| Kristi åskådliggörande Lärdomar kapitel 13. Från sida 150 | ren sida tillbaka |
(150)Detta kapitel bygger på Lukas 18:9-14. (150)Ja, han var full av självberöm. Han såg ut som självberöm, han vandrade av självberöm, han bad med självberöm. Han höll sig undan från andra, som om han ville säga: ”Kom inte nära mig, för jag är heligare än du’”(Jesaja 65:5), han stod och bad ”för sig själv”. I allt nöjd med sig själv, trodde han, att Gud och människor betraktade honom med samma tillfredsställelse. rätt (150) ”Gud, jag tackar dig”, sade han, ”för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den här publikanen.” Han bedömde inte sin karaktär utifrån Guds heliga egenart, utan utifrån människors sinnelag. Han vände bort tankarna från Gud till människorna. Detta var hemligheten bakom hans egenkärlek. rätt (151)Han övergick till, att rabbla upp sina goda gärningar: ”Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.” Fariséns religion berör inte själen. Han eftersträvar inte en gudsliknande karaktär, ett hjärta fyllt med kärlek och barmhärtighet. Han är tillfreds med en religion, som enbart märks utåt. Hans rättfärdighet är hans egen – frukten av hans gärningar – och bedöms utifrån mänsklig måttstock. rätt (151)Var och en, som litar på sin egen rättfärdighet, kommer att förakta andra. Så, som farisén värderar sig själv gentemot andra människor, så värderar han andra gentemot sig själv. Hans rättfärdighet bedöms mot deras, och ju värre de är, desto mer orättfärdig ter han sig. Hans självrättfärdighet medför anklagelser. Han fördömer ”andra människor” som överträdare av Guds lag. Härigenom lever han ut Satans anda, brödernas anklagare. Med denna anda är det omöjligt för honom, att bli ett med Gud. Han går hem igen, tom på gudomlig välsignelse. rätt (151)Tullaren hade trätt in i templet jämte andra bedjande, men han drog sig snabbt undan från dem, såsom ovärdig gemensam bön med dem. Han stod avsides, och han ”vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet” i bitter pinsamhet och självavsky. Han förnam, att han hade förbrutit sig mot Gud, så att han var syndig och oren. Han förväntade sig inte ens omgivningens medömkan, för de tittade argt på honom. De visste, att han inte förtjänade någon anbefallning till Gud. Därför yttrade han i sin förvivlan: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” Han jämförde inte sig själv med andra. Överväldigad av skuldkänsla, stod han såsom ensam inför Guds närvaro. Hans enda önskan var förlåtelse och frid, hans enda bön gällde Guds barmhärtighet. Han blev välsignad. ”Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre.” rätt (152)Farisén och tullaren står för två grupper, vari Guds tillbedjare delas itu. De två representanterna känns igen i de två första barn, som föddes i världen. Kain ansåg sig vara rättfärdig, och han kom till Gud endast med ett tackoffer. Han avlade ingen syndabekännelse, och medgav inget behov av nåd. Men Abel kom med det blod, som pekade hän till Guds Lamm. Han kom som syndare, erkände sig vara förtappad; hans enda hopp var Guds oförtjänta kärlek. Herren respekterade hans offer, men Kain och hans offer godtog Han ej. Det allra första villkoret för godkännande hos Gud är, att man inser behovet av, att erkänna sitt armod och sin synd. ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” – Matteus 5:3. rätt (152)Berättelsen om farisén och tullaren förstärks som läxa till alla grupper genom aposteln Petrus’ historia. Först menade lärjungen Petrus, att han var stark i sig själv. Liksom farisén, var han i sina egna ögon ”inte som andra människor”. Då Kristus kvällen, då Han blev förrådd, i förväg varnade lärjungarna med dessa ord: ”’Ni skall alla komma på fall”, svarade Petrus självsäkert: ”’Även om alla andra överger dig, skall jag inte göra det.’” – Markus 14:27, 29. Petrus var inte varse den fara han svävade i. Självsäkerheten förde honom vilse. Han trodde, att han själv kunde stå emot frestelse; men inom några få timmar kom provet, och då förnekade han sin Herre med eder och förbannelser. rätt (152)Då hanens eller tuppens galande påminde honom om Kristi ord, blev han