I beröring med andra.

(511) "Bären hvarandras bördor och uppfyllen så Kristi lag." rätt

(511)I allt umgänge människor emellan kräfves själfbehärskning, öfverseende och sympati. Vi äro så till vida olika i sinne, i vanor och uppfostran, att vi icke se allt på samma sätt. Vi döma olika. Vår uppfattning om sanning, våra begrepp om lif och vandel äro icke alltid lika. De gifves icke två människor, hvilkas erfarenhet i alla enskildheter är densamma. Den ene har icke samma pröfningar som den andre. De plikter, som tyckas den ene vara lätta, kunna för en annan vara svåra och tryckande. rätt

(511)Människan är af naturen så utsatt för att taga fel, så skröplig och så okunnig, att vi böra vara försiktiga med hur vi bedöma andra. Vi hafva endast ringa aning om det inflytande våra handlingar hafva på andra. Vi kunna anse det vara af ringa betydelse, hvad vi göra eller säga, men blefve våra ögon öppnade, skulle vi se, att vårt uppförande har de allra största följder, antingen goda eller onda." rätt

(511)Deltagande.
Många hafva burit så ringa ansvar, de ha erfarit så föga verklig ängslan och haft så få bekymmer och vanskligheter på sin väg, att de icke kunna förstå den människas ställning, som har stora bördor af ansvar att bära. De äro lika litet i stånd att förstå hennes bördor, som barnet är i stånd att förstå sin betungade faders bekymmer och möda. Den lille sonen kan undra hvarför fadern hyser fruktan och är bekymrad. Sådant förefaller honom onödigt. Men när han lagt några år till sin erfarenhet och han själf kommer att bära lifvets bördor, ser han tillbaka på faderns lif och förstår det, som den gången var honom obegripligt. Bittra erfarenheter hafva gifvit honom en lärdom. rätt

(512)Den person, som bär ansvar, mötes ofta af oförståelse i sitt arbete och sina sträfvanden, till dess döden lägger honom i mullen. När andra så upptaga de bördor han burit och möta de svårigheter han mötte förstå de hur hans tro och hans mod blefvo pröfvade. De felsteg, som de vara så hastiga att bestraffa, förloras nu ofta ur sikte. Erfarenheten lär dem att visa medlidande. Gud låter somliga människor bekläda ansvarsfulla platser, och när de begå fel, har han makt att rätta eller aflägsna dem. Vi böra vara försiktiga, att vi icke påtaga oss själfva det domarämbete, som ensamt tillkommer Gud. rätt

(512)Davids handlingssätt mot Saul innehåller en lärdom för oss. Saul hade efter Guds befallning blifvit vald till konung öfver Israel. På grund af hans olydnad förklarade Herren, att riket skulle tagas ifrån honom. Men se, hvilken ömhet och vänlighet och hvilket öfverseende David visade honom! Då Saul traktade efter Davids lif, kom han in i öknen och gick in i samma kula, där David och hans stridsmän gömt sig. "Och Davids män sade till honom: Si nu är den dagen inne om hvilken Herren har sagt dig: Si, jag skall gifva din fiende i din hand. Och gör med honom såsom dig godt synes... Och han sade till sina män: Låte Herren vara långt ifrån mig, att jag skulle så göra emot min herre, emot Herrens smorde, att jag skulle lägga min hand på honom, ty han är en Herrens smorde." Frälsaren säger: "Dömen icke, på det att I icke mån varda dömda; ty med den dom, hvarmed I dömen, skolen I varda dömda, och med det mått, hvarmed I mäten, skall det mätas åt eder." Kom ihåg, att ditt lifs räkenskap snart skall framläggas för Gud. Kom också ihåg, att han har sagt: "Därför är du utan ursäkt, o människa, hvem du än är, som dömer. . . emedan du, som dömer, gör detsamma." rätt

(513)Ödmjukhet under förolämpning.
Vi få icke känna oss nedtryckta af någon verklig eller inbillad förolämpning, som vi varit utsatta för. Vårt eget jag är den fiende vi böra frukta mest för. Ingen form af last har en så fördärflig inverkan på karaktären som mänsklig lidelse, hvilken icke står under den Helige Andes kontroll. Ingen seger, som vi kunna vinna, är så härlig som segern öfver oss själfva. rätt

