Läkaren såsom uppfostrare.

(129)De visas lappar strö at kunskap. rätt

(129)Den samvetsgranne läkaren är en uppfostrare. Han känner sitt ansvar icke endast gent emot de sjuka, som befinna sig under hans omedelbara vård, utan också gent emot det samhälle i hvilket han lefver. Han står som en vårdare af både kroppslig och moralisk hälsa. Han söker icke endast att sprida upplysning om den riktiga behandlingen af sjuka, utan älven att uppmuntra till rätta lefnadsvanor och att sprida kännedom om rätta grundsatser. rätt

(129)Behofvet af upplysning om hälsans lagar.
Upplysning om de grundsatser, som underligga hälsan, ha aldrig varit mera af nöden än i vår tid. Trots de underbara frahlsteg, som på så många områden blifvit gjorda med hänsyn till lifvets bekvämlighet och likaså med hänsyn till hygieniska frågor och de sjukas behandling, visar sig dock på ett slående sätt ett aftagande af de fysiska krafterna och uthålligheten, ett förhållande, som gör anspråk på all deras uppmärksamhet, som behjärta sina medmänniskors väl. rätt

(129)Vår konstlade civilisation skapar onda vanor, som fördärfva sunda grundsatser. Seder och bruk äro i strid med naturen. Det lefnadssätt de så att säga påtvinga människorna och den omåttlighet de alstra nedsätta både de fysiska och de andliga krafterna och pålägga människosläktet en börda, som det icke förmår bära. Omåttlighet och brott, sjukdom och elände finnas öfverallt. rätt

(129)Många öfverträda hälsans lagar på grund af okunnighet och behöfva därför upplysas; men de flesta handla tvärtemot bättre vetande, och hos dem måste inpräntas nödvändigheten af att lefva i öfverensstämmelse med sitt vetande. Läkaren har många tillfällen både att meddela kunskap om hälsoprinciper och att visa nödvändigheten af att efterlefva dem. Genom lämplig upplysning kan han i mycket bidraga till att afhjälpa ett eller annat ondt, som nu vållar oberäknelig skada. rätt

(130)Bruket af medicin.
En af de orsaker, som lägga grunden till en massa sjukdomar eller ännu allvarligare ondt, är det fria bruket af giftig medicin. Många, som angripas af sjukdom, vilja ej ens göra sig besvär med att taga reda på orsaken till densamma. Deras hufvudsakliga omsorg är att skydda sig för smärta och obehag, och följaktligen taga de sin tillflykt till medicin, om hvars verkliga egenskaper de ha mycket ringa begrepp, eller ock vända de sig till eu läkare för att få något medel, som kan motverka följderna af deras försyndelser. Men någon tanke på att förändra sina lefnadsvanor hafva de sällan. Och märka de så icke någon ögonblicklig lindring, försöka de en annan medicin och så åter en tredje. På detta sätt fortfar det onda. rätt

(130)Människor behöfva upplysas om, att medicin ingalunda botar sjukdom. Det är sann t, att den stundom medför tillfällig lindring och att den sjuke tycks tillfriskna efter dess användning, och detta emedan naturen har tillräcklig lifskraft att fördrifva giftet och att motverka sjukdomsorsakerna. Hälsan återvinnes i trots af medicinen. Men i flesta fall endast förändrar medicinen sjukdomens be skaffenhet och plats. Ofta tyckas giftets verkningar blifvit öfvervunna för en tid, men följderna kvarstå i organismen och medföra längre fram än större skada. rätt

(131)Genom bruket af giftiga medikamenter bringa många öfver sig själfva lifslånga sjukdomar, och många lif gå förlorade, som skulle kunnat räddas genom naturliga läkemetoder. De gifter, som finnas i många s. k. botemedel, skapa vanor och begär, som medföra både själens och kroppens undergång. Många af de populära kvacksalvarmedel, som kallas patentmedicin, och äfven åtskilligt af den medicin, som ordineras af läkare, bidrager till grundläggandet af dryckenskap, opielast och morfin begär, dessa samhällets fruktansvärda förbannelser. rätt

