| I den store Läkarens fotspår kapitel 2. Från sida 31. Från sida 29 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(31)I fiskarens hem i Kapernaum låg Petri svärmoder sjuk i "svår feber" och de bådo honom för henne", och "han rörde vid hennes hand och febern öfvergaf henne", och hon stod upp och tjänade Frälsaren och hans lärjungar. rätt (31)Hastigt spred sig budskapet härom. Detta underverk hade Jesus utfört på sabbaten, och folket vågade icke af fruktan för de skriftlärda komma med sina sjuka förrän solen gått ned. Men då strömmade människorna från hemmen, bodarna, salutorgen och städerna till den enkla boning, som härbärgerade Jesus. De sjuka buros på bårar; de kommo, stödda på stafvar eller stapplande, ledda af sina vänner, mödosamt fram till Frälsaren. rätt (31)Timme efter timme kommo och gingo de, ty ingen kunde veta, om morgondagen ännu skulle finna den store Läkaren bland dem. Aldrig förr hade Kapernaum bevittnat en dag som denna. Luften var uppfylld af fröjd och jubelrop. rätt (31)Först när den siste patienten blifvit botad, upphörde Jesus med sitt arbete. Det var sent på natten, när folkhopen skingrades och stillheten sänkte sig öfver Simons hem. Den långa, tröttande dagen var till ända, och Jesus sökte hvila. rätt (32)Men medan staden ännu låg försänkt i slummer, stod Frälsaren upp "om morgonen, medan det ännu var mycket mörkt... och gick bort till en öde trakt, och där bad hall". Tidigt på morgonen komma Petrus och hans följeslagare till Jesus och förkunnade, att folket i Kapernaum redan sökte honom. Med förvåning hörde de då honom säga: "Låtom oss gå till de närmaste småstäderna, att jag ock där må predika, ty därtill har jag gått ut." rätt (32)Under den spänning, som just då rådde i Kapernaum, var det fara för, att ändamålet med Kristi mission skulle förloras ur sikte. Han var icke nöjd med att draga uppmärksamheten till sig endast i egenskap af undergörare eller såsom läkare för kroppsliga sjukdomar, utan hans sträfvan var att som deras Frälsare draga människorna till sig. Medan folket begärligt trodde, att han kommit för att såsom konung upprätta ett jordiskt rike, sökte han vända deras tankar bort från det jordiska till det andliga. Världslig framgång allena skulle hindra hans verksamhet. rätt (33)Dessutom berördes han smärtsamt af den tanklösa hopens undran. I hans lif fanns intet rum för egenkärlek och själfviskhet. Den hyllning, som världen gifver åt en framskjuten ställning, rikedom och begåfning, var främmande för Människosonen. Jesus brukade intet af de medel människor använda för att vinna herravälde eller världens ynnest. Århundraden före hans födelse hade det profeterats om honom: "Han skall ej skrika eller ropa, och han skall icke låta sin röst höras på gatan. Den rö, som är. bruten, skall han icke krossa, och den veke, som ryker, skall han icke utsläcka. Med sanning skall han låta rätten utgå." rätt (34)fariséerna sökte vinna anseende genom sitt noggranna ceremoniväsen och sitt skryt med gudsdyrkan och välgörenhet. De sökte bevisa sitt nit för religionen genom att göra den till en stridsfråga. Högljudda och långa dispyter ägde rum mellan de olika sekterna, och det var icke ovanligt att på gatorna höra de lagklokas röster höja sig i vredgade ordstrider. rätt (34)Till allt detta var Jesu lif en afgjord motsats. I hans lif förekommo inga högljudda ordstrider, ingen skrytsam gudsdyrkan, ingen handling, som gick ut på att vinna bifall. Kristus var dold i Fadern, och Fadern blef uppenbarad i sin Sons karaktär. Till denna uppenbarelse önskade Jesus vända folkets sinnen. rätt (34)Rättfärdighetens Sol bröt icke fram öfver världen i prakt för att blända sinnena med sin härlighet. Det är skrifvet om Kristus: Såsom en morgonrodnad är hans uppgång viss." Sakta och mildt bryter dagsljuset fram öfver jorden, skingrande mörkret och väckande världen till lif. Så uppgick ock rättfärdighetens Sol "med läkedom under sina vingar". rätt (35) "Si, min tjänare, hvilken jag uppehåller, (36)Fjan "uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom." rätt (36)Från Herodes' fängelse, där Johannes döparen under svikna förhoppningar och tvifvel på Frälsarens kallelse bidade och längtade, sände han två: af sina lärjungar till Jesus med detta budskap: rätt (36) "Är du den, som skall komma, eller skola vi förbida någon annan ? Jesus besvarade icke genast lärjungarnas fråga. Medan de stodo där undrande öfver hans tystnad, söktes han af allehanda sjuka. Den mäktige helbrägdagörarens röst genomträngde det döfva örat. Ett ord, en beröring af hans hand öppnade blindas ögon och lät dem skåda dagens ljus, naturens skönhet, sina vänners ansikten och sin Frälsares gestalt. Hans röst trängde till de döendes öron, och de stodo upp i hälsa och kraft. Förlamade och besatta varelser lydde hans ord, deras raseri försvann, och de tillbådo honom. Fattiga landtmän och arbetare, hvilka såsom orena undvekos af de skriftlärda, samlades omkring honom, och han talade till dem det eviga lifvets ord. rätt (37)Sålunda förflöt dagen, och Johannes' lärjungar' sågo och hörde allt. Slutligen kallade Jesus dem till sig och bjöd dem att gå och berätta för Johannes, hvad de hade sett och hört tilläggande: "Och salig är den, som icke tager anstöt af mig. Lärjungarna framburo budskapet, och detta var nog. Johannes återkallade i minnet profetian angående Messias: ,Herren har smort mig till att båda glädje åt de arma, sändt mig att förbinda förkrossade hjärtan, att predika frihet för de fångna och förlossning för de fängslade, att predika ett nådens år ifrån Herren och. . . att trösta ana sörjande." Jesus af Nasaret var den utlofvade Messias. Beviset för hans gudomlighet syntes däri, att han tjänade den lidande mänskligheten i alla dess behof. Hans härlighet visade sig däri, att han förnedrade sig till vår låga ställning. rätt (38)Kristi gärningar ådagalägga dock icke blott, att han är Messias utan de visa också, på hvilket sätt hans rike skall upprättas. För Johannes afslöjades nu samma sanning somm kom till Elias i öknen, när ett stort och starkt väder, som splittrade bärg och krossade klippor, gick före Herren. Men icke var Herren i vädret. Och efter vädret kom ett jordskalf. Men icke var Herren i jordskalfvet. Och efter jordskalfvet kom en eld. Mrn icke var Herren i i elden." Efter elden talade Herren till profeten i en sakta susning. Sammalunda skulle Jesus gå till sitt arbete, icke genom att omkull störta troner och välden, icke genom yttre prål och prakt, utan genom att tala till människornas hjärtan medels sitt barmhärtiga och själfuppoffrande lif. rätt (38)Guds rike kommer icke med yttre åthäfvor. Det kommer genom hans ords milda ingifvelse, genom hans Andes inte påverkan, genom själens gemenskap med honom, som är dess lif. Dess krafts högsta uppenbarelse visar sig i människonaturen, förd till fullkomligheten af Kristi karaktär. rätt (38)Kristi efterföljare böra vara världens ljus, men Gud bjuder dem icke att göra någon ansträngning för att lysa. Han skänker aldrig sitt bifall åt någon själfbelåten sträfvan efter att lysa med öfverlägsen fromhet, men han vill, att deras själar skola vara genomträngda af himmelens principer. När de då komma i beröring med världen, skola de uppenbara det ljus, som är i dem. Genom orubblig trohet under lifvets alla förhållanden skola de lysa såsom ljus i världen. rätt (38)Rikedom och hög samhällsställning, kostbart yttre, dyrbara byggnader och elegant inredning äro icke nödvändiga för Guds verks framgång, icke heller bedrifter, som vinna människors bifall och bidraga till fåfänglighet. Världslig ståt, hur imponerande den än må vara, är dock af intet värde i Guds ögon. Gud sätter det osynliga och eviga högre än det synliga och timliga. Det senare är af värde endast såsom uttryck för det förra. De mest utsökta konstalster äga ingen skönhet jämförlig med den karaktärens skönhet, som utgör en frukt af den Helige Andes inflytande på människosjälen. rätt (39)När Gud sände sin Son i världen, gaf han