| I den store Läkarens fotspår kapitel 5. Från sida 76. Från sida 73 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(76)"På del alt I mån vela, alt Människoson", har makt på jorden alt. förlåta synder." rätt (76)Många af dem, som sökte hjälp hos Jesus, hade själfva ådragit sig sjukdom. Likväl nekade han icke att bota dem. Och när den hos honom inneboende kraften inträngde i deras själar, kände de sin syndaskuld, och många blefvo botade från sin andliga sjukdom, på samma gång de erhöllo kroppslig hälsa. rätt (76)Bland dessa befann sig den lame från Kapernaum. I likhet med den spetälske hade denne lame förlorat allt hopp om tillfrisknande. Hans sjukdom utgjorde följderna af ett syndigt lif, och hans lidande förbittrades ännu mer af samvetskval. Förgäfves hade han vändt sig till fariséerna och läkarna .för att få hjälp. De förklarade honom obotlig, utpekade honom som en syndare och påstodo, att han måste dö under Guds vrede. rätt (76)Slutligen hade den lame försjunkit i misströstan. Då hörde han talas om Jesu gärningar. Andra lika syndiga och hjälplösa som han hade blifvit botade, och han började tro, att äfven han kunde blifva botad, om han blefve buren till Frälsaren. Hoppet sjönk emellertid, när han erinrade sig orsaken till sin sjukdom, och likväl kunde han icke uppgifva tanken på att blifva botad. rätt (77)Hans största önskan var att blifva befriad från syndens börda. Han längtade efter att se Jesus och erhålla försäkran om sina synders förlåtelse och frid med Gud, ty då skulle han vara nöjd att lefva eller dö, hvilket som vore Guds vilja. rätt (77)Ingen tid var att förlora, ty den lames kropp bar redan dödens märken. Han anropade därför sina vänner, att de skulle bära honom på hans bädd till Jesus, och detta gjorde de med glädje. Men så tät var folkmassan, som samlat sig i och omkring huset, där Frälsaren var, att det var omöjligt för den sjuke och hans vänner att nå fram till Jesus eller att ens komma inom hörhåll. Det var i Petri hem, som Jesus nu talade. Lärjungarna sutta enligt sin vana nära intill sin mästare, och "sutto där fariseer och lagkloka, som hade kommit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem". Många af dessa hade kommit som spioner för att söka någon anklagelse mot Jesus. Bakom dem trängdes en blandad människomassa - de otåliga, de vördnadsfulla, de nyfikna och de vantrogna. Där fanns folk af olika nationaliteter och samhällsklasser. "Och Herrens kraft var där till att göra dem helbrägda." Lifvets ande hvilade öfver församlingen, men fariséerna och de lagkloka märkte det icke. De kände ingen brist, och de behöfde icke helbrägda göras. "De hungriga har han mättat med goda ting, och de rika har han låtit gå tomma bort." rätt (78)Gång på gång sökte den lames bärare bana sig väg genom folkhopen, men förgäfves. Den sjuke mannen såg sig omkring med outsäglig ångest. Hur skulle han kunna gifva upp hoppet, när den efterlängtade hjälpen var så nära! På hans begäran bura hans vänner honom upp på taket af huset och bröto upp detsamma samt släppte honom ned framför Jesu fötter. rätt (78)Detta förorsakade ett afbrott i Jesu tal. Han betraktade det sorgsna anletet och såg de bönfallande blickarna, som voro fästa på honom. Mer än väl kände han denna betryckta själs trängtan. Var det icke han själ!, som öfverbevisat mannens samvete om synd, medan denne ännu var i sitt hem? När han ångrade sin synd och trodde på Jesu makt att göra honom helbrägda, hade Frälsarens barmhärtighet hugsvalat hans hjärta. Jesus hade nogsamt iakttagit den första gnista af tro, som vuxit upp till öfvertygelse om, att han var syndares enda hjälpare, och han hade sett denna växa allt starkare vid