Samverkan mellan Gud och människan.

(116) "Jag har gifvit eder ett föredöme, på det att ock I skolen göra, såsom jag har gjort." rätt

(116)I helbrägda görandets tjänst skall läkaren vara en Kristi medarbetare. Kristus helbrägdagjorde både själen och kroppen. Det evangelium han förkunnade var ett budskap om såväl andligt lif som fysisk återställelse. Befrielse från synd och botande af sjukdom vora förbundna med hvarandra. Samma arbete har blifvit anförtrodt åt den kristne läkaren. Han skall förena sig med Kristus i lindrandet af sina medmänniskors både fysiska och andliga nöd. För de sjuka skall han vara en barmhärtighetens budbärare, som bringar läkedom såväl till den sjuka kroppen som till den syndbelastade själen. rätt

(116)Kristus är läkarekallets sanna öfverhufvud. Som den store öfverläkaren står han vid sidan af hvarje gudfruktig man eller kvinna, som ägnar sig åt lindrandet af mänsklighetens lidande. Medan läkaren använder naturliga läkemedel mot kroppslig sjukdom, bör han visa sin patient till honom, som kan afhjälpa både själens och krappens sjukdomar. Läkaren kan endast understödja det arbete Kristus utför. Han söker bistå naturen i dess helande arbete, medan Kristus själf är helbrägdagöraren bevara lifvet; Kristus meddelar lif. rätt

(116)helbrägdagörelsens källa.
I sina underverk uppenbarade Frälsaren den kraft, som ständigt är i verksamhet för att uppehålla och läka människan. Genom naturens egna medel verkar Gud dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut för att hålla oss vid lif, uppbygga och återställa oss. När någon del af kroppen lider skada, börjar genast en helande process; naturens hjälpmedel sättas i verksamhet för att återställa hälsan. Men den kraft, som verkar genom dessa medel, är Guds kraft. All lifgifvande kraft är från honom. När någon tillfrisknar från en sjukdom, är det Gud, som återställer honom. Sjukdom, lidande och nöd komma från en fiendtlig makt. Satan är förstöraren; Gud är återställaren. rätt

(116)De ord, som talades till Israel, gälla äfven i dag för dem, som återvinna själens eller kroppens hälsa: "Jag, Herren, är din läkare." rätt

(116)Guds kärleksfulla afsikt med hvarje mänsklig varelse uttryckes i dessa orden: "Min älskade, jag önskar, att dig må i allt gå väl, och att du må hafva hälsa, såsom det går din själ väl. rätt

(116)Det är han, som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister; han, som förlossar ditt lif från grafven och kröner dig med nåd och barmhärtighet. rätt

(116)Synden såsom sjukbomsorsak.
När Jesus botade sjukdom, varnade han många botade sålunda: "Synda icke härefter, att dig icke må vederfaras något värre." Med dessa ord lät han dem förstå, att de själfva ådragit sig sjukdomen genom att öfverträda Guds lagar och att hälsan kunde bibehållas endast genom lydnad. rätt

(117)Så bör ock läkaren undervisa sina patienter om, att de måste samverka med Gud i arbetet att återställa hälsan. Läkaren har ständigt nya tillfällen att öfvertyga sig därom, att sjukdom är en följd af synd. Han vet, att naturlagarna äro lika mycket gudomliga som de tio buden och att hälsan kan återvinnas eller bevaras endast genom lydnad mot dessa lagar. Han finner, att många, som lida under följderna af skadliga vanor, kunde återfå hälsan, om de blott ville göra, hvad de borde, för sitt eget tillfrisknande. Dessa behöfva undervisas om. att hvarje handling, som förstör den fysiska eller andliga energien, är synd och att hälsa endast kan återvinnas genom lydnad för de lagar Gud gifvit för mänsklighetens bästa. rätt