(513)Vi böra icke tillåta, att våra känslor lätt såras. Vi må lefva, icke för att värna om våra känslor och vårt anseende, utan för att frälsa själar. När vi blifva intresserade i människors frälsning, akta vi icke längre på de små skilj aktigheter, som så ofta uppstå i vårt umgänge med andra. Hvad andra människor än må tänka om oss eller göra mot oss, behöfver icke inverka på vår gemenskap med Kristus eller vårt samfund med Guds Ande. "Ty hvad berömmelse är det, om I ären tåliga, då I för edra missgärningar varden slagna? Men om I ären tåliga, då I liden för goda gärningar, det är nåd för Gud." rätt

(514)Vedergäll icke ondt med ondt. Aflägsna hvarje orsak till missförstånd, för såvidt det står i din makt. Undvik allt, som har sken af ondt. Gör allt hvad du förmår för att tillfredsställa andra, utan att därvid uppoffra principer. "Om du offrar din gåfva på altaret och där kommer ihåg, att din broder har något emot dig, så lägg där din gåfva ned framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och offra din gåfva." rätt

(514)Om någon talar ovänligt till dig, så svara aldrig i samma ande. Kom ihåg, att ett "mildt svar dämpar vrede". Det ligger en förnnderlig kraft i tystnaden. Att tala till en, som är ond, tjänar ofta endast till att ännu mera uppreta honom; men vrede, som mötes med tystnad och i en mild, öfverseende ande, dör hastigt bort. rätt

(514)Utsättes du för en ström af sårande, förebrående ord, så håll dina: tankar fästa vid Guds ord. Låt sinne och hjärta vara fyllda af Guds löften. Blir du orättvist behandlad eller anklagas du utan grund, så gif icke ett häftigt svar tillbaka, utan tänk på Guds dyrbara löften. rätt

(514) "Låt dig icke öfvervinnas af det onda, utan öfvervinndet onda med det goda.'" rätt

(514) "Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom; han skall göra det. Han skall låta din rättfärdighet framgå såsom ljuset och din rätt såsom middagens sken." rätt

(514) "Intet är förborgadt, som icke skall blifva uppenbart, och intet är fördoldt, som icke skall varda kändt." rätt

(514) "Du lät människor fara fram öfver vårt hufvud, vi måste gå genom eld och vatten, men du har fört oss ut och vederkvickt oss." rätt

(515)Vi vilja alltför gärna vända oss till våra medmänniskor för att söka medlidande och upprättelse hos dem i stället för att se upp till Jesus. I sin nåd och trofasthet tillåter Gud ofta, att de, som vi sätta vår lit till, svika oss, på det vi må lära, hvilken dårskap det är att förlita på människor och sätta kött till sin arm. Låt oss i ödmjukhet och oegennytta fast förtrösta på Gud. Han känner de sorger, som gå oss djupt till hjärtat, men som vi icke kunna uttrycka. När allting förekommer dig mörkt och oförklarligt, så kom ihåg Kristi ord: "Hvad jag gör, vet du icke nu men framdeles skall du få veta det." rätt

(515)Läs Josefs och Daniels historia. Herren förhindrade icke de människors anslag, som sökte skada dessa Herrens tjänare, men han lät alltsammans verka till det bästa för dem, ty under pröfningar och strider bevarade de sin tro och hängifvenhet. rätt

(515)Så länge vi äro i världen, möta vi besvärligheter, genom hvilka vi blifva pröfvade, och det är genom att möta dessa ting i den rätta anden, som de kristliga dygderna utvecklas. Om Kristus bor i oss, äro vi tåliga, vänliga, öfverseende och frimodiga midt under det, som är ägnadt att förnärma och upphetsa. Dag efter dag och år efter år behärska vi oss själfva och utvecklas till ädla hjältar. Detta är den uppgift, som ligger framför oss, men den kan icke utföras utan hjälp från Jesus, icke utan orubblig fasthet och bestämdhet, ständig vakenhet och oaflåtlig bön. Hvar och en har en personlig kamp att utkämpa. Icke ens Gud kan göra vår karaktär ädel eller vårt lif nyttigt, om vi icke blifva hans medarbetare. De, som gifva vika i striden, gå miste om den styrka och glädje, som segern bringar. rätt

