| Profetians Ande, band 4 kapitel 14. Från sida 165 | ren sida tillbaka |
(165)Profetian om den förste ängelns budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel gick i uppfyllelse i och med adventrörelsen år 1840 till 1844. Både i Europa och Amerika var det troende människor, som bad till Gud och som därvid fick ögonen öppnade för profetiorna i den Heliga Skrift och såg de överbevisande beläggen för, att änden var väldigt nära. Guds Ande påverkade dessa människor till att varna andra. Det eviga evangeliet spreds nu vitt omkring, och budskapet ”'Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit” ljöd överallt (Uppenbarelseboken 14:7). rätt (165)Överallt, där missionärer drog fram, blev det glada budskapet förkunnat. I många olika länder fanns det isolerade grupper av kristna, som själva hade studerat Bibeln tillsammans och dragit slutsatsen, att Frälsarens ankomst var nära. På vissa platser i Europa var det förbjudet, att förkunna de adventistiska trospunkterna, men små barn påverkades till att berätta om det, och många lyssnade till det allvarliga budskapet. rätt (165)William Miller och hans medarbetare blev betrodda med, att förkunna varningsbudskapet i Amerika, och det var i detta land, som adventrörelsen fick sin tyngdpunkt. Det var här, som profetian om den förste ängelns budskap fick sin mest direkta uppfyllelse. Miller och hans medarbetares skrifter fördes till fjärran länder. rätt (165)Vittnesbördet om de profetior, som tycktes varsla Kristi ankomst på våren 1844, fäste sig djupt i människornas sinnen. På sin väg från delstat till delstat väckte budskapet överallt stort intresse. Många blev överbevisade om, att de skäl, som grundade sig på de profetiska tidsperioderna, var riktiga, och de lade i ödmjukhet sina egna åsikter åt sidan och tog emot sanningen med glädje. En del predikanter gav upp sin sekteristiska inställning, lämnade sin avlönade ställning och sina församlingar och anslöt sig till förkunnandet om Jesu ankomst. I det stora hela var det dock endast få predikanter, som antog budskapet, och förkunnelsen anförtroddes därför till stor del åt ödmjuka lekmän. Bönder lämnade sina fält, hantverkare sina verktyg, köpmän sina varor och kontorsanställda sade upp sig. Men fastän många anslöt sig till rörelsen, var de tillgängliga medarbetarna få i jämförelse med den uppgift, som skulle lösas. Tillståndet i en ogudaktig och ond värld vilade som en tung börda på de sanna väktarnas själar, och de vek inte undan för hårt arbete, brist och lidanden, för att kunna leda människor till omvändelse och frälsning. Trots Satans motstånd gick verket stadigt framåt, och många tusen antog adventsanningen. rätt (166)Överallt ljöd det rannsakande vittnesbördet, och syndare – både världsliga personer och församlingsmedlemmar – uppmanades att undfly den kommande vreden. rätt (166)Liksom Kristi förelöpare, Johannes Döparen, lade predikanterna yxan till roten och uppmanade alla till, att bära frukt, som var omvändelsen värdig. Deras gripande vädjan stor i skarp kontrast till de försäkranden om fred och ingen fara, som hördes från predikstolarna, och överallt, där budskapet förkunnades. Skriftens enkla vittnesbörd, som framhölls genom den Helige Andes kraft, förde en överbevisning med sig, som få kunde motstå. Bekännande kristna väcktes upp ur sin falska trygghetskänsla och blev på det klara med sitt avfall, världslighet, vantro, stolthet och egenkärlek. Många sökte Herren i ånger och ödmjukhet. Deras intressen, som så länge hade varit knutna till det jordiska, vändes nu mot det himmelska. Guds Ande vilade över dem, och med uppmjukat och förkrossat hjärta stämde de in i ropet ”'Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit”. rätt (166)Syndare frågade gråtande: ”Vad skall jag göra, för att bli frälst?” De oärliga blev ivriga, att ge ersättning. Alla de, som fann frid i Kristus, längtade efter, att andra skulle få del av välsignelsen. Föräldrarnas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till föräldrarna. Stolthetens och tillbakadragenhetens skrank togs bort. Det avlades djupt kända bekännelser, och i hemmen verkade man för, att frälsa dem, som var en närmast och kärast. Ofta hördes det allvarlig förbön, överallt fanns det människor, som bad till Gud i djup själsångest. Många kämpade hela natten i bön, för att få förvissning om, att deras synder var förlåtna, eller för att be om, att deras släktingar eller grannar måtte bli omvända. Den ärliga och uppriktiga tron blev belönad, och om Guds folk hade fortsatt med att vara så här ivriga inför nådens tron, skulle de ha uppnått en mycket större erfarenhet, än de nu har. Det förekommer för litet bön, för liten motvilja mot synden och brist på en verkligt levande tro, vilket gör att så många saknar den nåd, som är tillgänglig genom vår nådige Frälsare i så rikliga mängder. rätt (167)Folk från alla samhällsklasser