Kristi åskådliggörande Lärdomar kapitel 28. Från sida 390ren sida tillbaka

Nådens lön

(390)Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 19:16-30; Matteusevangeliet 20:1-16; Markusevangeliet 10:17-31; Lukasevangeliet 18:18-30.
Sanningen om Guds fria nåd hade nästan förlorats ur sikte av judarna. Rabbinerna lärde att Guds gunst måste förtjänas. De rättfärdigas belöning hoppades de få genom sina egna gärningar. Sålunda föranleddes deras tillbedjan av en girig legosoldatanda. Från denna anda var inte ens Kristi lärjungar helt fria, och Frälsaren sökte varje tillfälle att visa dem deras villfarelse. Precis innan Han gav liknelsen om arbetarna inträffade en händelse som öppnade vägen för Honom att presentera de rätta principerna. rätt

(390)Då Han gick på vägen kom en rik ung man springande till Honom och knäböjde och hälsade Honom vördnadsfullt. ”’Mästare”, sade han, ”vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?’” rätt

(390)Den rike unge mannen hade bara tilltalat Kristus som en hedrad rabbin, utan att i Honom urskilja Guds Son. Frälsaren sade: ”’Varför frågar du mig om det goda? En är den Gode”. På vilken grund kallar Du Mig för god? Gud är den som är god. Om Du känner igen Mig som sådan, måste Du ta emot Mig som Hans Son och representant. rätt

(391)”… vill du gå in i livet”, tillade Han, ”så håll buden.’” Guds karaktär uttrycks i Hans lag; och för att Du skall vara i harmoni med Gud, måste principerna i Hans lag vara drivkraften bakom varje handling. rätt

(391)Kristus minskar inte lagens anspråk. Med omisskännligt språk framställer Han lydnad mot den som villkoret för evigt liv – samma tillstånd som krävdes av Adam före hans fall. Herren förväntar Sig inte mindre av själen nu än vad Han förväntade Sig av människan i Paradiset: Fullkomlig lydnad, fläckfri rättfärdighet. Kravet under nådens förbund är lika brett som kravet i Eden – samklang med Guds lag, som är helig, rättvis och god. rätt

(391)På orden ”håll buden” svarade den unge mannen: ”’Vilka?’” Han antog att någon ceremoniell föreskrift avsågs, men Kristus talade om lagen som gavs från Sinai. Han nämnde flera bud från Dekalogens andra tavla, och sammanfattade sedan dem alla i föreskriften ”Du skall älska din nästa som dig själv.’” {Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. rätt

(391)Den unge mannen svarade, utan att tveka: ”’Allt detta har jag hållit. Vad är det mer som fattas?’” Hans uppfattning om lagen gällde det yttre och var ytlig. Bedömd efter mänsklig standard hade han bevarat en fläckfri karaktär. I hög grad hade hans yttre liv varit fritt från skuld; han trodde verkligen att hans lydnad hade varit felfri. Ändå hade han en hemlig rädsla för att allt inte stod rätt till mellan hans själ och Gud. Detta väckte frågan ”Vad är det mer som fattas?’” rätt

(391)”’Vill du vara fullkomlig”, sade Kristus, ”gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’ När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.” rätt

(392)Den som älskar sig själv är en lagöverträdare. Detta ville Jesus uppenbara för den unge mannen, och Han gav honom ett test som skulle visa hans hjärtas själviskhet. Han visade honom pestfläcken i hans karaktär. Den unge mannen önskade ingen ytterligare upplysning. Han hade vårdat en avgud i själen; världen var hans gud. Han bekände sig till att ha hållit buden, men han saknade principen som är själva andan och livet för dem alla. Han hade inte sann kärlek till Gud eller människan. Denna brist var bristen på allt som skulle kvalificera honom att komma in i himmelriket. I sin kärlek till sig själv och världslig vinning var han ur harmoni med Himmelens principer. rätt

(392)Då den rike unge mannen kom till Jesus vann hans uppriktighet och allvar Frälsarens hjärta. ”Jesus såg på honom och fick kärlek till honom”. I den unge mannen såg Han en som kunde tjäna som en rättfärdighetens predikant. Han skulle ha tagit emot denne begåvade och ädle yngling lika gärna som Han tog emot de fattiga fiskarna som följde Honom. Hade den unge mannen ägnat sin förmåga åt arbetet med att frälsa själar, hade han kanske blivit en flitig och framgångsrik arbetare för Kristus. rätt

