I den store Läkarens fotspår kapitel 40. Från sida 495.     Från sida 469 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Hjälp i det dagliga lifvet.

(495) "Såsom dina dagar vare din kraft." rätt

(495)Att sannt kristligt lif gör ett långt kraftigare intryck än vältaliga ord. Hvad en person är, det har större inflytande, än hvad han säger. De män, som blefvo sända till Jesus, komma tillbaka med den underrättelsen, att aldrig hade någon människa så talat, som han talade. Men grunden härtill var den, att människor aldrig hade lefvat, som han lefde. Hade hans lif varit annorlunda, än det var, kunde han icke hafva talat, som han gjorde. I hans ord låg en öfverbevisande kraft, emedan de komma från ett rent och heligt hjärta, fullt af kärlek och medlidande, godhet och sanning. rätt

(495)Det är vår egen karaktär och erfarenhet, som bestämma vårt inflytande öfver andra. För att kunna öfverbevisa andra om Kristi nåds kraft måste vi känna denna kraft i vårt eget hjärta och lif. Det evangelium vi framhålla till själars frälsning måste vara det evangelium, genom hvilket våra egna själar blifvit frälsta. Endast genom en lefvande tro på Kristus som en personlig frälsare är det oss möjligt att göra vårt inflytande gällande i en ogudaktig värld. Om vi önska att rädda syndare ur den brusande strömmen, så måste våra egna fötter stå på klippan, Jesus Kristus. rätt

(496)Kristendomens symbol består icke i ett utvärtes tecken icke i att bara ett kors eller en krona utan i det, som uppenbarar föreningen mellan människan och Gud. Genom hans nåds kraft, som åstadkommer karaktärens förvandling, skall världen öfverbevisas om, att han sände sin Son som dess återlösare: Ingen annan inflytelse, som kan utöfvas på manniskosjälen, har en sådan makt som inflytelsen af ett oegennyttigt lif. Det kraftigaste argumentet till försvar för evangelium är en kärleksfull och älsklig kristen. rätt

(496)I pröfningens skola.
Att lefva ett sådant lif och öfva ett sådant inflytande kostar själfuppoffring och själfförsakelse vid hvarje steg. Orsaken till att så många blifva missmodiga i det kristliga lifvet ligger däri, att de icke förstå denna sak. Många, som allvarligt viga sina !if åt Guds tjänst, uppfyllas af förundran och känna sig besvikna öfver att möta flera flera hinder, pröfningar och besvärligheter än någon sin förr. De bedja om en kristlig karaktär och om att blifva skickliga för Guds verk, och så ställas de under forhållanden, som tyckas uppväcka allt det onda i deras natur. De upptäcka fel, om hvilka de icke ens hade en aning. De fråga liksom Israel fordom hvarför allt detta skall komma öfver "dem, om det är Gud, som leder dem. rätt

(497)Men just emedan det är Gud, som leder, mötas de af allt detta. Pröfningar och motgångar äro Herrens utvalda lärometoder och de betingelser han uppställt för framgång. Han, som känner människornas hjärtan, känner deras karaktär bättre, än de själfva göra. Han ser, att några hafva anlag och gåfvor, som, om de utvecklas på rätta sättet, kunna användas till hans verks främjande. I sin försyns styrelse för han dessa månniskor in i växlande förhållanden, att de må uppticka sådana brister i sin karaktär, som de förut icke vetat om. Han gifver dem tillfälle att afhjälpa dessa brister och att blifva lämpliga för hans tjänst. Ofta tillåtes trångmålens eld att nå dem, på det att de må blifva luttrade. rätt

(497)Det faktum, att vi utsättas för pröfningar, visar, att Herren Jesus ser något dyrbart - hos oss, som han önskar utveckla. Om han i oss icke varseblefve något, hvarmed han kunde förhärliga sitt namn, så skulle han icke spilla sin tid med att luttra oss. Han kastar icke värdelös malm i sin smältdegel; han renar det, som har värde. Smeden lägger järnet och stålet i elden för att härda det. Herren tillåter, att hans utvalda komma i pröfningarnas smältugn för att pröfva deras sinnelag, pröfva, om de kunna göras dugliga för hans verk. rätt