hvarje försök att komma till honom. Det var Kristus själf, som dragit den sjuke till sig, och nu uttalade han några ord, som klingade likt ljuflig musik i den sjukes öron: "Var vid godt mod, min son; dina synder förlåtas." Då lyftes skuldabördan från den sjuke mannens själ. Han kan icke tvifla. Kristi ord bevisa, att han äger för många att läsa hjärtats tankar. Hvem kan väl förneka hans makt att förlåta synder? Hoppet intager misströstans plats, och glädjen uppfyller mannens trötta själ. Hans kroppsliga plågor äro borta, och hela hans varelse är som förvandlad. Han begär ingenting mer, ntan ligger där i fridfull ro, alltför lycklig för att finna ord att uttrycka sig. rätt (80)Många bevakade med spändt intresse hvarje rörelse vid denna sällsamma tilldragelse. Många kände, att Kristi ord vora en inbjudan äfven till dem. Voro de icke sjuka i sina själar till följd af synd? Voro de icke angelägna att bli befriade från denna sin börda? rätt (80)Men fariséerna, som fruktade att förlora sitt inflytande öfver folket, sade i sina hjärtan: "Hvarför talar denne sådana hädelser? Hvem kan förlåta synder, utan Gud allena?" rätt (80)Då såg Jesus på dem med en blick, för hvilken de ryggade tillbaka, och sade: "Hvarför tänken I ondt i edra härtan? Ty hvilket är lättare, att säga: dina synder förlåtas, eller att säga: stå upp och gå? Men på det att I mån veta, att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder - då sade han till den lame: Stå upp, tag din säng och gå hem." rätt (80)Mannen, som på en bår blifvit buren till Jesus, reste sig då upp på sina fötter med ungdomlig spänstighet och styrka. Och strax tog han "sin säng och gick ut i allas åsyn, så att alla blefvo bestörta och prisade Gud, sägande: Sådant sågo vi aldrig." rätt (80)Det fordrades ingenting mindre än skapande kraft för att återställa hälsan hos denna fördärfvade kropp. Samma röst, som gaf lif, åt människan, skapad af jordens stoft, hade gifvit lif åt en döende, förlamad man. Och samma kraft, som gaf lif åt kroppen, hade förnyat hjärtat. Han, som vid skapelsen. "sade, och det vardt," som bjöd och det stod där, hade genom sitt ord gifvit lif åt en själ, som var död i öfverträdelser och synder. Kroppens botande var ett vittnesbörd om den kraft, som förnyat hjärtat. Kristus bjöd den lame stå upp och gå, "på det I mån veta, att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder". rätt (81)Den lame fann hos Kristus bot för både själen och kroppen. Han behöfde själens hälsa, innan han kunde uppskatta kroppens. Innan den kroppsliga sjukdomen kunde blifva botad, måste Kristus gifva lindring åt sinnet och rena själen från synd. Denna lärdom borde ej förbises. Det gifves i närvarande tid tusentals kroppsligt sjuka människor, som i likhet med den lame trängta efter budskapet: "Pina synder förlåtas." Syndens börda, med dess ofrid och otillfredsställda önskningar, utgör orsaken till deras sjukdomar. De finna ingen lindring, förrän de kommatill honom, som kan läka själen. Den frid, som han allena kan gifva, förmår återställa själen och gifva kroppen hälsa. rätt (82)Den lame mannens botande hade på folket samma verkan, som om himmelen öppnat sig och afslöjat den tillkommande världens härlighet. Och då han gick genom folkhopen, prisande Gud för hvarje steg och bärande sin bädd, som om den varit lätt som en fjäder, vek människomassan undan för att låta honom komma fram. Med bestörtning målad i sina anleten betraktade alla honom, i det de sakta hviskade mellan sig: "Vi hafva i dag sett förunderliga ting." rätt (82)Det blef stort jubel i den lames hem, då han återvände till sin familj, med lätthet bärande den hvilobädd, på hvilken man nyss försiktigt