Kristi Barndomstid

(30)I sin barndom och ungdomstid stannade Jesus kvar i den föga kända och föraktade lilla staden Nasaret. Jesu närvaro blott ett enda år skulle ha varit en stor fördel för vilken plats som helst på jorden; det skulle ha varit en ära för kungapalats att motta honom som gäst; men han gick förbi de präktiga palatsen och konungsliga gårdarna samt valde att bo i en ringa landsortsstad bland bergen. rätt

(30)I omkring trettio år gick världens Frälsare upp och nedför de branta stigarna och höjderna från den stora slätten till dalen mellan bergen. Han fann stort behag i att betrakta naturen, blommorna, som prydde marken, de majestätiska träden och höga bergen, de rämnade klipporna och eviga höjderna – allt i naturen talade till hans hjärta. Med vördnadsfull glädje betraktade han den härliga synen, som bredde ut sig för hans anblick, då den härliga morgonsolen strålade fram, då aftonrodnaden täckte himlen och då natten med högtidligt lugn vilade över jorden Han lyssnade glad till de lyckliga fåglarna, som sjöng Skaparens lov och pris, och han instämde ofta med dem, i det han sjöng och lovade Herren. Han samlade lärdomar om sin himmelske Faders underverk i naturen. rätt

(30)Från Nasarets berg skådade Jesus ett landskap, som i mer än tusen år väntat på hans uppenbarelse, men som trots det ännu ej var redo att ta emot honom. Han samtalade med sin Fader på ensliga ställen i skogen och bland bergen, där intet mänskligt öga kunde se honom; och genom stilla betraktelser och bön styrkte han sin själ för det verk, som han skulle utföra under sin levnad. De korta berättelserna, som de Heliga Skrifterna ger om Kristi barndom, är väldigt betydelsefulla: ”Och pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom. {…} Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” (Lukasevangeliet 2: 40, 52) rätt

(31)Under trettio år av Jesu liv inträffade ej ofta något, som tilldrog sig folkets uppmärksamhet. Ända från sin barndom levde han i fullkomlig överensstämmelse med de judiska lagarna. Han talade inte om sin himmelska härkomst och sökte aldrig att utmärka sig framför andra. Hans vänner och släktingar såg inte något särskilt tecken på gudomlighet hos honom under alla de år han levde hos dem. Men samtidigt som han ständigt undvek att göra sig själv framstående, höll han sig oryggligt till sanning och rätfärdighet. rätt

(31)Kristi liv utmärktes genom öppenhjärtighet och renhet. Det som i synnerhet skaffade honom ynnest hos Gud och människor, var hans stilla, ödmjuka ande, som ej var behäftad med den ringaste fåfänglighet och stolthet. Som barn visade han en märkvärdigt saktmodig och älsklig karaktär. Han var alltid villig och färdig till att tjäna andra, alltid redo till att lätta på sina föräldrars bördor. Han ägde ett tålamod, som intet kunde störa, en sannfärdighet, som aldrig sviktade. Om han än alltid var allvarlig och självförnekande, var han dock likväl alltid vänlig och glad. Han ägde en jämn och fullkomlig karaktär. I sina tidigaste år visade han prov på, att han var begåvad med en utomordentlig vishet, men ändå var han likt ett barn och öppenhjärtig. Med årens lopp utvecklade sig själens och kroppens egenskaper hos honom gradvis. Skriftens tystnad angående Jesu barndom och ungdom innehåller en viktig lärdom. Kristus är vårt exempel i allting. Ju mera stilla och obemärkt livet i barndomen forskrider – ju mera det är i harmoni med naturen och obesvärat av svängningarna i samhällslivet – desto bättre kan man utveckla renhet, naturlig jämnhet och sant moraliskt värde. rätt

(32)Jesus var inte befriad från frestelser. Satan var ivrig och outtröttlig i sina ansträngningar för att övervinna Guds Son. Syndens upphovsman oroades mycket av, att det fanns en person på jorden, som var obesmittad av synden, och han drog sig inte för att använda varje medel, som han möjligtvis kunde bedra och snärja in honom med. Men Jesus fick vishet och styrka från sin himmelske Fader till att övervinna frestelserna. rätt