överraskad och förskräckt över, att just han hade vänt sig emot sin Mästare, och sedan tittade han på Honom. Då Kristus såg på Petrus med bedrövad men ändå kärleksfull och medkännande blick, förstod Petrus sig själv. Han gick bort och grät bittert. Anblicken av Kristus krossade hans hjärta. Petrus hade nått en vändpunkt, och han ångrade bittert sin synd. Han var som tullaren i sin förtvivlan och ånger, och liksom för tullaren, visades honom barmhärtighet. Kristi ansiktsuttryck förvissade honom om förlåtelse. rätt (154)Nu var hans självsäkerhet borta. De gamla skrytsamma påståendena upprepades aldrig. rätt (154)Efter Kristi uppståndelse prövades Petrus tre gånger. ”’Simon, Johannes son”, sade Han, ”älskar du mig mer än dessa?’” Nu upphöjde Petrus inte sig själv över sina bröder. Han vädjade till Honom, som kunde läsa hans hjärta. ”’Herre”, sade han ”du vet allt. Du vet att jag har dig kär.’” – Johannes 21:15, 17. rätt (154)Sedan fick han sin uppgift. Ett mera omfattande och svårare arbete, än han dittills hade haft. Kristus bad honom, att ge fåren och lammen mat. Genom att betro Petrus med omsorgen om de själar, som Han hade gett livet för, gav Kristus Petrus det starkaste beviset för, att Han litade på hans återupprättande. Den tidigare så rastlöse, prålande och självsäkre lärjungen var nu besegrad och ångerfull. Från och med nu följde han sin Herre i självförnekelse och självuppoffring. Han tog del i Kristi lidanden; och när Kristus skall sitta på sin härlighetstron, kommer Petrus att få del av Hans härlighet. rätt (154)Det onda, som ledde till Petrus’ fall och omöjliggjorde fariséns gudsförhållande, visar sig vara tusentals fördärv i dag. Inget är mera kränkande för Gud, eller farligt för mänskosjälen, än stolthet och självtillräcklighet. Av alla synder är det den mest hopplösa, den mest obotbara. rätt (155)Petrus’ fall skedde inte ögonblickligen, utan gradvis. Självsäkerheten fick honom att tro, att han redan var frälst, och så tog han steg efter steg på det sluttande planet, till dess han förnekade sin Mästare. Vi kan aldrig med trygghet förlita oss till jaget, eller känna oss säkra mot frestelse på denna sida om himmelen. De, som tar emot Frälsaren, oavsett hur uppriktig omvändelsen är, skall aldrig inbilla sig, att de är frälsta. Annars leder de sig själva vilse. Alla bör lära sig, att värna om hoppet och tron; men även när vi ger oss själva till Kristus och vet, att Han godtagit oss, är vi ej utom räckhåll för frestelserna. Guds ord tillkännager: ”Många skall bli renade och tvagna och luttrade {prövade}”. – Danielsboken 12:10. Bara den, som består provet, kommer att erhålla livets krona. (Jakobsbrevet 1:12.) rätt (155)De, som tar till sig Kristus, och rent ut säger ”Jag är frälst”, riskerar att sätta sin lit till sig själva. De mister förnimmelsen av den egna svagheten och behovet av gudomlig styrka. De är oförberedda på Satans list, och kommer, liksom Petrus, att falla i djupaste synd under frestelse. Vi förmanas: ”Därför skall den som menar sig stå, se till, att han inte faller.” – Första Korintierbrevet 10:12. Vår enda säkerhet utgörs av ständig misstro mot jaget och beroende av Kristus. rätt (155)Det var nödvändigt för Petrus, att bli medveten om sina egna karaktärssvagheter och sitt behov av Kristi nåd och kraft. Herren kunde inte rädda honom undan trångmålet, men Han kunde ha räddat honom från nederlaget. Om Petrus hade varit villig, att ta notis om Kristi varning, skulle han ha vakat under bön. Han skulle ha vandrat i fruktan och bävan, för att inte snubbla och falla. Och han skulle ha fått gudomlig hjälp, så att Satan inte kunde ha avgått med segern. rätt (155)Det var genom självtillräcklighet, som Petrus föll; och det var genom ånger och ödmjukelse, som han åter kom på benen. I denna text om hans erfarenhet, finner varje ångrande syndare uppmuntran. Fastän Petrus hade syndat svårt, blev han inte övergiven. Kristi ord blev skrivna på hans själ: ”jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet.” – Lukas 22:32. I hans bittra samvetskval, gav denna bön, och minnet av Kristi kärlek och medlidsamma blick, honom hopp. Efter Sin