Utveckling och tjänst.

(525)Var manlig, var stark. rätt

(525)Det kristna lifvet betyder mera, än man i all mänhet antager. Det består icke uteslutande i mildhet, tålamod, saktmod och vänlighet. Dessa äro väsentliga dygder; men det behöfves också mod, kraft, energi och uthållighet. Den väg, som Kristus visade oss, är själfförnekelsens trånga väg. För att kunna vandra denna väg och tränga sig fram genom svårigheter och obehagligheter får man icke vara en vekling. rätt

(525)Karaktärsstyrka.
Det är behof af män, som äga karaktärsstyrka, män, som icke vänta, till dess vägen är jämnad och hvarje hinder aflägsnadt, män, som kunna uppväcka nytt mod hos slappa, modlösa arbetare, män, hvilkas hjärtan glöda af kristlig kärlek och hvilkas händer äro starka till att utföra sin Herres gärning. rätt

(525)Somliga af dem, som äro sysselsatta med missionsarbete, äro svaga och slappa, sakna energi och ihärdighet och blifva lätt försagda. De äga icke de bestämda karaktärsdrag, som skulle sätta dem i stånd att uträtta något; de sakna den ande och energi, som väcka hänförelse. De, som önska göra framgång, måste hafva mod och hopp. De böra utöfva icke allenast de passiva, utan också de aktiva dygderna. På samma gång, som de böra kunna gifva ett mildt svar, som dämpar vrede, böra de också äga hjältens oförfärade mod till att 'motstå det onda. Jämte den kärlek, som tål allt, behöfva de en karaktärsstyrka, som kan göra deras inflytande till en verklig kraft. rätt

(526)Somliga hafva ingen karaktärsfasthet. Deras planer och föresatser hafva ingen bestämd form, intet bestämdt innehåll. De äro endast af föga praktisk nytta i världen. Denna svaghet, obestämdhet och oduglighet bör öfvervinnas. I en sann kristlig karaktär bor en okuflighet, som icke låter sig påverkas eller undertryckas af ogynnsamma förhållanden. Vi böra besitta moralisk styrka, en rättskaffenhet, som icke påverkas af smicker och som ej Etter sig mutas eller skrämmas. rätt

(526)Andlig utveckling.
Gud önskar, att vi skola bruka hvarje tillfälle att skickliggöra oss för hans verk. Han väntar, att vi skola insätta alla våra krafter därpå och att vi ständigt skola hafva dess helighet och stora ansvar för ögonen. rätt

(526)Många, som skulle kunna utföra ett utmärkt arbete uträtta så föga, emedan de försöka så litet. Tusentals människor framlefva sina lif, som om de icke hade någon stor uppgift att lefva för, intet högt mål att uppnå. En af orsakerna härtill är den, att de värdera sig själfva så litet. Kristus har betalat ett ovärderligt pris för oss och han önskar att vi skola värdera oss själfva efter det pris han betalt: Var icke belåten med att blifva stående på ett lågt trappsteg. Vi äro visst icke allt, hvad vi kunde vara eller hvad det är Guds vilja, att vi skulle vara. Gud har icke gifvit oss förståndsgåfvor för att de skulle ligga overksamma eller missbrukas på jordiska och betydelselösa föremål, utan för att de skulle utvecklas till det yttersta, förbättras, helgas, förädlas och nyttjas till att främja hans rikes intressen. rätt

(526)Ingen bör låta sig nöja med att vara blott en maskin. som drifves af en annan människa. Gud har gifvit oss förmåga att tänka och handla, och genom att handla med försiktighet och vänta visdom från honom blifva vi i stånd att bära ansvar. Bruka den personlighet Gud gifvit dig. Var Icke en annans skugga. Tro, att Herren vill verka i och genom dig. rätt

(527)Vi böra aldrig tänka, att vi hafva lärt nog och att vi kunna minska våra sträfvanden. En människa mätes efter sin andliga utveckling, och denna bör fortsättas hela lifvet igenom. Hvar dag böra." i lära något och göra en praktisk användning af det vi lärt. rätt