(131)Naturens återställande kraft.
Det enda hopp om ett bättre sakernas tillstånd ligger däri, att människorna uppfostras i rätta grundsatser. Läkaren bör undervisa dem om, att den helande kraften ingalunda finnes i medikamenter, utan i naturen. Sjukdom är en sträfvan hos naturen att befria systemet från följderna af hälsolagarnas öfverträdelse. Vid sjukdomsfall borde man alltid förvissa sig om orsaken. Ohälsosamma förhållanden böra förändras och felaktiga vanor öfvergifvas. Däruti bör man bistå naturen i dess bemödanden att aflägsna orena ämnen och återställa organismen i dess rätta tillstånd. rätt

(131)Naturliga läkemedel.
Frisk luft, solljus, måttlighet, hvila, gymnastik, passande föda, bruket af vatten samt förtröstan på Guds kraft - dessa äro de verkliga läkemedlen. Hvarje människa bör äga kännedom om naturens läkande krafter och huru de böra användas. Det är nödvändigt både att förstå grunderna för behandliugen af den sjuke och att hafva den praktiska färdighet, hvarigenom man sättes i stånd att rätt använda denna kunskap. rätt

(132)Bruket af naturliga läkemedel fordrar en sorgfällighet och en ansträngning, som är afskräckande för många. Naturens helande och uppbyggande process försiggår gradvis och i de otåligas tycke alltför långsamt. Det fordras uppoffring för att kunna uppgifva en skadlig vana. Men så småningom skall man finna, att när man icke lägger hinder i vägen för naturen, gör den sitt arbete både visligt och väl. De, som framhärda i lydnad för naturens lagar, skola skörda sin lön i form af kroppslig och andlig hälsa. rätt

(132)Själsans bevarande.
I allmänhet skänker man hälsan alltför liten uppmärksamhet. Det är mycket bättre att kunna förebygga sjukdom än att veta, hur den skall behandlas, sedan man ådragit sig den. rätt

(132)Det är hvarje människas plikt såväl för sin egen som för mänsklighetens skull att göra sig underrättad om hälsans lagar och att samvetsgrannt lyda dem. Alla behöfva vi lära känna den mest underbara af alla organismer människokroppen. Vi böra känna de olika organens förrättningar och förstå, hur beroende det ena organet är af det andra, om alla skola verka normalt. Vi böra sätta oss in i själens inflytande öfver kroppen och kroppens inflytande öfver själen, jämte de lagar, som behärska dem båda. rätt

(132)Förberedelse för lifvets kamp.
Man kan icke för ofta påpeka, att hälsan icke är beroende af tillfälligheter. Hälsa är en följd af lydnad mot bestämda lagar. Detta erkännes af alla, som deltaga i täflingar och kraftprof. Dessa personer genomgå också den mest omsorgsfulla förberedelse och underkasta sig grundlig öfning och sträng disciplin; allt, hvad deras fysiska lif angår, regleras omsorgsfullt. De veta, att försumlighet, öfverdådighet eller vårdslöshet, som försvagar eller förkrymper något af kroppens organ eller någon af dess funktioner, vore liktydigt med nederlag. rätt

(133)Hur mycket viktigare är icke sådan sorgfällighet, när det gäller att försäkra sig om framgång i lifvets-kamp! De strider, som vi utkämpa, äro icke låtsade. Vi deltaga i en kamp, hvars följder äro af evighetsbetydelse. Vi hafva osynliga fiender att kämpa emot. Onda andar sträfva efter herraväldet öfver hvarje mänsklig varelse. Allt, som skadar hälsan, icke endast nedsätter den fysiska kraften, utan verkar äfven försvagande i andligt och moraliskt hänseende. Eftergifvenhet för en eller annan skadlig vana gör det svårare för människan att skilja mellan rätt och orätt och att motstå det onda i allmänhet. Det ökar faran att blifva öfvervunnen och lida nederlag. rätt

