| I den store Läkarens fotspår kapitel 6. Från sida 99. Från sida 95 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(99) "Gå och berätta, hvilka stora ting Gud har gjort med dig." rätt (99)Set är morgon vid Galileiska hafvet. Jesus och hans lärjungar hafva efter en stormig natt på hafvet anländt till stranden, och ljuset från den uppgående solen berör haf och land med fridens välsignelse. Men när de stiga upp på stranden, hälsas de. af en syn, mera förfärande än det stormupprörda hafvet. Från något gömställe bland grifterna rusa tvänne vansinniga mot dem, som om de ville slita dem i stycken. Delar af kedjor, som de vid sin flykt ur fångenskapen sönderslitit, hänga på dem. Deras kroppar äro sårade och blodiga, och ögonen stirra under det långa och hoptofvade håret. Hvarje mänsklig likhet tyckes hafva blifvit utplånad. De påminna mera om vilda djur än om människor. rätt (99)Lärjungarna och deras följeslagare fly i förfäran men slutligen märka de, att Jesus icke är med dem, och de vända om för att se efter honom. Han står på samma plats, där de lämnat honom. Han, som stillade stormen han som kämpat mot satan och öfvervunnit honom, flyr icke för dessa onda andar. När männen, gnisslande med tänderna och med fradga omkring munnen, nalkas Jesus, lyfter han den hand, som bjudit vågorna att vara stilla, och männen kunna icke komma närmare. De stå framför honom rasande, men maktlösa. rätt (100)Med myndighet bjuder han de orena andarna att gå ut från dem. De olyckliga varelserna förstå, att en har kommit, som är mäktig att frälsa dem från deras plågoandar. Och de falla ned för Frälsarens fötter för att bedja om hans förbarmande, men när deras läppar öppnas, tala de onda andarna genom dem, och de ropa: "Hvad hafva vi att göra med dig, Jesus, Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?" rätt (101)De onda andarna tvingas att lämna sina offer, och en underbar förändring äger rum med de besatta. Ljus tränger in i deras sinnen, deras ögon stråla af intelligens, deras ansikten, som så länge varit sataniskt vanställda, blifva plötsligt milda, deras blod befläckade hän der äro stilla, och de upplyfta sina röster i pris till Gud. rätt (101)Sedan de onda andarna blifvit fördrifna ur sitt mänskliga hemvist, hafva de emellertid farit in i svinen och drifvit dem till undergång. Svinens vaktare skynda åstad att förkunna nyheterna, och hela befolkningen samlas och går ut mot Jesus. De besatta hafva utgjort en skräck för trakten. Nu äro de klädda och vid sina rätta sinnen och sitta vid Jesu fötter, lyssnande till hans ord och förhärligandehansnamn, som gjort dem helbrägda. Men de, som varit vittne till denna underbara händelse, fröjdas icke. Förlusten af svinen tyckes dem vara af större betydelse än befriandet af dessa satans fångar. Förskräckta samlas de omkring Jesus, besvärjande honom att gå bort ifrån dem. Han efterkommer deras önskan, stiger genast i båten och far öfver till andra stranden. rätt (101)De, från hvilka de onda andarna utdrifvits, hysa emelertid helt andra känslor, och de önska att ständigt få vara hos sin befriare. I hans närhet känna de sig säkra för de onda andar, som plågat dem och förstört deras mandom. Då Jesus står i begrepp att stiga ned i båten, hålla de sig tätt vid hans sida, kasta sig ned vid hans fötter och bedja att få kvarstanna i hans närhet, där de kunna lyssna till hans ord. Men Jesus bjuder dem att gå hem och omtala, hvilka stora ting Herren gjort med dem. rätt (102)Här är en mission för dem - att gå till ett hedniskt hem och förtälja om de välgärningar Jesus gjort med dem. Det är svårt för dem att skiljas från Frälsaren, och stora svårigheter skola möta dem i umgänget med deras hedniska landsmän. Därtill tyckes, att deras långa frånvaro från samhället borde hafva gjort dem olämpliga för detta arbete. Men så snart Jesus påvisar deras plikt, äro de villiga att lyda. rätt (102)De berättade icke endast för sina egna familjer ocli för sina grannar om Jesus, utan vandrade genom hela Dekapolis, förkunnande öfverallt hans kraft att frälsa och omtalande, hur han befriat dem