En högre erfarenhet.

(532)Vi behöfva ständigt en ny uppenbarelse af Kristus, en daglig erfarenhet, som öfverensstämmer med hans lära. Det är möjligt för oss att uppnå det, som är högt och heligt. Guds afsikt med oss är, att vi alltjämt skola tillväxa i kunskap och dygd. Hans lag är ett eko af hans egen röst, som ställer denna inbjudning till alla: "Kommen högre upp! Låten eder hejighet städse blifva allt större!" Hvarje dag kunna vi göra framsteg med hänsyn till en kristlig karaktärs fullkomnande. rätt

(532)De, som äro sysselsatta i Mästarens tjänst, behöfva en erfarenhet, som är högre, djupare och mera omfattande, än hvad många ännu tänkt sig uppnå. Många, som redan äro medlemmar af Guds stora familj, känna endast föga till, hvad det vill säga att skåda Kristi härlighet och att blefva förvandlad från härlighet till härlighet. Många hafva en dunkel föreställning om Kristi storhet, och de längta efter en fullare och djupare uppfattning af Frälsarens kärlek. Dessa böra ock nära själens längtan efter Gud. Den Helge Ande verkar på dem, som vilja låta honom det, danar dem, som låta dana sig, sänder dem, som vilja låta sända sig. Sök den utveckling, som är en frukt af andligt tänkande och heligt samfund med Gud. Vi hafva ännu blott sett de första strålarna af hans härlighets tidiga morgongryning. I det vi gå framåt för att lära känna Herren, skola vi erfara, att "de rättfärdigas stia är såsom ljuset af den uppegående solen, som lyser mer och mer, till des dagen har nått sin höjd". rätt

(533)Herrens glädje.
"Detta har jag talat till eden, sade Kristus, "på det att min glädje må förblifva i eder och eder glädje varda fullkomnad." rätt

(533)Kristus hade blicken fäst på frukterna af sin mission. Under sitt jordiska lif, fullt af möda och själfuppoffring, fann han glädje i tanken på, att all denna möda icke skulle vara förgäfves. Genom att gifva sitt lif för människans lif ville han återupprätta Guds bettäte hos henne. Han ville lyfta upp henne nr stoftet, omdana hennes karaktär efter sin egen karaktär och försköna den med sin egen härlighet. rätt

(533)Kristus såg det, för hvilket hans själ haft möda och var tillfreds. Han blickade in i evigheten och såg deras lycka, som genom hans uppoffring skulle få syndernas förlåtelse och erhålla evigt Ef. Han blef sårad för deras öfverträdelser och slagen för deras missgärningar; näpsten lades uppå honom, på det att de skulle hafva frid och genom hans sår fingo de läkedom. Han hörde de' åter löstas fröjderop; han hörde dem sjunga Moses' och Lammets sång. Fastän han först måste mottaga blodsdopet fastän världens synder skulle hvila tungt på hans oskyldiga själ och fastän skuggan af en outsäglig sorg hvilade öfver honom, valde han dock att lida korset och smäleken i stället för att njuta den glädje, som han hade framför sig. rätt

(533)I denna glädje skola alla hans efterföljare få del. Hur stort och härligt det tillkommande lifvet än blifver, så skall dock icke all vår belöning låta vänta på sig intill vår sista befrielse. Redan här skola vi genom tron ingå i Frälsarens glädje. I likhet med Moses skola vi hålla fast vid den Osynlige, såsom om vi såge honom. rätt

(534)Nu är församlingen inbegripen i strid; nu stå vi inför en mörk värld, som nästan helt och hållet hängifvit sig åt afguderi. Men den dag kommer, då striden skall vara utkämpad och segern vunnen. Guds vilja skall då ske på jorden, såsom den nu sker i himmelen. De frälsta skola icke kätjna någon annan lag än himmelens. Alla skola utgöra en lycklig, förenad familj, iförd lofvets och tacksägelsens klädedräkt, Kristi rättfärdighets klädnad. Hela naturen skall i sin oförlikneliga härlighet bringa Gud sitt pris och sin hyllning. Världen skall bada sig i himmelens ljus. Månens ljus skall blifva såsom solens, och solens ljus skall blifva sju gånger klarare än nu. rätt

(534)Åren skola svinna hän med glädje. Vid åsynen af all denna härlighet skola mogonstjärnorna sjunga tillsammans, och Guds barn skola ropa af glädje, medan Gud och Kristus i förening förkunna: ,Synden skall icke vara mer, icke heller döden. rätt

(534)Dessa skildringar af den tillkommande härligheten, hvilka Guds hand tecknat, böra vara dyrbara för hans barn. rätt

