Bön för sjuka.

(238)Trons bön skall återställa den sjuka. rätt

(238)Skriften säger, att vi alltid borde bedja och icke förtröttas", och om det någonsin gifves en tid, då vi känna behof af bön, så är det, när krafterna svika och lifvet själft tyckes glida oss ur händerna. Ofta förgäta vi under hälsans dagar de underbara välgärningar vi dag efter dag, år efter år få erfara och gifva icke Gud någon lofsångens hyllning för hans nådebevisningar. Men när sjukdom kommer, minnas vi Gud. När den mänskliga kraften sviker, känner människan sitt behof af gudomlig hjälp. Och aldrig vänder den nådefulle Guden sig bort från den själ, som med allvar söker hans hjälp. Han är vår tillflykt såväl i sjukdom som i hälsa. rätt

(238) "Såsom en fader förbarmar sig öfver barnen,
så förbarmar sig Herren öfver dem, som frukta honom.
Ty han vet, hvad för ett verk vi äro,
han tänker därpå, att vi äro stoft."

"De vara oförnuftiga, de hade vandrat i öfverträdelse
och voro nu plågade för sina missgärningars skull;
deras själ vämjdes vid all mat,
och de voro nära dödens portar.

Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål;
han sände sitt ord och gjorde dem helbrägda
och räddade dem från grafven. rätt

(239)Gud är än i dag fullkomligt lika villig att återställa de sjuka till hälsan, som då den Helige Ande talade dessa ord genom psalmisten. Och Kristus är ännu samme barmhärtige läkare, som han var under sin jordiska verksamhet. I honom finnes helande balsam för hvarje sjukdom, återställande kraft för hvarje skröplighet. Hans närvarande lärjungar böra lika mycket bedja för de sjuka som hans forna lärjnngar. Och tillfrisknandet skall följa, ty ,trons bön skall rädda den sjuke". Vi hafva den Helige Andes kraft, trons vissa försäkran, som omfattar Guds löften. Kristus sade: "På sjuka skola de lägga händerna, och de skola blifva helbrägda,' 1 och detta löfte är lika trovärdigt nu som i apostlarnas dagar. Det framställer, hvad Guds barn ha rätt att vänta, och vår tro bör taga fasta på allt, hvad det innefattar. Kristi tjänare äro de redskap, genom hvilka han verkar och genom hvilka han vill utöfva sin helande kraft. Det åligger oss att på vår tros armar bära de sjuka och lidande till Gud. Vi böra lära dem att tro på den store helbrägdagöraren. rätt

(239)Frälsaren vill, att vi skola uppmuntra de sjuka, de modlösa och bedröfvade till att tro på hans kraft. Genom tro och bön kan sjukrummet förvandlas till ett Betel. Både genom sina ord och sina handlingar böra läkare och sköterskor säga så tydligt, att det icke kan missförstås: "Gud är här för att rädda och icke för att fördärfva. Kristus önskar uppenbara sin närvaro hos den sjuke och fylla läkarens och sköterskans hjärtan med sin kärleks ljufhet. Om den sjukes vårdare i sina lif äro sådana, att Kristus kan följa med dem till patientens bädd, skall denne erhålla förvissning om den förbarmande Frälsarens närvaro, och denna öfvertygelse i och för sig skall göra mycket till både kroppens och själens helande. rätt

(239)Och Gud hör bön. Kristus har sagt: "Om I bedjen något i mitt namn, skall jag göra det. Och på ett annat ställe säger han: "Om någon tjänar mig, honom skall min Fader ära." Om vi lefva i enlighet med hans ord, skall hvart och ett af hans härliga löften uppfyllas på oss. Vi förtjäna visserligen icke hans barmhärtighet, men om vi öfverlämna oss åt honom, mottager han oss. Han vill verka för och genom dem, som följa honom. rätt