(527)Kom ihåg, att i hvilken ställning du än må vara, uppenbarar du dina bevekelsegrunder och utvecklar karaktären i den ena eller den andra riktningen. Hvad ditt arbete än må bestå i, så utför det med samvetsgrannhet och flit. Öfvervinn böjelsen att söka ett lätt arbete. rätt

(527)Samma ande och samma grundsatser, som man uppenbarar i sitt dagliga arbete, uppenbarar man också i all sin vandel. De, som önska ett särskildt arbete, en bestämd lön och som göra anspråk på skicklighet för arbetet, utan att göra sig omak att lära detsamma, äro icke kallade af Gud att verka i hans sak. De, som beflita sig att göra minsta möliga bruk af sina fysiska, andliga och moraliska gåfvor och krafter, äro inga sådana arbetare, hvilka han kan tilldela rika välsignelser. Deras exempel verkar smittande. De sätta sina egna intressen främst. De, som man måste hålla efter och som endast arbeta, när hvarje särskild plikt påpekas för dem, höra icke till de arbetare, till hvilka Herren skall säga: "Du gode och trogne tjänare." Det behöfs arbetare, som utvisa energi, rättskaffenhet och flit, sådana, som äro villiga att göra hvadhelst som fordras af dem. rätt

(528) "Många blifva till ingen särskild nytta, emedan de undan draga sig ansvar af fruktan för, att det skulle misslyckas för dem. Därvid uppnå de icke den utveckling, som erfarenhet medför och som läsning och studium och alla de fördelar" som eljest kunna uppnås, icke kunna förskaffa dem. rätt

(528)Vi kunna dana omständigheterna, men vi böra icke tillåta dessa att dana oss. Vi böra gripa omständigheterna som medel för utförande af vårt arbete. Vi böra behärska dem men må icke tillåta dem att härska öfver oss. De, som' hafva kraft med sig i sin verksamhet, äro sådana, som mött motstånd, nederlag och missräkningar. De hinder de möta bidraga till att sätta alla deras krafter i verksamhet och blifva således till afgjord välsignelse för dem. De vinna själftillit. När man möter motgångar och kommer i förlägenhet, så lär man att sätta sin tillit till Gud och att visa den bestämdhet, som gör människan stark. rätt

(528)Bevekelsegrunden till vårt tjänande.
Kristus skonade aldrig sig själf i sitt arbete. Han räknade icke sitt arbete med så och så många timmar. Hans tid, hans hjärta, hans själ och krafter voro vigda åt arbete för mänsklighetens gagn. Under dagens lopp utförde han sitt ansträngande arbete, och långa nätter igenom knäböjde han i bön till Gud om nåd och uthållighet att kunna utveckla en större verksamhet. Under starka rop och tårar uppsände han sina böner till himmelen, att hans mänskliga natur måtte blifva styrkt och iståndsatt att möta alla den listiga fiendens förförelser och att fullborda sin mission att höja människosläktet. Till sina medarbetare i denna mission säger han: 'Jag har gifvit eder ett föredöme, på det att ock I skolen göra, såsom jag har gjort eder." rätt

(529) "Kristi kärlek tvingar oss", sade Paulus. Detta var drifkraften i hans vandel. Om hans nitälskan på pliktens väg någonsin slappades ett enda ögonblick, så kunde en blick på korset bringa honom till att på nytt omgjorda sitt sinnes länder och tränga framåt på själfförsakelsens väg. I arbetet för sina bröder litade han i hög grad på den eviga kärlekens mildrande och tvingande kraft, sådan den visade sig i Kristi offer. rätt

(529)Hur allvarlig och hur rörande är icke hans framställning: "I kännen vår Herre Jesu Kristi nåd, att han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen varda rika." I kännen den höga ställning, från hvilken han steg ned i ödmjukhetens djup. Han beträdde uppoffringens stig och vek icke af, förrän han hade gifvit sitt lif. Mellan himmelens tron och korset fanns ingen hvila för honom. Hans kärlek till människorna ledde honom till att tala hvarje försmädelse och lida hvarje misshandel med glädje. rätt