(534)Ställ dig på evighetens tröskel och hör den nådiga välkomsthälsning, som bjudes dem, som i detta lifvet samarbetat med Kristus och betraktat det som en förmån och en ära att lida för hans skull. I förening med änglarna kasta de sina kronor för Frälsarens fötter och utropa: "Lammet, som är slaktadt, det är värdigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lof Honom, som sitter på tronen, och Lammet vare lof och pris och ära och kraft i evigheters evighet." rätt

(534)Där skola de återlösta åter möta dem, som förde dem till den dyrbare Frälsaren, och med dem förena sig i att prisa honom, som dog för att människorna skulle erhålla det lif, som är lika evigt som Guds lif. Striden är förbi, all svårighet och kamp är till ända. De återlösta stå omkring Guds tron, och segersånger uppfylla himmelen. Alla instämma med glädje: "Lammet, som är slaktadt" och som har "köpt oss åt Gud, med sitt blod, "det är värdigt att taga . . . pris och ära och lof". rätt

(535) "Därefter såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, af alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i hvita, fotsida kläder, med palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: Frälsningen är vår Guds, som sitter på tronen, och Lammets!" rätt

(535) "Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen och de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod. Därför äro de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt i hans tämpel; och den, som sitter på tronen, skall bo öfver dem. De skola icke mer hungra eller törsta, icke heller skall solen eller någon hetta falla på dem. Ty Lammet, som är midt för tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor, och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon."' "Och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty det första har gått till ända." rätt

(535)Det är nödvändigt för oss att alltid hafva dessa osynliga ting för ögonen. På detta sätt blifva vi i stånd att rätt värdera det eviga och det timliga. På detta sätt erhålla vi kraft att genom vårt inflytande leda andra till att söka det tillkommande eviga lifvet. rätt

(535)På bärget hos Gud.
"Stig upp till mig på bärged, säger Gud till oss. Innan Moses kunde blifva Guds redskap att befria Israel, lefde han fyrtio år i gemenskap med Gud ute bland de ensanlll1a bärgen. Innan han frambar Herrens budskap till Farao, talade han med ängeln i den brinnande busken. Innan han såsom folkets representant mottog Guds lag, blef han kallad upp på bärget och såg Guds härlighet. Innan han utförde domen öfver afgudadyrkarna, blef han dold i bärgsskrefvan, och Herren sade: "J ag vill ropa namnet Herren framför dig." "Herren, en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i kärlek och trofasthet." Innan Moses vid sin död nedlade sitt ämbete såsom Israels härförare, kallade Gud honom upp på bärget Nebo och lät honom se det förlofvade landets härlighet. rätt

(536)Förrän lärjungarna drogo ut på sin mission, blefvo de kallade upp på bärget till Jesus. Före pingstdagens kraft och under inträffade den nattliga sammankomsten med Frälsaren, mötet på bärget i Galileen, afskedet på Oljebärget, ängelns löfte och de tio dagarnas bön och betraktelse i salen i Jerusalem. rätt

(536)När Jesus beredde sig för en eller annan stor pröfning eller ett viktigt arbete, drog han sig tillbaka till någon ensam plats bland bärgen och tillbragte natten i bön till sin Fader. En natt i bön föregick apostlarnas kallelse, bärgspredikan, förklaringen på bärget, domsalens och korsets kval med den påföljende härliga uppståndelsen. rätt

(536)Bönens förmån.
Äfven vi böra hafva vissa tider bestämda till betraktelse och bön och till mottagande af andlig vederkvickelse. Vi skatta icke bönens kraft och verkan så, som vi borde göra. Bön och tro skoja uträtta, hvad ingen makt på jorden förmår. Det är sällan, som vi två gånger i hvarje hänseende befinna oss i samma ställning. Vi hafva ständigt nya erfarenheter och nya pröfningar att genomgå, hvarvid tidigare erfarenheter icke äro någon tillräcklig vägledning. Vi måste ständigt hafva det ljus, som kommer från Gud. rätt

(536)Kristus sänder alltjämt budskap till dem, som vänta på att höra hans röst. I den dystra natten i Getsemane hörde de sofvande lärjungarna icke Jesu röst. De hade en dunkel förnimmelse af änglarnas närvaro, men gingo miste om den kraft och härlighet, som här blefvo uppenbarade. På gruud af sin tröghet och slöhet blefvo de icke delaktiga af det vittnesbörd, som skulle hafva styrkt deras själar för de fruktansvärda ting, som förestodo. Så är det än i vår tid, att just de, som mest hafva behof af gudomlig undervisning, ofta icke få den, emedan de icke bevara gemenskapen med Gud. rätt