(32)Invånarna i Nasaret var ökända för sin vårdslöshet. De föraktades starkt av andra, och detta var orsaken till att Natanael frågade, om något gott kunde komma från Nasaret. Jesus utvalde inte själv sina egna omgivningar; ty hans himmelske Fader ansåg det vara bäst, att han i sina unga år ständigt skulle vara utsatt för frestelser, så att hans karaktär därigenom kunde prövas. Han måste därför alltid vara på sin vakt, för att bevara sin renhet. Han fick utstå en svår strid, så att han kunde bli ett fullkomligt exempel för människorna i deras barndom, ungdom och mandom. rätt

(32)Jesus var inte omgiven av rikedom och tillbringade ej sitt liv i sysslolöshet. Hans föräldrar var fattiga och måste tjäna sitt bröd genom sitt dagliga arbete. Jesus måste leva i fattigdom och uppöva sig i självförsakelse; men denna erfarenhet blev till stor nytta för honom i hans ungdom. Genom att vänja sig vid slit och tillbakadragenhet undgick han frestelser och höll sig borta från dåligt sällskap, som skulle haft ett fördärvligt inflytande över honom. På detta sätt utvecklade han en rättfärdig och ädel karaktär, även om han levde mitt ibland ogudaktiga människor. Varken fördel eller förnöjelse, berömmelse eller tadel kunde förmå honom att begå något, som var felaktigt. Han ägde vishet till att akta sig för det onda och styrka till att motstå frestelser. rätt

(33)Det kan aldrig falla på någon människas lott att utveckla en kristlig karaktär under mera ogynnsamma omgivningar, än vår Frälsare hade. Det faktum, att han i trettio år levde på en plats, varifrån många ansåg det som ett under att något gott kunde komma, är en förebråelse för dem, som anse, att de är beroende av lycka och framgång för att kunna leva ett dygdigt liv. Frestelse, fattigdom och motgång är just de medel, som behövs för att utveckla härlighet och en fast karaktär hos dem som därigenom låter sig läras. rätt

(33)Josef och Maria reste årligen till Jerusalem för att övervara Påskhögtiden i överensstämmelse med den judiska lagen. Då Jesus var tolv år gammal, tog hans föräldrar honom med sig, såsom sedvänjan var. De reste i sällskap med många andra upp till den heliga staden för att fira denna högtid. rätt

(33)Här såg barnet Jesus Jerusalems tempel för första gången. Då han gick omkring på förgården, såg han prästerna, som tjänstgjorde där, altaret med de blödande offren, den heliga rökelsen, som uppsteg till Gud, och det heliga förhänget, som dolde arken och nådastolen i det allraheligaste. Han förstod betydelsen av dessa högtidliga bruk och ceremonier och visste, att det, som de avbildade, skulle uppfyllas, då han uppoffrade sig själv för världens synder. Det är helt omöjligt för en människa att föreställa sig de tankar, som uppfyllde Guds Sons hjärta. rätt

(33)Då högtidens sjunde dag hade gått till ända, begav sig ressällskapet, som Josef och Maria hade följt med från Galiléen, tillbaka på hemvägen. Under den trängsel, som de var utsatta för den första dagen, och den förnöjsamhet, som Jesu föräldrar fann i att samtala med släktingar och vänner, uppmärksammade de inte hans frånvaro. Men då de stannade för att vila sig om natten, saknades deras son, som alltid varit lydig och färdig till att hjälpa dem. De hade tänkt, att han var med i sällskapet, och därför hade de inte känt den ringaste ängslan för honom. Hans grundsatser var så rena och hans uppförande så förståndigt, att de hyste det fullkomligaste förtroende för honom och väntade helt naturligt, att han skulle vara färdig till att hjälpa dem och att efterkomma deras önskan, som han alltid hade gjort förut, när de behövde honom. Nu vaknade deras bekymmer och de frågade efter honom bland vänner och släktingar. Men deras sökande var helt förgäves, de kunde inte finna det minsta spår av sin älskade son. Uppfyllda av dystra aningar och med ett bekymrat sinne, återvände de till Jerusalem. De erinrade sig nu med förskräckelse det mördande, som Herodes hade låtit utföra i hopp om att kunna förgöra Israels konung. De förebrådde sig själva bitterligen, att de hade varit så ovarsamma i det viktiga uppdrag, som Gud hade anförtrott dem. rätt