(497)Krukomakaren tager leret och danar det efter sin vilja. Han knådar och bearbetar det, han breder ut och trycker det samman. Han häller vatten på det för att därefter torka det; han låter det ligga en tid, utan att röra vid det. När det antagit lämplig fasthet, fortsätter han åter arbetet och gör ett kärl däraf. Han gifver det form, putsar och polerar det. Han torkar det i solen och bränner det i ugneu. På detta sätt blir det till ett nyttigt kärl. Så önskar ock den store mästaren bilda och dana oss och såsom leret är i krukomakarens hand, så skola vi vara i hans hand. Vi böra icke försöka att själfva utföra krukomakarens arbete; vår del i arbetet inskränker sig till att öfverlämna oss åt den store konstnären, att han må dana oss efter sin vilja. rätt

(498) "Mina älskade, förundren eder icke öfver den glöd hetta bland eder, som vederfares eder till pröfning, likasom hände eder något sällsamt, utan i den mån I deltagen i Kristi lidanden, så glädjens, på det att lock mån glädjas och fröjdas vid hans härlighets uppenbarelse." rätt

(498)När fågeln sitter i sin bur i det fulla dagsljuset och hör andra röster, vill han icke sjunga den sång, som hans herre söker lära honom. Han lär en ensam ton här och en där, men det blir aldrig till en fullständig melodi. Men hans herre täcker öfver buren och ställer den på en plats, där fågeln får höra endast den sång han skall sjunga. I mörkret försöker han åter och åter att sjunga denna sång, till dess han lärt den, och så bryter den ut i full melodi. Då flyttas fågeln fram, och sedan kan han alltid sjunga denna sång i ljuset. På detta sätt handlar Gud med sina barn. Han har en sång som han vill lära oss och när vi lärt den i trångmålens 'mörker, kunna vi seder mera alltid sjunga den. rätt

(498)Gud väljer vår lifsgärning.
Det finnes många, som ej äro tillfredsställda med sin lifsgärning. Måhända befinna de sig i mindre behagliga omgifningar; deras tid är upptagen af alldagligt arbete, medan de tro sig vara i stånd att bära större ansvar. Ofta förekommer det dem, som om deras ansträngningar icke blefve uppskattade eller som om de vore utan frukt; deras framtid synes oviss. rätt

(499)Låt oss komma ihåg, att om vårt arbete måhända icke är det, som vi själfva skulle hafva valt, så må vi dock betrakta det såsom af Gud valt för oss. Vare sig det är i vår smak eller icke, måste vi utföra de plikter, som ligga oss närmast. rätt

(499) "Allt, hvad din hand kan åstadkomma med din kraft, gör det! ty ingen verksamhet, ingen klokhet, ingen kunskap, ingen vishet finns i grafven, dit du far." rätt

(499)Om Herren önskar, att vi skola bringa ett budskap till Ninive, så kan det icke behaga honom, om vi gå till Joppe eller Kapernaum. Han har sina grunder för att sända oss till den plats, dit vi blifvit förda. Just 'på denna plats finnes måhända någon, som är i behof af den hjälp vi kunna lämna. Han, som sände Filippus till den mäktige etiopiern, Petrus till den romerske höfvitsmannen och den lilla israelitiska flickan till hjälp åt Naaman, den assyriske hövitsmannen, han sänder äfven i våra dagar såväl äldre som yngre såsom sina representanter till dem, som äro i behof af gudomlig hjälp och vägledning. rätt

