(448)Då de föregåfvo sig vara visa, hafva de blifvit" fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blifvit förmörkadt." rätt (448)En af de största faror, som är förenad med vetenskapliga forskningar och människornas sökande efter kunskap, är böjelsen att öfverskatta människoförnuftet. Många söka bedöma Skaparen och hans gärningar efter sina egna brist fälliga vetenskapliga begrepp. De söka bestämma Guds natur, egenskaper och rättigheter och fördjupa sig i spekulativa teorier angående den Evige. De, som ägna sig åt granskning af detta slag, beträda förbjuden mark. Dylikt kunskapssökande medför inga värdefulla resultat, och att fortsätta därmed bringar sjä1en i fara. rätt (448)Våra första föräldrar blefvo förledda till synd genom sitt begär att äga en kunskap, som Gud frånhållit dem. Under försöket att vinna denna förlorade de allt som var värdt att äga. Om Adam och Eva icke rört det förbjudna trädet, skulle Gud hafva gifvit dem kunskap - en kunskap, som syndens förbanne1se icke hvilade öfver och som skulle hafva skänkt dem evig glädje. Allt de uppnådde genom att låna frestaren sitt öra var att stifta bekantskap med synden och dess följder. Deras olydnad aflägsnade människan från Gud och skilde jorden från himmelen. rätt (449)Detta innehåller en undervisning för oss. Det fält satan förledde våra första föräldrar att beträda är detsamma som han i våra dagar lockar människorna in på. rätt (449)Han fyller världen med tilltalande fabler. Med hvarje medel som står till hans förfogande, frestar han människorna att hängifva sig åt filosofiska spekulationer angående Gud. På så sätt söker han hindra dem från att erhålla den kunskap om Gud, som medför frälsning. rätt (449)Panteistiska teorier.
Spiritistiska läror, som undergräfva tron på Gud och hans ord, tränga i vår tid allestädes in i läroanstalter och kyrkosamfund. Den teori, att Gud är en princip, som genomtränger hela naturen, hyllas af många, som bekänna sig tro på skriften. Men hur vackert denna teori än utsmyckas är den ett högst farligt bedrägeri. Den gifver en oriktig föreställning om Gud och är en vanära för hans storhet och majestät, och den tjänar icke allenast bli att vilseleda människorna, utan äfven till att försvaga mora1en. Mörker är dess element, sinnligheten dess verkningskrets. Följden af att antaga den är skilsmässa från Gud, och för den fallna människan betyder detta ruin. rätt (449)Det tillstånd, hvari vi befinna oss på grund af synden, är onaturligt, och den makt, som skall återupprätta oss, måste vara öfvernaturlig, eljes har den intet värde. Det finnes b10tt en makt som förmår fördrifva det onda från människohjärtat, och' det är Guds makt i Jesus Kristus. Endast i den korsfästes blod gifves det rening från synd; hans nåd allena kan dugliggöra oss till att motstå och underkufva vår fallna naturs böjelser. De spiritistiska teorierna om Gud omintetgöra hans nåd. Om Gud är ett något, som genomtränger hela naturen, så bor .ha_ i alla människor och för att vinna helighet behöfva månll1skorna då endast' utveck1a den kraft, som de hafva i sig själfva. rätt (449)När dessa teorier dragas ut till sin yttersta konsekvens, omstörta de hela den kristliga hushållningen. De göra försoningen öfverflödig, och människan blir sin egen frälsare. Dessa teorier angående Gud beröfva Guds ord dess kraft, och de, som antaga dem, sväfva i stor fara att slutligen komma därhän, att de betrakta hela bibeln som en dikt. Visserligen kunna de ännu sätta dygden högre än lasten; men när de störta Gull från hans rättmätiga plats som härskare, sätta de sin tillit till mänsklig kraft, som utan Guds bistånd är värdelös. Människoviljan äger utan detta bistånd ingen verklig kraft till att motstå och öfvervinna det onda, utan själens motståndskraft nedbrytes, och människan är värnlös mot synden. När Guds ords och hans Andes skyddande band en gång sönderslitas, så veta vi icke, till hvilka djup en människa kan falla. rätt (450) "Allt Herrens ord är luttrad malm;
han är en sköld för dem, som förtrösta på honom.