(393)Men först måste han acceptera villkoren för lärjungaskap. Han måste ge sig själv förbehållslöst till Gud. Vid Frälsarens kallelse, ”lämnade” Johannes, Petrus, Matteus och deras följeslagare ”allt och steg upp och följde honom.” Lukasevangeliet 5:28. Samma helgelse krävdes av den rike unge mannen. Och i detta bad Kristus inte om ett större offer än Han själv hade gjort. ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” Andra Korintierbrevet 8:9. Den unge mannen behövde bara följa där Kristus ledde vägen. rätt

(393)Kristus såg på den unge mannen och längtade efter hans själ. Han längtade efter att få sända ut honom som en välsignelsebudbärare till människorna. I stället för det som Han uppmanade honom att ge upp, erbjöd Kristus honom privilegiet att ha sällskap med Honom Själv. ”Följ mig’”, sade Han. Detta privilegium hade räknats som en glädje av Petrus, Jakob och Johannes. Den unge mannen själv såg på Kristus med beundran. Hans hjärta drogs till Frälsaren. Men han var inte redo att acceptera Frälsarens princip om självuppoffring. Han valde sina rikedomar före Jesus. Han ville ha evigt liv, men han ville inte ta emot den osjälviska kärleken i själen som ensam är livet, och med sorgset hjärta vände han sig bort från Kristus. rätt

(393)Då den unge mannen vände sig bort, sade Jesus till lärjungarna: ”det är svårt för en rik att komma in i himmelriket.” Dessa ord förvånade lärjungarna. De hade fått lära sig att se på de rika som Himmelens favoriter; vidare världslig makt och rikedom som de själva hoppades få i Messias’ rike; och om de rika skulle misslyckas med att komma in i riket, vilket hopp skulle det kunna finnas för resten av människorna? rätt

(394)”Då började Jesus åter tala och sade till dem: Kära barn, hur svårt är det inte för dem som förtröstar på sina rikedomar, att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Då förundrade de sig mycket”. Nu insåg de att de själva omfattades av den högtidliga varningen. I ljuset av Frälsarens ord avslöjades deras egen hemliga längtan efter makt och rikedom. Med farhågor för sig själva utropade de: ”Vem kan då bli frälst?” rätt

(394)”Men Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt men inte för Gud, ty för Gud är allt möjligt.” {Reformations-Bibeln. rätt

(394)En rik man kan som sådan inte komma in i Himmelen. Hans rikedom ger honom ingen rätt till de heligas arv i ljuset. Det är bara genom Kristi oförtjänta nåd som vem som helst kan finna inträde i Guds stad. rätt

(394)Till de rika, inte mindre än till de fattiga, talas den Helige Andes ord: ”ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt.” Första Korintierbrevet 6:19, 20. När människor tror på detta, hålls deras ägodelar som ett förtroende, för att användas som Gud skall styra, för att rädda de förlorade och trösta de lidande och de fattiga. Med människan är detta omöjligt, för hjärtat klamrar sig fast vid sin jordiska skatt. Den själ som är bunden i mammons tjänst är döv för ropet om mänsklig nöd. Men med Gud är allt möjligt. Genom att skåda Kristi makalösa kärlek smälts och dämpas det själviska hjärtat. Den rike mannen leds, liksom farisén Saul, till att säga: ”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Filipperbrevet 3:7, 8. Då räknar de inte något som sitt eget. De gläder sig över att betrakta sig själva som förvaltare av Guds mångfaldiga nåd och för Hans skull alla människors tjänare. rätt

(395)Petrus var den förste att hämta sig från den hemliga övertygelse som Frälsarens ord åstadkom. Han tänkte med tillfredsställelse på vad han och hans bröder hade gett upp för Kristus. ”’Se”, sade han, ”vi har lämnat allt och följt dig.” {Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Erinrande sig det villkorliga löftet till den rike unge mannen, ”Då skall du få en skatt i himlen”, frågade han nu vad han och hans vänner skulle få som belöning för sina uppoffringar. rätt

(395)Frälsarens svar hänförde dessa galileiska fiskares hjärtan. Det gav en bild av utmärkelser som uppfyllde deras högsta drömmar: ”’Amen {Sannerligen} säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” Och så lade Han till: ”Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.” rätt

(396)Men Petrus’ spörsmål, ”Vad skall vi få för det?’”, hade uppenbarat en anda som okorrigerad skulle göra lärjungarna olämpliga att vara budbärare för Kristus; ty den var en lejd persons anda. Även om de hade lockats av Jesu kärlek, var lärjungarna inte helt fria från fariséismen. De arbetade fortfarande med tanken på att förtjäna en belöning i proportion till sitt arbete. De omhuldade en anda av självupphöjelse och självbelåtenhet och gjorde jämförelser sinsemellan. Då en av dem misslyckades i något särskilt, hängav de andra sig åt känslor av överlägsenhet. rätt