(499)Guds plan är ben bästa.
Våra planer äro icke alltid Guds planer. Han ser måhända, att det är bäst för oss och för hans sak, om våra bästa föresatser icke blifva genomförda, såsom förhållandet var med David. Men en ting kunna vi vara förvissade om: de, som i uppriktighet gifva sig själfva och allt, hvad de hafva, åt Gud, skola erhålla hans välsignelse och blifva använda som redskap för hans saks främjande. Om Gud ser, att det är bäst att icke uppfylla deras önskningar, uppväger han detta genom att gifva dem bevis på sin kärlek och genom att anförtro dem annat arbete. rätt

(500)Han, som förstår oss bättre, än vi förstå oss själfva, kan i sin kärleksfulla omsorg och sitt intresse för oss ofta neka oss frihet att själfviskt tillfredsställa vår egen äregirighet. Han tillåter icke, att vi förbigå de enkla, men .heliga plikter, som ligga oss närmast. Utförandet af dessa plikter ger oss måhända just den undervisning, som är nödvändig till förberedelse för ett högre värf. Våra planer misslyckas ofta, på det att Guds planer med oss må kunna genomföras. rätt

(500)Vi blifva aldrig uppfordrade att göra någon verklig uppoffring för Gud. Det gifves visserligen många ting, som han bjuder oss uppgifva för hans skull, men när vi göra detta, så afstå vi endast från det, som hindrar oss på vägen till himmelen. Om vi ock uppfordras att lämna från oss något, som i och för sig är godt, så kunna vi vara öfvertygade om, att Gud på detta sätt vill förskaffa oss ett eller annat ännu högre godt. rätt

(500)I det tillkommande lifvet skola de gåtor, som här besvärat och oroat oss, blifva förklarade. Vi skola få se, att våra, efter det yttre att döma obesvarade, böner och våra felslagna förhoppningar höra med till våra största välsignelser. rätt

(500)Hvarje plikt, hur enkel den än är, måste betraktas som helig, emedan den utgör en del af vår gudstjänst. Vår dagliga bön bör' vara: "Herre, hjälp mig att göra mitt bästa. Lär mig att utföra bättre arbete. Gif mig energi och frimodighet. Hjälp mig att likna Frälsaren i kärleksfull offervillighet." rätt

(500)En lärbom ur Moses' lif.
Betrakta Moses' erfarenhet. Den utbildning han erhöll i Egypten som konungens dotterson och som arfvinge till tronen var mycket grundlig. Intet blef försummadt, som kunde göra honom till en vis man, enligt egyptiernas begrepp om visdom. Han fick den högsta borgerliga och militära utbildning, och själf kände han sig duglig att befria Israel ur träldomen. Men Gud dömde annorlunda. I sin försyn pålade han Moses fyrtio års uppfostran i öknen som fåraherde. rätt

(501)Den utbildning Moses fått i Egypten var honom till nytta i många hänseenden, men den värdefullaste förberedelsen till sin lifsgärning erhöll han som fåraherde. Moses hade af naturen ett häftigt sinne. I Egypten hade han varit en duglig härförare, och såsom konungens och folkets gunstling hade han blifvit van vid beröm och smicker. Han hade vunnit folkets tillgifvenhet. Genom sin egen kraft hoppades han kunna befria Israel. Helt motsatt var den läxa han måste lära såsom Guds representant. Medan han förde sin fårahjord genom den vilda bärgstrakten ned i de gröna dalgångarna, lärde han mildhet, tålamod och ödmjukhet, lärde att glömma sig själf. Han lärde att taga sig af de svaga, vårda de sjuka, söka efter de villfarande, hafva öfverseende med de ostyriga, sköta om lammen och sörja för de gamla och svaga. rätt

(501)Under detta sitt arbete blef Moses dragen närmare till. den store fåraherden. Han blef innerligt förenad med den Helige i Israel. Han hyste icke längre några planer om att uträtta något stort, utan sökte att med trohet och inför Guds åsyn utföra det arbete, som var honom anförtrodt. Han såg Guds närvaro i sin omgifning. Hela naturen talade till honom om den osynlige. Han kände Gud som en personlig Gud, och medan han hängaf sig åt betraktelser öfver hans karaktär, fick han en allt rikare förståelse af hans närvaro. Han fann tillflykt i de eviga armarna. rätt