människorna oförgängliga rikedomar - rikedomar af sådant värde, att de skatter, som människorna ägt allt sedan världens begynnelse, äro ett intet i jämförelse med dem. Kristus kom t jll människors barn, full af evig kärlek, och detta är den skatt, som vi genom vår förening med honom böra mottaga, uppenbara och meddela åt andra. rätt (38)Mänskliga sträfvanden skola blifva fruktbärande för Guds verk just i mån af dess utöfvares hängifvenhet fruktbärande genom att uppenbara Kristi nåds kraft till lefvernets omdaning. Vi måste vara olika världen, emedan Gud på oss satt sitt insegel och emedan han i oss uppenbarar sin egen kärleks karaktär. Vår Återlösare omsluter oss med sin rättfärdighet. rätt (38)När Gud utväljer män och kvinnor för sin tjänst, frågar han icke efter, om de äga världslig rikedom, lärdom eller vältalighet. Han frågar: "Vandra de i sådan ödmjukhet, att jag kan lära dem min väg? Kan jag lägga mina ord i deras mun? Skola de representera mig?" rätt (38)Gud kan bruka hvarje människa just i den mån han kan fylla hennes själs tämpel med sin Ande. Det arbete, som han skall godkänna, måste vara sådant, att det afspeglar hans bild. Hans efterföljare böra såsom sina rekommendationsbref till världen frambära hans odödliga grundsatsers outplånliga kännetecken. rätt (40)"Hjan skall församla lammen i sin famn och bara dem i sitt sköte." (40)Betrakta dessa mödrar, bleka, uttröttade, nästan förtviflade, men likväl beslutsamma och uthålliga. Bärande på sina lidande bördor, söka de Frälsaren. När de trängas undan af den ifriga hopen, banar Jesus sig väg fram till dem steg för steg, till dess han står tätt vid deras sida Hoppet springer upp i deras hjärtan. Glädjetårar falla, då de lyckas väcka hans uppmärksamhet och blicka in i dessa ögon, så fulla af förbarmande och kärlek. rätt (41)Pekande på en kvinna bland dem, säger Jesus för att väcka hennes förtroende: "Hvad vill du, att jag skall göra dig?" Och hon framsnyftar sin stora åstundan: "Mästare, att du må hela sitt barn." Kristus lyfter då den lilla från hennes armar, och sjukdomen viker vid hans beröring. Dödens blekhet försvinner, en lifgifvande ström flyter genom barnets ådror, och musklerna åter vinna sin styrka. Jesus talar tröstens och fridens ord till modern. Sedan framträder en annan, som är i lika stort behof af hjälp. Åter utöfvar Jesus sin lifgifvande makt, och alla gifva pris och ära åt honom, som utför så underbara ting. rätt (42)Vi fästa oss mycket vid det stora i Kristi lif. Vi tala om de underbara ting, som han gjorde, om de underverk, som han ntförde. Men hans uppmärksamma aktgifvande på ting, som räknas såsom ringa, utgör ännu större bevis på hans storhet. rätt (42)Det var en sedvänja bland judarna att sända barnen till en rabbin, för att han skulle lägga sina händer på dem och välsigna dem. Men lärjungarna ansågo Jesu arbete vara alltför viktigt för att böra afbrytas på detta sätt. När mödrar kommo och bådo honom välsigna deras små, ogillade lärjungarna deras tillvägsgående. De menade, att dessa barn voro för unga för att hafva någon nytta af ett besök hos Jesus och att han skulle blifva missnöjd öfver deras närvaro. Men Frälsaren förstod dessa mödrars omsorg för sina barn, som de sökte uppfostra i enlighet med Guds ord. Han hade' hört deras böner och själf dragit dem till sig. rätt (42)En moder med sitt barn hade lämnat hemmet för att söka Jesus. Under vägen omtalade hon sitt ärende för en grannkvinna och denna önskade, att Jesus måtte välsigna äfven hennes barn. På detta sätt samlades här flera mödrar med sina små. Några af barnen hade redan hunnit öfver den späda åldern; de voro större barn och ungdomar. När mödrarna framställde sin begäran, lyssnade Jesus med deltagande till deras ängsliga, af tårar afbrutna böner, men han väntade för att se, hur lärjungarna skulle behandla dem. Och när han fick se dessa näpsa mödrarna och sända bort dem, menande sig göra honom en tjänst, visade han dem deras misstag, sägande: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådana hörer Guds rike till." Och han tog barnen upp i sin famn, lade händerna på dem och gaf dem den välsignelse, för hvilken de kommit till honom. rätt (43)Mödrarna kände sig hugsvalade och återvände till sina hem, stärkta och välsignade genom Kristi ord. De kände sig nu i stånd att med nytt mod upptaga sina bördor och att hoppfullt arbeta för Sina barn. rätt (43)Vore vi i stånd att se, hur lifvet sedermera gestaltade sig för dessa människor, som besökt Jesus, skulle vi finna, huru mödrarna återkallade denna dags händelser i sina barns minnen och upprepade Frälsarens kärleksrika ord för dem. Sammalunda skulle vi finna, att minnet af dessa ord under kommande år ofta hindrade barnen att vika af från den väg, som blifvit Herrens återlösta anvisad. rätt (44)Kristus är än i dag samma deltagande Frälsare, som när han vandrade bland människorna. Han är i sanning mödrars hjälpare lika mycket nu, som när han i Judeen tog de små i sin famn. De barn, som stå våra hjärtan nära, äro lika mycket hans blods dyrköpta egendom, som de barn, hvilka lefde, då han var här. rätt (44)Jesus vet, hvad som rör sig i hvarje modershjärta. Han, som själf hade en moder, som kämpade med fattigdom och brist, sympatiserar med hvarje moder i hennes arbete. Han, som företog den långa resan för att hugsvala en kananeisk kvinnas ängsliga hjärta, vill göra lika mycket för nutidens mödrar. Han, som återgaf änkan från Nain hennes enda son och som under sin dödsångest på korset ömmade för sin egen moder, känner sig ännu i dag berörd af moderssorgen. Han önskar hugsvala och hjälpa, hvarhelst sorg eller nöd gör sig gällande. rätt (44)Må mödrarna komma till Jesus med sina bekymmer. Hos honom skola de finna den hjälp de behöfva för att kunna fostra sina barn. Portarna stå öppna för hvarje moder; som vill lägga sina bördor vid Frälsarens fötter. Han, som sade: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke", inbjuder ännu alla mödrar att bringa sina små till honom för att blifva välsignade. rätt (44)I de små barn Jesus kom i beröring med såg han de män och kvinnor, som en gång skulle blifva. delaktiga af hans nåd och blifva undersåtar i hans rike. Somliga af dem skulle till och med blifva martyrer för hans skull Han visste, att dessa barn mycket mera beredvilligt skulle lyssna till honom och mottaga honom som sin återlösare än de äldre, af hvilka många voro världsliga och hård hjärtade. Då han undervisade människorna, ställde han sig på deras egen ståndpunkt. Han, som var himmelens Majestät, besvarade deras frågor och sökte på ett sådant sätt förenkla sina viktiga lärdomar, att de skulle kunna fattas af det barnsliga förståndet. Han nedlade i folkets sinne den sanningens säd, som under kommande år skulle spira upp och bära frukt till evinnerligt lif. rätt (45)När Jesus tillsade sina lärjungar, att de icke skulle hindra barnen från att komma till honom, talade han till sina efterföljare under alla tider - till församlingens tjänare, till predikanter och medhjälpare, till alla kristna. Jesus drager de små barnen till sig, och han bjuder oss: "Låten barnen komma", liksom ville han säga: "De skola komma, om I icke hindren dem." rätt (46)Låt icke din okristliga karaktär framställa Kristus i en falsk dager. Håll icke de små barnen borta från honom genom din köld och hårdhet. Gif dem aldrig orsak att tänka, att himmelen ingalunda skulle vara en angenäm plats för dem. Tala icke om religionen såsom om något, som barnen ej kunna fatta, och låt dem icke tro, att man icke väntar af dem, att de skola mottaga Kristus i sin barndom. - Gif icke dina barn det falska intrycket, att Kristi religion är en dyster religion och att de, om de komma till Frälsaren, måste uppgifva allt, som ger lifvet glädje. Då den Helige Ande verkar på barnens hjärtan, så samarbeta med honom. Lär dem, att Frälsaren kallar dem och att ingenting kan förorsaka honom större glädje, än att de i sin ålders vår och blomstring öfver lämna sig åt honom. rätt (46)Frälsaren