(396)För att lärjungarna inte skulle förlora evangeliets principer ur sikte, berättade Kristus för dem en liknelse som illustrerar det sätt på vilket Gud handlar med Sina tjänare och den anda i vilken Han vill att de skall arbeta för Honom. rätt

(396)”Ty himmelriket”, sade Han, ”är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård.” Det var sed att män som sökte arbete väntade på marknadsplatserna, och dit gick arbetsgivarna för att hitta tjänare. Mannen i liknelsen framställs som att han går ut vid olika tider för att engagera arbetare. De som anställs tidigast går med på att arbeta för en angiven summa; de som senare anställs överlåter sin lön till husbondens gottfinnande. rätt

(396)”På kvällen sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön. Men börja med de sista och sluta med de första. De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom då fram och fick var sin denar. När sedan de första kom, trodde de att de skulle få mer, men också de fick en denar.” rätt

(396)Husbondens handlande med arbetarna i sin vingård representerar Guds handlande med den mänskliga familjen. Det strider mot de seder som råder ibland människor. I världsliga affärer ges ersättning i enlighet med det arbete som utförts. Arbetaren förväntar sig att få betalt endast det han tjänar. Men i liknelsen illustrerade Kristus principerna för Sitt rike – ett rike som inte är av denna världen. Han styrs inte av någon mänsklig standard. Herren säger: ”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar.... Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.” Jesaja 55:8, 9. rätt

(397)I liknelsen gick de första arbetarna med på att arbeta för en bestämd summa, och de fick det angivna beloppet, inget mer. De som senare anställdes trodde på mästarens löfte: ”Jag skall ge er en rättvis lön.” De visade sitt förtroende för honom genom att inte ställa några frågor om lönen. De litade på hans rättvisa och rätt och billighet. De belönades, inte efter mängden av sitt arbete, utan efter generositeten hos hans syfte. rätt

(397)Likaså vill Gud att vi skall lita på Honom som rättfärdiggör de ogudaktiga. Hans belöning ges inte efter våra förtjänster utan enligt Hans eget syfte, ”som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.” Efésierbrevet 3:11. ”frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet.” Titusbrevet 3:5. Och för dem som litar på Honom gör Han ”långt mer än allt vi ber om eller tänker”. Efésierbrevet 3:20. rätt

(397)Inte mängden arbete som utförs eller dess synliga resultat utan andan i vilken arbetet utförs gör det av värde för Gud. De som kom in i vingården vid elfte timmen var tacksamma för möjligheten att arbeta. Deras hjärtan var fulla av tacksamhet mot den som hade tagit emot dem; och då husbonden vid slutet av dagen betalade dem för en hel dags arbete, blev de starkt förvånade. De visste att de inte hade förtjänat sådan lön. Och den vänlighet som uttrycktes i deras arbetsgivares ansikte fyllde dem med glädje. De glömde aldrig husbondens godhet eller den generösa ersättning de hade fått. Så är det även med syndaren som, i vetskap om sin ovärdighet, har gått in i Mästarens vingård vid elfte timmen. Hans tjänstgöringstid verkar så kort att han känner att han inte förtjänar belöning; men han är fylld av glädje över att Gud över huvud taget har tagit emot honom. Han arbetar med en ödmjuk, tillitsfull anda, tacksam för förmånen att vara en medarbetare med Kristus. Denna anda behagar Gud att hedra. rätt

(398)Herren önskar att vi skall vila i Honom utan att tänka på vårt belöningsmått. När Kristus förblir i själen är tanken på belöning inte överst. Detta är inte motivet som driver vår tjänst. Det är sant att vi i en underordnad mening bör ha respekt för belöningens ersättning. Gud vill att vi skall uppskatta Hans utlovade välsignelser. Men Han vill inte ha oss ivriga efter belöningar och inte heller känna att vi för varje plikt måste få kompensation. Vi bör inte vara så angelägna om att vinna belöningen att vi gör det som är rätt, oavsett all vinst. Kärlek till Gud och till våra medmänniskor borde vara vårt motiv. rätt

(399)Denna liknelse ursäktar inte dem som hör den första kallelsen till arbete men som försummar att gå in i Herrens vingård. Då husbonden gick till marknadsplatsen vid elfte timmen och fann män arbetslösa sade han: ”Varför står ni här hela dagen arbetslösa?” Svaret löd: ”Därför att ingen har lejt oss.” Ingen av dem som erbjöd arbete senare under dagen var där på morgonen. De hade inte tackat nej till erbjudandet. De som vägrar och sedan omvänder sig, gör klokt i att omvända sig; men det är inte tryggt att bemöta det första erbjudandet om nåd lättvindigt. rätt