(34)Josef och Maria fortfor förgäves en hel dag att söka efter Jesus i Jerusalem. Följande natt vek sömnen bort från deras ögon, och de tillbringade tiden under bön och tårar. Nästa dag fortsatte de med sitt sökande för att finna Jesus, men utan ringaste framgång. En annan natt var nu nära sitt inbrott; då kom de i närheten av templet och såg en stor skara folk gå in i det. De följde med skaran, och då de precis stod i begrepp att träda in där, fångade Jesu röst deras uppmärksamhet. Fastän de inte kunde se honom till följd av den stora folkmängden, visste de likväl, att de inte tog fel, ty det fanns ingen annan stämma som liknade hans, så full av högtidligt välljud. rätt

(34)De trängde sig framåt och kom till den avdelning i templet, där rabbinerna höll sin skola. Där såg de sin son mitt ibland lärarna, prästerna och de överste. Han satt vördnadsfull och ödmjuk vid dessa lärda mäns fötter och lade fram frågor inför dem, som om han önskade att erhålla upplysning angående den kommande Messias, medan han på samma gång meddelade dem kunskap om de händelser, som försiggick på den tiden, och som profeterna förut hade förkunnat skulle utgöra tecken på Förlösarens ankomst. rätt

(35)Prästerna och lärarna å sin sida framlade väldigt svåra frågor för Kristus angående sanningar, som var dunkla för dem. Jesus förstod deras spörsmål och besvarade dem med en barnslig enfaldighet, men tillika så förståndigt, att han genom sina svar omstörtade deras falska teorier och traditioner och med stor klarhet framsatte de stora sanningar, som symbolerna och profetiorna avbildade. rätt

(35)Alla lyssnade med det djupaste intresse, då han talade om Påskhögtiden. I sin stora blindhet hade de nästan glömt bort betydelsen av den högtid, som de just hade helighållit med så många ceremonier. Jesus visste, att de inte hade något riktigt klart begrepp om, att Messias skulle vara ett offer för världens synder, och att de var alldeles oförberedda på att ta emot honom på det rätta sättet. Han sökte därför genom sina frågor och svar att bibringa dem en bättre kunskap om sin misson, så att de skulle bli beredda på att tro på honom, då han framträdde såsom lärare bland dem. rätt

(35)Om dessa lärda män hade haft den minsta aning om, att Jesus sökte undervisa dem, hade de inte visat honom den ringaste uppmärksamhet; men de smickrade sig själva med, att de meddelade honom kunskap, under det att de i verkligheten tog emot undervisning av honom. rätt

(35)Med den största förvåning lade lärarna märke till den unge främlingens mogna omdömesförmåga, insikt och förståndiga slutsatser. De visste, att han inte erhöll undervisning i rabbinernas skola. Men fastän de hade tillbringat hela sina liv med att lära, förstod han dock profeterna mycket bättre än de. De var inte bara förvånade, utan helt förtjusta. Deras hjärtan fylldes med kärlek till honom. De insåg, att denne förståndige galileiske yngling var i besittning av en utomordentlig förmåga, och de önskade att vinna honom för sina skolor, där han kunde utdanas till en högre ställning och till att utföra ett stort verk som lärare i Israel. Dessa män hade aldrig förr lyssnat till en så klar och överbevisande utläggning av Skriften angående den länge förväntade Messias’ ankomst och den verkliga avsikten med hans uppträdande samt hans rikes beskaffenhet. Det var inte underligt, att de förvånades över den lugne, allvarlige ynglingens förstånd, under det han framlade det profetiska ordets stora sanningar på ett sådant ödmjukt och saktmodigt sätt! Det var inte underligt, att deras hjärtan härav blev mera rörda, än de skulle ha blivit genom att lyssna till den största vältalighet! Men de förstod icke, att den yngling, som satt vid deras fötter, var en gudomlig utläggare av profetiorna. rätt