(240)Villkor för bönhörelse.
Men det är endast, när vi lefva i lydnad för Guds ord, som vi kunna vänta uppfyllelsen af hans löften. Psalmisten säger: "Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke hafva hört mig.,.' Om vi endast delvis och med halfva hjärtat lyda honom, kunna hans löften icke gå i uppfyllelse på oss. rätt

(240)I Guds ord hafva vi föreskrifter angående särskilda böner för botandet af sjuka. Men uppsändandet af dessa böner är en mycket allvarlig handling, och man borde endast efter sorgfälligt öfvervägande inlåta 'sig därpå. I många fall äro de böner, som uppsändas för den sjukes helbrägdagörelse, ingalunda en yttring af tro, utan snarare af förmätenhet. rätt

(240)Många människor ådraga sig själfva sjukdom genom sin njutningslystnad. De hafva icke lefvat i öfverensstämmelse med naturens lagar eller fört ett lif i sträng renhet. Andra hafva öfverträdt hälsolagarna med hänsyn till mat och dryck, klädedräkt och arbete. Ofta är en eller annan last orsaken till själens och kroppens svaghet. Om dessa personer blefve delaktiga af hälsans välsignelse, skulle många af dem fortsätta att föra samma lefnadssätt som förut och vårdslöst öfverträda de naturliga och andliga lagar Gud gifvit samt därunder tänka, att när Gud som svar på bön återgifver dem deras hälsa, hafva de också lof till att fortsätta med sina skadliga vanor och att utan inskränkning njuta af sina förvända begär. Om Gud utförde ett underverk genom att återställa dessa personer, skulle han uppmuntra synd. rätt

(241)Det är förspilldt arbete att lära människorna se upp till Gud såsom. En helbrägdagörare för alla deras skröpligheter, om VI Icke samtidigt undervisa dem om att också bortlägga skadliga vanor. För att kunna erhålla svar på sina boner måste de upphöra att göra det onda och lära att göra det goda. Deras omgifningar måste vara sunda och deras lefnadsvanor regelbundna. De måste lefva i harmoni med Guds lagar, såväl de andliga som de naturliga. rätt

(241)Syndens bekännande.
För dem, som önska, förbön för sin hälsas återställande bör man klargöra, att öfverträdelse af Guds lag, vare sig den naturliga eller den andliga, är synd och att de för att erhålla Guds välsignelse måste bekänna och öfvergifva synden. rätt

(241)Skiften bjuder: "Bekännen därför för hvarandra edra öfverträdelser och bedjen för hvarandra, på det att I mån varda helade." I När någon önskar förbön så framställ för honom ungefär följande tankar: "Vi känna icke hjärtat eller veta ditt lifs hemligheter. Dessa äro kända endast af Gud och dig själf. Om du ångrar dina synder, är det dm plikt att bekänna dem. Hemliga synder böra bekännas för Kristus allena, som är den ende medlaren mellan Gud och människan. Ty "om någon syndar så hafva vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig". rätt

(241) "Hvarje synd är en öfverträdelse mot Gud, och bör bekännas for honom genom Kristus. Hvarje offentlig synd bor bekännas lika offentligt. Har man gjort orätt mot en medmänniska, bör det uppgöras med den som blifvit förorättad. Om någon, som söker återvinna hälsan, gjort sig skyldig till förtal, om han utsått tvedräkt i hemmet i grannskapet eller i församlingen och förorsakat kallsinnighet och osämja, om han genom dålig vandel förledt andra till synd, så böra dessa ting bekännas inför Gud och inför dem, som blifvit förorättade. "Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet." rätt

(241)När det orätta blifvit godtgjordt, kunna vi i stilla tro framställa den sjukes behof inför Herren såsom hans Ande manar oss. Herren känner hvarje människa vid namn och sörjer för enhvar lika kärleksfullt, som funnes det icke någon mera på jorden, för hvilken han utgaf sin älskade Son. Emedan Guds kärlek är så stor och outtömlig, bör den sjuke uppmuntras till att förtrösta på honom och vara vid godt mod. Ängslan förorsakar lätt hos den sjuke svaghet och beröfvar honom motståndskraften. Om han höjer sig öfver missmod och mörker, är utsikten att tillfriskna större, ty "Herrens öga är vändt till dem, som hoppas på hans nåd". rätt