(515)Det är icke alls nödvändigt, att vi föra räkenskap öfver våra pröfningar och svårigheter, vår sorg och våra bekymmer. Alla dessa ting äro nedtecknade i de himmelska böckerna, och Gud känner dem. När vi uppräkna det obehagliga, så glömma vi många af de ting, som vi med glädje borde minnas, såsom Guds nåd och barmhärtighet, som omgifva oss hvartenda ögonblick, samt den kärlek, öfver hvilken äfven änglarna förundra sig och som Gud visade, då han gaf sin Son i döden för oss. Om du såsom Kristi medarbetare känner, att du haft större bekymmer och pröfningar, än andra haft, så kom ihåg, att du kan njuta en frid, som de, hvilka draga sig tillbaka för dessa bördor, icke känna. Det ligger tröst och glädje i att tjäna Kristus. Låt världen se, att ett lif i gemenskap med honom icke är förgäfves. rätt

(516)Om du icke känner dig glad och frimodig, så tala icke om dina känslor. Kasta ingen skugga öfver andras lif. En kall, glädjelös religion kan aldrig draga själar till Kristus; den drifver dem bort från honom och in i de snaror, som satan ladt för de villfarandes fötter. Tänk icke på dina svårigheter, utan tänk i stället på den kraft du får i Jesu namn. Låt själen gripa fast i de ting, som icke synas, och låt tanken vara fäst vid bevisen på Guds stora kärlek till dig. Tron kan uthärda pröfningar, motstå frestelser och hålla oss uppe under besvärligheter. Jesus, vår medlare lefver; allt, hvad hans medlareverk tillförsäkrar oss, det är vårt. rätt

(517)Tror du icke, att Kristus sätter värde på dem, som lefva uteslutande för honom? Tror du icke, att han besöker dem, som, i likhet med den älskade Johannes i landsflykten, för hans skull befinna sig i pröfvande omständigheter? Gud vill icke öfverlämna en enda af sina helhjärtade tjänare till att kämpa en ojämn kamp mot stora svårigheter och blifva öfvervunnen. Lik en kostlig ädelsten bevarar han enhvar, hvars lif är fördold t med Kristus i honom. TiU hvarje sådan människa säger han: Jag skall "akta dig såsom en signetring, ty dig har jag utvalt". rätt

(517)Tala om Guds löften; tala om Jesu villighet att välsigna. Han glömmer oss icke ett enda ögonblick. När vi trots obehagliga omständigheter tillitsfullt hvila i hans kärlek och i tron omfatta honom, skall känslan af" hans närvaro bringa en djup, stilla glädje. Kristus sade om sig sjä1f: "J ag gör intet af mig sjä1f, utan såsom min Fader har lärt mig, så talar jag. Och den, som har sändt mig, är med mig; Fadern har icke lämnat mig allena, ty jag gör alltid det, som är behagligt för honom." rätt

(517)Faderns närvaro omgaf Kristus, och intet mötte honom utom det, som den eviga kärleken tillät för världens välsignelse. Här var källan till Kristi tröst, och samma källa är tillgänglig för oss. Den, som är fylld med Kristi Ande, blifver i Kristus. Allt, som möter honom, kommer från Frälsaren, som omgifver honom med sin närvaro. Intet kan drabba honom, utan att Herren tillåter det. Alla våra lidanden och sorger, våra frestelser och pröfningar, all vår bedröfvelse och alla våra bekymmer, all förföljelse och nöd, kort sagdt: alla ting tjäna oss till det bästa. Alla erfarenheter och omständigheter äro medel i Guds hand till att bringa oss det, som är godt. rätt

(518)Intet ondt tal.
Om vi förstå Guds långmodighet med oss, skola vi icke döma eller anklaga andra. Hur bestörta skulle icke lärjungarna hafva blifvit, om de, sedan de lärt känna Kristus, hört honom uttala ett enda anklagande, kritiserande eller otåligt ord, då han var här på jorden! Låt oss aldrig glömma, att de, som älska honom, skola framställa hans karaktär. "Varen i brödrakärleken ömhjärtade mot hvarandra, förekommen hvarandra med hedersbevisning." Icke vedergällande budt med ondt eller smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignande, emedan I ären därtill kallade, att I skolen ärfva välsignelse." rätt

(518)Höflighet
Herren Jesus kräfver af oss, att vi skola erkänna hvarje människas rättigheter. Vi böra visa aktning för allas såväl borgerliga rättigheter som deras rättigheter såsom kristna. Alla böra behandlas med mildhet och hänsynsfullhet såsom Guds söner och döttrar. rätt