(501)Efter denna erfarenhet mottog Moses kallelse från himmelen att utbyta sin herdestaf mot en härskarestaf och att lämna "in fårahjord för att öfvertaga befattningen som anförare för Israel. Då den gudomliga befallningen kom till honom, hade han endast ringa tillit till sig själf; han hade svårt för att tala och fruktade sig. Han blef öfverväldigad af känslan af sin egen oduglighet såsom ett språkrör för Gud; men han mottog kallelsen, i det han satte hela sin tillit till Herren. Storheten af hans mission fordrade, att hans bästa själskrafter sattes i verksamhet. Gud välsignade hans villiga lydnad, och han blef vältalig, hoppfull, själfbehärskad, skicklig till att utföra den största uppgift, som någonsin blifvit anförtrodd åt människor. Det är skrifvet om honom: "Och i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, hvilken Herren hade känt, ansikte mot ansikte." rätt

(502)De, som mena, att deras arbete ej vinner något erkännande, eller som eftertrakta en mera ansvarsfull ställning, böra betänka, att icke från öster eller väster, ej heller från bärgsöknen kommer hjälpen; nej, Gud är den, som dömer; den ene för nedrar han, den andre upphöjer han." Hvarje människa har sin plats i den Högstes eviga plan. Huruvida vi fylla denna plats eller icke beror på vår egen trohet i att samarbeta med Gud. Vi böra vakta oss för att nära själfmedlidande. Gif aldrig den känslan rum, att du icke uppskattas, som du borde, eller att ditt arbete är för svårt. Medvetandet om hvad Kristus lidit för vår skull bör kväfva hvarje knotande Som häde läde han >att taga "ig af de "vaga .."Ökaeft"devil!famnde., tanke. Vi blifva i hvarje fall bättre behandlade, än vår Herre blef. ,Och - du begär stora ting för dig! Begär ingenting". Herren har ingen plats i sitt verk för dem som mera trakta efter att vinna kronan än att bära kors'et. Han önskar sådana, som äro mera ifriga efter att utföra sin plikt än efter att vinna belöningen, sådana, som fästa större afseende vid principerna än vid framgången. rätt

(504)De, som äro ödmjuka och utföra sitt arbete såsom inför Gud, väcka måhända mindre uppmärksamhet än de, som äro märkvärdiga och stora i sina egna ögon, men de förras arbete är af större betydelse, De, som äro skrytsamma, leda ofta uppmärksamheten på sig själfva, så att de ställa sig mellan folket och Gud, och deras arbete der utan frukt "Begynnelsen till vishet är: Köp vishet, och för allt hvad du äger köp förstånd! Akta henne högt, så skall hon upphöja dig och göra dig ärad, om du tager henne i famn!"' rätt

(504)Många låta förvända handlingar bli till vana, emedan de icke hafva bestämdhet nog att göra en afgjord förändring i sitt Ef. Men så behöfver det icke vara. De kunna så utveckla sina krafter, att de utföra ett verkligt godt arbete, och när så sker, kommer man också att uppskatta dem till hvad de äro värda. rätt

(504)Om någon är skickad för en högre ställning, så skall Herren göra detta klart icke endast för honom själf, utan äfven för dem, som pröfvat honom och känna honom och som på förståndigt sätt kunna hjälpa honom att göra framgång. Till dem, som med trohet dag efter dag utföra sitt anförtrodda arbete, skall Gud på den tid han anser vara lämpligt säga: "Kom högre upp!" rätt

(504)Då herdarna vaktade sina hjordar på Betlehems ängar, fingo de besök af änglar från himmelen. På samma sätt är det också i vår tid. Medan den, som i ödmjukhet verkar för Gud, utför sitt arbete, stå Guds änglar vid hans sida, lyssna till hans ord och lägga märke till, hur han uträttar sitt värf, för att se, om större ansvar kan läggas i hans händer. rätt