från de onda andarna. rätt (102)Fastän inbyggarne i gadarenernas land icke velat mottaga Jesus, lämnade han dem dock icke åt deras själfvållade mörker. Då de båda honom att gå bort ifrån dem, hade de icke hört hans ord och vara okunniga om, hvad de förkastade. Därför sände han dem ljuset genom personer, som de icke skulle vägra att lyssna till. rätt (102)Genom att förstöra svinen ville satan vända bort folket från Frälsaren och förhindra evangeiii predikan på denna plats. Men just denna händelse upprörde landet på ett sätt, som ingenting annat skulle förmått, och fäste sålunda uppmärksamheten på Kristus. Fastän Frälsaren själf aflägsnade sig, kvarstannade de män, som han botat, för att vittna om hans kraft. Dessa, som hade varit redskap åt mörkrets furste, vara nu ljusets budbärare, Guds Sons sändebud. När Jesus sedermera återvände till Dekapolis, samlades folket omkring honom, och under tre dagar lyssnade tusentals människor från de omkringliggande orterna till frälsningens budskap. rätt (103)De två återställda männen voro de första missionärer, som Kristus sände att predika evangelium i trakterna omkring Dekapolis. Endast för en kort stund hade dessa män lyssnat till hans ord. Deras öra hade ännu aldrig hört någon predikan från hans läppar. De kunde icke undervisa folket på samma sätt, som lärjungarna vara i stånd att göra, därför att dessa dagligen lyssnat till Kristus. Men de kunde omtala, hvad de visste, hvad de själfva sett och hört och erfarit af Frälsarens kraft. Detsamma kan hvar och en göra, hvars hjärta blifvit rörd t af Guds nåd. Och det är detta vittnesbörd, som behagar Herren och som världen lider sådan brist på, att den förgås. rätt (103)Evangelium bör icke framställas som en liflös teori, utan som en lefvande kraft, som förmår omdana lifvet. Gud vill, att hans tjänare skola aflägga vittnesbörd om, att människan genom hans nåd kan vinna en kristlig karaktär och fröjda sig i löftet om hans stora kärlek. Han vill, att vi skola aflägga vittnesbörd äfven därom, att han icke kan känna sig nöjd, förrän alla, som vilja mottaga frälsning, hafva blifvit omvända och insatta i sina heliga rättigheter såsom hans söner och döttrar. rätt (103)Äfven dem, hvilkas vandel misshagat honom mest, mottager han gärna. Om de ångra sig, meddelar han dem sin Helige Ande och utsänder dem till de otrognas läger att förkunna hans barmhärtighet. Själar, som så förnedrats, att de blifvit satans redskap, blifva ännu genom Kristi makt omdanade till rättfärdighetens budbärare och utsändas att förtälja, hvilka stora ting Herren har gjort och hur han haft förbarmande med dem. rätt (103)"Dig gäller ständigt mitt lof." (104) "I ären mina vittnen, säger Herren, att jag är Gud." rätt (104)Det medel Gud utvalt till att uppenbara Kristus för världen är just vårt bekännande af hans trofasthet. Vi böra förkunna hans nåd, sådan den fordom blifvit kungjord genom heliga Guds män, men hvad som är mest verksamt, är likväl vittnesbördet om vår egen erfarenhet. Vi äro Guds vittnen, när vi i vår egen person uppenbara tillvaron af en gudomlig kraft. Hvarje människa har ett 1if, som skiljer sig från alla andras, och en erfarenhet, som väsentligen afviker från de öfrigas. Gud önskar, att vår tacksägelse skall uppstiga till honom, präglad af vår egen personlighet. Detta lofprisande af Guds nåd utöfvar, när det åtföljes af ett Kristus liknande lif, en oemotståndlig kraft för själars frälsning. rätt (104)Vi gagna oss själfva, när vi bevara alla Guds gåfvor i friskt minne. På så sätt stärkes tron till att förvänta och mottaga alltmera. Det ligger större uppmuntran för oss i den minsta välsignelse vi själfva mottaga från Gud än i alla redogörelser vi knnna läsa om andras tro och erfarenhet. Den, som mottager Guds nåd, skall blifva lik en vattnad trädgård. Hans tillfrisknande skall hastigt uppblomstra, ljus skall uppgå för honom i mörkret, och Herrens härlighet skall följa honom i spåren. rätt (104)Huru skall jag vedergälla Herren (105) "Jag vill sjunga till Herrens ära, så länge jag lefver; (105)Hvem kan uttala Herrens väldiga gärningar (105) "Tacken Herren, åkallen hans namn, (105) "Din nåd är bättre än lif; (105) "På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; (105) "Jag vill lofsjnnga dig till harpa, (105) "Du är min förtröstan alltifrån min ungdom... (105) "Jag vill göra ditt namn prisadt . . . (106)"I hafven fått för intet; gifven för intet." (106)Den samaritiska kvinnan, som samtalade med Jesus vid Jakobs brunn, hade icke förr funnit Frälsaren än hon förde andra till honom. Hon visade sig vara en verksammare missionär än hans egna lärjungar. Dessa ansågo Samarien vara ett allt annat än uppmuntrande missionsfält. Deras tankar voro upptagna af ett stort arbete, som skulle utföras en gång i framtiden, och de sågo icke, att rundt omkring dem var en skörd, som borde insamlas. Men kvinnan, som de föraktade, förde en hel stad ut att lyssna till Jesus. Hon bragte genast ljuset till sina landsmän. rätt (106)Denna kvinna är ett exempel på, hvad en verksam tro på Kristus kan uträtta. Hvarje sann lärjunge födes in i Guds rike såsom missionär. Så snart han lärt känna Frälsaren, önskar han föra andra till hans kännedom. Han kan icke i sitt eget hjärta innesluta den frälsande och helgande sanningen, ty den, som dricker af det lefvande vattnet, blir själf en lifvets springkälla. Mottagaren blir själf en gifvare. Kristi nåd i själen är lik en källa i öknen, som väller fram för att vederkvicka alla och som hos de försmäktande väcker begär efter lifvets vatten. Då vi utföra ett sådant arbete, erhålla vi större välsignelse, än om vi arbeta uteslutande för vår egen fördel. Då vi söka sprida det glada budskapet om frälsning, föras vi också själfva nänllare Frälsaren. rätt (107)Till dem, som mottaga Herrens nåd, säger han: rätt (107) "Jag skall göra dem och hvad som ligger omkring min kulle till välsignelse och låta rägnet falla på sin tid; rägnskurar af välsignelse skall det vara." rätt (107) "På den sista, den stora dagen i högtiden stod Jesus och ropade, sägande: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke! Den, som tror på mig, af hans lif skola, såsom skriften har sagt, flyta strömmar af lefvande vatten. rätt (107)Den, som mottager, skall dela med sig åt andra. Från alla väderstreck komma rop om hjälp. Gud uppfordrar oss att med glädje tjäna våra medmänniskor. Oförgängliga kronor skola vinnas, himmelriket skall förvärfvas, och världen, som går under i okunnighet, skall upplysas. rätt (107) "Sägen I icke: Ännu är det fyra månader, tills skördetiden kommer? Se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon och beskåden fälten, huru de redan hvitna till skörd. Och den, som skördar, han tager lön och samlar frukt till evigt lif." rätt (108)"Se, jag är med eder alla dagar." (108)Det verk lärjungarna utförde, skola äfven vi utföra. Hvarje kristen skall vara en missionär. Med sympati och medlidande böra vi betjäna de nödlidande och med osjälfviskt allvar upplysa den lidande mänskligheten. rätt (108)Alla kunna finna någonting att utföra; ingen behöfver känna det så, som om ingen plats funnes för honom, där han kunde arbeta för Kristus. Frälsaren gör sig till ett med hvarje människobarn. Han blef medlem af den jordiska familjen, för att vi skulle kunna blifva medlemmar af den himmelska. Han är människosonen och sålunda broder till hvarje Adams son och dotter. Hans efterföljare böra icke anse, att de intet hafva att skaffa med den fallna världen, ty de tillhöra mänsklighetens stora familj, och Gud betraktar dem som syndares såväl som helgons bröder. rätt (108)Millioner och åter millioner af mänskliga varelser, försänkta i okunnighet, sjukdom och nöd, hafva aldrig hört talas om Kristi kärlek till dem. Om vi skulle byta ställning med dem, hvad skulle då vi önska, att de gjorde för oss? Just det böra vi, så långt det ligger i vår makt, göra för dem. Kristi lefnadsregel, för hvilken en hvar af oss måste stå eller falla i domen, lyder: "Allt, hvad I viljen, att människorna skola göra eder, det gören lock den." rätt (109)Genom alla de företräden vi kunna hafva framför andra - vare sig uppfostran och bildning, karaktärens ädelhet