(133)De, som löpa på vädjebanan, löpa väl alla, men en får segerlönen. I den täflingskamp, hvari vi äro inbegripna, kunna alla vinna seger, som vilja öfva sig själfva i lydnad för rätta grundsatser. Alltför ofta anser man det onödigt att utöfva dessa grundsatser i lifvets små detaljer, som tyckas för alldagliga att förtjäna någon uppmärksamhet, men I betraktande af hvad som står på spel är intet ringa af det, .som vi hafva att utföra. Hvarje handling utgör en vikt I den vågskål, som afgör lifvets seger eller nederlag. Skriften gifver oss denna uppmaning: Löpen så, på det att I skolen få den, segerlönen. rätt

(133)Våra första föräldrars omåttlighet ledde till deras förlust af Edens lustgård. Så har ock måttlighet i alla afseenden mer att göra med vårt återinsättande i Eden än människorna ana. rätt

(133)Aposteln Paulus skrifver i det han hänvisar till den själftukt deltagarna i de forna grekiska spelen måste ålägga sig: "Hvar och en, som deltager i en täflingskamp är återhållsam i allt; deessa för att få en förgänglig krona, men vi en oförgänglig. Jag löper därför så, som när det icke gäller något ovisst; jag fäktar såsom en, hvilken icke hugger i vädret, men jag späker min kropp och underkufvar honom, på det att jag icke må predika för andra och själf icke hålla profvet." rätt

(134)Grundvalen för en framgångsrik reform.
En reforms framgång beror på en klar uppfattning af vissa grundsanningar. Medan det å ena sidan ligger fara i en trångbröstad filosofi och ett oböjligt fasthållande vid det bestående, är å andra sidan faran icke mindre, då det gäller en sorglös liberalism. Grundvalen för all varaktig reform är Guds lag. Nödvändigheten af att lyda denna lag bör därför klart och tydligt framställas. Dess principer måste ständigt framhållas för folket, ty de äro lika eviga och orubbliga som Gud själf. rätt

(134)En af de mest beklagliga följder af syndafallet var förlusten af människans förmåga att öfva själfbehärskning. Endast i den mån denna förmåga återvinnes, kan verklig framgång vinnas. rätt

(134)Kroppen är det enda medel, genom hvilket sinnet och själen utvecklas och karaktären danas. Af denna anledning är det, som själafienden vid sina frestelser lägger an på att försvaga och nedsätta de fysiska krafterna. Vinner han framgång härutinnan, innebär det, att det onda får fullständig makt öfver människan. Vår fysiska naturs böjelser skola förvisso, om de icke stå under en högre makts herravälde, medföra undergång och död. rätt

(134)Kroppen skall hållas i underdånighet, medan de högre böjelserna skola råda. Lidelserna måste behärskas af viljan, som själf skall stå under Guds kontroll. Förnuftets konungsliga makt bör, helgad genom den gudomliga nåden, vara den styrande i våra lif. rätt

(134)Guds fordringar måste inpräglas i samvetet. Män och kvinnor måste vakna till insikt om sin plikt med hänsyn till själfbehärskning samt nödvändigheten af renhet och befrielse från hvarje fördärfligt begär och hvarje besmittande vana. De behöfva blifva genomträngda af den sanningen, att alla själens och kroppens krafter äro gåfvor från Gud, som skola bevaras i bästa möjliga tillstånd för att brukas i hans tjänst. rätt

(135)I den gammaltestamentliga gudstjänsten, som var en symbolisk framställning af evangelium, måste offret, som fördes fram till Guds altare, vara utan vank. Offret, som skulle förebilda Kristus, måste vara felfritt. Guds ord påpekar detta såsom en bild af hvad hans barn skola vara: "Ett offer, som är lefvande, heligt och Gud behageligt. "icke hafvande fläck eller skrynka." rätt