hyser de ömmaste känslor för de själar, som han köpt med sitt eget blod. Han gör anspråk på dem på grund af sin kärlek. Han betraktar dem med outsägligt deltagande. Hans hjärta känner sig draget icke endast till mera väluppfostrade och intagande barn, utan äfven till sådana, som genom ärftlighet och för summad uppfostran utvisa anstötliga karaktärsfel. Många föräldrar förstå icke, i hvilken grad de äro ansvariga för dessa fel hos sina barn. De sakna mildhet och förstånd i behandlingen af de felande, hvilka de likväl fört dit de äro. Men Jesus ser på dessa barn med förbarmande, i det han härleder verkan från orsak. rätt (46)En Kristi medarbetare bör vara ett medel i hans hand till att draga dessa fejande små till Frälsaren. Genom visdom och finkänsligt bemötande bör han söka vinna deras hjärtan samt ingifva dem mod och hopp; så skall han måhända genom Kristi nåd få se deras karaktärer så omdanade, att det kan sägas om dem: "Sådana hörer Guds rike till." rätt (47)I Kristi händer blefvo fem små kornbröd tillräckliga att mätta folkmassan. (47)Solen höll på att gå ned i väster, och likväl dröjde folket kvar. Slutligen gingo lärjungarna till Jesus och bådo honom, att han för folkets egen skull måtte skilja dem från sig. Många hade kommit lång väg och hade ingenting ätit under hela dagen. I de omgifvande byarna och städerna skulle de möjligen kunna skaffa sig mat. Men Jesus sade: "Gifven I dem att äta." Därpå frågade han, vändande sig till Filippus: "Hvarifrån skola vi köpa bröd, att dessa må äta?" . rätt (47)Filippus blickade ut öfver de stora folkskarorna och tänkte på, hur omöjligt det skulle vara att skaffa föda åt så många. Han svarade fördenskull, att för två hundra penningar skulle icke blifva bröd nog för att hvar och en skulle få ett litet stycke. rätt (47)Jesus frågade, hur mycken mat, som funnes bland folket. "Här", svarade Andreas, "är en pilt, som har fem kornbröd och två fiskar, men hvad förslår detta för så många?" Jesus befallde då, att det skulle bäras till honom. Därpå bjöd han folket sätta sig ned på gräset. När detta var gjordt, "tog han de fem bröden och de två fiskarna, såg upp till himmelen och välsignade och bröt och gaf lärjungarna bröden, och lärjungarna gåfvo åt folket. Och de åto alla och blefvo mätta. Och de upptogo det öfverblifna af styckena, tolf korgar fulla." rätt (48)Det var genom ett underverk af gudomlig kraft, som Jesus bespisade folkhopen, men hur enkel var icke den mat han bjöd - endast fisk och kornbröd, just den mat, som det galileiska fiskarfolket dagligen lifnärde sig af. rätt (49)Förvisso kunde Kristus hafva skaffat folket en måltid, bestående af fina rätter; men en föda, som endast afsåg gommens njutning, skulle icke kunnat meddela folket någon god lärdom. Och Kristus önskade att genom detta underverk gifva ett föredöme i enkelhet Om våra dagars människor vore enklare i sina vanor och lefde i öfverensstämmelse med naturens lagar, såsom Adam och Eva lefde i begynnelsen, skulle det finnas tillräckliga förråd af föda för hela jordens befolkning; men själfviskhet och njutuingslystnad hafva medfört synd och nöd, genom omåttlighet å ena sidan och brist å den andra. rätt (49)Jesus sökte icke draga människorna till sig genom tillfreds ställandet af njutningsbegäret. För denna stora människoskara, trött och hungrig efter den långa, ansträngande dagen, utgjorde den enkla måltiden en fast försäkran såväl om hans makt som om hans ömma omsorg för dem med hänsyn till lifvets hvardagliga behof. Kristus har icke åt sina efterföljare utlofvat denna världens yppighet. Deras lott är måhända undanskymd af fattigdom, men hans ord utgöra en pant på, att deras behof skola blifva uppfyllda, och han har lofvat dem det, som är bättre än jordiska ägodelar - den bestående trösten af hans egen närvaro. rätt (50)Sedan folkmassan blifvit mättad, fanns ännu en mängd mat kvar. Jesus sade då till sina lärjungar: "Samlen tillhopa de öfverblifna styckena, att icke något må förfaras.,,' Dessa ord