| I den store Läkarens fotspår kapitel 4. Från sida 61. Från sida 59 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(61)Om jag blott får röra vid hans klädnad, så blifver jag hulpen. Det var en fattig kvinna, som uttalade dessa ord, en kvinna, som under tolf år lidit af en sjukdom, som gjorde hennes lif till en börda. Hon hade utgifvit allt, hvad hon ägde, åt läkare blott för att blifva förklarad obotlig. Men när hon hörde om den store helbrägdagöraren, väcktes åter hennes hopp. Hon tänkte: Om jag endast kunde komma honom så nära, att jag finge röra vid honom, skulle jag blifva botad. rätt (61)Kristus befann sig på väg hem till Jairus, den judiske rabbinen, som enträget bedt honom att komma och uppväcka hans nyss aflidna dotter. Den bjärtslitande bönen: "Min dotter har just nu dött, men kom och lägg din hand på henne, så får hon lif igen," hade rört Kristi ömma, deltagande hjärta; och tillsammans med synagogföreståndaren begaf han sig genast på väg till hans hem. De kommo dock endast långsamt fram; ty folkmassan trängde Kristus på alla sidor. Medan Frälsaren sålunda banade sig väg genom mängden, kom han i närheten af platsen där den stackars kvinnan stod. Gång på gång hade hon förgäfves sökt komma i hans närhet. Nu var tillfället kommet för henne men hon visste icke, hur hon skulle kunna få tala med honom, och hon ville icke gärna hindra honom, där han långsamt trängde sig fram. Men hor hade hört att blotta vidrörandel. af hans klädnad medförde hälsa, och darrande af rädsla att förlora detta enastående tillfälle, trängde hon sig fram, sägande till sig själf: "Om jag blott får röra vid hans klädnad, så blifver jag hulpen." rätt (62)Kristus kände hvarje tanke i hennes hjärta, och han sökte därför bana sig väg fram till henne. Han kände hennes stora nöd och ville hjälpa henne att öfva tro. rätt (62)I det Jesus sålunda gick förbi, räckte hon ut handen och lyckades hastigt vidröra fållen af hans klädnad. I samma ögonblick visste hon, att hon var botad. rätt (62)Hela hennes tro uttryckes i denna handling, och ögonblickligen försvann hennes svaghet och smärta. Hon hade en ögonblicklig förnimmelse, som om en elektrisk ström gått genom hvarje fiber af hennes varelse. En känsla af fullkomlig hälsa kom öfver henne. "Hon kände i sin kropp, att hon var botad från sin plåga." rätt (62)Den tacksamma kvinnan önskade uttrycka sin tacksamhet till den store Läkaren, som genom en enda beröring gjort mera för henne än alla läkare under tolf långa år förmått göra, men hon vågade icke. Med hjärtat fullt af tacksamhet sökte hon komma ut ur folkhopen. Plötsligt stannade då Jesus och blickade omkring sig, sägande: "Hvem var det, som rörde vid mig?" rätt (62)Petrus såg på honom med förvåning och sade: "Mästare, folket trycker och tränger dig, och du säger: hvem var det, som rörde vid mig?" rätt (62) "Det var någon, som rörde vid mig," svarade Jesus, "ty jag kände, att kraft gick ut från mig." Han kunde urskilja trons beröring från den tillfälliga beröring, som uppstod vid folkträngseln. Någon hade vidrört honom för ett särskildt ändamål och erhållit svar. rätt (63)Kristus gjorde ingalunda denna fråga för sin egen del. Det var något han önskade lära folket, sina lärjungar och kvinnan. Han önskade ingjuta hopp hos den olycklige; han önskade visa att det var tron, som medfört den helande kraften. Kvinnans starka förtröstan borde icke lämnas oanmärkt. Gud måste blifva förhärligad genom hennes tacksamma bekännelse. Kristus önskade, att hon måtte förstå, att han skänkte hennes troshandling sitt bifall. Han ville icke låta henne gå bort med en hall välsignelse allenast; hon finge icke förblifva i okunnighet om, att han kände hennes lidande, att han hyste förbarmande kärlek till henne och gladdes öfver hennes tro på hans kraft att frälsa alla, som komma till honom. rätt (63)Med blicken riktad åt det håll, där kvinnan stod, fortfor Jesus att fråga, hvem det var, som vidrört honom. Då nu kvinnan såg, att det skulle vara förgäfves att dölja sig, kom hon darrande fram och kastade sig ned för hans fötter. Under tårar af tacksamhet berättade hon för honom inför allt folket, hvarför hon vidrört hans klädnad och att hon blifvit ögonblickligen botad. Hon fraktade, att hon visat för stor närgångenhet genom sitt handlingssätt, men intet klandrande ord kom öfver Kristi läppar. Han talade endast tröstens ord, och de kommo från ett kärleksfullt hjärta, uppfylld t af deltagande för en lidande mänsklighet. "Var