(529)Paulus förmanar oss: "Sen icke hvar och en på sitt eget bästa, utan hvar och en äfven på andras." Och han uppmanar oss att vara af samma sinne, ,som Kristus Jesus var, hvillken, då han var i Guds skepelse, icke aktade såsom ett rof att vara jämlik Gud, utan utblottade sig själ! och antog en tjänares skepelse och vardt lik människor och i åthäfvor funnen såsom en människa; han ödmjukade sig själ! och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död". Det var mycket maktpåliggande för Paulus, att Kristi ödmjukhet blef känd och förstådd. Han var öfvertygad om, att om människorna toge i närmare betraktande det underbara offer himmelens Herre hade bragt, så skulle egenkärleken försvinna ur deras hjärtan. Aposteln behandlar detta ämne punkt för punkt, så att vi i någon mån må kunna fatta Frälsarens underbara uppoffring för syndens skull. Han fäster först uppmärksamheten på den ställning Kristus innehade i himmelen i sin Faders sköte. Därefter framställer han honom såsom den, som lägger sin härlighet å sido, frivilligt underkastar sig människosläktets förödmjukande förhållanden, påtager sig en tjänares skyldigheter och blir lydig intill döden, ja, intill den mest vanärande, ohyggliga och smärtsamma död - döden på korset. Kunna vi tänka på denna förunderliga uppenbarelse af Guds kärlek, utan att fyllas af tacksamhet och kärlek och utan att gripas af en djup känsla af den sanningen, att vi icke äro våra egna? En sådan herre bör man icke tjäna af olust eller af egennyttiga bevekelsegrunder. rätt

(530)I veten, säger Petrus, "att I icke med förgängliga ting, silfver eller guld, hafven blifvit återlösta! Om dessa förgängliga ting kunde hafva förvärfvat människorna frälsning, hur lätt skulle det då icke hafva varit för honom, som säger: "Silfret och guldet är mitt." Men syndaren kunde återlösas endast med Guds Sons dyrbara blod. De, som icke förstå att skatta detta underbara offer och som därför undandraga sig Kristi tjänst, skola omkomma i sin egenkärlek. rätt

(530)En odelad hängifvendet.
I Kristi lif var allt annat af liten betydelse mot det stora återlösningsverk, som han var kommen att utföra; detta var hans lifsgärning. Samma hängifvenhet, samma själfförnekelse och själfuppoffring och samma lydnad mot Guds ords fordringar böra visa sig hos hans lärjungar. rätt

(530)Hvar och en, som anammar Kristus som sin personlige Frälsare, längtar efter den förmånen att få tjäna Gud. När vi betänka, hvad Herren gjort för oss, röres våra hjärtan af oändlig kärlek och innerlig tacksamhet. Vi längta med begärlighet efter att visa vår tacksamhet genom att viga våra krafter åt Guds tjänst. Vi längta att visa vår kärlek till Kristus och till dem, som han återlöst. Vi längta etter arbete, ansvar och uppoffring. rätt

(531)Guds sanne medarbetare gör sitt bästa för att därigenom förhärliga sin Herre. Af aktning för Guds fordringar gör han det, som är rätt. Han sträfvar efter att bringa alla sina krafter till användning. Han utför hvarje plikt såsom inför Guds åsyn. Hans enda traktan är, att Kristus må erhålla fullkomlig hyllning och tjänst. rätt

(531)Det finnes en tafla, framställande en oxe, som står mellan en plog och ett altare, och taflan bär denna underskrift: "Redo för hvilket som helst> - redo att draga plogen eller att offras på altaret. Detta är en framställning af ett sannt Guds barn, som är villigt att gå, hvarthelst plikten kallar, att förneka sig själf och offra sig i Frälsarens tjänst. rätt

nästa kapitel