burit honom bort. Alla komma omkring honom under glädjetårar, och de vågade knappast tro sina ögon. Där stod han framför dem i sin mandoms fulla kraft. Dessa armar, som de sett så kraftlösa, lydde nu hans vilja; dessa muskler, som varit skrumpna och blyfärgade, voro nu friska och sunda. Han gick med fasta, lätta steg. Glädje och hopp stodo skrifna i hvarje anletsdrag, där syndens och smärtans kännetecken gifvit vika för ett uttryck af renhet och frid. Glada tacksägelser uppstega från detta hem, och Gud blef förhärligad genom sin Son, som gifvit den hopplöse hopp och den sjuke kraft. Denne man och hans familj vara redo att offra sina lif för Jesus. Inga tvifvel förmörkade deras tro på honom, som bragt ljus i deras dystra hem. rätt (84) "Lofva Herren, min själ, (84)"Vill bu blifva helbrägda?" "Stå upp och gå." (84)Vissa tider råkade vattnet i denna damm i rörelse. Detta ansågs vanligtvis bero på öfvernaturliga krafter, och man trodde, att den, som först steg ned i dammen, sedan vattnet blifvit upprördt, skulle blifva helbrägda, hvilken sjukdom han än hade. rätt (84)Hundratals sjuklingar uppehöllo sig på denna plats, och när vattnet upprörde, rusade hela skaran fram, därvid de starkare trampade under sina fötter män, kvinnor och barn, som vara svagare. Många kunde icke ens komma fram till dammen; och somliga, som lyckats nå fram, dogo invid densamma. Man hade på platsen uppfört skjul, där de sjuka kunde få skydd för dagens hetta och för nattens köld. Många tillbragte sina nätter i dessa skjul, dag efter dag släpande sig fram till randen af dammen i det fåfänga hoppet att blifva botade. rätt (84)Jesus var i Jerusalem. I det han ensam vandrade omkring, tydligen försänkt i andakt och bön, kom han till dammen. Här såg han de stackars sjuklingar, som väntade på hvad de ansågo vara deras enda utsikt till räddning, och han längtade att utöfva sin helande kraft och bota dem alla. Men det var på en sabbatsdag. Folkskaror vara på väg till tämplet för att tillbedja, och Jesus visste, att om han utförde en sådan handling, skulle det väcka förbittring hos judarna så att hans verksamhet därigenom skulle förhindras. rätt (86)Frälsaren lade emellertid märke till ett fall af ytterligt elände. Det var en man, som varit en hjälplös krymling under trettioåtta års tid. Till stor del hade han genom ett fördärfligt lefnadssätt själf varit orsak till denna sjukdom, som ansågs som en straffdom från Gud. Ensam och utan vänner och kännande sig utestängd från Guds barmhärtighet, hade denne sjukling framsläpat långa år i elände. Väl fanns det personer, som vid den tid, då vattnet väntades blifva upprördt, af medlidande buro honom till dammen, men i det gynnsamma ögonblicket hade han ingen, som hjälpte honom ned i vattnet Han hade sett vattnet uppröras, men aldrig varit i stånd att komma längre än till dammens brädd. Andra, som voro starkare än han, hade kastat sig i före honom. Den stackars hjälplöse sjuklingen förmådde icke täfla med den själfviska, påträngande hopen. lians fruktlösa ansträngningar att nå målet, hans ångest och ständiga missräkningar hade nästan uttömt hans sista krafter. rätt (86)Den sjuke mannen låg på sin matta och lyfte tillfälligtvis sitt hufvud för att se ned i dammen, då ett mildt och medlidsamt ansikte lutade sig öfver honom och orden: "Vill du blifva helbrägda?, fängslade hans uppmärksamhet. Då vaknade hoppet i hans hjärta. Han kände, att han måste få hjälp på något sätt. Men snart förlorade han åter hoppet, när han mindes, huru ofta han förgäfves sökt att nå dammen och hur liten utsikt han hade att kunna lefva, till dess den ånyo upprördes. Och han vände sig mödosamt bort, sägande: " (86)Då säger