Gör intet tillägg till hans ord,
att han ej beslår dig såsom en ljngare.
"Egna brott snärja den gudlöse,
och i sin synds garn blifver han fångad." rätt (450)Inträngande i gudomliga hemligheter.
"Det fördolda hörer Herren, vår Gud, till; men det uppenbarade är för oss och våra barn till evig tid."' Den uppenbarelse, som Gud i sitt ord gifvit af sig själf, är gifven, för att vi skulle studera den. Den må vi söka att förstå, men längre skola vi icke tränga. De mest begåfvade andar kunna arbeta sig trötta med gissningar angående Guds natur, men alltsammans förblir dock fruktlöst. Det är oss icke gifvet att kunna lösa denna uppgift. Intet människoförstånd kan fatta Gud. Ingen må hängifva sig åt spekulationer angående hans natur. Tystnad är här vältalighet. Den Allvetande är höjd öfver all diskussion. rätt (451)Icke ens änglarna !inga tillåtelse att taga del i rådslutet mellan Fadern och Sonen, då frälsningsplanen blef lagd. Icke heller människorna böra tränga in i den Högstes hemligheter. Vi äro Eka okunniga om Gud, som små barn äro, men liksom små barn .kunna vi älska och lyda honom. Låt oss i stället för att spekulera öfver hans natur eller hans styrelse gifva akt på de ord han talat: rätt (451) "Kan du fatta Guds djuphet,
eller kan du fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
Den är hög såsom himmelen, hvad kan du göra?
Djupare än afgrunden, hvad kan du förstå?
Längre än jorden är dess mått
och bredare än hafvet."
"Men visheten, hvar finnes hon,
och hvar är det rum, där förstånd bor?
Ej känner människan dess pris,
och icke finnes hon i de lefvandes land.
Djupet säger: hon är ej i mig,
och hafvet säger: hon finnes ej hos mig.
Man kan ej gifva renadt guld för henne
och icke uppväga silfver såsom hennes pris.
Hon uppväges ej med Ofirs guld,
med dyrbar onyx och safir.
Guld och glas kunna ej jämföras med henne,
hon utbytes ej mot gyllene smycken.
Koraller och kristall må icke nämnas,
och vishets besittning är för mer än pärlor.
Med henne kan ej jämföras topasen ifrån Kus,
mot renadt guld uppväges hon icke.
Men - hvadan kommer då visheten,
och hvar är förståndets rum? ...
Afgrund och död säga:
"Med våra öron hafva vi hört ryktet om henne,
Gud känner hennes väg,
och han vet hennes rum.
Ty han öfverskådar jordens ändar,
han ser, hvad som är under hela himmelen...
När han gjorde lag åt rägnet
och väg för åskans blixt,
då såg, då uppenbarade han henne, då framlade och pröfvade han henne.
Och han sade till människan:
Si, Herrens fruktan, det är vishet,
och att fly det onda, det är förstånd." rätt (452)Hvarken genom att undersöka jordens gömmor eller genom fåfäng sträfvan efter att utforska Guds väsens hemligheter kan visdomen finnas. Man finner den däremot, när man i ödmjukhet antager den uppenbarelse, som det behagat honom att gifva, och genom att ställa sitt lit i öfverensstämmelse med hans vilja. rätt (452)Naturens hemligheter.