(504)Sann storhet.
Gud värderar icke människorna efter deras rikedom deras bildning eller deras ställning. Han värderar de efter deras bevekelsegrunders renhet och deras karaktärs skönhet. Han ser efter, hur mycket de äga af hans Ande och hur mycket deras lif uppenbarar af hans bild. Att vara stor i Guds rike är att i ödmjukhet, i uppriktig tro och i oskrymtad kärlek likna ett litet barn. rätt

(504) "I veten", sade Jesus, "att folkens furstar härska öfver dem, och att de store hafva makt öfver dem. Men så skall det icke vara bland eder, utan hvilken som vill blifva stor bland eder, han 'skall vara eder tjänare." rätt

(504)Af alla de gåfvor Gud skänkt människorna är föreningen med Kristus i hans lidande det största, som kan blifva dem anförtrodt, och den högsta ära. Enok, som blef upptagen till himmelen, och Elias, som uppfor i en eldvagn, vara icke större och blefvo icke högre ärade än Johannes döparen, som omkom i fängelsets ensamhet. "Åt eder har den nåden blifvit gifven, att icke allenast tro på Kristus, utan ock lida för hans skull." rätt

(506 )Framtidsplaner.
Det finnes många, som icke kunna lägga bestämda planer för framtiden. De hafva intet bestämdt mål i lifvet. De kunna icke se frukten af sina företag, och detta fyller dem med ångest och oro. Låt oss ihågkomma att Guds barns lif i denna världen är ett pilgrimslif. Vi hafva icke den nödvändiga visdomen till att lägga planer för vårt eget lif. Det är icke vår uppgift att bestämma vår framtid. "Genom tran lydde Abraham, då han vardt kallad att draga ut till det land han skulle få i arf och drog ut icke vetande, hvart han skulle komma." rätt

(506 )Kristus uppgjorde inga planer för sig själf, då han vandrade på jorden. Han antog de planer Gud lade för honom, och dag efter dag utvecklade Fadern sina planer. På samma sätt böra också vi förlita oss på Gud, så att vårt lif allena må vara förverkligandet af hans viljas råd. När vi öfverlänma alla våra vägar åt honom leder han förvisso våra steg. rätt

(506 )Alltför många, som lägga planer för en glänsande framtid, lida fullständigt nederlag. Låt Gud lägga planerna för dig" Förlita dig som ett litet barn på hans ledning, som vill bevaka små frommas steg". Gud leder aldrig sina barn på annat sätt, än de själfva skulle välja, om de kunde se slutet från begynnelsen och förstode hvilket härligt mål de såsom hans medarbetare hafva sig föresatt. rätt

(506 )Belöningen.
Då Kristns kallade sina lärjungar, gaf han dem inga glänsande utsikter i detta lifvet. Han gaf dem intet löfte om jordisk vinning eller ära, ej heller gaf han dem någon bestämd uppgift på hvad de skulle få. Till Matteus som satt i tullhuset, sade Frälsaren: "Följ mig. Och denne öfvergaf allt och stod upp och följde honom." Matteus väntade icke, till dess han försäkrat sig om en viss lön, som stod i förhållande till den han erhållit i sin förra ställning. Utan betänkande och utan ytterligare förfrågan följde han Jesus. Det var nog för honom att vara med Frälsaren och få höra hans ord och deltaga med honom i hans arbete. rätt

(507 )På samma satt var det med de lärjungar, som redan förut vora kallade. Då Jesus bjöd Petrus och hans kamrater att följa honom, lämnade de ögonblickligen sin båt och sina fiskredskap. Några af dessa lärjungar hade vänner, som berodde af dem för sitt uppehälle, men då de hörde Frälsarens inbjudning, tvekade de icke eller frågade: "Hur skall jag kunna lefva och underhålla min familj?" De lydde kallelsen, och då Jesus senare sporde dem: "När jag utsände eder utan penningpung och ränsel och skor, icke har väl eder något fattats?" kunde de svara: "Intet." rätt

