| Kristi åskådliggörande Lärdomar kapitel 17. Från sida 212 | ren sida tillbaka |
(212)Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 13:1-9. (212)Kristus hade varnat folket angående Guds rikes ankomst, och Han hade skarpt tillrättavisat deras okunnighet och likgiltighet. Tecknen i skyn, som förutsade vädret, var de snabba på att läsa; men tidens tecken, som så tydligt pekade på Hans uppdrag, kunde de inte urskilja. rätt (213)Men människorna var lika redo då som människorna nu är att dra slutsatsen att de själva är Himmelens favoriter, och att tillrättavisningens budskap är avsett för en annan. Åhörarna berättade för Jesus om en händelse som just hade väckt stor spänning. En del av de åtgärder som Pontius Pilatus, landshövdingen i Judéen, hade vidtagit väckte anstöt hos folket. Det hade varit ett folkligt tumult i Jerusalem, och Pilatus hade försökt att dämpa detta med våld. Vid ett tillfälle hade hans soldater till och med invaderat templets område och hade huggit ned några galiléiska pilgrimer just då dessa höll på att döda sina offerdjur. Judarna betraktade olycka som en dom på grund av den lidandes synd, och de som berättade om detta våldsdåd gjorde det med hemlig tillfredsställelse. Enligt deras uppfattning visade deras egen lycka att de var mycket bättre och därför mer gynnade av Gud än dessa galiléer. De förväntade sig att få höra från Jesus fördömande ord om dessa män, som, vilket de inte tvivlade på, rikt förtjänade sitt straff. rätt (213)Kristi lärjungar vågade inte uttrycka sina idéer förrän de hade hört sin Mästares åsikt. Han hade gett dem tydlig undervisning avseende att döma andra mäns karaktärer och mäta vedergällning enligt deras begränsade omdöme. Ändå vände de sig till Kristus för att Han skulle fördöma dessa män som syndare framför andra. Stor blev deras förvåning över Hans svar. rätt (213)Vändande Sig till folkmängden, sade Frälsaren: ”’Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de.” Dessa häpnadsväckande olyckor var avsedda att få dem att ödmjuka sina hjärtan och att omvända sig från sina synder. Hämndens storm nalkades, och skulle snart braka loss över alla som inte hade funnit en tillflykt i Kristus. rätt (213)Då Jesus talade med lärjungarna och folkmassan, blickade Han framåt med profetisk blick och såg Jerusalem belägrat av härar. Han hörde de främmande trupperna marschera mot den utvalda staden och såg tusentals och åter tusentals omkomma i belägringen. Många av judarna dödades, liksom galiléerna, på tempelgårdarna, just då de höll på att bära fram sina offer. De olyckor som hade drabbat individer var varningar från Gud till en nation som var lika skyldig. ”… om ni inte omvänder er”, sade Jesus, ”kommer ni alla att gå under”. En liten stund dröjde prövodagen kvar för dem. Det fanns fortfarande tid för dem att veta vad som hörde till deras frid. rätt (214)”’En man”, fortsatte Han, ”hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?” rätt (214)Kristi åhörare kunde inte missförstå tillämpningen av hans ord. David hade sjungit om Israel som vinstocken vilken fördes ut ur Egypten. Jesaja hade skrivit: ”HERREN Sebaots vingård är Israels hus och Juda folk hans älsklingsplantering.” Jesaja 5:7. Den generation som Frälsaren hade kommit till representerades av fikonträdet i Herrens vingård – inom kretsen av Hans speciella omsorg och välsignelse. rätt (214)Guds avsikt gentemot Sitt folk, och de härliga möjligheter som låg framför dem, hade beskrivits i de vackra orden: ”de skall kallas ”rättfärdighetens terebinter”, planterade av HERREN till hans förhärligande.” Jesaja 61:3. Den döende Jakob hade under inspirationens Ande sagt så här om sin mest älskade son: ”Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan. Grenarna når upp över muren.” Och han sade ytterligare: ”din fars Gud” ”skall hjälpa dig”, den Allsmäktige ”skall välsigna dig med välsignelser ovanifrån, från himlen, välsignelser från djupet som ruvar där nere”. Första Moseboken 49:22, 25. Så hade Gud planterat Israel som en vacker vinstock vid livets brunnar. Han hade anlagt Sin vingård ”på en bördig bergskulle.” Han ”grävde upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinstockar.” Jesaja 5:1, 2. rätt (215)”Sedan väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor.” Jesaja 5:2. Människorna på Kristi tid visade en större fromhet än judarna från gångna tider, men de var än mer utblottade på Guds Andes ljuva nåd. Karaktärens dyrbara frukter som gjorde Josefs liv så doftande och vackert var inte uppenbara i den judiska nationen. rätt (215)Gud i Sin Son hade sökt frukt och hade inte funnit någon. Israel sög ut marken. Själva dess existens var en förbannelse; ty det fyllde platsen i vingården som ett fruktbart träd skulle fylla. Det berövade världen de välsignelser som Gud hade tänkt att ge. Israeliterna hade förvrängt Gud ibland nationerna. De var inte bara värdelösa, utan