Icke ens den allra mest begåfvade människa kan förstå Jehovas hemligheter, såsom de visa sig i naturen. Guds ord uppställer många spörsmål, som icke den lärdaste kan besvara. Afsikten med dessa spörsmål är icke heller, att vi skola besvara dem, utan att kalla vår uppmärksamhet till Guds djupheter, lära oss, att vår visdom är begränsad, och göra oss uppmärksamma på, att i vår dagliga omgifning finnas många ting, som människor aldrig kunna fatta. rätt (452)Gudsförnekaren vill icke tro på Gud, emedan han icke kan förstå den oändliga makt, med hvilken han uppenbarar sig. Men Gud måste erkännas lika mycket för det han icke uppenbarar om sig själ! som för det vi med vår begränsade förmåga kunna fatta. Både i den gudomliga uppenbarelsen och i naturen har Gud lagt hemligheter, som kräfva tro. Så måste det vara. Vi kunna för alltid fortfara att granska, att forska och lära, och dock återstår oss så oändligt mycket. rätt (452) "Hvem mätte vattnen i sin hand
och uppmätte himmelen med spann
och fattade jordens stoft i en skäppa
och vägde bärgen på våg
och höjderna på viktskål?
Hvem har uppmätt Herrens anda,
och hvem var den rådgifvare, som undervisade honom? . .. .
Si, folken äro såsom en droppe i ämbaret
och såsom ett stoftgrand på viktskålen.
Si, han lyfter öarna såsom ett dammkorn.
Och, Libanon hafver icke bränsle nog,
och dess djur förslå icke till brännoffer.
Alla folk äro såsom ett intet inför honom
såsom platt intet äro de af honom aktade
Och vid hvem viljen I då likna Gud
och hvilken liknelse ställa bredvid honom?...
Skullen I då intet veta?
Skullen I då intet hafva hört?
Skulle intet hafva blifvit eder sagdt från begynnelsen?
Skullen I ej halva gifvit akt på huru jorden blifvit grundad?
Han sitter öfver jordens krets
och de, som bo däruppå, äro såsom gräshoppor.
Han har utsträckt himmelen såsom en tapet
och utspänt den såsom ett tält att bo uti ...
Och vid hvem. viljen I likna mig?
säger den Helige.
Upplyften edra ögon högt och sen!
Hvem har skapat dessa?
Han, som i ordning utför deras här,
som ropar dem alla vid, namn,
han, för hvilkens stora makt och starka kraft
ingen af dem uteblifver.
Huru kan du Jakob då säga och du Israel så tala:
Min jäg är fördold för Herren,
och min sak är främmande för min Gud?
Vet du ej,
och har du ej hört,
att Herren är en evig Gud,
som har skapat jordens ändar,
som icke tröttnar, icke mattas,
hvilkens förstånd är outgrundligt?" rätt (455)Vår Guds storhet.
Låt oss lära något om vår Guds storhet genom de framställningar, som äro gifna af den Helige Ande. Profeten Esaias säger: rätt (455) "I det året, då konung Ussia blef död, såg jag Herren sitta på en stor och hög tron, och hans släp uppfyllde tämplet. Serafer stodo ofvanom honom, hvardera med sex vingar. Med två betäckte de sina ansikten, och med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full af hans härlighet. Och trösklarnas underlag skakades af den ropandes röst, och huset uppfylldes af rök. Och jag sade: Ve mig! Jag är förlorad, emedan jag är en man med orena läppar, och jag bor ibland ett folk med orena läppar; ty mina ögon hafva sett Konungen, Herren Sebaot. Och till mig flög en af seraferna med ett glödande kol i sin hand, hvilket han med en tång hade tagit ifrån altaret. Och han kom vid min mun och sade: Si, detta har rört vid dina läppar, och din skuld är viken ifrån dig, och din synd är försonad." rätt (455) "Men dig, Herre, är ingen lik,
Du är stor, och ditt namn är stort i makt.
Hvilken skulle icke frukta dig, du folkens konung?
Herre, du utrannsakar mig och känner mig.
Ehvad jag sitter eller uppstår, vet du det;
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Ehvad jag går eller ligger, utforskar du det,
och med alla mina vägar är du förtrogen.
Ty förrän ett ord är på min tunga,
se, så känner du, Herre, det till fullo.
Du omsluter mig på alla sidor
och håller din hand öfver mig.
