| I den store Läkarens fotspår kapitel 3. Från sida 53. Från sida 51 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(53)Frälsarens lif på jorden var ett lif i förening med naturen och med Gud. I denna förening afslöjade han för oss hemligheten af sitt lifs kraft. rätt (53)Jesus var en allvarlig, ihärdig arbetare. Aldrig har bland människorna funnits någon så tyngd af ansvar som han. Aldrig har någon annan burit en så tung börda af världens sorger och synder som han. Aldrig har någon arbetat med så själfuppoffrande nit för människornas bästa som han. Och likväl var han i besittning af full hälsa. Såväl fysiskt som andligt framställdes han genom offerlammet, som var "felfritt och obesmittadt".! Såväl till kropp som till själ var han ett exempel på, hvad Gud ämnat, att hela mänskligheten skulle blifva genom lydnad för hans lagar. rätt (53)Då folket betraktade Jesus, såg det ett ansikte i hvilket gudomligt förbarmande var blandadt med själfmedveten makt. Han tycktes vara omgifven af en atmosfär af andligt lif. Hans uppträdande var mildt och anspråkslöst, och likväl gaf han människorna ett intryck af makt som väl var beslöjad, men som icke helt och hållet kunde döljas. rätt (54)Under sin lärareverksamhet var Kristus oupphörligt förföljd af listiga och skrymtaktiga människor, som traktade efter hans lif. Späjare följde i hans fotspår, vaktande hans ord för att finna något att anklaga honom för. Judafolkets skarpsinnigaste och lärdaste män sökte att vederlägga honom med ord, men de kunde det aldrig. De måste alltid draga sig tillbaka, förvirrade och bragta på skam af den oansenlige läraren från Galileen. I Kristi undervisning låg en friskhet och en kraft, som människor aldrig förr erfarit. Till och med hans fiender tvingades att erkänna: "Aldrig har någon människa så talat, som denne man talar. rätt (54)Jesu barndom, tillbragt i fattigdom, hade förblifvit oberörd af en fördärfvad tids förvända sedvänjor. Medan han arbetade som timmerman och bar hemmets bördor samt lärde sig lydnad och flit, fann han vederkvickelse i naturens skönhet och förvärfvade sig kunskap, i det han begrundade naturens hemligheter. Jesus studerade Guds ord, och sin största lycka erfor han, då han fick lägga undan sitt arbete och gå ut på ängarna för att i stillhet anställa betraktelser eller för att på bärgsluttningarna eller bland skogens träd samtala med Gud. Den tidiga morgon. solen fann honom ofta på någon afskild plats, begrundande och rannsakande skrifterna eller bedjande till Gud. Med sångens ljud välkomnade han morgonens ljus; med lofsånger förljufvade han sina arbetstimmar och bragte därunder himmelsk glädje till de uttröttade och modstulna. rätt (54)Under sin lärareverksamhet lefde Jesus till stor del utomhus. Sina resor från plats till plats företog han till fots, och en stor del af sin undervisning meddelade han under bar himmel. Då han undervisade sina lärjungar, förde han dem ofta från städernas larm ut till lugnet på de fria fälten, där allt harmonierade med de lärdomar i enkelhet, tro och själfförnekelse, som han önskade meddela dem. Det var under de skuggiga träden på bärgsluttningarna i närheten af det Galileiska hafvet, som de tolf blefvo kanade till apostlaämbetet och som bärgspredikan hölls. rätt (56)Kristus fann behag i att samla folket omkring sig under den blåa himmelen på någon gräsbevuxen kulle eller utmed hafsstranden. Här, omgifven af sina egna skapelseverk, kunde han vända folkets tankar från det konstlade till det naturliga. I naturens tillväxt och utveckling uppenbarades hans rikes principer. Då människorna lyfte sina ögon upp till bärgen och skådade hans händers underbara verk, kunde de mottaga dyrbara gudomliga sanningar. Under kommande dagar skulle den gudomlige lärarens undervisning sålunda upprepas för dem genom föremålen i naturen. Detta skulle verka upplyftande på sinnet och bringa hjärtat hvila. rätt (56)Jesus lät ofta sina lärjungar, som arbetade tillsammans med honom, få en fritid, så att de kunde besöka sina hem och