(538)De frestelser, som vi dagligen äro utsatta för, göra bönen till en nödvändighet. Faror finnas öfverallt. De, som söka rädda andra från laster och undergång, äro i synnerhet utsatta för frestelser. Då de ständigt komma i beröring med det onda, behöfva de klänga sig fast vid Gud för att icke själva blifva förförda. Korta och afgörande äro de steg, som föra människorna nedåt från det höga och hejiga till det låga. I ett enda ögonblick kan man fatta beslut, som för evigt besegla ens öde. Öfvervinnes man en gång, så är själen värnlös. En enda dålig vana, som icke bestämdt bekämpas, tillväxer och blir en stålkedja, som binder heja människan. rätt

(538)Grunden till att så många öfverlämnas åt sig själfva under förhållanden, där de äro utsatta för frestelse, är den, att de icke alltid fästa blicken på Herren. När vi afbryta vårt umgänge med Gud, har vårt värn vikit ifrån oss. A1Ia våra goda föresatser och afsikter kunna icke sätta oss i stånd att motstå det onda. Vi måste vara bönens män och kvinnor. Våra böner böra icke vara tillfälliga och nyckfulla, utan allvarliga, ståndaktiga och uthålliga. Det är icke alltid nödvändigt, att man böjer sina knän, när man beder. Vänj dig att tala med Frälsaren, när du är allena, när du är på vandring och när du är sysselsatt i ditt dagliga arbete. Låt ditt hjärta ständigt vara upplyft i stilla bön om hjälp och ljus, om styrka och kunskap. Låt hvarje andedrag vara en bön. rätt

(538)Såsom Guds medarbetare skola vi söka människorna, där de äro, till och med om de äro nedsjunkna i laster och fördärf. Men när vi fästa vårt sinne vid honom, som är vår sol och vår sköld, så skall det onda omkring oss icke sätta en enda fläck på oss. Under vår verksamhet för deras frälsning, som hålla på att förgås, skoja vi icke komma på skam, om vi sätta 'vår lit till Gud. Kristus i hjärtat, Kristus i lifvet - detta är vår säkerhet. Hans närvaro fyller själen med afsky för allt, som är ondt. Vår ande kan vara så förenad med honom, att vi blifva ett med honom i tanke och vilja. rätt

(539)Det var genom tro och bön, som Jakob förvandlades från svag och syndig "människa till en. Guds furste. Och alldeles samma satt kunna vi blifva män och kvinnor, som halva heliga och höga föresatser och föra ett ädelt lif och som icke af något slags hänsyn afvika från sanning, rätt och rättfärdighet. Hvar och en har sina viktiga ansvar och plikter, men ju vanskligare vår ställning är och ju tyngre bördan trycker, desto mer behöfva vi Jesus. rätt

(539)Det är ett stort misstag, när man försummar den offentliga Gudstjänsten. Förmånen att kunna öfvervara gudstjänsten bör icke betraktas som en sak af ringa betydelse, De, som vårda de sjuka, måste ofta försaka dessa förmåner, men de böra sorgfälligt tillse, att de icke utan nödvändighet blifva borta från Guds hus. rätt

(539)När man skall hjälpa de sjuka, beror framgången till en viss grad på den hängifvenhetens och själfuppoffringens ande, hvarmed arbetet utföres. De, som bära ansvar, behöfva ställa sig, där Guds Ande kan göra ett djupt intryck på dem. De böra i så mycket högre grad känna nödvändigheten af den Helige Andes bistånd och Guds kunskap, som deras ställning är mera ansvarsfull än andras. rätt

(540)I vår verksamhet är det intet vi mera behöfva än de praktiska följderna af förening med Gud. Vi böra i vårt dagliga lif visa, att vi hafva frid och hvila i Frälsaren. Hans frid i hjärtat skall stråla fram, i våra anletsdrag; den skall gifva rösten en öfverbevisande kraft. Föreningen med Gud skall förädla karaktären och lifvet. Människorna skola på oss, liksom fordom på lärjungarna, se, att vi hafva varit med Jesus. Detta skall gifva missionsarbetaren en kraft, som intet annat kan gifva, och denna kraft må han icke låta vika ifrån sig. Vi måste lefva ett tvåfaldigt lif: ett lif i tanke och handling, i stilla bön och ihärdig verksamhet. Den genom samfundet med Gud erhållna kraften, förenad med allvarlig sträfvan efter att utveckla omtänksamhet oeh uppmärksamhet, gör oss skickade att utföra det dagliga lifvets plikter och vidmakthåller under alla omständigheter den inte friden, hur pröfvande dessa omständigheter än må vara. rätt