(118)Om en läkare ser en person lida af en sjukdom, som orsakats genom olämplig mat och dryck eller andra dåliga vanor, och likväl underlåter att säga honom detta, så begår han en orätt mot sin medmänniska. Drinkare, andligt försvagade personer och sådana, som hängifvit sig åt utsväfningar, äro alla en uppmaning till läkaren om att klart och tydligt omtala, att sjukdomen är en följd af synd. Den, som förstår lifvets grundprinciper, måste allvarligt sträfva efter att motverka sjukdomsorsakerna. Läkaren, som ser den ständiga striden mot smärtan och som oupphörligt arbetar på att afhjälpa lidandet, hur skulle han kunna tiga? Handlar han kärleksfullt och barmhärtigt, om han icke undervisar om sträng återhållsamhet såsom ett botemedel mot sjukdom? rätt

(118)Lifvets gudomliga lag.
Gör det tydligt och klart, att den väg Guds bud anvisa är lifvets väg. Gud har gifvit naturlagarna, men hans lagar äro icke godtyckliga. Hvarje ,du skall icke" vare sig det gäller fysisk eller moralisk lag, innesluter ett löfte. Om vi lyda budet, skall välsignelse följa oss i spåren. Gud tvingar oss aldrig att göra rätt, men han söker frälsa oss från det onda och leda oss till det goda. rätt

(118)Lägg märke till de lagar Gud gaf israeliterna. Han gaf dem bestämd undervisning om hur de skulle lefva. Han gaf dem lagar angående både fysisk och andlig välfärd, och på det villkor, att de voro honom lydiga, försäkrade han dem: "Herren skall afvända alla sjukdomar från dig." rätt

(118)Läggen på edert hjärta alla de ord, hvilka jag i dag gör till vittnen emot eder." "Ty de äro lif för dem, som följa dem, och ett läkemedel för hela deras, kropp." rätt

(118)Gud önskar, att vi skola nå den grad af fullkomlighet, som det blifvit oss möjligt att uppnå genom Kristus. Han uppmanar oss att göra ett förståndigt val, att förena oss med de himmelska krafterna och att välja sådana grundsatser, ,som hos oss skola återställa den gudomliga afbilden. Såväl i sitt skrifna ord som i naturens stora bok har ha'} uppenbarat lifvets grundsatser. Och det tillhör oss att vinna kunskap om dessa grundsatser och att genom lydnad samverka med Gud för att återvinna såväl kroppens som själens hälsa. rätt

(119)Hälsans evangelium.
Människor behöfva lära, att de endast genom att mottaga Kristi nåd kunna blifva delaktiga af lydnadens välsignelser i deras fullhet. Det år hans nåd, som gifver människan kraft att lyda Guds lagar, och det är den, som sätter henne i stånd att bryta de onda vanornas fjättrar. Detta är den enda kraft, som kan upprätta människan och kvarhålla henne på den goda vägen. rätt

(119)När evangelium mottages i sin renhet och kraft, är det ett botemedel för de sjukdomar, som härflyta från synden. Rättfärdighetens sol går upp "med läkedom under sina vingap,1 All världens makt och rikedom kunna icke läka ett bristet hjärta, gifva frid åt sinnet, bannlysa sorg eller fördrifva sjukdom. Rykte och begåfning - allt år maktlöst, då det gäller att glädja det sorgsna hjärtat eller att återställa ett förspildt människolif. Guds lif i själen är människans enda hopp. rätt

(119)Den kärlek, hvarmed Kristus fyller hela vårt väsen, är en lifgifvande kraft, som meddelar hälsa åt hvarje lifsorgan, såsom hjärnan, hjärtat och närverna. Den sätter människans högsta energi i verksamhet; den befriar själen från den skuld och synd, den ångest och de bekymmer, som tära på lifskrafterna. Den medför sinnesfrid och lugn. Den bringar själen en glädje, som intet jordiskt kan tillintetgöra - glädjen i den Helige Ande, en hälsobringande, lifgifvande glädje. rätt

(120)Vår Frälsares ord: "Kommen till mig... och jag skall vederkvicka eden," anvisa oss hjälpmedlet mot alla kroppsliga och andliga sjukdomar. Fastän människorna genom sitt eget förvända handlingssätt ådragit sig lidande, förbarmar han sig dock öfver dem. Hos honom kunna de finna hjälp, och han vill göra stora ting för alla, som förtrösta på honom. rätt