hvila ut, men förgäfves sökte de få honom själf att lämna sitt arbete. Hela dagen igenom tjänade han människorna, som sökte hans hjälp, och på aftonen eller i den tidiga morgonstunden gick han bort tin sin helgedom bland bärgen för att samtala med sin Fader. rätt (57)Ofta försatte honom hans tröttande arbete, fiendernas förföljelse och de skriftlärdas falska undervisning i en så ytterlig utmattning, att hans moder och bröder och äfven hans lärjungar fruktade för hans lif. Men när han återvände från bönetimmarna, med hvilka han afslutade den mödosamma dagen, lade de märke till friden i hans anletsdrag, den friskhet, det lif och den kraft, som tycktes genomtränga hela hans varelse. Från dessa timmar, tillbragta i ensamhet med Gud, återvände han morgon efter morgon för att bringa människorna himmelens ljus. rätt (58)En hvilotid (58)I närheten af Betsaida, vid norra ändan af Galileiska hafvet, fanns en enslig plats, och fager som den var i vårens friska grönska, fann Jesus här en välkommen tillflyktsort med sina lärjungar. Till denna plats begåfvo de sig i sin båt tvärs öfver hafvet. Här kunde de hvila, skilda från folkmassans oro. Här kunde lärjungarna, ostörda af fariséernas gäckeri och anklagelser lyssna, till Kristi ord. Här hoppades de få njuta en kort tid af gemenskap med sin Herre. rätt (59)Det var dock icke länge Jesus fick vara ensam med sina älskade. Men hur dyrbar för dem var icke denna korta stund! De samtalade om evangelii verk och möjligheten att utföra ett mera framgångsrikt arbete bland folket. Då Jesus för dem afslöjade sanningens skatter, blefvo de styrkta med gudomlig kraft och fyllda af hopp och mod. rätt (59)Men snart började folkmassan åter söka honom. I förmodan att han begifvit sig till sin vanliga tillflyktsort, följde folket honom dit. Hans hopp om att vinna åtminstone en enda timmes hvila var tillintetgjordt. Men i djupet af sitt ädla, medlidsamma hjärta hyste den gode Herden för fåren endast kärlek och förbarmande med dessa oroliga, törstande själar. Hela dagen betjänade han dem och tillgodosåg deras behof, och om aftonen återsände han dem till deras hem att hvila. rätt (59)I detta sitt lif, så fullständigt uppoffradt för andras bästa, fann Frälsaren det nödvändigt att gå afsides från den ständiga verksamheten och beröringen med mänskliga behof för att söka ensamheten och den ostörda gemenskapen med sin Fader. Då folkhopen, som följt honom, aflägsnat sig, begaf han sig fördenskull in bland bärgen, och där, ensam med Gud, utgöt han sin själ i bön för dessa lidande, syndiga, hjälpbehöfvande varelser. rätt (60)Då Jesus sade till sina lärjungar, att skörden var mycken och arbetarna få, ville han icke särskildt framhålla nödvändigheten af oupphörligt arbete, utan uppmanade dem: "Bedjen fördenskull skördens Herre, att han utsänder arbetare till sin skörd." Till sina uttröttade arbetare i våra dagar såväl som till sina första lärjungar talar han dessa förbarmande ord: "Kommen allena afsides . . . och hvilen eder något litet." rätt (60)Alla, som gå i Guds skola, behöfva sådana ensamma stunder, då de ostördt kunna samtala med sina egna hjärtan, med naturen och med Gud. Inom dem skall ju utvecklas ett lif, som icke är i harmoni med världen, dess bruk och vanor, och de behöfva vinna personlig erfarenhet i att inhämta kunskap om Guds vilja. Hvar och en af oss måste personligen höra Gud tala till hans hjärta. När hvarje annat ljud har tystnat och vi i stillhet bida inför honom, gör själens stillhet hans röst mera tydlig. Han bjuder oss: "Blifven stilla och besinnen, att jag är Gud." Detta är den mest verksamma förberedelsen för allt arbete, som utföres för Gud. Den, som blifvit sålunda vederkvickt, skall midt under mängdens vimmel och under trycket af lifvets trängande göromål känna sig omgifven af en atmosfär af ljus och frid. Han skall erhålla ett nytt förråd af både fysiska och andliga krafter. Hans lif skall sprida vällukt omkring, sig och uppenbara en gudomlig kraft, som skall påverka människornas hjärtan. rätt |