(518)Kristendomen gör människorna höftiga. Kristus var höftig äfven mot dem, som förföljde honom, och hans sanna efterföljare böra utvisa samma ande. Betrakta Paulus, då han fördes fram för konungar och furstar. Hans tal till Agrippa är ett exempel såväl på sann höflighet som på öfverbevisande vältalighet. Evangelium framhåller icke den formella höftighet, som är gängse i världen, utan den höftighet, som stammar från sann hjärtegodhet. rätt

(518)Det omsorgsfullaste iakttagande af det tillbörliga är likväl icke" tillräckligt att aflägsna allt förtret, strängt dömande och otillbörligt tal. Sann bildning kan icke finnas där, hvarest det egna jaget är det viktigaste, utan sann kärlek måste bo i hjärtat. Bevekelsegrunden till en verklig kristens handlingar ligger i hans kärlek till Herren. Ur roten af hans kärlek till Kristus uppspirar ett oegennyttigt intresse för hans bröder. Kärleken åstadkommer hos den, som däraf besjälas, mildhet, fogsamhet och ett behagligt uppträdande. Den upplyser hela varelsen och gör rösten mjuk; den utvecklar och höjer hela väsendet. rätt

(519)Småtingens betydelse.
Lifvet består egentligen icke af stora uppoffringar och underbara bedrifter, utan af småsaker. Det är hufvudsakligen genom små ting, som icke tyckas förtjäna någon uppmärksamhet, som mycket godt eller mycket ondt uppenbaras i vårt life Emedan vi icke bestå i de pröfningar, som komma till oss genom smärre ting, danas dåliga vanor och försvagas vår karaktär, och när så de större pröfningarna komma, äro vi icke förberedda för dem. Endast genom fasta grundsatser kunna vi i det dagliga lifvets pröfningar uppnå kraft att med fasthet och trohet bestå i de farligaste och vanskligaste belägenheter. rätt

(519)Gif akt på dig själf.
Vi äro aldrig allena. Vi hafva en medvandrare med oss, vare sig vi önska hafva honom med oss eller icke. Kom ihåg, att Gud är närvarande, hvar du än är. Intet ord, ingen handling eller tanke undgår hans uppmärksamhet. Det finnes ett vittne till hvarje ord och hvarje handling - den allvetande Guden, som hatar synden. Tänk alltid på detta,. innan du talar eller handlar. Såsom kristen är du medlem af den kungliga familjen, ett barn af den himmelske fursten. Säg intet ord och utför ingen handling, som kan vanära "det sköna namnet, hvarmed i ären benämnda". rätt

(519)Granska omsorgsfullt den gudamänskliga karaktären och fråga alltid: "Hvad skulle Jesus göra, om han vore i mitt ställe?" Detta bör vara regeln för våra handlingar. Uppehåll dig aldrig onödigtvis i deras sällskap, som genom sina förförelser skulle kunna försvaga dina goda föresatser eller besmitta ditt samvete. Gör intet bland främmande på gatan, på resor eller i hemmet, som kan hafva ringaste sken af ondt. Gör dagligen något för att utveckla, försköna och förädla det lif, som Kristus köpt med sitt eget blod. rätt

(520)Man bör alltid handla efter grandsatser, icke efter ingifvelser. Undertryck din naturliga häftighet och låt saktmodighet och mildhet göra sig gällande, Hängif dig aldrig åt lättsinne eller gäckeri. Låt inga låga ord slippa öfver dina läppar. Icke ens tankarna bör man låta löpa, höra de vilja; de måste hållas i tukt och tagas till fånga under Kristi lydnad. Tankarna böra sysselsättas med det, som är heligt, för att de genom Kristi nåd skola blifva rena och ädla. rätt

(520)Vi behöfva en bättre uppfattning af den förädlande kraft, som ligger i rena tankar. Det enda trygga för människan är att tänka rätt. Som en person tänker i sitt hjärta, sådan är han. Förmågan af själftukt styrkes genom öfning. Hvad som i början synes svårt skall så småningom blifva lätt, till dess goda tankar och goda handlingar blifva en vana. Om vi vilja, kunna vi vända oss bort från allt, som är lågt och värdelöst, och höja oss till ett högre plan. Vi kunna blifva aktade af människor och älskade af Gud. rätt