(120)Ehuru synden årtusenden igenom fått alltmera makt med människosläktet och ehuru satan genom falskhet och list förvrängt Guds ord och kastat en "mörk skugga där öfver, hvarigenom han lockat människorna att tvifla på Guds godhet, så har dock Frälsarens barmhärtighet och kärlek icke upphört att i rika strömmar flöda ned öfver jorden. Och om människorna ville erkänna Guds gåfvor och öppna sin själ för det himmelska inflytandet så skulle en flod af helande kraft strömma ned öfver dem. rätt

(120)Vikten af grunblig förberedelse.
Den läkare, som önskar blifva en duglig Kristi medarbetare, måste bemöda sig att blifva skicklig i hvarje gren af sin verksamhet. Han måste studera flitigt för att blifva skicklig för sitt ansvarsfulla kall, och han måste oupphörligt söka nå en allt högre utveckling genom att eftersträfva alltmera kunskap och skicklighet. Hvarje läkare borde besinna, att han genom ett underhaltigt, otillfredsställande arbete icke allenast gör den sjuke skada, utan också begår en orätt mot sina ämbetsbröder. Den läkare, som är tillfredsställd med ett lägre mått af skicklighet och kunskaper, icke endast nedsätter läkarekåren i dess helhet utan han vanärar äfven Kristus, som är den store öfverläkaren. rätt

(120)De, som finna, att de icke äro lämpliga för läkarekallet, böra välja en annan sysselsättning. Personer, som äro verkligen lämpliga att sköta de sjuka, men hvilkas uppfostran eller läkarevetenskapliga förutsättningar äro bristfälliga, böra hellre ägna sig åt sjukvårdarens mindre anspråksfulla arbete. Genom träget arbete under dugliga läkares ledning kunna de så småningom inhämta kunskaper, och genom att taga vara på hvarje tillfälle att förvärfva sådana kunna de måhända i sinom tid blifva fullt dugliga för en läkares verksamhet. Må de unga läkarna såsom medarbetare åt den store öfverläkaren ,icke fåfängt mottaga Guds nåd, och icke gifva ,i något någon anstöt, på det att ämbetet icke må blifva klandrad!", utan må de bevisa sig "i allting såsom Guds tjänare"' rätt

(121)Guds afsikt med oss är, att vi alltid skola gå framåt. En sann människoläkare måste ständigt öka sin skicklighet. Begåfvade, gudfruktiga läkare, som äga framstående yrkesskicklighet, böra uppsökas och uppmuntras att deltaga i Guds verk på sådana platser, där de kunna uppfostra och utbilda personer till läkaremissionärer. rätt

(121)Läkaren bör i sin själ samla ljuset af Guds ord och ständigt tillväxa i Guds nåd. Religionen bör för honom icke endast vara ett inflytande vid sidan af många andra, utan den bör vara ett inflytande, som öfverväger allt annat. Han bör handla af höga, heliga bevekelsegrunder - bevekelsegrunder, som äro höga, emedan de härröra från honom, som gaf sitt lif för att skänka människan kraft att öfvervinna det onda. rätt

(121)Om läkaren troget och skickligt bemödar sig om att blifva duglig i sitt arbete, om han helgar sig själf till Kristi tjänst och tager sig tid att rannsaka sitt eget hjärta, skall han förstå vikten af sitt heliga kall. Han kan då uppnå en sådan utveckling och utbildning, att alla, som komma inom området af hans inflytande, kunna inse företrädet af den uppfostran och visdom, som vinnes genom förening med Gud. rätt

(121)En gudomlig medhjälpare i sjukrummet.
Aldrig är en nära gemenskap med Kristus mera nödvändig än i läkarens verksamhet. Hvarje läkare, som vill rätt fullgöra sina. plikter, måste dagligen och stundligen lefva ett kristligt lif. Patientens lif är i läkarens hand. En vårdslös diagnos, en felaktig föreskrift i ett kritiskt fall eller en, om än aldrig så liten, osäker rörelse med handen under en operation, kan kosta den sjuke Hfvet. Hvilken allvarlig tanke! Huru viktigt, att läkaren alltid står under den gudomlige läkarens ledning! rätt