ett avgjort hinder. I hög grad var deras religion vilseledande och förstörde i stället för frälste. rätt (215)I liknelsen ifrågasätter inte vingårdsskötaren domen att trädet, om det förbleve fruktlöst, skulle huggas ned; men han känner till och delar ägarens intresse för det fruktlösa trädet. Ingenting kunde ge honom större glädje än att se dess tillväxt och fruktbarhet. Han svarar på ägarens önskan och säger: ”låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. Kanske bär det frukt nästa år.” rätt (215)Trädgårdsmästaren vägrar inte att betjäna en så föga lovande växt. Han är redo att ge den ändå större omsorg. Han kommer att göra dess omgivning mest gynnsam och skänka den all uppmärksamhet. rätt (216)Ägaren och skötaren av vingården är ett i sitt månande om fikonträdet. Likaså var Fadern och Sonen ett i Sin kärlek till det utvalda folket. Kristus sade till Sina åhörare att ökade möjligheter skulle ges dem. Alla medel som Guds kärlek kunde upparbeta skulle användas för att de skulle bli träd av rättfärdighet, som bar frukt till världens välsignelse. rätt (216)Jesus berättade inte i liknelsen resultatet av trädgårdsmästarens arbete. Vid det tillfället blev Hans berättelse kortad. Dess slutsats vilade på generationen som hörde Hans ord. Till dem gavs den högtidliga varningen: ”Annars skall du hugga ner det.’” På dem berodde det om de oåterkalleliga orden skulle sägas. Vredens dag var nära. I de olyckor som redan hade drabbat Israel, varnade vingårdens ägare barmhärtigt dem om förstörelsen av det fruktlösa trädet. rätt (216)Varningen ljuder i våra öron i denna generation. Är Du, tanklösa hjärta, ett fruktlöst träd i Herrens vingård? Skall domens ord för länge sedan talas om Dig? Hur länge har Du fått hans gåvor? Hur länge har Han tittat och väntat på att kärleken skall ge avkastning? Planterad i Hans vingård, under trädgårdsmästarens vaksamma vård, vilka privilegier är inte Dina! Hur ofta har inte det ömma evangeliets budskap hänfört Ditt hjärta! Du har tagit Kristi namn, Du är till det yttre en medlem av kyrkan som är Hans kropp, och ändå är Du medveten om ingen levande förbindelse med kärlekens stora hjärta. Tidvattnet från Hans liv flödar inte genom Dig. Hans karaktärs ljuva nådegåvor, ”Andens frukter”, syns inte i Ditt liv. rätt (217)Det ofruktsamma trädet tar emot regnet och solskenet och trädgårdsmästarens omsorg. Det hämtar näring från jorden. Men dess improduktiva grenar gör bara marken fattigare, så att fruktbärande växter inte kan frodas i dess skugga. Likaså förmedlar Guds gåvor, skänkta till dig, ingen välsignelse till världen. Du berövar andra privilegier som, hade det inte varit för Dig, kunde ha blivit deras. rätt (217)Du inser, även om kanske bara dunkelt, att Du suger ut marken. Men i Sin stora barmhärtighet har Gud inte huggit ned Dig. Han ser inte kallsinnigt på Dig. Han vänder Sig inte bort med likgiltighet, eller låter Dig gå under. När Han ser på Dig ropar Han, såsom Han ropade för så många århundraden sedan angående Israel: ”Hur skall jag kunna överge dig, Efraim? Skall jag lämna dig, Israel? ... Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede, jag vill inte på nytt ödelägga Efraim. Ty jag är Gud och inte en människa.” Hosea 11:8, 9. Den medlidande Frälsaren säger om Dig: Låt det stå kvar även i år, till jag har grävt omkring det och gödslat. rätt (218)Med vilken outtröttlig kärlek tjänade inte Kristus Israel under den extra prövotiden. På korset bad Han: ”’Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.’” Lukasevangeliet 23:34. Efter Hans himmelsfärd predikades evangeliet först i Jerusalem. Där utgöts den Helige Ande. Där uppenbarade den första evangeliekyrkan den uppståndne Frälsarens kraft. Där frambar Stefanus – ”hans ansikte var som en ängels” (Apostlagärningarna 6:15) – sitt vittnesbörd och offrade livet. Allt som Himmelen själv kunde ge skänktes. ”Vad kunde mer göras för min vingård”, sade Kristus, ”än vad jag har gjort för den?” Jesaja 5:4. Så Hans omsorg och arbete för Dig blir inte mindre, utan större. Dessutom säger Han: ”Jag, HERREN, sköter om den, ständigt vattnar jag den. Både dag och natt vaktar jag den, så att ingen skall skada den.” Jesaja 27:3. rätt (218)”Kanske bär det frukt nästa år, gott; och om inte, då först”— rätt (218)Hjärtat som inte reagerar på gudomligt inflytande blir förhärdat tills det inte längre är mottagligt för den Helige Andes påverkan. Då är det som ordet talas: ”Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?” rätt (218)I dag bjuder Han in Dig: ”Vänd om, Israel, till HERREN, din Gud.... Jag vill hela dem från deras avfall, jag vill älska dem av fri vilja.... Jag skall bli som dagg för Israel, han skall blomstra som en lilja, han skall skjuta rötter som Libanon.... De som bor i hans skugga skall återvända. De skall odla säd och grönska som vinstockar.... hos mig finner du din frukt.” Hosea 14:1-9. rätt |