uppståndelse tänkte Kristus på Petrus, och gav detta budskap till kvinnan genom ängeln: ”Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom”. – Markus 16:7. Den syndaförlåtande Frälsaren tog emot Petrus’ ånger. rätt (156)Och samma medkänsla, som erbjöds för Petrus’ räddning, erbjuds till varje själ, som faller för frestelse. Det är Satans särskilda påfund, atr förleda människor till synd, och sedan lämna dem hjälplösa och skälvande, rädda för, att söka förlåtelse. Men varför skall vi frukta, när Gud har sagt: ”Eller också tar man sin tillflykt till mig och söker fred med mig, ja, söker fred med mig.” – Jesaja 27:5. Allt har gjorts på grund av våra svagheter, vi får all uppmuntran till, att närma oss Kristus. rätt (156)Kristus gav upp Sin brutna kropp, för att återköpa Guds arv, och ge människan en ny prövotid. ”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” – Hebréerbrevet 7:25. Genom Sitt fläckfria liv, Sin lydnad, Sin död på Golgatas kors, kunde Kristus gå i förbön för det fallna släktet. Och nu manar vår frälsnings Härförare gott för oss inte bara som Förebedjare, utan som Segrare, vilken åberopar Sin seger. Hans offer var fullständigt, och som vår Medlare utför Han Sitt självpåtagna verk, varvid Han håller fram rökelsen med Sina egna fläckfria förtjänster, böner, liksom Sitt folks bekännelser och tacksägelser. Parfymerade med denna väldoft, stiger dessa upp till Gud. Offret antas till fullo, och förlåtelsen täcker alla överträdelser. rätt (157)Kristus har Själv lovat, att vara vår ställföreträdare och garant, och Han försummar ingen. Han, som inte kunde åse människor utsättas för evigt fördärv, utan att utgjuta Sin själ i döden för deras skull, betraktar med ömkan och medlidande varje själ, som erkänner, att han inte kan frälsa sig själv. rätt (157)Han kan inte åse en darrande bedjare, utan att resa upp honom. Han, som genom Sin egen försoning gav människorna oändliga tillgångar till moralisk kraft, skulle inte underlåta, att använda denna kraft för vår skull. Måtte vi lägga våra synder och sorger för Hans fötter; ty Han älskar oss. Hela hans utseende och alla Hans ord inbjuder till tillit till Honom. Han anpassar och formar våra karaktärer enligt Sin egen vilja. rätt (157)Det finns ingen kraft i hela den sataniska hären, som kan övervinna en själ, som i barnslig förtröstan överlämnar sig till Kristus. ”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka.” – Jesaja 40:29. rätt (158) ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Herren säger: ”Bekänn nu din missgärning, att du har avfallit från HERREN, din Gud”. ”Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar.” – Första Johannesbrevet 1:9; Jeremia 3:13; Hesekiel 36:25. rätt (158)Dock måste vi känna oss själva. Denna insikt för till ånger, därpå följer förlåtelse och frid. Farisén blev inte överbevisad om synd. Den Helige Ande kunde inte påverka honom. Hans själ var inhöljd i självrättfärdighetens rustning, som Guds pilar, med hullar och styrda mot målet av änglahänder, inte kunde tränga igenom. Det är bara den, som känner sig själv som syndare, som Kristus kan frälsa. Han kom, ”till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet”. – Lukas 4:18. Men: ”’Det är inte de friska som behöver läkare”. – Lukas 5:31. Vi måste vara medvetna om vårt verkliga tillstånd, eljest kommer vi inte att känna vårt behov av Kristi hjälp. Vi måste inse vår fara, eljest kommer vi inte att sätta oss i säkerhet. Vi måste märka smärtorna från våra sår, eljest kommer vi inte att önska helande. rätt (158)Herren yttrar: ”Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.” – Uppenbarelseboken 3:17, 18. Guldet, som är renat i eld, är en tro, som fungerar genom kärlek. Blott detta kan bringa oss i samklang med Gud. Vi må vara aktiva, vi må uträtta mycket arbete; men utan kärlek, en sådan kärlek, som bor i Kristi hjärta, utan denna kommer vi aldrig att kunna räknas till himmelens familj. rätt (159)Ingen kan förstå sina misstag självmant. ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” – Jeremia 17:9. Läpparna kan uttrycka en själslig fattigdom, som hjärtat inte vill kännas av. När vi talar med Gud i andligt armod, kan hjärtat fyllas av fantasier om sin egen över måttan stora ödmjukhet och upphöjda rättfärdighet. På bara ett sätt går det, att uppnå sann insikt om jaget. Vi måste betrakta Kristus. Det är ovetande om Honom, som upphöjer människor i deras egen självrättfärdighet. När vi betraktar Hans renhet och förträfflighet, ser vi vår egen svaghet, armod och brister sådana de verkligen är. Vi behöver skåda oss själva som förtappade och hopplösa, döda i självrättfärdighetens klädsel, liksom alla andra syndare. Vi behöver förstå, att om vi alls skall bli frälsta, kommer det ej att ske genom vår egen godhet, utan genom Guds oändliga nåd. rätt (159)Tullaren blev bönhörd, eftersom han visade sitt beroende, genom att famna Allmakten. För tullaren var jaget bara en skam. Så måste det förhålla sig med alla, som söker Gud. I tro – en tro, som ger upp all tillit till jaget – skall den bedjande gripa tag i den allsmäktiga kraften. rätt (159)Inga yttre ceremonier kan ersätta den enkla tron och det fullständiga uppgivandet av jaget. Emellertid förmår ingen, att tömma sig på jaget. Vi kan blott tillåta, att Kristus uträttar arbetet. Då blir själens rop detta: Herre, ta mitt hjärta; för jag kan inte ge det. Det är Din egendom. Håll det rent, för det kan jag inte göra för Dig. Fräls mig trots mig själv och mitt svaga, okristliga jag. Dana mig, forma mig, res upp mig i en ren och helig atmosfär, där den rika strömmen av Din kärlek flyter genom min själ. rätt (159)Det är inte bara vid inledningen på det kristna livet, som jagets detronisering sker. Vid varje steg upp mot himmelen skall bortläggandet av jaget förnyas. Alla våra goda gärningar beror på en kraft utanför oss själva. Därför behöver vi hela tiden helhjärtat sträcka oss efter Gud och fortlöpande i uppriktighet och med hjärteförkrosselse bekänna våra synder och ödmjuka själen inför Honom. Bara när jaget hela tiden läggs i gruset och vi behåller vårt beroende av Kristus, kan vi vandra säkert. rätt (160)Ju närmare vi kommer Jesus, desto tydligare uppfattar vi Hans rena karaktär; och desto tydligare uppfattar vi syndens omåttligt omfattande syndighet och desto mindre känner vi oss själva upphöjda. Dem, som himmelen erkänner som heliga, är de sista, att framhäva den egna godheten. Aposteln Petrus blev en trofast Kristi tjänare, och han blev starkt ärad med gudomligt ljus och kraft, han fick en viktig roll vid uppbyggandet av Kristi kyrka; men Petrus glömde inte sin förödmjukande, fruktansvärda erfarenhet; hans synd blev förlåten; dock var han väl medveten om, att eftersom han hade fallit på grund av svag karaktär, skulle bara Kristi nåd vara till nytta. Hos sig själv fann han inget värt att rosa. rätt (160)Ingen av apostlarna eller profeterna har någonsin hävdat sig vara utan synd. Människor, som har levat nära Gud, människor, som hellre skulle ha offrat livet, än att medvetet begå en galen handling, människor, som Gud har ärat med gudomligt ljus och kraft, har känts vid sin egen syndiga natur. De har inte litat på köttet, har inte åberopat sin egen rättfärdighet, utan har i allt litat på Kristi rättfärdighet. Så är det med alla, som betraktar Kristus. rätt (160)Vår ånger kommer att bli djupare för varje steg framåt i vår kristna erfarenhet. Till dem, som Herren har förlåtit – vilka Han erkänner som Sitt folk – till dessa säger Han: ”Då skall ni tänka på era onda vägar och på era gärningar, som inte var goda, och ni skall känna avsky för er själva på grund av era missgärningar och era vidrigheter.” – Hesekiel 36:31. Han säger også: ”jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall inse att jag är HERREN. Då skall du minnas det och skämmas så att du av skam inte mer öppnar din mun, när jag förlåter dig allt vad du har gjort, säger Herren, HERREN.’” – Hesekiel 16:62, 63. Härigenom kommer vi inte att öppna munnen i självhävdelse. Vi kommer att veta, att Kristus är grunden vi står på. Vi kommer att stämma in i apostelns bekännelse: ”jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor det inget gott.” – Romarbrevet 7:18. ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.” – Galaterbrevet 6:14. rätt (161)I överensstämmelse med denna erfarenhet lyder befallningen: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” – Filipperbrevet 2:12, 13. Gud har icke bett Dig om, att frukta för, att Han inte skall uppfylla Sina löften, att Hans tålamod skall tryta, eller Hans medlidsamhet upphöra. Var hellre rädd för, att Du inte underordnar Dig Kristi vilja, så att Dina nedärvda eller uppammade karaktärsdrag skall kontrollera Ditt liv. ”Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” Var rädd för, att jaget skall komma emellan Dig och den Store Mästerarbetaren. Var rädd för, att den egna viljan skall ödelägga den fina avsikt, som Gud vill förverkliga genom Dig. Var rädd för, att lita på den egna kraften, var rädd för, att släppa taget om Kristi hand, och försöka Dig på, att vandra på livets väg utan Hans närvaro. rätt (161)Vi måste undvika allt, som uppmuntrar till stolthet och självtillräcklighet; därför bör vi passa oss för, att ge och att ta emot smicker och beröm. Det är Satans taktik, att smickra. Han använder smicker såväl som anklagelse och fördömelse. På så vis försöker han, att ruinera själen. Dem, som rosar människor, använder Satan som sina agenter. Måtte Kristi medarbetare skyffla undan alla berömmande ord riktade mot dem. Se till, att jaget faller i glömska. Kristus allena skall upphöjas. ”Han som älskar oss har friköpt oss från våra synder med sitt blod” – mot Honom bör alla blickar riktas, tillsammans med lovsånger från alla hjärtan. (Uppenbarelseboken 1:5.) rätt (162)Ett liv, som värnar om gudsvördnad, är inget sorgligt liv i tungsinne. Det är Kristi frånvaro, som gör ansikten bedrövade och livet till en vallfärd under suckar. De, som är fyllda med överdriven självaktning och egenkärlek, märker inte sitt behov av ett levande och personligt förbund, en förening, med Kristus. Ett hjärta, som inte har fallit på Klippan, har ej krossats och är stolt. Människorna saknar en upphöjd religion. De vill vandra på en stig, som rymmer deras egna egenskaper. Deras egenkärlek, deras önskan om popularitet och förtjusning över beröm, utestänger Frälsaren från deras hjärtan, och utan Honom blir allt tungt och tråkigt. Men med Kristus boende i själen, blommar glädjen. För alla, som tar emot Honom, är grundtonen i Guds ord glädje. rätt (162) ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ”den Helige”: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.” – Jesaja 57:15. rätt (162)Det var, då Mose doldes i klippskrevan, som han såg Guds härlighet. Det är, när vi gömmer oss i den spruckna klippan, som Kristus täcker skyler oss med Sin genomborrade hand, och då uppfattar vi, vad Herren säger till Sina tjänare. Gud kommer då att uppenbara Sig för oss, som för Mose, som ”en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld”. – Andra Moseboken 34:6, 7. rätt (162)Återlösningsverket medför följder, som är svårfattbara för människor: ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana”. – Första Korintierbrevet 2:9. När syndaren dras av Kristi kraft, och närmar sig det upphöjda korset samt faller utmattad ned framför det, sker det en ny skapelse. Han får ett nytt hjärta. Han blir en ny skapad varelse i Kristus Jesus. Heligheten finner, att den har blivit arbetslös. Gud Själv ”förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.” – Romarbrevet 3:26. ”Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.” – Romarbrevet 8:30. Fastän syndens skam och urartning är stor, är äran och upphöjelsen genom den återlösande kärleken ändå större. Människor, som kämpar, för att anpassa sig till den himmelska bilden, tilldelas resurser från den himmelska förrådskammaren, en överväldigande kraft, som till och med upphöjer dem över änglarna, som aldrig har varit fallna. rätt (163) ”Så säger HERREN, Israels återlösare, hans Helige, till honom som är föraktad av var själ,... Kungar skall se det och stå upp, furstar skall se det och tillbedja för HERRENS skull, han som är trofast, för Israels Heliges skull, han som har utvalt dig.” – Jesaja 49:7. rätt (163) ”Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.’” {Lukas 18:14.} rätt |