Återlösningens Plan

(9)Människans fall uppfyllde hela himmelen med bedrövelse. Änglarna tog av sig sina kronor och upphörde med sina lovsånger. Harpornas toner tystnade. Den värld, som Gud hade skapat, skulle nu komma att bli uppfylld med varelser, som var hemfallna åt elände, sjukdom och död; ännu fanns ingen utväg för deras frälsning, utan det syntes som om hela Adams släkte var dömt att dö. Men Guds Son, himmelens upphöjde Herre och änglarnas Furste, kände medlidsamhet för det fallna människosläktet. Gud uppgjorde i sin kärlek en plan för människans återlösning. Jesus trädde fram inför Fadern och bad för dem, som hade syndat; han utbjöd sitt eget liv såsom en återlösning för människan och ville åta sig att själv lida straffet, så att Adam och hans efterkommande åter kunde komma i åtnjutande av nåd från sin Skapare och få inträda i sitt Eden-hem genom Kristi blod och förtjänst, om de blott ville omvända sig och lyda Guds lag. rätt

(9)Gud utgav inte sin högt älskade Son i döden utan en djup inte strid. Himmelens och jordens Herre måste lida en smärtsam kamp i sitt sinne, innan han kunde besluta, huruvida han skulle låta det fallna människosläktet förgås eller låta sin Son gå i döden för det. Han kunde ej förändra sin lag för att på få sätt frälsa den förtappade människan; men han älskade världen så högt, att han samtyckte till sin Sons död. rätt

(10)Änglarna kunde ej fröjda sig över frälsningens plan, när deras Furste omtalade den för dem. De lyssnade under tystnad och bedrövelse med förvåning till hans ord, då han omtalade för dem, hur han måste lämna himmelens glädje och oförängliga härlighet för att stiga ned till jordens bedrövelse, förnedring och död. Han skulle ställa sig mellan sin Fader och den fallna människan samt utsätta sig för Guds vrede. Likväl skulle endast få ta emot honom som Guds Son. Han måste överge sin upphöjda frälsning som himmelens majestät, leva på jorden som människa och förödmjuka sig själv, för att han genom sin egen erfarenhet kunde bli medveten om de olika frestelser, som människan är utsatt för och därigenom bättre förstå att hjälpa dem som frestas. När hans mission som lärare blivit fullkomnad, skulle han överlämnas åt syndiga människor för att utstå allt det hån och lidande, som Satan kunde bringa över honom. Han skulle lida den grymmaste död, upphöjd mellan himmelen och jorden såsom en förbrytare. Han skulle tillbringa flera dystra timmar i en sådan förskräcklig dödsångest, att änglarna ej kunde tåla att se därpå, utan måste vända bort sina ansikten från den gruvliga synen. Han skulle utstå, inte endast lekamliga, utan även andliga lidanden, som ingalunda kunde jämföras, liksom andliga lidanden, som ingalunda kunde jämföras med kroppsliga smärtor – hela världens synder skulle läggas på honom. rätt

(10)Änglarna kastade sig ned inför sin Herres fötter och erbjöd sig att offra sina liv för människans frälsning. Men Kristus upplyste dem om, att en ängels liv inte kunde betala människans syndaskuld. Guds egen Son måste lida döden, om hon skulle kunna frälsas. Men änglarna skulle dock få vara sin Herre behjälpliga i återlösningsverket. När han skulle komma att ikläda sig människans natur, skulle hans styrka ej vara så stor som änglarnas, och då skulle de tjäna, styrka och trösta honom under hans lidanden. De skulle även få beskydda och bevara dem, som ville ta emot frälsning, från de onda änglarnas makt och från de omständigheter, som motståndaren alltid skulle söka att omge dem med. rätt

(11)När änglarna skulle beskåda sin Herres dödskamp och förnedring, skulle de fyllas med bedrövelse och harm samt önska att befria honom från mördarnas våld. Men de var ej tillåtna att söka förebygga något av det, som de fick se. Det var en del av återlösningens plan, att Kristus skulle lida förakt och misshandlas av syndiga människor, och han samtyckte villigt till allt detta, då han blev människans Frälsare. rätt

(11)Jesus tröstade och uppmuntrade änglarna med heligt allvar, i det han försäkrade dem, att han genom sin död skulle frälsa många och tillintetgöra den, som hade döden i sitt våld. Gud skulle ge honom det rike, som Adam hade förlorat genom sin överträdelse, och de frälsta skulle få regera med honom i all evighet. Satan och syndare skulle förgöras, så att de aldrig mer skulle störa himmelens och jordens frid. Jesus förmanade änglahären att vara nöjd med frälsningens plan, som hans Fader hade antagit, och att hellre glädja sig över, att den fallna människan genom hans död åter kunde förlikas med Gud. Då uppfylldes himmelen med outsäglig fröjd, och änglarna lovade och prisade Gud. De slog an på sina harpor och sjöng ändå ljuvligare än förut, då de tänkte på den stora nåd och barmhärtighet, som Gud bevisat mot det fallna släktet, i det han utgav sin högt älskade Son till att lida och dö för det. De upphöjde och ärade även Jesus för hans självuppoffring i att samtycka till Faderns beslut, varigenom han måste lämna sin Faders umgänge samt lida och dö för en syndig värld. rätt