(122)Frälsaren är villig att hjälpa alla, som bedja honom om visdom och klara tankar. Och hvem behöfver visdom och klara tankar i högre grad än läkaren, på hvilken så mycket beror? Må han därför, i det han söker förlänga den sjukes lif, i tron blicka upp till Kristus och bedja honom leda hvarje hans rörelse och handling. Frälsaren skaI1 vid behandlingen af svårare fan gifva honom det förstånd och den skicklighet, som är af nöden. rätt

(122)De sjukas vårdare erhåI1a många lägliga tillfällen att framhålla Gud. Låt de sjuka förstå, att läkaren i allt, som angår deras tillfrisknande, söker leda dem till att samverka med Gud i kampen mot deras sjukdom. Led dem till insikt om, att de vid hvarje steg, som de taga i öfverensstämmelse med Guds lagar, kunna vänta bistånd af Gud. rätt

(122)De sjuka och lidande skola hafva mycket större förtroende till den läkare, om hvilken de veta, att han älskar och fruktar Gud. De känna sig trygga i en sådan läkares närvaro och vid den behandling han föreskrifver. rätt

(122)Den gudfruktige läkaren, som känner Herren Jesus, har ock förmånen att genom bön få inbjuda honom till sjukrummet. Skall läkaren utföra en kritisk operation, bör han först söka bistånd hos den store öfverläkaren. Han bör örvissa den sjuke om, att Gud kan föra honom lyckligt igenom operationen och att han i nödens alla tider är en säker tillflykt för dem, som förtrösta på honom. För den läkare, som underlåter detta, skall det ena fallet efter det andra misslyckas, hvilket eljes kunde hafva haft en lycklig utgång. Om läkaren kunde tala sådana ord som ingåfve tro på den deltagande Frälsaren, som känner hvarje ångestsuck och om han i bön kunde framlägga den lidande själens behof, skulle krisen oftare få en lycklig utgång. rätt

(123)Endast han, som känner hjärtat, kan veta, med hvilken bäfvan och förskräckelse många patienter samtycka till att underkasta sig en operation under läkarens hand. De förstå den fara, hvari de sväfva. Äfven om de hysa tillit till läkarens skicklighet, veta de dock, att han icke är ofelbar. Men när de se honom böja knä i bön till Gud om hjälp, stärkes deras förtroende. Tacksamhet och förtröstan öppna hjärtat för Guds helande kraft, hela organismen styrkes och lifskraften segrar. rätt

(123)Äfven för läkaren medför Frälsarens närvaro en känsla af trygghet. Ofta känner han fruktan vid tanken på arbetets ansvar och möjligheter. Hans hand vill så lätt darra af osäkerhet och fruktan, men förvissningen om, att den gudomlige rådgifvaren står vid hans sida för att leda och hjälpa, ingjuter mod och sinneslugn. När Kristus rör vid läkarens hand, så bringar det säkerhet, lugn, förtroende och kraft. rätt

(123)När krisen lyckligt gått öfver och framgången är säker, bör läkaren tillbringa några få minuter hos patienten i bön. Han bör uttrycka sin tacksamhet för det lif, som blifvit honom sparadt; och när patienten uttalar sin tacksamhet gent emot läkaren, så bör denne med sina tacksägelser hänvisa honom till Gud: Säg patienten, att hans lif blifvit sparadt, emedan han var under den himmelske läkarens skydd. rätt

(123)Den läkare som handlar på detta sätt, leder sina patienter till honom som bestämmer öfver lif och död, han, som till det yttersta kan frälsa alla dem, som komma till honom. rätt

(123)Det andliga arbetet.
Arbetet i läkare missionen borde vara åtföljdt af en djup omsorg för själars frälsning. Ät läkaren icke mindre än åt evangelii förkunnaren har blifvit anförtrodt det största uppdrag som någonsin anförtrotts åt människor. Vare sig han inser det eller icke, har hvarje läkare fått sig anförtrodt äfven själens botande. rätt