(36)Gud sökte att upplysa dessa lärare i Israel, och för detta ändamål nyttjade han det enda medel, varigenom denna avsikt kunde utföras. De var så stolta, att de med förakt skulle ha bortvisat varje hänsyftning på, att någon kunde undervisa dem, hur mycken vishet han än vore i besittning av, och hur upphöjd ställning han än intoge. De ansåg sig själva för profetians utläggare, vartill de blivit förordnade av Gud. Men Jesu barnsliga enfaldighet, beskedlighet och saktmodiga väsen övervann deras inrotade fördomar. Deras hjärtan öppnades för Skriftens vittnesbörd, utan att de själva märkte det; de blev överbevisade om sanningen. Men detta var inte allt; en gudomlig kraft följde med Kristi ord, och Guds Ande inskärpte sanningen i deras hjärtan. rätt

(36)De blev överbevisade om, att deras åsikter angående avsikten med Kristi ankomst och det sätt, varpå han skulle komma, inte stod i harmoni med profetiorna. Men denna överbevisning åstadkom ingen tro hos dem. De var ovilliga till att förkasta de teorier, som hade smickrat deras äregirighet och som hade fört dem att med stolthet pråla med sin kommande konungs rikedom och härlighet. De var ovilliga att erkänna, att de hade missförstått de skrifter, som de hade förklarat för andra. Sanningen var inte i harmoni med deras önskningar. Den ene efter den andre av rabbinerna ställde denna fråga: På vad sätt har denne yngling erhållit en sådan stor kunskap, eftersom han inte är lärd? Stolthet och egennytta föranledde dem att förkasta det ljus, som strömmade ned från himmelen. rätt

(37)Jesu föräldrar såg med förvåning på sin son. De gladde sig storligen, då de såg, att han var utom fara, och de kände en stor tillfredsställelse över den ära, som man visade honom. Men Maria kunde inte glömma den sorg och ängslan, hon hade haft för hans skull, och då hon fick veta, att han inte hade kvarhållits mot sin egen vilja, utan att han hade blivit så fördjupad i sitt samtal med israeliternas höga lärare, att han (som hon menade) hade glömt sin plikt emot sina föräldrar, säger hon högst förebrående: ”’Mitt barn, var har du gjort så mot oss? Din far och jag har varit oroliga och sökt efter dig.’” Jesus svarade milt: ”’Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” (Lukasevangeliet 2:48, 49) rätt

(37)Dessa ord, som uttalades på ett oskyldigt och okonstlat sätt, innehöll en förebråelse åt hans föräldrar. Han påminde dem helt hovsamt om, att i fall de hade tänkt på att uppfylla sina plikter, kunde de ha undgått dessa bekymmer. Men medan de hade försummat det uppdrag, som hans Fader tydligt hade anförtrott åt dem, var han sysselsatt med det, som han kom ifrån himmelen för att utföra. rätt

(38)Gud hade bevisat Josef och Maria stor ära, i det han anförtrodde sin Son i deras omsorg. Änglar hade förkunnat hans födelse, och vise män från Österlandet hade tillbett honom. Gud hade väglett Josef för att bevara Frälsarens liv. Men Kristi föräldrar hade så fördjupat sig i samtal med vänner och släktingar, då de återvände från Jerusalem med folkskaran, att de hade glömt sin heliga plikt. De kom inte att tänka på Jesus på en hel dag, ehuru de inte borde ha glömt honom ett ögonblick. Då de fann Jesus, och deras bekymmer försvann, erkände de inte sin egen försumlighet, utan tadlade honom. Denna tadel överförde han milt, men dock bestämt, på dem själva. Här vid detta tillfälle uppenbarade Jesus för första gången sitt rätta förhållande till Gud. Hans ord till Maria visar, att han även i sin barndom inte var ovetande om sin himmelska mission. Oaktat hans föräldrar inte fullt kunde förstå hans ord, fattade Maria likväl delvis deras betydelse. Hon visste, att Jesus inte hänsyftade på sin jordiske fader utan till Jehova, och hon bevarade inte blott hans ord för att överväga dem i framtiden, utan hon lade också på hjärtat den undervisning, som de innehöll och vilken blev henne till nytta. rätt