vid godt mod, min dotter", sade han ömt, "din tro har hulpit dig. Gå i frid." Hur trösterika voro icke dessa ord för kvinnan! Nu fördunklades icke längre hennes glädje af fruktan, att hon väckt anstöt. rätt (64)Den nyfikna hopen, som trängdes omkring Jesus, förnam ingen lifgifvande kraft; men den lidande kvinnan, som vidrört honom i tro, blef helbrägdagjord. Likaså skiljer sig i andliga ting den tillfälliga beröringen från trons beröring. Endast att tro på Jesus såsom världens Frälsare kan aldrig bringa läkedom åt själen. Den tro, som medför frälsning, består icke blott i ett instämmande i evangelii sanning. Sann tro består däri, att vi mottaga Kristus som en personlig frälsare. Gud utgaf sin enfödde Son, på det att jag genom att tro på honom "icke må förgås, utan hafva evigt lif. När jag kommer till Kristus efter hans ord, måste jag tro, att jag erhåller hans frälsande nåd. Det lif jag nu lefver, "det lefver jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgifvit sig själf för mig". rätt (64)Många betrakta tron som en åsikt, men frälsande tro är en handling, genom hvilken de, som mottaga Kristus, ingå i innerlig förening med Gud. En lefvande tro medför ökad kraft, en stilla förtröstan, hvarigenom själen medels Kristi nåd blir en segrande makt. rätt (64)Tron är en mäktigare segerfurste än döden. Om de sjuka kunde förmås att i tron fästa sina ögon på den allsmäktige Läkaren, skulle vi få se underbara följder. Det skulle bringa lif till både kropp och själ. rätt (65)Då du arbetar för de åt onda vanor hemfallna, bör du vända deras ögon till Jesus i stället för att visa dem på det fördärf och den undergång, mot hvilken de hasta. Låt dem betrakta den himmelska härligheten. Detta skall bidraga mera till kroppens och själens frälsning, än alla grafvens fasor förmå, då de framställas för dessa olyckliga, efter det yttre att döma hopplösa varelser. rätt (65)"frälste han oss, icke för rättfärdighetens gärningars skull, hvilka vi hade gjort, utan efter sin barmhjärtighet." (67)Judarnäs äldste hade lofordat höfvitsmannen inför Kristus på grund af den ynnest han visat "vårt folk". "Han är värd, att du gör honom detta," sade de, "ty ... han har byggt synagogan åt oss." Men själf sade höfvitsmannen: "Jag är icke värdig." Likväl fruktade han icke att begära hjälp af Jesus. Han förtröstade icke på sin egen godhet, utan på Frälsarens barmhärtighet. Det enda han hade att framhålla var sitt stora behof af hjälp. rätt (68)På samma sätt kan hvarje mänsklig varelse komma till Jesus. Så frälste han oss, icke för rättfärdighetens gärningars skull, hvilka vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet"' Känner du, att du såsom syndare icke kan erhålla Guds välsignelse? Kom då ihåg, att Kristus kom till världen för att frälsa syndare. Vi halva ingenting, som kan rekommendera oss hos Gud; det enda vi nu och i evighet kunna åberopa är vår ytterligt hjälplösa ställning, som nödvändiggör hans frälsande kraft. Bortkastande all själfförtröstan, måste vi blicka upp till Golgata kors och säga: rätt (68) "Intet bringar jag till dig, blott till korset kastar mig." rätt (68) "Om du kan - allt kan ske för den, som tror." Det är tron, som förenar oss med himmelen och som gifver oss styrka i striden mot mörkrets makter. Gud har i Kristus försedt oss med medel till underkufvande af hvarje ondt karaktärsdrag, till öfvervinnande af hvarje frestelse, hur stark den än må vara. Men många känna, att de sakna tro, och därför hålla de sig borta från Kristus. Låt dessa själar i sin hjälplösa ovärdighet helt förlita sig på den förbarmande Frälsarens nåd. Må de icke se på sig sjäjfva, utan på Jesus. Han, som botade de sjuka och utdref onda andar, medan han vandrade bland människorna, är ännu samma allsmäktige återstallare. Grip fördenskull hans löften såsom blad från lifvets träd: "Den, som kommer till mig, skall jag sannerligen icke kasta ut." Då du kommer till honom så tro, att han mottager dig, emedan han lofvat det. Du kan icke förgås, om du gör detta, nej, aldrig! rätt (69) "Gud bevisar sin kärlek till oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu voro syndare." rätt (69) "Är Gud för oss, hvem kan vara mot oss? Han, som Icke har skonat sin egen Son, utan utgifvit honom för oss alla, huru skall han icke ock skänka oss allt med honom?" rätt (69) "Jag är viss därpå, att hvarken död eller lif eller änglar eller herradömen eller väldigheter, eller de ting, som äro, eller de ting, som