(135)Behofvet af gudomlig kraft.
Ingen verklig reform kan åstadkommas utan gudomlig kraft. Mänskliga skrankor gent emot naturliga eller förvärfvade böjelser äro endast som sandbankar mot den strida strömmen. Först när Kristi lif blir den regerande kraften i våra lif, kunna vi motstå de frestelser, som angripa oss inifrån och utifrån. rätt

(135)Kristus kom i denna världen och efterlefde Guds lag, på det att människan måtte vinna fullkomligt herravälde öfver de naturliga böjelser, som fördärfva själen. Han, som är själens och kroppens läkare, gifver seger öfver de lustar, som strida inom oss. Han har gjort allt för att människan skall kunna förvärfva en fullkomlig karaktär. rätt

(135)När man öfverlämnar sig åt Kristus, bringas sinnet under lagens kontroll; men det är den konnugsliga lagen, som förkunnar frihet för hvarje fånge. När man blifver ett med Kristus, blir man frigjord. Underkastelse under Kristi vilja innebär återställelse till det fulla människovärdet. rätt

(135)Lydnad mot Gud är frihet från syndens träldom, frigörelse från mänskliga lidelser och böjelser. Människan kan stå såsom segrare öfver sig själf, såsom segare öfver sina egna böjelser, såsom segrare öfver makter och herravälden, öfver "världshärskarna i detta mörker och öfver "ondskans andemakter i himlarymderna". rätt

(136)Undervisning i hemmet.
Ingenstädes är undervisning i dessa ting så nödvändig och ingenstädes kan den uträtta mera godt än i hemmet. Föräldrar hafva att göra med själfva grunden till danandet af vanor och karaktär. Reformeringen måste börja med att man framhåller för dem Guds lags principer såsom grundvalen för både fysisk och moralisk hälsa. Man skall påvisa, att lydnad för Guds ord är vårt enda värn mot den ondska, som förer världen i fördärf. Man skall klargöra för föräldrarna deras ansvar icke endast gent emot sig själfva, utan äfven gent emot sina barn. De gifva sina barn ett exempel antingen i lydnad eller öfverträdelse. Familjens öde afgöres genom deras exempel i lära och lefverne. Barnen blifva, hvad deras föräldrar göra dem till. rätt

(136)Om föräldrarna ville granska resultatet af sitt handlingssätt, så att de finge se, huru de genom sitt exempel och sin undervisning stadfästa och föröka syndens eller rättfärdighetens makt, skulle de säkerligen ändra sitt tillvägagående. Många skulle öfvergifva seder och bruk och antaga lifvets gudomliga grundsatser som rättesnöre för sitt lefverne. rätt

(136)Exemplets makt.
Läkaren, som besöker människorna i deras hem, som vakar vid deras sjukbäddar, som lindrar deras plågor, som återför dem från grafvens rand och intalar' de döende tröst, vinner deras förtroende och tillgifvenhet på ett sätt, som är få andra människor förunnadt. Icke ens evangelii förkunnare äga så stora möjligheter eller ett så vidtgående inflytande. rätt

(136)Läkarens exempel såväl som hans undervisning bör vara en afgjord kraft för det' godas främjande. Reformrörelsen påkallar män och kvinnor, hvilkas vandel utgör ett exempel på själfbehärskning. Det är vårt utöfvande af de principer vi förfäkta, som gifver dessa värde. Världen behöfver en praktisk framställning af hvad Guds nåd förmår för åt människorna återgifva deras förlorade herravälde öfver sig själfva. Det gifves ingenting, som världen bättre behöfver än kunskapen om evangelii f¨ralsande kraft, som uppenbarar sig i et kristligt lefverne. rätt

(137)Läkaren kommer ständigt i beröring med sådana, som behöfva den kraft och den uppmuntran, som ett rätt exempel medför. Många äro svaga i moraliskt hänseende; de sakna själfbehärskning och öfvervinnas lätt af frestelser. Läkaren kan komma dessa själar till hjälp, när han i sitt eget lif visar en principfasthet, som sätter honom i stånd att öfvervinna alla skadliga vallor och besmittande laster. I halls lif måste man kunna se verkan af gudomlig- kraft. Om han brister härutinnan, kommer hans inflytande att verka skadligt, hur kraftiga och öfvertygande hans ord än må vara. rätt