(399)Då vingårdens arbetare erhöll ”var sin denar”, blev den tidiga timmens arbetare upprörda. Hade de inte jobbat i tolv timmar? resonerade de, och var det inte rätt att de skulle få mer än de som bara jobbat en timme under den svalare delen av dagen? ”De där som kom sist har gjort en timme”, sade de, ”och du har jämställt dem med oss, som har stått ut med dagens slit och hetta.” rätt

(399)”Min vän”, svarade husbonden en av dem, ”jag gör dig ingen orätt. Kom du inte överens med mig om en denar? Ta det som är ditt och gå. Men åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är så god? rätt

(399)Alltså skall de sista bli de första, och de första bli de sista. Ty många är kallade, men få är utvalda.” {Sista versen ur Reformations-Bibeln.} rätt

(399)Liknelsens första arbetare representerar dem som på grund av sina tjänster hävdar företräde framför andra. De tar upp sitt arbete i en självbelåten anda och tar inte med sig självförnekelse och uppoffringar. De kan ha bekänt sig till att ha tjänat Gud hela sitt liv; de kan ha varit de främsta i att uthärda svårigheter, nöd och prövningar, och de anser sig därför ha rätt till en stor belöning. De tänker mer på belöningen än på förmånen att vara Kristi tjänare. Enligt deras åsikt ger deras arbete och uppoffringar dem rätt att ta emot ära framför andra, och eftersom detta påstående inte erkänns, blir de kränkta. Om de förde med sig in i arbetet en kärleksfull, tillitsfull anda, skulle de fortsätta att vara först; men deras tveksamma, klagande läggning är okristlig och bevisar att de är opålitliga. Den avslöjar deras önskan om självavancemang, deras misstro mot Gud och deras svartsjuka, motvilliga anda mot sina bröder. Herrens godhet och frikostighet är för dem bara en anledning till att knorra. Således visar de att det inte finns något samband mellan deras själar och Gud. De känner inte till glädjen i att samverka med Mästararbetaren. rätt

(400)Det finns inget som är mer stötande för Gud än denna inskränkta, självvårdande anda. Han kan inte fungera med någon som uppenbarar dessa egenskaper. De är okänsliga för Hans Andes verk. rätt

(400)Judarna hade först kallats in i Herrens vingård, och på grund av detta var de stolta och självgoda. De ansåg att deras långa tjänstgöringsår berättigade dem till att få större belöning än andra. Ingenting var mer irriterande för dem än en antydan om att hedningarna skulle få samma privilegier som de själva i det som hörde till Gud. rätt

(400)Kristus varnade de lärjungar, som först hade blivit kallade att följa Honom, för att inte samma ondska skulle omhuldas ibland dem. Han såg att svagheten, församlingens förbannelse, skulle vara en anda av självrättfärdighet. Män skulle tro att de kunde göra något för att förtjäna en plats i himmelriket. De skulle föreställa sig att då de hade gjort vissa framsteg, skulle Herren träda in för att hjälpa dem. På så sätt skulle det finnas ett överflöd av jag och litet av Jesus. Många som hade gjort ett litet framsteg skulle bli uppblåsta och tycka att de var överlägsna andra. De skulle vara ivriga efter smicker, avundsjuka om de inte ansågs vara viktigast. Mot denna fara försöker Kristus att skydda Sina lärjungar. rätt

(401)Allt skryt över egna meriter är malplacerad. ”Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är HERREN, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger HERREN.” Jeremia 9:23, 24. rätt

(401)Belöningen beror inte på gärningar, för att ingen skall berömma sig; utan allt är av nåd. ”Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar? Om Abraham förklarades rättfärdig på grund av gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” Romarbrevet 4:1-5, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Därför finns det inget tillfälle för en att berömma sig över en annan eller att hysa agg mot en annan. Ingen är privilegierad framför en annan, och ingen kan heller göra anspråk på belöningen som en rättighet. rätt

(402)De första och de sista kommer att få del i den stora, eviga belöningen, och de första bör gärna välkomna de sista. Den som motarbetar belöningen till en annan glömmer att han själv är frälst av nåd enbart. Liknelsen om arbetarna tillrättavisar all svartsjuka och misstänksamhet. Kärleken gläds åt sanningen och skapar inga avundsjuka jämförelser. Den som äger kärlek jämför endast Kristi ljuvlighet med sin egen ofullkomliga karaktär. rätt