(242)Undergifvenhet för Guds vilja.
Vid förbön' för de sjuka böra vi minnas, att "hvad vi skola bedja, såsom sig bör, det veta vi icke". Vi veta icke, om det, som vi bedja om, är bäst för den sjuke eller ej, och därför böra våra böper alltid innehålla denna tanke: "Herre, du känner hvarje själens hemlighet; du känner dessa personer. Jesus, deras medlare, utgaf sitt lif för dem; hans kärlek till dem är större, än vår kan vara. Om det därför är till ditt namns förhärligande och de lidandes bästa, så bedja vi i Jesu namn, att de må återvinna sin hälsa. Och om det icke är din vilja, att de skola blifva återställda, så bedja vi, att din nåd må hugsvala dem och din närvaro uppehålla dem i deras lidanden." rätt

(242)Gud känner slutet från begynnelsen. Han känner alla människors hjärtan, och han läser hvarje själens hemlighet. Han vet, om de, för hvilka vi bedja, skulle vara i stånd att bära de motgångar, som skulle möta dem, om de finge lefva. Han vet, om deras lif skulle bli dem själfva och världen till välsignelse eller till förbannelse. Detta är ett skäl, hvarför vi, medan vi med allvar framlägga våra böner, alltid borde säga: "Ske dock icke min vilja, utan din." Det var af undergifvenhet för Guds visdom och vilja, som Jesus tillade dessa ord, då han i Getsemane örtagård bad: "Fader, o att du ville taga denna kalk ifrån mig."' Och om dessa ord vara lämpliga för honom, som var Guds Son, hur mycket mera passande äro de då icke för felande, dödliga varelser! rätt

(243)Det enda säkra sättet är att framlägga våra önskningar för vår allvise himmelske Fader och sedan i fullkomligt förtroende öfverlämna allt åt honom. Vi veta, att Gud hör oss, om vi bedja i enlighet med hans vilja. Men att utan undergifvenhetens ande oupphörligt framställa våra böner för Gud är icke rätt, ty dessa få icke taga befallningens, utan förbönens form. rätt

(243)Det gifves tillfällen, då Gud på ett tydligt sätt genom sin gudomliga kraft återställt personers hälsa, men icke alla sjuka blifva botade. Många tagas bort och afsonna i Jesus. Johannes erhöll på ön Patmos befallning att skrifva: "Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter. Ja, säger Anden, de skola hvila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter." Af dessa ord se vi, att om en person icke återställes till hälsan, bör man ingalunda på grund häraf draga den slutsatsen, att han saknar tro. rätt

(243)Vi önska alla att få ögonblickliga och direkta svar på våra böner och frestas till att blifva missmodiga, när svaret dröjer eller kommer i oförutsedd fonn. Men Gud är. alltför vis och god för att alltid besvara våra böner just på den tid och det sätt, som vi önska. Han vill göra något mera och bättre för oss än att uppfylla alla våra önskningar. Och emedan vi kunna förtrösta på hans visdom och kärlek, borde vi icke bedja honom att gifva efter för vår vilja, utan i stället söka att förstå och fullfölja hans afsikt. Våra önskningar och intressen böra uppgå i hans vilja. De erfarenheter, som pröfva tron, äro till vårt bästa. Genom dem visar det sig klart, om vår tro är sann och allvarlig och hvilar på Guds ord allena eller om den endast är beroende af omständigheter och således osäker och vacklande. Tron stärkes genom öfning. Vi måste låta tålamodet hafva sitt fullkomliga verk och minnas, att skriften innehåller dyrbara löften för dem, som "vänta på Herren". rätt