(124)Det händer alltför ofta, att läkaren i sin beröring med sjukdom och död förlorar ur sikte det tillkommande lifvets allvarliga verklighet. Under sina ifriga bemödanden att rädda kroppen glömmer han själens fara, och hans patient kan gå miste om det eviga lifvet. Denna själ måste läkaren åter möta inför Kristi domstol. rätt

(124)Ofta förlora vi de dyrbaraste tillfällen genom att försumma tala ett ord i rätt tid. Om det gyllene tillfället icke gripes i flykten, är det förloradt. Vid sjuksängen bör man aldrig tala om läromeningar eller stridiga åsikter. Visa den lidande till honom, som är villig att frälsa alla, som nalkas honom i tro. Sök att allvarligt och ömt hjälpa den själ, som sväfvar mellan lif och död. rätt

(124)Den läkare, som vet, att Kristus är hans personliga Frälsare, emedan han själf blifvit ledd till denna fasta borg, kan förstå, hur han skall behandla den fruktade, skuld belastade, syndsjuka själ, som söker hans hjälp. Han kan besvara frågan: "Hvad skall jag göra för att blifva frälst?" Han kan framhålla berättelsen om Återlösarens kärlek. Han kan af erfarenhet tala om, hvilken kraft det ligger i omvändelse och tro. I enkla, allvarliga ord kan han i bön till Gud frambära själens behof och äfven uppmuntra den sjuke att utbedja sig och taga emot den förbarmande Frälsarens nåd. Då han sålunda verkar vid sjuklägret och söker att tala ord, som kunna bringa den sjuke hjälp och tröst, verkar Herren med och genom honom. Och när den sjukes tankar fästas på Frälsaren, fylles hans hjärta af Kristi frid, och den andliga hälsa han erhåller blir i Guds hand ett medel för återställandet äfven af kroppens hälsa. rätt

(124)Vid sina besök hos den sjuke kan läkaren ofta finna tillfälle att samtala med hans vänner. Medan dessa ängsliga och vanmäktiga vaka vid den sjukes läger, äro deras hjärtan uppmjukade. Inför läkaren omtala de ofta den sorg, som de dölja för andra, och då är tillfälle att visa dessa bedröfvade till Jesus, som inbjudit alla sorgsna och betungade att komma till honom. Ofta kan läkaren få tillfälle att bedja för och med dem och framlägga deras nöd för honom, som hjälper i all olycka och lindrar all sorg. rätt

(125)Guds löften.
Läkaren har dyrbara tillfällen att hänvisa patienterna till Guds ords löften. Han bör ur förrådshuset fram bara nytt och gammalt och öfverallt tala sådana tröstande och undervisande ord, som man längtar efter. Han bor göra sitt sinne till ett förrådshus för lefvande tankar. Han behöfver flitigt rannsaka Guds ord för att noga lära känna Guds löften och för att kunna upprepa de tröstande ord, som Kristus talade under sin jordiska vandring, när han undervisade människorna och botade de sjuka. Han bör tala om, hur Kristus botade de sjuka och om hans mildhet och kärlek. Aldrig bör han försumma att fästa sina patienters tankar på Kristus, den store läkaren. rätt

(126)Samma kraft, som Kristus utöfvade, medan han i synlig motto vandrade bland människorna, finnes i hans ord. Det var genom sitt ord Jesus botade sjukdom och utdref onda andar; genom sitt ord stillade han stormen och uppväckte de döda, och folket gaf det vittnesbördet, att hans ord var kraftigt. Han talade Guds ord såsom han talat till alla gamla testamentets profeter och lärare. Hela bibeln är en uppenbarelse af Kristus. rätt

(126)Skriften bör mottagas såsom Guds ord till oss icke endast skrifvet, utan taladt. När de elända kommo till Kristus, såg han icke endast dem, som vid detta tillfälle båda om hjälp, utan han såg alla de varelser, som årtusenden igenom skulle komma till honom med samma nöd och samma tro. När han sade till den lame: "Var vid godt mod, min son; dina synder förlåtas"; när han sade till kvinnan från Kapernaum: "Var vid godt mod, min dotter, dm tro har hulpit dig. Gå i frid " så talade han äfven till de lidande och af synden nedtryckta själar, som i framtiden skulle söka hans hjälp. rätt