(520)Erkännande och uppmuntran.
Lär dig att tala väl om andra. Tänk på de goda egenskaperna hos dem, med hvilka du umgås, och se så litet som möjligt af deras fel och brister. När du frestas att klaga öfver hvad den ene eller den andre sagt eller gjort, så framdrag i stället något prisvärd t i hans karaktär. Lär dig att vara tacksam. Prisa Gud för hans underfulla kärlek, att han gaf Kristus i döden för oss. Det lönar sig icke att tänka på våra besvärligheter. Gud bjuder oss tänka på hans barmhärtighet och hans oförlikneliga kärlek, så att vi må kunna blifva uppfyllda af tacksamhet till honom. rätt

(521)Flitiga arbetare hafva ingen tid att uppehålla sig vid andras fel och brister. Ondt tal är en dubbel förbannelse, som tyngre återfaller på den, som talar, än på den, som hör. Den, som sår en slid af split och kif, inhöstar de dödsbringande frakterna i sin egen själ. Redan det att söka efter ondt hos andra utvecklar det onda hos oss själfva. När vi uppehålla oss vid andras fel, förvandlas vi efter samma bild. Genom att betrakta Jesus och tala om hans kärlek och fullkomliga karaktär förvandlas vi och blifva lika honom. Genom att begrunda det höga ideal han uppställt för oss lyftas vi upp i en renare och heligare atmosfär i Guds närvaro. Och när vi vistas där, utstrålar från oss ett ljus, som belyser alla, hvilka komma i beröring med oss. rätt

(521)I stället för att kritisera och fördöma andra så säg: Jag måste arbeta på min egen frälsning. Om jag skall samarbeta med honom, som önskar frälsa min själ, så måste jag ständigt vara på min vakt. Jag måste bortlägga allt ondt i min vandel och öfvervinna hvarje fel. Jag måste blifva en ny skapelse i Kristus. När jag gör detta, söker jag icke göra dem modlösa, som kämpa mot det onda, utan jag söker i stället stärka dem med uppmuntrande ord. rätt

(521)Vi äro alltför likgiltiga mot hvarandra. Alltför ofta glömma vi, att våra medarbetare behöfva styrka och uppmuntran. Sök därför visa dem ditt intresse och din sympati. Stå dem bi med dina böner och låt dem veta, att du gör det. rätt

(521)Tålamod med de elande.
Icke alla, som bekänna sig arbeta för Kristus, äro sanna lärjungar. Bland dem, som bära hans namn och som till och med räknas med bland hans arbetare, finnas många, som icke visa sig äga hans karaktär och som icke ledas af hans grundsatser. Dessa människor gifva ofta anledning till tvifvel och försagdhet hos dem af sina medarbetare, som äro unga i kristlig erfarenhet. Men ingen behöfver vilseledas; Kristus har gifvit oss ett fullkomligt exempel, och vi förmanas att följa honom. rätt

(522)Så länge jorden står, skall det finnas ogräs bland hvetet. Då husbondens tjänare i sin nitälskan för sin Herres ära båda om tillåtelse att upprycka hvetet, svarade han: "Nej,' på det att, när I hämten ogräset tillhopa, I icke mån tillika med detta upprycka hvetet. Låten båda växa tillsammans intill skörden." rätt

(522)I sin nåd och långmodighet har Gud fördrag med de felande, ja, äfven med de falska. Bland Kristi utvalda apostlar fanns förrädaren Judas. Skulle det då förvåna oss eller göra oss försagda, om det bland hans arbetare i vår tid finnes falska profeter? Om han, som känner hjärtat, kunde hafva fördrag med den man, som han visste skulle förråda honom, hvilket tålamod böra då icke vi visa mot dem, som felat! rätt

(522)Icke alla ens bland dem, som tyckas begå de största fel, äro lika Judas. Den häftige, framfusige och själfkäre Petrus visade sig ofta i ett långt ofördelaktigare ljus än Judas. Han blef oftare tillrättavisad af Frälsaren. Men hur verksam och uppoffrande var han icke i sitt lif! Hvilket vittnesbörd bär han icke om Guds nåds kraft! Så vidt det står i vår makt, böra vi uppföra oss så mot andra, som Jesus uppförde sig mot sina lärjungar, när han var tillsammans med dem och talade med dem här på jorden. rätt