Jesus till honom: "Stå upp, tag din säng och gå." Den sjuke betraktar Jesus med nytt hopp. Uttrycket i Jesu ansikte och tonen i hans röst äro olika alla andras. Hela hans varelse tyckes vara ett uttryck af kärlek och kraft. Och krymplingen omfattar i tron Kristi ord. Utan att tvifla beslutar han att lyda, och när han gör detta, får hela hans kropp kraft att handla. rätt (87)Hvarje nerv och hvarje muskel genomströmmas af nytt lif, och hans förkrympta lemmar blifva åter normala. Han springer upp på sina fötter, han går med fasta, lediga steg, prisande Gud och fröjdande sig öfver sina nyvunna krafter. rätt (87)Jesus hade icke gifvit den lame någon försäkran om gudomlig hjälp. Mannen kunde hafva sagt: "Herre, om du vill göra mig helbrägda, så vill jag lyda ditt ord." Han kunde hafva dröjt tviflande och skulle sålunda hafva förlorat sin enda utsikt att blifva botad. Men nej, han trodde Kristi ord, trodde, att han bifvit helbrägdagjord. Han gjorde genast en ansträngning att resa sig, och Gud gaf honom kraften att göra det; han var villig att gå, och han gick. Han handlade efter Kristi ord, och han vardt he1brägda. rätt (88)Genom synden hafva vi blifvit skilda från lifvet i Gud. Våra själar äro förtvinade. Af oss själfva äro vi lika litet i stånd att lefva ett heligt lif, som den lame mannen var att gå. Många inse sin hjälplöshet. De längta efter det andliga 1if, som kan bringa dem i harmoni med Gud, och de sträfva efter att vinna det, men förgäfves. I förtviflan ropa de: "Jag arma människa, hvem skall frälsa mig från denna dödens kropp?. Må dessa nedslagna och kämpande varelser blicka uppåt! Till dessa med Kristi blod återköpta säger Frälsaren med obeskriflig mildhet och barmhärtighet: "Vill du blifva helbrägda?" Han bjuder dig stå upp i hälsa och frid. Vänta icke då för att känna efter, om du är helbrägdagjord, utan tro Frälsarens ord. Underordna dig Kristi vilja. Ar du villig att tjäna honom och handlar du i enlighet med hans ord, så skall du erhålla kraft. Hvad ondt du än gjort och hur stark den passion än må vara, som. genom långvarig utöfning förlamar både själ och kropp, är Kristus dock i stånd till att befria dig, ja, han längtar att få göra det. Han vill gifva lif åt den själ, som är död i öfverträdelser.2 Han vill frigifva hvarje fånge, som är bunden genom svaghet och olycka och syndens fjättrar. rätt (88)Synden har förgiftat själfva lifskällan. Men Kristus säger: "Jag vill taga dina synder. Jag vill gifva dig frid. Jag har köpt dig med mitt blod, och du är min. Min nåd skall stålsätta din svaga vilja, och dina samvetskval öfver synden skall jag borttaga." När frestelser ansätta dig, när du intages af bekymmer och oro, när du är nedtryckt och missmodig och nära att förtvifla, se då på Jesus, och mörkret, som omgifver dig, skall skingras genom hans närvaros klara ljus. När synden kämpar att vinna herravälde i din själ och tynger ditt samvete, se då på Frälsaren. Hans nåd förmår att öfvervinna synden. Upplyft till honom ditt af tacksamhet fyllda hjärta, som bäfvar af ovisshet, och grip det hopp du ser framför dig. Kristus väntar att upptaga dig i sin familj. Hans kraft skall ersätta din svaghet. Han vill leda dig steg för steg. Lägg din hand i hans och låt honom ledsaga dig. rätt (90)Föreställ dig aldrig, att Kristus är långt borta, ty han är alltid nära, och hans kärlek omsluter dig. Sök honom såsom en, som önskar blifva funnen af dig. Han önskar icke endast, att du skall vidröra hans klädnad, utan att du skall vandra med honom i ständig gemenskap. rätt (90)"Gå och synda icke härefter." (90)Från stadens oro och larm, från den ifriga folkhopen och de lömska fariséerna återvände Jesns till lugnet