina medmänniskors nöd. De betrakta sina rikedomar som ett medel till att förhärliga sig själfva. De foga hus till hus och egendom till egendom. De fylla sina hem med lyx, medan rundt omkring dem mänskliga varelser äro forslunkna i elände och brott, äro sjuka och döende. De, som sålunda lefva uteslutande för sig själfva utveckla icke Guds egenskaper, utan den ondes. rätt

(223)Dessa människor äro i behof af evangelium. De behöfva då sina. ögon vända bort från de materiella tingens vansklighet till de bestående rikedomarnas härlighet. De behöfva lära, hvilken glädje det är att gifva, har välsignadt det är att samverka med Gud. rätt

(224)Herren säger till oss: "Bjud dem, som äro rika i denna världen, att de icke högmodas eller sätta sitt hopp på oviss rikedom, utan på den lefvande Guden, som gifver oss allt rikligen till åtnjutande, att de göra godt, varda rika på god: gärningar, äro gifmilda och dela med sig, samlande sig en god grund för det tillkommande, att de må fatta det rätta lifvet." rätt

(224)Rika och världsälskande människor kunna icke dragas till Kristus endast genom ett tillfälligt och ytligt försök. Det är ofta mycket svårt att vinna .tillträde till dem. Män och kvinnor, utrustade med en sann missionsanda, måste för dem göra personlig möda, utan att förtröttas eller blifva missmodiga. rätt

(224)Somliga personer äro särskildt lämpliga att arbeta för de högre klasserna. Därunder böra de söka visdom från Gud till att förstå, hur de skola nå dessa själar, icke blott för att stifta ytlig bekantskap med dem, utan för att genom personlig möda och lefvande tro väcka dem till förståelse af själens behof och för att leda dem till kännedom om sanningen, sådan den är i Jesus. rätt

(224)Många mena, att de för att nå de högre klasserna måste antaga lefnadssätt och arbetsmetoder, som äro passande för dessas fina smak. De anse det vara nödvändigt att uppbäda, som om de vore rika: att hafva kostbara hus, dyrbara kläder, ekipage o. s. v. samt att rätta sig efter världens skick och sedvänjor, efter det modärna sällskapslifvets konstlade vanor, efter klassisk kultur och vältalighet Men detta är en villfarelse. Den världsliga vishetens väg är icke Guds väg att nå de högre klasserna. Hvad som med framgång kan påverka dem är ett beständigt, osjälfviskt framhållande af evangelium om Kristus. rätt

(224)Aposteln Pauli erfarenhet bland Atens filosofer innebär en lärdom för oss. Då han framställde evangelium för areopagens domstol, mötte han logik med logik, vetenskap med vetellskap och filosofi med filosofi. De visaste af hans åhörare blefvo förvånade och medtystade, hans ord kunde icke motsägas. Men all hans möda bar föga frukt; elldast få mottogo evangelinm. Då började Paulus arbeta på ett helt annat sätt. Han undvek alla genomtänkta argnmellt och diskussioner om teorier och visade i all enkelhet män och kvinnor till Kristus så som syndares Frälsare. Då han skref till korintierna angående sitt arbete bland dem, sade han: rätt

(225) "Jag, mina bröder, då jag kom till eder, kom icke för att med höga ord eller med hög vishet förkunna för eder Guds vittnesbörd; ty jag höll icke före, att jag bland eder visste nå got annat än Jesus Kristus och honom korsfäst. ... Mitt tal och min predikan framställdes icke i öfvertalande ord af mänsklig vishet, utan i Andens och kraftens bevisning, på det att eder tro icke måtte bero af människors vishet, utan af Guds kraft." rätt

(226)Och åter säger han i brefvet till romarna: "Jag skämmes icke vid evangelium, ty det är en Guds kraft till frälsning för llVar och en, som tror, for juden först, så ock för greken." rätt

(226)Må de som arbeta för de högre klasserna, uppträda med sannfärdighet och komma ihåg, att de hafva änglar till följeslagare, Må de hålla sitt sinnes och hjärtas skattkammare uppfylldt af "det är skrifvet". Må de i minnet inpränta Kristi dyrbara ord, som äro mycket mera varda än silfver och guld. rätt

(227)Kristus har sagt, att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att inkomma i Guds rike. I vår verksamhet bland nämnda klasser skola vi mötas af mycket, som gör oss nedslagna och djupt bedröfvade, Men allting är möjligt för Gud. Han kan och han vill verka genom mänskliga redskap äfven på de människors sinnen, hvilkas traktan går ut på att samla jordiska skatter, rätt

(227)Vi skola då få se verkliga underverk i sann omvändelse, underverk, som ännu icke blifvit sedda, Jodens stormän stå icke utom gränserna för den undergörande Gudens makt. Och om de, som samarbeta med honom, ville göra sin plikt ordentligt och troget, skulle Gud omvända män, som intaga framstående samhällsställningar, begåfvade och inflytelserika personer, Genom den Helige Andes kraft skola många blifva förda till att antaga de gudomliga sanningarna. När deras sinne på detta sätt ledes bort från deras egna själfviska intressen, skola många af dem öfverlämna sig åt Kristus, Med sitt inflytande och sina medel skola de med glädje förena sig med det ringa redskap, som Gud använde till deras omvändelse, Genom ett rätt bruk af sina jordiska skatter skola de samla sig "en skatt, som ,icke minskas, i himmelen, dit tjur icke når, och där mal icke fördärfvar". rätt

(227)Många af dem, som sålunda blifva omvända till Kristus, skola blifva redskap i Guds hand till att verka för andra inom sin egen klass. De skola förstå, att de fått i uppdrag att framhålla evangelium för alla dem, som gjort denna världen till sitt allt. De skola offra sin tid och sina medel åt Gud och använda sin begåfning och sitt inflytande till att vinna själar för Kristus, rätt

(227)Endast evigheten kan uppenbara, hvad som blifvit uträttadt genom detta slags arbete - hur många själar, sjuka af tvifvel och trötta på världslighet och oro, som blifvit förda till den store återupprättaren, hvilken längtar efter att frälsa alla, som komma till honom. Kristus är den uppståndne Frälsaren, och hos honom finnes läkedom och frälsning. rätt

nästa kapitel