eller kristlig utveckling och religiös erfarenhet stå vi i skuld hos de mindre gynnade, och så långt det ligger i vår makt, böra vi betjäna dem. Om vi äro starka, böra vi understödja de svaga. rätt (109)Himmelens änglar, som alltid se Faderns ansikte i himmelen, fröjda sig öfver att kunna tjäna hans små. Änglar äro alltid närvarande, där de mest behöfvas. De vistas i deras närhet, som hafva de hårdaste strider att utkämpa med det egna jaget och hvilkas omgifning är ogynnsam. Svaga och ängsliga själar med allehanda olyckliga karaktärsdrag, stå särskildt under änglarnas skydd. Hvad den själfviske skulle betrakta som förnedrande, nämligen' att tjäna de elända och till karaktären på alla sätt fördärfvade, det utföres af rena, syndfria väsenden i de himmelska gårdarna. rätt (109)Jesus ville icke kvarstanna i himmelen, medan vi gingo förlorade. Han lämnade de himmelska boningarna för att lefva ett lif i förnedring och dö en föraktlig död. Han, som ägde himmelens omätliga rikedomar, blef fattig, på det att vi måtte blifva rika genom hans fattigdom. Och vi böra följa samma stig, som han vandrade. rätt (109)Enhvar, som blir ett Guds barn, bör af denna anledning betrakta sig som en länk i den kedja, som blifvit nedsänkt till världens frälsning, och anse sig förenad med Kristus i hans nådeplan, redo att med honom gå ut för att uppsöka och frälsa det förlorade. rätt (109)Många mena, att det sknne vara en stor förmån att få besöka de platser på jorden, där Kristus lefde, att vandra, där han vandrade, att betrakta det haf, invid hvilket han så gärna lärde, och de kullar och dalar, på hvilka hans ögon så ofta hvilade. Men vi behöfva icke gå till Nasaret, Kapernaum eller Betanien för att vandra i Jesu fotspår. Vi skola återfinna hans fotsteg vid sidan af sjuksängen, i fattigdomens kojor, inom de stora städernas trånga gränder och på hvarje plats, där det mänskliga hjärtat är i behof af tröst. Vi böra mätta de hungrande, kläda de nakna och hugsvala de bedröfvade och lidande. Vi böra komma de förtviflade till hjälp och ingifva de hopplösa hopp. rätt (110)Kristi kärlek, uppenbarad i oegenuyttigt arbete, kan göra mera för att omvända syndaren, än svärdet eller domstolen förmår. Dessa äro visserligen nödvändiga för att ingifva lagbrytaren skräck, men en kärleksfull missionsarbetare kan göra mera än detta. Ofta händer, att det hjärta, som förhärdats under straffet, smälter under Kristi kärlek. rätt (110)Frälsaren har utgifvit sitt dyrbara lif för att upprätta en församling, som är i stånd att tjäna de lidande, de bedröfvade och de frestade. Den lilla hopen af troende må vara fattig, okunnig och oansedd, och likväl kunna genom Kristi nåd dessa troende i hemmet och i samhället, ja, i fjärran land utföra ett arbete, hvars resultat skola blifva lika vidtgående som evigheten. rätt (110)Följande ord gälla lika mycket Kristi efterföljare i dag, som de gällde de första apostlarna: "Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till läljungar." "Gån ut i hela: världen och prediken evangelium för hela skapelsen." rätt (110)Och äfven oss gäller löftet om hans närvaro: "Se, jag är med eder alla dagar intm världens ände." rätt (110)I vår tid samlas inga nyfikna hopar till öde trakter för att se och höra Kristus. Hans röst höres icke på de myllrande gatorna. Intet rop höres från vägkanten, att Jesus af Nasaret går förbi. rätt (110)Likväl är hans ord sannt ännu i dag. Kristus vandrar osynlig på våra gator. Med budskap om nåd kommer han till våra hem. Han väntar att få samarbeta med alla, som söka tjäna i hans namn. Han är midt ibland oss för att hela och välsigna, om vi vilja mottaga honom. rätt (110) "Så säger Herren: På välbehaglig tid har jag bönhört dig, och på frälsningens dag har jag hulpit dig; och jag skall bevara dig och göra dig till förbundsmedlare för folket, att du må upprätta landet och utskifta arfslotterna, som ligga öde, och säga till de fångna: dragen ut! tm dem, som äro i mörker: kommen fram!" rätt (110) "Huru ljufliga äro på bärgen budbärarens fötter, (110) "Utbristen alle i jubel, I öde platser... |