hafva en djupare betydelse än blott matens uppsamlande i korgar. De innehålla en dubbel lärdom. Ingenting bör förstöras. Vi böra icke låta något timligt godt förfaras. Vi böra icke försumma något, som kan gagna en medmänniska. Låt allt, som kan afhjälpa hungrande människors behof, blifva tillvarataget. Och med samma sorgfällighet böra vi tillvarataga brödet från himmelen för att därmed fylla själens behof. Vi böra lefva af hvarje ord ur Guds mun. Intet af det Gud talat må förspillas; icke ett enda ord, som angår vår eviga frälsning, må försummas. rätt (50)Underverket med bröden lär oss att hafva tillit till Gud. När Kristus bespisade de fem tusen, var födan icke nära till hands. Efter det yttre att döma hade han inga medel till sitt förfogande. Han befann sig ute i öknen med fem tusen män förutom kvinnor och barn. Han hade icke inbjndit dem att följa honom dit. Ifriga att få vara i hans närhet, hade de kommit utan inbjudning eller uppmaning; men han visste, att de, sedan de hela dagen lyssnat till hans lärdomar, voro hungriga och uttröttade. De voro långt från sina hem, och natten var för handen. Många af dessa människor hade ingenting att köpa sig mat för. Han, som för deras skull fastat fyrtio dagar i öknen, ville icke tillåta dem att fastande återvända till sina hem. rätt (50)Guds försyn hade ställt Jesus på den plats han var, och han förtröstade på sin himmelske Fader, att han skulle gifva, hvad som behöfdes. När vi befinna oss i svåra omständigheter, böra vi förlita på Gud. Under hvarje trångmål böra vi söka hjälp hos honom, som har oändliga resnrser till sitt förfogande. rätt (51)Vid utförandet af detta underverk mottog Kristus gåfvorna från Fadern och gaf dem åt sina lärjungar, som lade fram dem för folket. Så skola ock alla som äro förenade med Kristus, af honom mottaga lifvets bröd och dela ut det åt andra. Hans lärjungar äro de förordnade föreningslänkarna mellan Kristus och människorna. rätt (51)När lärjungarna hörde Frälsarens uppmaning: "Gifven I dem att äta," uppstego allehanda svårigheter i deras sinnen. De frågade: "Skola vi gå bort och köpa bröd?" Men hvad svarade Jesus? "Gifven I dem att äta." Lärjungarna buro fram till Jesus allt de hade, men han uppmanade icke dem att äta, utan han bjöd dem att gifva åt folket. Maten förökades i hans hand, och lärjungarna räckte aldrig förgäfves ut sina händer mot Kristus efter mera. Det lilla förrådet räckte till åt alla. När folkmassan blifvit mättad, åto lärjungarna tillsammans med Jesus af den dyrbara himlaskänkta födan. rätt (52)Hur ofta sjunker icke vårt mod, när vi se de fattigas, de okunnigas och de frestades nöd! Vi säga: "Icke räcker vår svaga kraft och våra knappa medel till att afhjälpa den förskräckliga nöden? Skola vi icke vänta på någon, som har större förmåga att leda verket, eller vänta tills någon organisation tager det om hand?" Kristus säger: "Gifven I dem att äta. Bruka de medel, den tid, den förmåga du har. Bär dina kornbröd fram till Jesus. rätt (52)Om dina tillgångar också icke äro tillräckliga att bespisa tusenden, äro de måhända nog till att bespisa en. I Kristi hand kan det dock räcka till åt många. Gif, såsom lärjungarna gjorde, hvad du har, och Kristus skall föröka gåfvan. Han skall belöna ditt enkla, barnsliga förtroende till honom. Det, som endast tycks vara några ringa smulor, skall blifva till en sann festmåltid. rätt (52)Den, som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt, och den, som sår med välsignelse, han skall ock skörda med välsignelse. . . Gud är mäktig att låta all nåd öfverflöda till eder, på det att I uti allt mån alltid hafva nog och öfverflöda till allt godt verk, såsom det är skrifvet: rätt (52)Han utströdde, han gaf åt de fattiga, hans rättfärdighet förblifver evinnerligen. rätt (52)Och den, som gifver säd åt såningsmannen och bröd till spis, han skall ock gifva och förmera edert utsäde och föröka eder rättfärdighets frukter, så att I uti allt varden rika till all gifmildhet i enfald." rätt |