(38)Det var så naturligt för Jesu föräldrar att se honom som sitt eget barn, liksom föräldrar i allmänhet betraktar sina barn; och därför stod de i fara att förlora den dyrbara välsignelse, som de erhöll genom närvaron av honom, vilken skulle bli världens Förlossare. Eftersom han var hos dem dagligen, och hans liv i många avseenden liknade andra barns, var det svårt för dem att ha ett rätt begrepp om hans heliga mission, och den välsignelse, som dagligen åtföljde, att Guds Son, vilkens gudom var dold av hans mandom, en kort tid var lämnad till deras omsorg såsom föräldrar. Det var Jesu avsikt med sitt uppehåll i Jerusalem att påminna dem om deras plikt, så att de inte skulle bli mera likgiltiga för den nåd, som Gud hade bevisat dem. rätt

(39)Påsken hade blivit instiftad för att hebréerna alltid skulle erinra sig sin märkvärdiga befrielse ur Egypten. Denna anordning var ämnad att dra deras sinnen bort från deras världsliga göromål, från deras omsorg och bekymmer för jordiska ting och för att leda dem till att komma ihåg vad Gud hade gjort för dem. De skulle påminnas om hans underverk, hans barmhärtighet och innerliga kärlek emot dem, så att deras kärlek och aktning för honom kunde tillta. Den skulle leda dem till att alltid se upp till Gud och att förtrösta på honom i alla sina prövningar i stället för att vända sig till främmande gudar. rätt

(39)Påskfestens helighållande väckte smärtsamma känslor hos Guds Son. I det slaktade lammet såg han en sinnebild av sin egen död: De som hade helighållit denna anordning, hade blivit undervisade om, att lammet, som offrades, avbildade Kristi död. Blodet, varmed de beströk sina dörrposter, var en symbol på korsets död, som skulle vara verksamt för den troende syndaren, rensa honom från synden och bevara honom för Guds vrede, vilken skulle falla på den otrogna och ogudaktiga värden, liksom den drabbade Egypten. Men ingen kunna ha någon nytta av Kristi offer, med mindre de utförde det verk, som Kristus gav dem att utföra. De själva skulle uträtta något för att visa sin tro på de nådemedel, som Gud hade anordnat för deras frälsning. rätt

(39)Många kom från avlägsna trakter för att hålla Påsk, och Jesus, som kände allas hjärtan, visste, att då folket återvände från Jerusalem, skulle många samtal komma att hållas, vilka inte var kryddade med ödmjukhet och nåd, och man skulle nästan helt och hållet glömma Messias. Han önskade allrahelst att återvända hem med föräldrarna ensam, så att de kunde ha ett bättre tillfälle till att med allvar överväga de profetior, som omtalade hans lidande och död. Han önskade inte, att den smärta och sorg, som de måste genomgå, när han gav sitt liv för världens synder, skulle vara alldeles oväntad för dem. Han skildes från dem, medan de återvände från Jerusalem, och de sökte honom med sorg i tre dagar. När han skulle offras för världens synder, måste de också sakna honom i tre dagar; men därefter skulle han uppenbara sig själv för dem, och deras tro skulle vila på honom som varande det falna släktets Förlossare, som en försvarare hos Fadern, vilken kunde bringa dem frälsning. rätt

(40)Denna händelse innehåller en nyttig lärdom för alla Kristi efterföljare. Det var Jesu önskan, att inga av dessa lärdomar skulle gå förlorade, och de blev därför nedskrivna till nytta för kommande släkter. Genom en dags försumlighet förlorade Josef och Maria Jesus ur sitt sällskap; men det kostade dem tre dagars ängsligt sökande att finna honom igen. På samma vis är det med de kristna; när de blir likgiltiga och försummar att vaka och bedja, kan de på en dag förlora Kristus ur sikte; men de kan få söka honom många dagar med sorg och bekymmer för att finna honom igen och för att åter erhålla den frid i själen, som de förlorat genom fåfängligt tal, lättsinniga upptåg, baktalande och försummelse av bönen. När kristna samlas, är det nödvändigt för dem att vaka över alle sina ord och handlingar, så att de inte glömmer Jesus och fortsätter vägen utan att tänka på, att han inte är ibland dem. rätt