(138)Många, som söka läkarevård, hafva till följd af dåliga vanor blifvit moraliska vrak. De äro svaga och fördärfvade och inse sin dårskap och sin brist på den kraft, som fordras för att vinna seger. Sådana personer böra i sin omgifning vara fria från allt, som kan uppmuntra de tankar och känslor, som gjort dem till hvad de äro. De behöfva andas en atmosfär af renhet, af höga och ädla tankar. Hvilket förskräckligt ansvar ådraga sig icke de, som skulle gifva dem ett rätt föredöme, om de själfva äro trälar under skadliga vanor och om deras inflytande gifver frestelsen ökad styrka! rätt

(138)Läkaren och nykterhetsrörelsen.
Under läkarens behandling komma många, som fördärfvat själ och kropp genom bruket af tobak och rusdrycker. Den läkare, som är sitt kall trogen, måste för dessa patienter påvisa orsaken till deras lidande. Men om han själf begagnar tobak eller rusdrycker, hvilken vikt skulle man då kunna lägga vid hans ord? Skulle han då icke i medvetandet af egen skuld tveka att utpeka den ömma punkten i sin patients lif? Och hur skulle han kunna öfvertyga de unga om den skadliga verkan af de ting han själf använder? rätt

(138)Huru kan en läkare stå i samhället som ett föredöme i renhet och själfbehärskning, och hur kan han vara en framgångsrik arbetare för nykterhetssaken, om han själf hängifver sig åt fördärfliga njutningar? Hur skall han med framgång kunna verka vid de sjukas och döendes bädd, om han ledsagas af en motbjudande stank af starka drycker och tobak? rätt

(138)Och hur kan han förtjäna den tillit man har till honom såsom skicklig läkare, om han förstör sina närver och omtöcknar sin hjärna genom bruket af berusande drycker? Hur omöjligt är det ej då för honom att kunna vara snabb i sin urskilning och att handla omsorgsfullt! rätt

(139)Om han icke efterlefver de lagar, som regera hans egen varelse, och om han sätter själfvisk njutning framför sinnets och kroppens hälsa, så bevisar han därmed, att han är ovärdig att påtaga sig ansvaret för människolif? rätt

(139)Nedslående erfarenheter.
Hur skicklig och trogen en läkare än må vara, så gifves det i hans erfarenhet synbarligen många svårigheter och misslyckade försök. Ofta uppnår han icke i sitt arbete det han önskar. Äfven om hans patienter återvinna hälsan, blir detta måhända icke till någon verklig välsignelse hvarken för dem själfva eller för samhället. Många återvinna sin hälsa endast för att åter hängifva sig åt de njutningar, som förorsakade deras sjukdom. Med samma ifver som förr kasta de sig åter in i lasternas och dårskapernas hvirfvel. Läkarens arbete för dem tycks därför vara helt förslösadt. rätt

(139)Kristus gjorde samma erfarenhet, men det oaktadt upphörde han icke med sina bemödanden för en. enda lidande själ. Af de tio spetälska, som blefvo renade, var det endast en, som värderade hans välgärning, och han var en främling och en samarit. För denne enes skull botade Kristus de tio. Om läkaren icke röner bättre framgång, än Frälsaren gjorde, må han hämta lärdom af den store öfverläkaren. Det är skrifvet om Kristus: "Han skall icke uppgifvas och icke krossas." ,Därför att hans själ har arbetat, skall han se och mättas. rätt

(139)Om också blott en enda själ. mottagit det glada budskapet om hans nåd, skulle Kristus för att rädda denna ena hafva valt samma lif i arbete och förnedring och samma nesliga död. Och om genom våra bemödanden en enda mänsklig varelse upprättas och förädlas och göres passande för Guds boningar, hafva vi då icke orsak att fröjdas? rätt