skola komma, eller höghet eller djuphet eller något annat skapadt skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre." rätt (69)Herre, vill du, så kan du göra mig ren." (69)Genom ceremoniallagen var den spetälske förklarad oren. Allt, hvad han vidrörde, var orent; luften blef besmittad af hans andedräkt. Likt en död var han utestängd från människors boningar. Hvar och en, som misstänktes hafva denna sjukdom, måste själf inställa sig för prästerna, som skulle undersöka och afgöra, hur det förhöll sig med honom. Om han förklarades för spetälsk, blef han skild från sin familj, afskild från Israels samfund och dömd att vistas endast bland sådana personer, som voro hemsökta af samma sjukdom. Icke ens konungar och härskare voro undantagna härifrån. Monarken, som angripits af denna hemska sjukdom, måste nedlägga spiran och fly ur samhället. rätt (70)Skild från sina vänner och närmaste, måste den spetälske bära den förbannelse hans sjukdom medförde. Han var tvungen att tillkännagifva sin olycka, sönderrifva sina kläder och uppgifva klagorop, som skulle varna alla att fly från hans besmittande närhet. Ropet: "oren, oren!" som i klagande toner kom från den stackars förskjutnes läppar, var en signal, som hördes med fruktan och afsky. rätt (70)Inom området för Kristi predikoverksamhet funnas många af dessa stackars lidande varelser, och då nyheten om hans verksamhet nådde dem, var det en, i hvars hjärta tron började uppspira. Om han kunde komma till Jesus, skulle han blifva botad. Men hur skulle han kunna finna Frälsaren? Hur skulle han, som var dömd till lifslång isolering, kunna nå fram till den store Frälsaren? Och ville Kristus bota honom? Skulle han icke i likhet med fariséerna och äfven läkarna uttala förbannelsen öfver honom och bjuda honom att draga sig undan från människors vistelseort? rätt (70)Han tänker på allt, som blifvit honom berättadt om Jesus. Icke en enda, som sökt hans hjälp, har blifvit tillbakavisad. Då beslutar den stackars mannen att uppsöka Frälsaren. Väl är han utestängd ur städerna, men måhända skulle det lyckas honom att komma i Frälsarens väg i någon afkrok bland bärgen, eller skulle han finna honom, då han undervisade utanför städerna. Svårigheterna äro stora, men detta är hans enda hopp. rätt (70)Stående långt ifrån, uppfångar den spetälske några ord från Frälsarens läppar. Han ser honom lägga sina händer på de sjuka; han ser den lame, den blinde och allehanda sjuklingar stiga upp friska, prisande Gud för sin räddning. Då stärkes hans tro. Allt närmare och närmare kommer han den lyssnande folkhopen. De band, som blifvit honom pålagda, faran för smitta och den fruktan, med hvilken alla betrakta honom, allt är förgätet. Han tänker endast på det saliga hoppet att blifva botad. rätt (71)Han utgör ett afskräckande skådespel. Sjukdomen har lämnat efter sig fruktansvärda spår, och hans aftynade kropp ser ohygglig ut. Vid hans åsyn ryggar folket tillbaka, och i sin förfäran tränga de mot hvarandra för att undvika att komma i beröring med honom. Somliga söka hindra honom från att komma fram till Jesus, men det är förgäfves; han tycks hvarken se eller höra dem. Han är oberörd af alla deras uttryck af vämjelse. Han ser endast Guds Son; han hör endast den röst, som gifver lif åt de döende. rätt (71)Trängande sig fram till Jesus, kastar han signed för hans fötter under utropet: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren." rätt (71)Jesus svarar: "Jag vill; bli f ren," och lägger sin hand på honom. rätt (72)Ögonblickligen försiggår en förändring med den spetälske. Hans blod blir friskt, hans närver känsliga och hans muskler fasta; den onaturligt hvita, fjälliga huden, som är egendomlig för de spetälska, försvinner, och köttet på hans kropp blir som ett barns. rätt (72)Om prästerna hade kännt omständigheterna vid den spetälskes botande, skulle måhända deras hat till Kristus ha föranledt dem att gifva ett falskt utlåtande. Kristus önskade förhindra hvarje partiskhet härutinnan. Därför tillsade han också mannen att för ingen omtala det, som händt, utan strax inställa sig i tämplet med en offergåfva, innan ryktet om underverket ännu hunnit utspridas. rätt (72)Innan prästerna mottogo ett sådant offer, måste de i enlighet med sin plikt undersöka den offrande och intyga hans fullkomliga tillfrisknande. Denna undersökning blef också företagen. De präster, som bannlyst den spetälske, intygade nu, att han var frisk, och den botade mannen återvände