i olivlundarna, där han kunde vara ensam med Gud. Men tidigt om morgonen återvände han till tämplet, och då folket samlade sig omkring honom, satte han sig ned och lärde dem. rätt (90)Snart blef han emellertid afbruten. En skara skriftlärda och fariseer nalkades honom, släpande med sig en skräckslagen kvinna, hvilken de med vrede och ifriga röster anklagade för öfverträdelse af budet: "Du skall icke göra hor." Knuffande henne fram till Jesus, sade de med hycklad aktning: "Mästare, denna kvinna har å bar gärning blifvit beträdd med hor. Och Moses har bjudit oss i lagen, att sådana skoja stenas. Hvad säger då du?" rätt (90)Bakom deras föregifna vördnad låg en väl uttänkt plan att söka anledning att kunna anklaga honom. Om Jesus frikände kvinnan, skulle de kunna anklaga honom för förakt för Moses' lag. Om han åter förklarade henne skyldig att dö, kunde de anklaga honom hos romarna, emedan han tillvällade sig en rättighet, som endast tillhörde dem. rätt (91)Jesus betraktade dessa människor - den skälfvande kvinnan i hennes skam och fariséerna med deras hårda anletsdrag och blottade på all mänsklig barmhärtighet. Hans obefläckadt rena ande ryggade tillbaka för denna syn. Utan att gifva något tecken, att han hört frågan, böjde han sig ned, och med ögonen fästade på marken började han skrifva i sanden. rätt (92)Otåliga öfver hans tystnad och skenbara likgiltighet, kom mo fariséerna honom närmare för att tvinga sig till hans uppmärksamhet. Men när deras blickar föllo på marken vid bans fötter, tystnade de. De sågo där sina egna hemliga brott upptecknade. rätt (92)Jesus reste sig upp, och fästande sina blickar på de skrymtaktiga männen, sade han: "Den af eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne." Och i det han böjde sig ned, fortsatte han att skrifva på jorden. Han hade icke åsidosatt Moses' lag och ej heller förgripit sig på Roms myndighet. Åklagarna hade lidit nederlag. Nu stodo de inför honom, som är renheten själf, beröfvade sin föregifna helighets klädnad, skyldiga och dömda. Darrande af fruktan, att deras lifs hemliga missgärningar skulle uppenbaras för folket, smögo de sig med böjda hufvuden och sänkta ögon bort, kvarlämnande sitt offer hos den förbarmande Frälsaren. Jesus reste sig nu upp, och i det han såg på kvinnan, sade han: "Hvaräro dina åklagare? Har ingen dömt dig? Men hon sade: Ingen, Herre! Då sade Jesus till henne: Icke heller dömer jag dig. Gå, och synda icke härefter." rätt (92)Kvinnan hade stått inför Jesus, lutande sig ned af fruktan. Hans ord: "Den af eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne," hade nått hennes öra som en död bokstaf. Hon vågade icke lyfta sina ögon upp till Frälsaren, utan väntade under tystnad sin dom. Med förvåning såg hon sina åklagare aflägsna sig stumma och förvirrade, och därpå fick hon lyssna till dessa hoppfulla ord: "Icke heller dömer jag dig. Gå, och synda icke härefter." Då smälte hennes hjärta, och hon kastade sig ned för Jesu fötter, framsnyftande sitt kärleksfnlla tack och under bittra tårar bekännande sina synder. rätt (92)Detta var för henne början till ett nytt lif, ett lif i renhet och frid, helgadt åt Gud. Då Jesus upprättade denna fallna själ, utförde han ett större underverk, än då han botade de svåraste kroppsliga sjukdomar; han botade den andliga sjukdom, som kan medföra evig död. rätt (93)Denna botfärdiga kvinna blef sedan en af Jesu mest trofasta efterföljare. Med själfuppoffrande kärlek och ödmjukhet visade hon sin tacksamhet för hans förlåtande nåd. Världen hade ingenting annat än förakt och hån för denna felande kvinna, men den ende syndfrie kände medlidande med henne i hennes svaghet och räckte henne en