(140)Personliga behof och faror.
Läkarens plikter äro mödosamma och pröfvande. För att kunna utföra dem med framgång måste han hafva en stark kroppskonstitution och en utmärkt hälsa. En person, som är svag och sjuklig, kan icke hålla ut med det utslitande arbete, som medföljer läkarekallet. Den, som ej äger förmåga af fullkomlig själfbehärskning, är ej heller lämplig att behandla allehanda slags sjukdomar. rätt

(140)Ofta beröfvad sin sömn och möjligheten att intaga föda, till stor del afskuren från sällskapliga och religiösa sammankomster, tyckes en ständig skugga ligga öfver läkarens lif. Den nöd han ser, de stackars varelsernas längtan efter hjälp och hans beröring med lastfulla personer gör hjärtat sjukt eller nästan beröfvar honom allt förtroende för människorna. rätt

(140)I kampen mot sjukdom och död ansträngas tankar och krafter till det yttersta. Följderna af denna fruktansvärda spänning är ett svårt prof för karaktären. Under dessa förhållanden har frestelsen sin största makt. Läkaren behöfver därför mer än någon annan äga själfbehärskning, andlig renhet och tro på Gud. För andras såväl som för sin egen skull får han ej ringakta de fysiska lagarna. Vårdslöshet i lefnadsvanor medför vårdslöshet i moral. rätt

(140)Den enda tryggheten.
Läkarens enda trygghet är att under alla omständigheter haudla efter bestämda grundsatser, styrkt och förädlad genom den föresatsernas fasthet, som kan vinnas endast hos Gud. Hvar dag, hvar timme och hvart ögonblick måste han såsom Moses lefva "med den osynlige likasom för ögonen". rätt

(140)Rättfärdighet har sin rot i gudsfruktan. Ingen människa kan inför sina medmänniskor oafbrutet föra ett rent och ädelt lif, med mindre hennes lif är "fördoldt med Kristus i Gud". Ju mera betydelsefull hennes verksamhet är bland människor, dess innerligare måste hennes hjärta var" förenadt med himmelen. rätt

(141)Ju mera kräfvande läkarens plikter äro och ju större hans ansvar är, dess större är hans behof af gudomlig kraft. Han måste taga sig tid att lägga de timliga tingen åt sidan för att hängifva sig åt betraktelse af de eviga. Han måste motstå en påträngande världslighet, som så skulle kunna inverka på honom, att den skilde honom från Gud, som är all krafts urkälla. Han bör därför framför alla andra under bön och studium af skrifterna ställa sig under Guds beskydd. Han bör lefva i oupphörlig beröring och samvetsgrann gemenskap med sanningens, rättfärdighetens och barmhärtighetens grundsatser, som uppenbara Guds egenskaper i själen. rätt

(141)Just i samma mån, som Guds ord mottages och efterlefves, skall det med sin kraft prägla och med sitt lif påverka hvarje handling och hvarje karaktärsdrag. Det skall rena hvarje tanke, bestämma hvarje önskan. De, som sätta sin tillit till Guds ord, böra uppföra sig som män och vara starka. De böra höja sig öfver allt lågt upp till en atmosfär, som är fri från besmittelse. rätt

(141)När människan står i gemenskap med Gud, skall den orubblighet, som bevarade Josef och Daniel midt ibland den hedniska hofstatens fördärf, också bevara hennes lif i obefläckad renhet. Kristi ljus skall genom en sådan människa lysa med obeslöjad glans. Den klara morgonstjärnan skall lysa stadigt och med oföränderlig härlighet. rätt

(141)Ett sådant lif blifver en kraft i samhället; det blifver ett värn mot det onda, ett skydd för de frestade, en ledstjärna för dem, som midt ibland svårigheter och motgångar söka efter den rätta vägen. rätt

nästa kapitel