(11)Ingen utom Guds Son kunde föra människan över det svalg, som synden åstadkommit mellan Gud och henne. Endast genom Kristi död kunde människan återlösas och Guds rättfärdighet bli tillfredsställd. Kristus besatt den högsta värdighet näst till den store Laggivaren. Hans liv allena hade så stort värde, att det kunde tillfredsställa Guds fullkomliga lags fordringar och återlösa människan från hennes fallna tillstånd. rätt

(12)Offerdjurens blod kunde ej åstadkomma försoning för överträdelsen av Guds lag. Djurets liv är av mindre värde än syndarens liv och kunde för den skull inte antas såsom en försoning för syndaren; det hade värde för Guds lag blott som en bild på hans Sons offer. rätt

(12)Ingen människa kunde utverka försoning för sina medmänniskor. Hennes genom synd fördärvade natur gjorde henne till ett ofullkomligt offer – ett offer, som hade mindre värde än Adam före fallet. Gud skapade människan fullkomlig och oskyldig, och efter hennes fall kunde intet offer vara antagligt för Gud, med mindre dess värde översteg människans i hennes oskyldiga och fullkomliga tillstånd. rätt

(12)Änglarna var utan synd; men de var ej av så högt värde som Guds lag. De var skapade varelser, som var satta på prov, och måste alltså leva i lydnad för lagen. De var sändebud för utförandet av Kristi vilja och måste därför böja sig för honom. rätt

(12)Fastän Kristus var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte. Han var Faderns uttryckliga avbild, inte bara till det yttre utseendet, utan även till sin karaktärs fullkomlighet. Ingen fordring pålades Kristus; han var över lagen och därför även över änglarna. Han var den himmelska härskarans Furste och var så mycket högre stående än människorna som hans ädla, obefläckade karaktär och ärofulla ställning var upphöjd över människans karaktär och ställning. Kristus var Fadern behjälplig vid människans skapande, och då hon föll genom överträdelse, hade han makt att sona hennes synder, att åter hjälpa henne upp och föra henne tillbaka till hennes ursprungliga tillstånd. rätt

(13)Kristus hade makt att ge sitt liv och att återta det; men han var ej under någon förpliktelse att utföra försoningsverket; hans offer var hans eget fria val. Oändlig kärlek och förunderlig barmhärtighet ledde honom till att offra sig själv och därigenom öppna hoppets dörr för det fallna människosläktet. rätt

(13)Det judiska prästerskapet med sitt offersystem och avbilder blev instiftat till att avbilda Kristi död och medlarskap. Alla de ceremonier, som tillhörde det, var av betydelse endast så långt de hänvisade till Kristus, som själv var hela detta systems instiftare och grundläggare. Från Adams tid, till dess judarna blev ett skärskilt folk, fick Guds tillbedjare undervisning om den kommande Återlösaren, på vilken deras offringar hänsyftade. Herren själv undervisade Abel, Set, Enok, Noah, Abraham och andra fromma män, som levde under den tiden, och i synnerhet Moses, om, att de ceremoniella offringarna och det levitiska prästerskapet kunde inte frälsa en enda själ, utan att deras avbilder hänvisade till Kristus, som allena var mäktig till att frälsa. Forntidens heliga såg genom dem framåt till Kristus och trodde på honom; men detta system skulle förbli endast till uppenbarelsen av det fullkomliga offret. rätt

(13)Offertjänsten blev anordnad av Gud för påminna om den stora skilsmässa synden hade förorsakat mellan Gud och människan och om nödvändigheten av en medlares tjänst. Syndaren kan inte själv ställa sig fram inför Gud med all sin syndaskuld och utan någon större förtjänst än sin egen, men en väg blev öppnad, varpå han kunde nalkas Gud genom en medlares tjänst. Det jordiska prästerskapet var en bild på Kristi prästerskap. Han skulle bli medlare mellan den allsmäktige Guden och hans folk. Kristus var fullkomlig, utan fläck eller skrynkla, obesmittad av synden. Han är den ende bland dem, som har levat på jorden, som kan säga till alla människor: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” Föreningen emellan Gud och människorna, som avskars genom Adams överträdelse, skulle återupprättas genom Kristus. Hans översteprästerliga ämbete och tjänstgöring skulle bli långt förnämligare och bättre än det jordiska, avbildande prästerskapet i all sin härlighet och glans. rätt

(14)Syndens förskräckliga följder och dess vidsträckta utbredande kunde aldrig ha blivit känd, om inte ett hjälpmedel av oändligt värde blivit anskaffat. Det stora offer, som blev anskaffat för den fallna människans frälsning – i det himmelens majestät, som var till i Guds liknelse, utgav sitt liv för ett syndigt släkte – är en hemlighet, som änglarna har lust att skåda in i, men som de dock inte är fullt i stånd till att förstå. rätt

nästa kapitel