(126)På samma sätt förhåller det sig ock med alla Guds ords löften. I dem talar han personligen till hvar och en af oss, och han talar lika direkt, som om vi kunde höra hans röst. Det är i dessa löften, som Kristus meddelar oss sin nåd och kraft. De äro blad af lifvets träd, som tjäna "till folkens läkedom". När vi mottaga och tillåtna oss dem stärka de karaktären och uppehålla lifvet. Ingenting annat kan hafva en så helande kraft med sig, intet annat kan meddela det mod och den tro, som ger lifskraft åt hela varelsen. rätt

(126)Till den, som står fruktande på grafvens brädd och till den själ, som är nedtyngd af lidandets och syndens börda, bör läkaren, så ofta han har tillfälle, upprepa Frälsarens ord, och alla ord i den heliga skrift äro hans: rätt

(127) "Frukta icke, ty jag har förlossat dig, kallat dig vid namn! Du är min. Om du ginge igenom vatten, är jag med dig, och igenom strömmar, skulle de ej dränka dig. Om du ginge igenom eld, skulle du icke svedjas och lågan icke bränna dig. Ty jag är Herren, din Gud, den Helige i Israel, din frälsare. . . . Emedan du är dyrbar i mina ögon och högt värderad, och emedan jag har älskat dig." "Jag, jag vill utplåna dina öfverträdelser för min egen skull och vill icke komma ihåg dina synder." "Frukta icke, ty jag är med dig." rätt

(127) "Såsom en fader förbarmar sig öfver barnen, så förbannar sig Herren öfver dem, som frukta honom. Ty han vet, hvad för ett verk vi äro, han tänker därpå, att vi äro stoft." rätt

(127) "Allenast känn din missgärning, att du har syndat emot Herren, din Gud.> "Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet." rätt

(128) "Jag vill utplåna dina öfverträdelser såsom en sky och dina synder såsom ett moln. Vänd tillbaka till mig, ty jag vill förlossa dig!" rätt

(128) "Kommen så, och låtom oss gå till rätta med hvarandra! säger Herren. Om edra synder än vore blodröda, så skola de dock varda hvita såsom snö, och om än de vore röda såsom purpur, skola de varda såsom ull. Om I ären villige och hören, skolen I njuta af landets goda." rätt

(128) "Med gammal kärlek älskar jag dig; därför vill jag ock framgent bevisa dig nåd." Jag öfvergaf dig för en liten tid, men med stort förbarmande vill jag taga dig åter." rätt

(128) "Edert hjärta vare icke oroligt." "Frid efterlämnar jag åt eder, min frid gifver jag eder; icke gifver jag eder, såsom världen gifver. Edert hjärta vare icke oroligt, ej heller försagdt." rätt

(128) "De skola, hvar och en, vara såsom ett skjul för storm och ett skygd för störtskur, såsom vattenbäckar på torr mark, såsom skuggan af en väldig klippa på en försmäktande jord." rätt

(128) "De arma och de fattiga, som söka vatten, men ej finna något, och hvilkas tunga försmäktar af törst, dem vill jag, Herren, höra, dem vill jag, Israels Gud, icke öfvergifva." rätt

(128) "Så säger Herren, som har gjort och danat dig. . . Jag vill utgjuta vatten på det törstande och strömmar på det torra, jag vill utgjuta min ande öfver din säd och min välsignelse öfver dina telningar." rätt

(128) "Vänden eder till mig, så varden I saliga, alla jordens ändar!"' rätt

(128) "Han tog på sig våra skröpligheter, och våra sjukdomar bar han." "Han blef sargad för våra öfverträdelser och slagen för våra missgärningar; näpsten lades uppå honom, att vi skulle halva frid, och genom hans sår blefvo vi helade." rätt

nästa kapitel