(541)Den gudomlige rådgifvaren.
Många mena, att när de möta svårigheter, böra de vånda sig till en jordisk vän och on1tala sina bekymmer för honom samt bedja honom om hjälp. I pröfvande omständigheter fylles deras hjärta af tvifvel, och vägen synes dem mörk. Hela tiden står dock den evige, mäktige rådgifvaren vid deras sida, inbjudande dem att såtta sin förtröstan till honom. Jesus, som bår allas bördor, säger: "Kommen till mig... och jag skall vederkvicka eder." Skoja vi då vända oss bort från honom till svaga människor, som äro lika beroende på Gud, som vi själlva äro? rätt

(541)Du har måhända en kånsla af, att din karaktär år bristfällig och dina gåfvor små i förhållande till verkets storhet. Men äfven om du hade de största själsgåfvor, som människor någonsin ägt, skulle detta icke räcka till för ditt arbete. "Mig förutan kunnen I intet göra", säger vår Herre och Frä1sare. Resultatet af allt, hvad vi göra, hvilar i Guds hand. Håll dig därför orubbligt till Herren, hvad än må hända. rätt

(541)Må hvarje bekantskap, som du stiftar, vare sig det gäller dina affärer, dina umgängesvänner på lediga stunder eller ett förbund för lifstiden, stiftas efter ödmjuk, allvarlig bön. Du skall därmed visa, att du vill ära Gud, och Gud skall ära dig. Bed, når du år modlös. När du är försagd, så tillslut fast din mun inför människor. Kasta icke en skugga öfver andras lif, utan lägg alltsammans fram för Jesus. Räck dina händer upp efter hjälp, grip i din svaghet Guds oändliga krafts hand. Bed om ödmjukhet, visdom, mod och förökad tro, så att du må kunna se ljus i Guds ljus och fröjda dig i hans kärlek. rätt

(541)Tillit.
När vi äro ödmjuka och botfärdiga, äro vi i det tillstånd, att Gud kan och vill uppenbara sig för oss. Det behagar honom, att vi framhålla förut mottagna välsignelser som en grund, hvarför han skulle skänka oss ännu större välsignelser. Han vill mer än uppfylla deras förväntningar, som förtrösta på honom. Herren Jesus vet just hvad hans barn behöfva och hur mycken gudomlig kraft de komma att använda till välsignelse för andra, och han skänker dem allt det, som de använda till andras hjälp och till sin egen själs förädling. rätt

(542)Vi böra hafva mindre tillit till hvad vi själfva kunna göra och mera tillit till hvad vår Herre kan göra för och genom oss. Det är icke ditt eget arbete du är sysselsatt med, utan du utför Guds verk. Öfverlämna därför din vilja och dina planer åt honom. Gör intet som helst förbehåll och gif icke i något efter för ditt eget jag. Lär af erfarenhet att förstå, hvad det betyder att vara fri i Kristus. rätt

(542)Det skall icke gagna oss eller någon annan, om vi lyssna till predikan sabbat efter sabbat eller om vi gång på gång genomläsa bibeln, om vi icke bringa bibelns sanningar in i vår personliga erfarenhet. Förståndet, viljan och böjelserna må ställas under Guds ords herravälde. Då skola Guds befallningar genom den Helige Andes inflytande blifva vårt lifs grundsatser. rätt

(542)När du beder Herren om hjälp, så genom att tro, att du erhåller hans bör du ära honom välsignelser. All makt och all visdom står till vårt förfogande; vi behöfva blott Bedja därom. rätt

(544)"Förblifven i mig."
Kristus säger: "Förblifven i mig, och jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt af sig själf, med mindre han förblifver i vinträdet, så icke heller, med mindre förblifven i mig... Den, som förblifver i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen intet göra. . .. Om I förblifven i mig, och mina ord för blifva i eder, allt hvad viljen, skolen I bedja, och det skall ske eder. Därigenom är mit Fader förhärligad, att I bären mycken frukt, och I skolen blifva mina lärjungar. Såsom Fadern har älskat mig, har ock jag älskat eder; förblifven i min kärlek I hafven icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder, och jag har bestämt eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förblifva; på det att hvadhelst I bedjen Fadern i mitt namn, det skall han gifva eder." rätt

(544) "Se, jag står vid dörren och klappar; om någon hör min röst och. upplåter dörren, skall jag ingå till honom och hålla måltid med honom och han med mig." rätt

(544) "Den, som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af det fördolda mannat, och jag skall gifva honom en hvit sten och på den stenen ett nytt namn skrifvet, hvilket ingen känner, utan den, som får den. rätt

(544) "Den, som öfvervinner, skall jag gifva "morgonstjärnan", "och jag skall skrifva på honom min Guds namn och min Guds stads namn.. och mitt nya namn". rätt