(522)Du bör betrakta dig såsom en missionsarbetare först och främst bland deril, som du arbetar tillsammans med. Ofta kräfver det mycken tid och mycket arbete att vinna en själ för Kristus, men när en själ vänder sig bort från synd till rättfärdighet, blifver det glädje bland Guds änglar. Tror du, att de tjänande andar, som' vaka öfver dessa själar, glädja sig, då de se, hur likgiltigt de behandlas af somliga, som kalla sig kristna? Om Jesus skulle handla med oss, såsom vi alltför ofta handla mot hvarandra, hvem kunde då blifva frälst? rätt

(523)Kom ihåg, att du icke känner människornas hjärtan. Du känner icke bevekelsegrunden till de handlingar, som synas dig vara oriktiga. Det finnes många, som icke erhållit någon riktig uppfostran. Deras karaktär är fördärfvad, de äro hårda och hafva många skarpa kanter och synas vara skefva i alla riktningar. Men Kristi nåd kan förvandla dem. Stöt aldrig bort dem och gör dem aldrig modlösa eller förtviflade genom att säga till dem: "Du harförorsakat mig missräkning, och jag vill icke söka hjälpa dig." Några få ord, uttalade i hastighet och vrede, ord, som vi anse sådana personer förtjänat, kunna afskära det inflytande, som eljes skulle hafva knutit dem vid våra hjärtan. rätt

(523)En oklanderlig vandel, tålmodig fördragsamhet och en oföränderlig sinnesro under svårigheter äro alltid det kraftigaste argument och tala alltid det mest öfverbevisande språk. Om du haft företräden, som icke fallit på andras lott, så tag detta med i räkningen och var alltid en vis, omtänksam och mild lärare. rätt

(523)När man önskar att med ett sigill göra ett tydligt aftryck. i lack eller vax, så trycker man icke sigillet däri hastigt och våldsamt, utan man sätter det försiktigt på det mjuka lacket och trycker varsamt, men säkert, till dess lacket blifvit hårdt. Så böra vi också behandla människosjälar. Hemligheten af det kristliga inflytandets makt är, att det verkar oafbrutet, och detta beror på, hur trofast du är i att ständigt uppenbara Kristi karaktär. När någon har felat, så hjälp honom genom att berätta för honom dina erfarenheter; visa honom, huru dina medarbetares tålamod ingaf dig mod och hopp, då du begått allvarliga fel. rätt

(523)Icke förrän i domen skall du förstå betydelsen af ett vänligt, hänsynsfullt uppträdande mot de skröpliga, de oresonliga och de ovärdiga. När vi möta otacksamhet och stå inför sådana, som missbrukat den tillit vi visat dem, så känna vi oss böjda att visa dem förakt eller hann. Detta är också hvad de skyldiga vänta och äro beredda på. Vänligt öfverseende däremot öfverraskar dem och uppväcker ofta deras bättre känslor samt upptänder längtan efter att lefva ett bättre lif. rätt

(524) "Mina bröder! Om ock en människa råkar falla i någon synd, I, som ären andeliga, upprätten en sådan med saktmodig ande, och se på dig själf, att icke äfven du varder frestad. Bären hvarandras bördor och fullborden så Kristi lag." Alla, som bekänna sig vara Guds barn, böra komma ihåg, att de såsom missionsarbetare konuna i beröring med alla slags karaktärer. De möta den bildade och den råe, den anspråkslöse och den stolte, den religiöse och den tviflande, den upplyste och den okunnige, den rike och den fattige. Dessa olika karaktärer kunna ej behandlas på samma sätt. Men alla behöfva de vänlighet och sympati. Vårt sinne bör bildas och förädlas genom umgänget med andra. Vi äro beroende af hvarandra, nära sammanknutna med det mänskliga broderskapets band. rätt

(524)Det är genom människornas inbördes umgänge, som kristendomen kommer i beröring med världen. Hvarje man och kvinna, som mottager det gudomliga ljuset, må låta detta skina på deras mörka stig, som icke känna den rätta vägen. Sällskapligt inflytande, helgadt af Kristi Ande, må tjäna till att bringa själar till Frälsaren. Kristus får icke gömmas i hjärtat såsom en dyrbar och härlig skatt, den endast ägaren får glädja sig åt. Vi böra bära Kristus inom oss såsom en vattenkälla, ur hvilken framväller evigt lif och som vederkvicker alla, som komma i beröring med oss. rätt

nästa kapitel