hjälpande hand. Medan de skrymtaktiga fariséerna bröto stafven öfver henne, bjöd Jesus henne: "Gå, och synda icke härefter." rätt (93)Jesus känner hvarje själs omständigheter. Ju större syndarens skuld är, dess mer behöfver han Frälsaren, h vars hjärta, som öfverflödar af gudomlig kärlek och sympati, känner sig fram för allt draget till den, som är mest hopplöst insnärjd i fiendens snaror. Med sitt eget blod har han undertecknat släktets frihetsbref. rätt (93)Jesus önskar icke, att människor, som blifvit köpta med ett sådant pris, skola blifva ett byte för fiendens frestelser. Han vill icke, att vi skola öfvervinnas och förgås. Han, som tyglade lejonen i gropen och som vandrade med sina trogna vittnen midt ibland de rasande eldslågorna, är lika redo att komma oss till hjälp i underkufvandet af vår onda natur. Han står nu inför nådens altare och frambär inför Gud deras böner, som önska hans hjälp. Han bortstöter ingen gråtande, ångerfull själ. Med glädje vill han tillgifva alla, som komma till honom bedjande om förlåtelse och upprättelse. Han säger icke till någon allt, som han kunde uppenbara, men han uppmanar hvarje fruktande själ att fatta mod. Hvar och en, som vill, kan tillägna sig Guds kraft och söka frid hos honom. rätt (94)De själar, som söka sin tillflykt hos Jesus, lyfter han upp öfver människors tadel och anklagelser. Hvarken människor eller onda änglar kunna fördöma dessa själar. Kristus delgifver dem sin egen gudomligt-mänskliga natur. De stå vid den store syndaförsonarens sida, i det ljus, som utstrålar från Guds tron. rätt (94)Jesu Kristi blod renar "från all synd". Hvem vill åklaga Guds utkorade? Gud är den, som rättfärdigar. Hvem är, som vill fördöma? Kristus är den, som har dött, ja än mer, har uppstått, som ock sitter på Guds högra sida, som ock manar godt för oss." rätt (94)"Tyrannens rof skall blifva räddat." (94)Då Jesus stod i Kapernaums synagoga och talade om sin mission att frigöra syndens slafvar, afbröts han af ett ångestskri. En besatt rusade fram bland folket, ropande: "Ack, hvad hafva vi att göra med dig; Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärfva oss? Jag vet, hvem du är, Guds helige." rätt (95)Jesus näpste den orene anden, sägande: "Tig, och gå ut från honom. Och den orene anden kastade honom midt ibland dem och gick från honom och gjorde honom ingen skada." rätt (95)Orsaken till denne mans hemsökelse låg också i hans forna lefverne. Han hade hängifvit sig åt syndiga nöjen och sökt att göra lifvet till en enda lustbarhet. Genom dryckenskap och lättsinne hade de ädla egenskaperna i bans natur fördärfvats och satan erhållit fullständigt herravälde öfver honom. Samvetet vaknade för sent. När den tid kom, då han velat uppoffra rikedom och nöje för att återvinna sitt förlorade människovärde, var han hjälplöst insnärjd i satans garn. rätt (95)Då han nu befann sig i Frälsarens närhet, vaknade en längtan efter frigörelse, men den onde anden satte sig emot Kristi makt. När mannen sökte vädja till Jesus för att få hjälp, lade den onde anden orden i hans mun, och han ropade af ångest och fruktan. Den besatte fattade till dels, att han här stod inför en, som kunde göra honom fri; men när han sökte komma inom räckhåll för denna mäktiga hand, fasthölls han af en annans vilja, och han tvingades att uttala en annans ord. rätt (96)Kampen mellan satans makt och den plågade mannens egen önskan att blifva frigjord var fruktansvärd. Det syntes, som om han skulle mista lifvet i kampen med denna fiende, som förstört hans människovärde. Men Frälsaren talade med myndighet och gjorde fången fri. Mannen, som varit besatt, stod framför det undrande folket fri och behärskad. rätt (96)Med glad röst prisade han Gud för sin befrielse. Det öga, som nyss glimmat af vansinnets eld, strålade nu af förstånd och utgjöt tacksamhetens tårar. Människorna voro stumma af förvåning, och så snart de återvnnnit förmågan att tala, ropade den ene till deu andre: "Hvad är detta? Hvilken ny lära är detta? Ty med makt bjuder han äfven de orena andarna, och de lyda honom. rätt (96)Äfven i dag befinna sig skaror af människor under onda andars makt på samma sätt som den besatte i Kapernaum. Alla, som med vett och vilja afvikit från Guds bud, ställa sig själva under satans, herravälde. Många människor hängifva sig åt det onda i den tanken att de efter behag kunna upphöra därmed, men de bedraga_ gång på gång, till dess de finna, att de behärskas af en starkare vilja än deras egen. De kunna icke frigöra sig från denna hemlighetsfulla makt. En eller annan hemlig synd eller passion kan göra dem till fångar, lika hjälplöst bundna som den besatte i Kapernaum. rätt (96)Likväl är dessa människors ställning icke hopplös. Gud behärskar visserligen icke vår vilja utan vårt medgifvande, men hvarje människa har frihet att välja, hvilken kraft hon önskar skall råda öfver henne. Ingen har sjunkit så djupt, ingen är så föraktlig, att han icke kan finna räddning i Kristus. Visserligen kunde den besatte, då han ville bedja, endast uttala satans ord, men hjärtats onttalade vädjan blef hörd. Den nödställda själens rop skall, om den också icke kan yttra sig i ord, ingalunda blifva opåaktadt. De, som besluta sig för att ingå förbund med Gud, öfverlämnas icke åt satans makt eller åt sin egen naturs svaghet. rätt (97) "Kan rofvet ryckas från en hjälte, och kan en oskyldig fånge räddas? Ja, så säger Herren: Från en hjälte skall hans fånge ryckas, och tyraunens rof skall blifva räddadt; och den, som tvistar med dig, med honom skall jag tvista, och dina barn, dem skall jag frälsa." rätt (97)Underbar skall förändringen blifva hos den människa, som genom tron öppnar hjärtats dörr för Frälsaren. rätt (97)"Se, jag gifver eder makt öfver . . . all fiendens kraft, och intet skall kunna skada eder." rätt (97)I likhet med de tolf apostlarna erhöllo äfven de sjuttio lärjungar, som Jesus sedermera utsände, öfvernaturlig makt såsom insegel på sin mission. När deras arbete var fullbordadt, återvände de med glädje, sägande: "Herre, äfven de onda andarna äro oss underdåniga i ditt namn." Jesus svarade: "J ag såg satan fana ifrån himmelen såsom en ljungeld." rätt (98)Från den tiden böra Kristi efterföljare betrakta satan som en besegrad fiende. Jesus skulle på korset vinna seger åt dem, och den segern önskade han, att de skulle tillägna sig som sin egen. "Se", sade han "jag gifver eder makt att trampa på ormar och skorpioner och öfver all fiendens kraft, och intet skall kunna skada eder." rätt (98)Den Helige Andes allsmäktiga kraft är den botfärdiga själens värn. Kristus tillåter icke att någon som i ånger och tro gjort anspråk på hans beskydd, råkar under fiendens makt. Det är väl sannt, att satan är ett mäktigt väsen, men, lofvad vare Gud, vi hafva en allsmäktig Frälsare, som utkastat den onde från himmelen. Satan finner behag däri, att vi tala om hans makt såsom stor. Hvarför sknlle vi icke tala om Jesus? Hvarför skulle vi icke upphöja hans makt och hans kärlek? rätt (98)Löftets rägnbåge, som omgifver den Högstes tron, utgör ett evigt vittnesbörd om, att "så älskade Gud världen, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås, utan hafva evigt lif". Den vittnar inför världsalltet, att Gud aldrig skall förgäta sina barn i striden mot ondskan. Den är för oss en försäkran om makt och skydd, så länge tronen själf består. rätt |