(507 )Frälsaren kallar nu oss till sitt verk, liksom han kallade Mattens, Johannes och Petrus. Om våra hjärtan ära berörda af hans kärlek, blir frågan om lön icke den viktigaste för oss. Vi fröjda oss öfver att kunna vara Kristi medarbetare, och vi frukta icke för att lita på hans omsorg. Om vi göra Gud till vår starkhet, få vi en klarare förståelse af vår plikt och blifva oegennyttiga. Vårt lif ledes då af en ädel föresats, som lyfter oss upp öfver småaktiga bevekelsegrunder. rätt

(507 )Gud brager försorg om oss.
Många, som bekänna sig vara Kristi efterföljare, äro ängsliga och modlösa, emedan de frukta att öfverlämna sig åt Gud. De lämna sig icke helt åt honom; de draga sig tillbaka för tanken på de följder ett sådant steg kunde medföra. Men de skola aldrig finna frid, med mindre de öfverlämna sig åt honom. rätt

(507 )Det finnes många, som sucka under den bekymrens börda, som deras traktan att efterlikna världen pålägger dem. De hafva valt att tjäna den, påtagit sig dess besvärligheter och antagit dess sedvänjor. På detta sätt fördärfvas karaktären och deras lif blir dem en börda. Detta ständiga bekymmer tär på lifskraften. Vår Herre önskar, att de skola bortkasta detta träldomsok. Han inbjuder dem att upptaga hans ok, sägande: "Mitt ok är ljufligt och min börda är lätt." En sålunda bekymrad människa är blind och kan i hvarje fall icke se in i framtiden; men Jesus ser änden från begynnelsen. I hvarje svårighet har hin en utväg till att bringa lindring. "Han vägrar icke dem något godt, som vandra i ostrafflighet." rätt

(508)Vår himmelske Fader kan sölja för oss på otaliga sätt, som vi icke känna till. De, som fasthålla denna ena grundsats att sätta Guds tjänst i första rummet, skola finna, att svårigheter försvinna och att det ligger en banad väg för deras fötter. rätt

(508)Filt uppamma tro.
Att trofast utföra dagens plikter är den bästa förberedelse till morgondagens prof. Man bör icke uppehålla sig vid de svårigheter och bekymmer morgondagen möjligen kan medföra och sålunda öka ögonblickets bördor. "H var dag har nog af sin egen plåga." rätt

(509)Låt oss vara hoppfulla och frimodiga! Nedslagenhet i Guds tjänst är syndig och orimlig. Han känner alla våra behof. Med sin allmakt förenar konungarnas Konung, vår trofaste Gud, den ömme herdens mildhet och omsorg. Hans makt är obegränsad, och han uppfyller visserligen sina löften till alla dem, som förtrösta på honom. Han förmår aflägsna hvarje vansklighet och skaffa dem hjälp, som tjäna honom. Hans kärlek är så mycket högre än all annan kärlek, som himmelen är högre än jorden. Han vakar öfver sina barn med en kärlek, som är evig och obegränsad. rätt

(501)Haf tro till Gud i de mörkaste dagar, när utsikterna äro mest förtvinade. Han genomför sin egen vilja och gör allting väl för sitt folk. De, som älska och tjäna honom, skola dag efter dag erhålla förnyad kraft. Han är i stånd till och han är villig att gifva sina gänare all den hjälp de behöfva. Han vill gifva dem den visdom de behöfva i sina växlande omständigheter. rätt

(501) Den pröfvade aposteln Panlus sade: "Han har sagt till mig: Min nåd är dig nog, ty min kraft fullkomnas i svaghet. Därför skall jag hellre med största lustberömma mig af mina svagheter, på det att Kristi kraft må hvila öfver mig. Därför finner jag välbehag i svagheter, i misshandlingar, i vedermödor, i förföljelser och trångmål för Kristi skull, ty när jag är svag, då är jag stark." rätt

nästa kapitel