(40)När människorna är likgiltiga och kalla inför Kristi närvaro och i sina samtal glömmer honom, vilkens namn de bekänner i hopp om evigt liv, drar Jesus sig undan från deras sällskap, och det gör även änglarna, som uträttar hans vilja. Dessa rena, heliga andar kan inte uppehålla sig bland dem, som inte önskar Jesus ibland sig eller som inte ger akt på hans frånvaro. De har inte någon önskan att ansluta sig till det sällskap, där inflytandet är sådant, att själen vänds bort från himmelska ting. För denna orsaks skull råder det ofta mycken ängslan och modlöshet bland dem, som bekänner sig till att följa Kristus. Genom att försumma stilla betraktande, ständig vaksamhet och bön, förlorar de allting, som har ett sant värde. De gudomliga ljusstrålar, som går ut från Jesus, skiner inte i deras hjärtan, och de uppmuntras inte genom hans heliga, förädlande inflytande. De sveps in i mörker, emedan de genom sin likgiltiga, vanvördiga anda har stött bort Jesus från sitt sällskap och avlägsnat de tjänande änglarna från sig. rätt

(41)Många, som besöker religiösa sammankomster, får där undervisning av Guds tjänare och bli starkt välsignade och upplivade; men enär de inte känner någon nödvändighet av att bedja och vaka på hemvägen, är de ofta inte bättre, då de kommer till sina hem, än de var, när de lämnade dem. När de sedan märker, vad de har förlorat, är de inte sällan starkt benägna att klaga över andra eller att knorra emot Gud; men de förebrår inte sig själva, fastän de själva är orsaken till sitt eget mörker och egen oro. Sådana människor bör inte skjuta skulden på andra; skulden ligger hos dem själva. De talar, skämtar och glömmer sina plikter; tills de bedrövar den himmelske gästen, så att han drar bort; skulden ligger helt och hållet hos dem själva. Det står alla öppet och fritt att behålla Jesus hos sig; men om de verkligen önskar detta, bör deras ord kryddas med nåd och deras tankar uppövas till att dröja vid himmelska ämnen. rätt

(41)Ifrån Jerusalem följde Jesus med sina föräldrar till hemmet i Nasaret och var dem underdånig. Hans första besök till templet uppväckte nya ämnen för intresse hos honom, och han hade fått ett sådant djupt intryck av sitt förhållande till Gud, att han för en kort tid glömde alla jordiska ting. Men han uraktlät inte att vara sina föräldrar lydig. Så snart de bad honom, reste han hem med dem och hjälpte dem åter med deras besvärliga arbete. Han gömde hemligheten angående sin framtida verksamhet i sitt eget hjärta och väntade underdånigt till dess tiden kom, då han skulle uppträda som offentlig lärare och skulle förkunna för världen, att han var Messias. I aderton år efter att han hade vittnat om sig själv, att han var Guds Son, var han lydig sina föräldrar och levde som en vanlig person i Galiléen under det han arbetade som timmerman tillsammans med sin far. rätt

(42)Fastän Jesus var väl medveten med sitt heliga uppdrag och sitt upphöjda samröre med Gud, höll han sig dock inte för god för att utföra livets vanliga sysselsättningar. Han var världens Skapare, men han var ändå villig att erkänna, vad han var skyldig mot sina jordiska föräldrar och med vördnad utförde han sina plikter som son, bror, vän och medborgare. Han hade varit himmelens höge Herre, inför vilken änglarna villigt böjde sig, men nu var han en villig tjänare, en villig och lydig son. rätt

(42)Med stort intresse talar många om vår Frälsares underverk, medan de förbigår hans fromma liv i ungdomen, som dock saknar sin like. Hans felfria liv i hemmet gör honom till en fullkomlig förebild för barn och unga personer. Han var inte mindre Guds Son, medan han troget tjänade sin far i sitt fattiga hem i Nasaret, än han var, då han botade de sjuka och uppväckte de döda i många människors närvaro. rätt

(42)Kristi liv är ett vittnesbörd om, att en välsignelse alltid vilar över dem, som villigt lyder sina föräldrar och visar en lekamlig och andlig flit och verksamhet. Det bevisar för en var, att ett sådant liv är oss behjäpligt till att utveckla en god, moralisk karaktär, ger styrka åt våra goda beslut, stadighet i efterlevandet av kristna grundsatser, och sätter oss bättre i stånd till att erhålla en sann kunskap och en stor andlig välsignelse. rätt

nästa kapitel