till sitt hem och samhället. Hälsans gåfva syntes honom dyrbarare än någonsin, och han fröjdades öfver sin mannakraft och återkomsten till sin familj. Oaktadt Jesu varning kunde han icke länge dölja omständigheterna vid sitt botande, och i sin glädje gick han omkring och förkunnade hans kraft, som gjort honom helbrägda. rätt (72)När denne man kom till Jesus, var han "full af spetälska". Sjukdomens gift hade genomträngt hela hans kropp. Lärjungarna sökte hindra Mästaren att vidröra honom, ty den, som vidrörde en spetälsk, blef själf oren. Men icke blef Jesus orenad, då han lade sin hand på den spetälske, utan spetälskan försvann. Så är det ock med syndens spetälska - djupgående, dödlig, omöjlig att blifva kvitt genom mänsklig makt. "Hela hufvudet är krankt och hela hjärtat är sjukt. Ifrån fotbladet ända upp till hufvudet är intet helt på dem, idel sår, blånader och friska sår." Men Jesus, som kom för att ikläda sig mänskligheten, blef icke besmittad. Hans närvaro var en helande kraft för syndaren. Hvem helst, som vill falla till hans fötter, sägande i tron: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren," får höra svaret: "Jag vill; blif ren." rätt (73)Vid somliga tillfällen beviljade Jesus icke genast bönen om helbrägdagörelse. Men hvad den spetälske angår, hade bönen knappast blifvit uttalad, förrän den var besvarad. När vi bedja om jordiska välsignelser kan svaret på vår bön dröja, eller ock gifver Gud oss måhända något annat, än det vi bedja om. Men så är aldrig förhållandet, när vi bedja om befrielse från synd. Det är hans önskan att rena oss från synden, att göra oss till sina barn och sätta oss i stånd att lefva ett heligt lif. Kristus" har gifvit sig själf för våra synder, på det att han skulle uttaga oss från den närvarande onda världen, efter Guds och vår Faders vilja". "Och detta är den tillförsikt vi hafva till honom, att om vi bedja något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi veta, att han hör oss, hvadhelst vi bedja om, så veta vi, att vi hafva det ombedda, hvarom vi hafva bedt honom." rätt (73)"I skolen finna ro." (73)Dessa Kristi ord äro riktade till hela människosläktet. Vare sig människorna känna det eller icke, äro de alla trötta och betungade. Alla äro nedtyngda af bördor, som endast Kristus kan aflyfta. Den tyngsta af alla bördor är syndens börda. Om vi vore lämnade att själfva bära denna börda, skulle den krossa oss. Men han, som är utan synd, har intagit vår plats. "Herren kastade allas våra synder uppå honon." rätt (74)Han har burit vår syndaskuld. Han vill taga bördan från våra trötta skuldror; han vill gifva oss ro. Han vill också bära alla våra omsorger och bekymmer. Och han uppmanar oss att kasta alla våra omsorger på honom, ty han bär oss på sitt hjärta. rätt (74)Jesus, vår äldste broder, sitter på den Eviges tron, och han iakttager hvarje själ, som vänder sig till honom såsom sin frälsare. Han känner af egen erfarenhet mänsklighetens svaghet och alla dess behof samt styrkan af våra frestelser, ty han har "varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd". Han vakar öfver dig, du bäfvande Guds barn! Är du frestad? Han vill befria dig. Är du svag? Han vill stärka dig. Är du okunnig? Han vill upplysa dig. Är du sårad? Han vill läka dig. Herren" bestämmer stjärnornas mängd", och dock "helar han dem, som hafva ett förkrossadt hjärta, och han förbinder deras sån. rätt (74)Framlägg din sak för Herren, hvadhelst du ängslas och bekymras öfver, och han skall gifva dig kraft att härda ut. Du skall finna utvägar ur dina svårigheter och bekymmer. Ju svagare och hjälplösare du känner dig vara, desto starkare skall du blifva i hans kraft. Ju tyngre dina bördor äro, dess mera välsignad skall hvilan kännas, sedan du kastat bördorna på honom, som vill och kan bära dem. rätt (74)Omständigheter kunna skilja vänner åt; det vida hafvets oroliga böljor kunna brusa mellan oss och dem. Men inga omständigheter och intet afstånd kan skilja oss från Frälsaren. Hvarhelst vi må vara, är han på vår högra sida för att hjälpa, stödja och trösta oss. Kristi kärlek till sina återlösta är större än en moders kärlek till sitt barn. Och det är vår förmån att hvila i denna kärlek och säga: "J ag vill förtrösta på honom, ty han gaf sitt lif för mig." rätt (75)Mänsklig kärlek kan förändras; men Kristi kärlek Känner ingen växling. När vi ropa till honom om hjälp, är hans hand redan utsträckt för att frälsa oss. rätt (75) "Bärgen skoja vika |