En sådan kunskap är mig alltför underbar;
den är mig för hög, jag kan icke begripa den." rätt (456) "Vår Herre är stor, och stor är hans kraft, och hans förstånd har ingen gräns." rätt (456) "Inför Herrens ögon ligga mannens vägar, och han jämnar alla hans stigar." rätt (456) "Han uppenbarar, hvad djupt och förborgadt är, han vet, hvad i mörkret är, och ljuset bor hos honom." rätt (456) "För Gud är hans verk kunnigt från världens begynnelse." "Hvem har känt Herrens sinne? Eller hvem har varit hans rådgifvare? Eller hvem har gifvit honom något förut, så att det skulle varda honom återbetaldt? Ty af honom och genom honom och till honom äro alla ting. Honom vare ära i evighed. rätt (456) "Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, den ende Guden", som allena har odödlighet och bor i ett otillgängligt ljus, hvilken ingen människa har sett eller kan se, hvilken vare ära och evigt välde!" rätt (456)Skall ej hans höghet förskräcka eder,
och skall hans skräck ej falla öfver eder?"
"Bor icke Gud i himmelens höjd?
Och se på stjärnhvalfvet, huru högt det är!"
"Är något tal på hans härar"
och öfver hvem uppgår icke hans sol?"
"Gud. . . gör stora ting, och vi förstå dem icke.
När han säger till snön
och till rägnets skur och till sina starka störträgns skurar:
Fallen ned på jorden!
då förseglar han hvarje människohand,
att alla människor, som han har skapat måtte komma till besinning...
Och han. . . jagar sina ljungeldsmoln.
Och dessa vända sig åt alla håll,
dit han leder dem, för att verkställa allt hvad han bjuder dem
ut öfver jordens krets,
antingen han har bestämt dem till straff åt sin jord
eller till redskap för sin nåd. rätt (457)Lyssna, Job, till detta,
stanna och öfverväg Guds under!
Förstår du, huru Gud förfogar öfver dem
och huru han tänder ljungelden ! skyn?
Förstår du molnens jämvikt, den Allvises under?...
Spände du med honom himlarymden
fast såsom en gjuten spegel?
Låt oss få veta, hvad vi skola säga honom.
Vi kunna intet andraga för mörkrets skull. . .
Och när man icke ser solen, där hon lyser i molnen,
då far en vind fram och skingrar dem.
Från norden kommer guld,
men hos Gud är fruktansvärdt majestät.
Den Allsmäktige, honom fatta vi icke;
han är stark i kraft och i dom
och i stor rättfärdighet; han förtrycker icke.
Därför frukte människorna honom!"
Hvem är som Herren, vår Gud? Han, som sitter så högt,
"han, som ser ned så djupt, i himmelen och på jorden."
"Herren går fram med storm och oväder,
och molnen äro dammet efter hans fötter."
"Stor är Herren och högtlofvad,
ja, hans storhet är outrannsaklig."
Det ena släktet prisar för det andra dina verk,
de förkunna dina väldiga gärningar.
Ditt majestäts härlighet och ära
vill jag begrunda och dina underfulla verk.
Man skall tala om dina mäktiga och fruktansvarda gärningar;
dina storverk skall jag förtälja.
Man skall utbreda ryktet om din stora godhet
och jubla öfver din rättfärdighet. . .
Alla dina verk, Herre, skola tacka dig,
och dina fromma skola lofva dig.
De skola tala om ditt rikes ära,
och din makt skola de förkunna,
så att de kungöra för människors barn
dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.
Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
och ditt herradöme varar från släkte till släkte. . .
Min mun skall uttala Herrens lof,
och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen." rätt (458)Varning mot att förhäfva sig.
Allt efter som vi få en bättre förståelse af hvad Gud är och hvad vi själfva äro i hans ögon, frukta och bäfva vi för honom. Må deras öde, som fordom fördristade sig till att lättsinnigt umgås med det Gud förklarat för heligt, tjäna vår tids människor till varning! Då israeliterna vågade öppna arken, då den fördes tillbaka från filisteernas land, blefvo de på ett tydligt sätt straffade för sin gudlösa förmätenhet. rätt (458)Betrakta vidare den straffdom, som drabbade Ussa. Då arken under Davids regeringstid bortfördes från Jerusalem, utsträckte Ussa sin hand för att stödja den. För denna sin djärfhet att vidröra symbolen på Guds närvaro drabbades han ögonblickligen af döden. rätt (458)Guds närvaros helighet.