(402)Denna liknelse är en varning för alla arbetare, hur lång tid de än har tjänat, hur än omfattande deras tjänande, att utan kärlek till sina bröder, utan ödmjukhet inför Gud, är de ingenting. Det finns ingen religion i självets tronande. Den som gör självförhärligande till sitt mål kommer att befinna sig utan den nåd som ensam kan göra honom effektiv i Kristi tjänst. Närhelst stolthet och självbelåtenhet ges tyglarna, skadas arbetet. rätt

(402)Det är inte hur lång tid vi arbetar utan vår villighet och trohet i arbetet som gör det godtagbart för Gud. I all vår tjänst krävs ett fullständigt överlämnande av sig själv. Den minsta plikt som utförs i uppriktighet och självglömska är mer behaglig för Gud än det största arbete när det är behäftat med självsökande. Han tittar för att se hur mycket av Kristi anda vi värnar om, och hur mycket av Kristi likhet vårt verk uppenbarar. Han ser mer på kärleken och troheten som vi arbetar med än på hur mycket vi gör. rätt

(402)Endast när själviskheten är död, när striden om överhöghet är fördriven, när tacksamhet fyller hjärtat och kärlek gör livet doftande – det är först då som Kristus förblir i själen, och vi erkänns som arbetare tillsammans med Gud. rätt

(402)Hur än besvärligt arbete, betraktar de sanna arbetarna det inte som slit. De är redo att slita och bli utslitna; men det är ett glatt arbete, gjort med ett glatt hjärta. Glädje i Gud uttrycks genom Jesus Kristus. Deras glädje är den glädje som väntade Kristus – ”att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” Johannesevangeliet 4:34. De samverkar med härlighetens Herre. Denna tanke gör all möda uthärdlig, den stärker viljan, den styrker andan inför vad som än kan hända. Genom att arbeta med osjälviskt hjärta, förädlade genom att vara delaktiga i Kristi lidanden, dela Hans sympatier och samverka med Honom i Hans arbete, hjälper de till att svälla floden av Hans glädje och bringa ära och pris till Hans upphöjda namn. rätt

(403)Detta är andan i all sann tjänst för Gud. Genom brist på denna anda kommer många som verkar att vara först att bli sist, medan de som besitter den kommer att bli först. rätt

(403)Det finns många som har gett sig själva till Kristus, men som ändå inte ser någon möjlighet att utföra ett stort arbete eller göra stora uppoffringar i Hans tjänst. Dessa kan finna tröst i tanken att det inte nödvändigtvis är martyrens självöverlämnande som är mest acceptabelt för Gud; det kanske inte är missionären som dagligen har mött fara och död som står högst i Himmelens uppteckningar. Den kristne som är sådan i sitt privatliv, i det dagliga överlämnandet av sig själv, i uppriktighet i syfte och renhet i tankar, i saktmodighet under provokation, i tro och fromhet, i trohet mot det minsta, den som i hemlivet representerar Kristi karaktär – en sådan kan i Guds ögon vara mer värdefull än till och med den världsberömde missionären eller martyren. rätt

(403)Åh, hur olika är inte de normer efter vilka Gud och människor mäter karaktären! Gud ser många frestelser motstås som världen och till och med nära vänner aldrig vet om – frestelser i hemmet, i hjärtat. Han ser själens ödmjukhet med tanke på dess egen svaghet; den uppriktiga ångern över även en tanke som är ond. Han ser den helhjärtade hängivenheten i Hans tjänst. Han har noterat timmarna av hård kamp med självstrid som utmynnade i seger. Allt detta vet Gud och änglarna. En minnesbok är skriven inför Honom för dem som fruktar Herren och som tänker på Hans namn. rätt

(404)Inte i vårt lärande, inte i vår position, inte i vårt antal eller anförtrodda talanger, inte i människans vilja, ligger hemligheten bakom framgång. När vi känner vår ineffektivitet skall vi betrakta Kristus, och genom Honom som är styrkan i all styrka, tanken hos alla tankar, kommer de villiga och lydiga att vinna seger efter seger. rätt

(404)Och hur kort tid vi än tjänar eller enkelt vårt arbete, om vi i enkel tro följer Kristus, kommer vi inte att bli besvikna över belöningen. Det som inte ens den störste och klokaste kan förtjäna, får de svagaste och ödmjukaste. Himmelens gyllene port öppnas inte för de självupphöjda. Den lyfts inte upp inför de stolta i anden. Men de eviga portalerna kommer att öppnas vida för ett litet barns darrande beröring. Välsignad vare nådens belöning till dem som har verkat för Gud i trons och kärlekens enkelhet. rätt

nästa kapitel