(244)Icke alla förstå dessa principer. Många, som i sjukdom söka Herrens helande barmhärtighet, mena, att de måste erhålla ett direkt och ögonblickligt svar på sina böner eller också måste deras tro vara bristfällig. Därför böra de, som äro försvagade af sjukdom, med vishet varnas, så att de icke försumma sina plikter mot de vänner de möjligen komma att lämna efter sig och ej heller underlåta att bruka naturens krafter till sin hälsas återställande. rätt

(245)Ofta begår man misstag härutinnan. Troende, att de såsom svar på bön skola blifva botade, frukta somliga personer att företaga sig något, som kunde se ut som brist på tro. Men de böra ej försumma att ordna sina affärer, såsom de skulle önska att göra, om de väntade att bortkallas af döden. Icke heller böra de frukta att uttala de uppmuntrande ord eller gifva de råd, som de i afskedets stund skulle önska gifva sina älskade. rätt

(245)Läkemedel - bibliska exempel.
De, som söka helbrägdagörelse genom bön, böra ej försumma att göra bruk af de läkemedel, som de hafva tillgång till. Det är icke att förneka tron att bruka sådana läkemedel, som Gud beredt till att lindra smärta, och understödja naturen i hennes återställande arbete. Man förnekar icke sin tro genom att samverka med Gud och försäta sig själf i den ställning, som är mest gynnsam för tillfrisknande. Gud har gjort det möjligt för oss att vinna kunskap om lifvets lagar, och denna kunskap är det möjligt för oss att inhämta. Vi böra auvända hvarje tillfälle att återvinna hälsan, vi böra gripa hvarje möjlig fördel och arbeta i öfverensstämmelse med naturlagarna. När vi bedt om den sjukes återställande, kunna vi verka med så mycket större energi, tackande Gud, att vi hafva förmånen att samarbeta. med honom, och bedja, att hans välsignelse må ledsaga ,de medel han själf gifvit. rätt

(245)Vi hafva Guds ords bifall för bruket af läkemedel. Hiskia, konungen i Israel, var sjuk, och en Guds profet bragte honom det budskapet, att han måste dö. Han ropade då till Herren, och Herren hörde sin tjänare och sände honom ett budskap, att hans lif skulle förlängas med femton år. Här skulle ett ord från Herren ögonblickligen hafva botat Hiskia, men i stället gåfvos dessa anvisningar: "Man tage en fikonkaka och lägge den på bölden, så blifver han frisk." rätt

(246)Vid ett tillfälle smorde Kristus en blind mans ögon med jord och bjöd honom: "Gå bort och två dig i dammen Siloam. .. Då gick han bort och tvådde sig och kom igen och hade sin syn." Väl skulle mannen kunnat blifva botad endast genom den store helbrägdagörarens makt, men likväl begagnade Kristus naturens enkla medel. Han uppmuntrade visserligen icke bruket af medicin, men han godkände bruket af enkla och uaturliga läkemedel. rätt

(246)När vi bedt för den sjukes tillfrisknande, må vi, hurudan utgången än må blifva, icke förlora vår tro på Gud. Om så är bestämdt, att vi skola mista dem vi älska, så låt oss taga mot den bittra kalken och komma ihåg, att det är en Faders hand, som för den till våra läppar. Men skulle hälsan återvinnas, bör icke förgätas, att den, som på detta sätt blifvit benådad, står i förnyad tacksamhetsskuld till Skaparen. Af de tio spetälske, som blifvit renade, återvände endast en för att söka Jesus och gifva honom äran. Må ingen af oss vara lik de tanklösa nio, hvilkas hjärtan vora oberörda af Guds barmhärtighet. "All god gåfva och all fulkomlig skänk kommer ned ofvanefter från ljusens Fader, hos hvilken ingen förvandling finnes eller någon växlingens skugga." rätt

nästa kapitel