Då Moses stod vid den brinnande busken och utan att ana Guds närvaro vände sig för att betrakta aen underbara synen, fick han denna befallning: rätt (458) "Kom icke nära härintill! Drag dina skor af dina fötter! ty rummet, där du står, är en helig mark. . .. Och Mose betäckte sitt ansikte, ty han fruktade att se uppå Gud." rätt (458) "Och Jakob drog ut från Beer-Seba och for ut till Haran. Och han påträffade ett ställe, där han dröjde öfver natten, ty solen hade gått ned; och han tog en af stenarna på det stället och lade den till hufvudgärd åt sig och lade sig på detta ställe till att sofva. Och han drömde, och si, en stege stod på marken, och dess spets räckte upp till himmelen, och si, Guds änglar stego därpå upp och ned. Och si, Herren stod öfverst däruppå och sade: Jag är Herren, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Den Jord, hvarpå du ligger, skall jag gifva åt dig och din säd. . . . Och si, jag är med dig och skall bevara dig, hvarhelst du :sår, och skall föra dig åter till detta landet; ty jag skall Icke öfvergifva dig, intill dess jag gjort hvad jag har sagt dig, Och Jakob vaknade upp af sin sömn och sade: Visserligen är Herren på detta rum, och jag visste det icke. Och han betogs af fruktan och sade: Huru heligt är icke detta rum. Här bor visserligen Gud, och här är himmelens port." rätt (459)I helgedomen i öken tabernaklet och i tämplet, som voro jordiska symboler af Guds boning, fanns en afdelning, som var helgad för hans närvaro. Det. med keruber virkade förhänget framför ingången till denna helgedom fick lyftas endast af en enda hand. Att lyfta detta förhänge och objuden intränga i det allraheligaste var liktydigt med döden; ty öfver nådastolen hvilade den Högstes härlighet, en härlighet, som ingen människa kunde se och lefva. På den enda dag i året, som var bestämd till tjänst i det allraheligaste, trädde öfversteprästen bäfvande fram för Guds åsyn, medan moln af rökelse dolde härligheten för hans blick. I tämplets förgårdar tystnade hvarje röst. Inga präster tjänstgjorde vid något altare. Den tillbedjande folkskaran, böjd i stilla vördnad, uppsände sina böner om Guds förbarmande. rätt (459) "Allt detta vederfors dem till en förebild och blef skrifvet till varning för oss, inpå hvilka tidernas ände har kommit." rätt (460) "Herren är i sin helgedoms tämpel.
Hela jorden vare tyst för honom."
"Herren är konung, därför darra folken;
han tronar på keruberna, därför skälfver jorden.
Herren är stor i Sion
och han är hög öfver alla folk.
De prisa ditt namn, det stora och fruktansvärda.
Helig är han.
"Herrens tron är i himmelen
hans ögon skåda, hans blick_r pröfva människors barn."
"Han har blickat ned från sin heliga höjd."
"Från sin boning blickar han ned
till alla dem, som bo på jorden.
Han, som danat alla deras hjärtan,
han, som aktar på alla deras verk."
"Hela jorden frukte Herren;
för honom bäfva alla, som bo på jordens krets." "Människan kan icke utforska Gud. Må ingen med formaten hand söka lyfta den slöja, som döljer hans härlighet? "Huru ontgrundliga äro icke hans domar, och huru ontrannsakliga hans vägar!" Att han döljer sin makt är ett bevis på hans barmhärtighet, ty att lyfta den slöja som döljer hans närvaro, betyder död. Ingen dödlig människas förstånd kan genomtränga den hemlighet, i hvilken den Allsmäktige bor och verkar. Vi kunna om honom förstå endast så mycket; som han finner tjänligt att uppenbara. Förnuftet måste erkänna en makt, som är högre, än människan är. Hjärtat och förståndet måste böja sig för den store "Jag är." rätt nästa kapitel
|