strömmade till adventistmötena. Rika och fattiga, höga och låga var av olika orsaker ivriga efter, att själva höra budskapet om Kristi återkomst. Herren höll motståndet i schack, medan Hans tjänare banade väg för dessas tro. Det mänskliga redskapet var stundom svagt, men Herrens Ande skänkt kraft åt den gudomliga sanningen. Man kunde förnimma, att det var heliga änglar tillstädes under dessa sammankomster, och dagligen fogades många till de troendes led. Stora skaror lyssnade i fullständig tystnad till de högtidliga orden, då beläggen för Kristi återkomst framhölls. Himmelen och jorden verkade komma varandra närmare. Guds kraft gjorde sitt inflytande gällande hos gammal, ung och medelålders. Då folk gick hem, prisade de Herren, och deras utbrott av glädje gav genljud i nattens stillhet. Ingen av dem, som övervarade dessa möten, kunde någonsin glömma de förunderliga och intressanta upplevelserna. Att det fastslogs en bestämd tidpunkt för Kristi ankomst väckte stort motstånd hos många människor inom alla samhällsgrupper. Motståndet kom både från prästen i predikstolen och den mest likgiltige, trotsige syndaren. Skälet, som oftast användes av de människor, som förkastade adventtron, var, att ”ingen känner till dagen eller stunden”. Texten lyder: ”Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” Matteusevangeliet 24:36. rätt (168)Det blev påvisat, att Skriften inte ger människor någon rätt till, att vara ovetande om Kristi ankomsts närhet. Men de, som bara var intresserade av att finna en förevändning för att förkasta sanningen, vände dövörat till mot denna förklaring, ja, till och med Kristi bekännande tjänare fortsatte med, att upprepa orden ”Ingen känner till dagen eller stunden.” rätt (168)Ingen känner till dagen eller stunden, det var det budskap de hycklande och vantrogna predikanterna förkunnade. De slöt till öronen för de klara och harmoniska förklaringarna av de texter, som hänvisade till slutet på de profetiska tidsperioder, som Kristus Själv hade gett som ett tecken på Sin ankomst. Ibland de människor, som bekände sig till att älska Frälsaren, var det många, som sade, att de inte hade något att invända mot läran om Hans andra ankomst, de vände sig blott emot den fastslagna tidpunkten. Men Guds allseende öga genomskådade deras hjärtan. De ville inte höra talas om, att Kristus skulle komma för att döma världen med rättfärdighet. De hade varit otrogna tjänare, deras gärningar skulle inte tåla en genomlysning från Gud, som rannaskar hjärtana, och de var rädda för att möta Herren. Deras tillstånd var samma som judarnas vid Kristi första ankomst, de var inte redo att hälsa Jesus välkommen. rätt (168)Satan och hans änglar jublade och hånade Kristus och Hans heliga änglar med, att de människor, som bekände sig till att tjäna Honom, närde så föga kärlek till Honom, att de inte önskade Hans återkomst. Väktare, som inte fullgjorde sin plikt, hindrade Guds verks framåtskridande. Efterhand som människor blev intresserade och började att fråga om vägen till frälsning, trädde dessa ledare in emellan de intresserade och sanningen, och lugnade dem med falska utläggningar av Guds Ord. Icke omvända präster samarbetade med Satan i verket med, att ropa fred, fred, då Gud inte talade om fred. Liksom fariséerna på Kristi tid, vad det många, som själva vägrade att träda in i himmelriket, och som därmed hindrade vissa, som önskade att komma in. Blodet från dessa själar kommer att avkrävas från deras händer. rätt (168)Överallt, där sanningen förkunnades, togs budskapet först emot av de ödmjuka och uppriktiga. De, som själva hade studerat Bibeln, kunde inte undgå att se de obibliska tolkningar, som förekom i den gängse synen på profetiorna. Där folk personligen hade studerat Guds Ord, genomskådades de falska teorier, som prästerna kom med. Då den adventistiska läran jämfördes med Bibeln, såg man snabbt att den byggde på den gudomliga läran. rätt (169)Många blev förföljda av sina vantrogna medmänniskor. Vissa gick med på att förtiga sitt hopp, för att behålla sin ställning i församlingen; men det fanns andra, som kände, att de inte kunde dölja de sanningar, som Gud hade betrott dem med, om de skulle vara trogna mot Honom. Inte så få uteslöts ur sina församlingar, bara för att de talade om sin tro på Kristi återkomst. De människor, som utsattes för denna trosprövning, fann stöd i dessa ord: ”Era bröder som hatar er och stöter bort er för mitt namns skull, de säger: ’Må HERREN förhärliga sig, så att vi får se er glädje.’ Men de skall komma på skam.” Jesaja 66:5. rätt (169)Guds änglar iakttog med det största intresse utfallet av varningen. Änglarna vände sig bedrövade bort, då hela menigheter förkastade budskapet. Men det var många, som ännu inte hade ställts på prov avseende avdentsanningen. Många blev vilseledda av sina män, hustrur, föräldrar eller barn och övertalade till att tro, att det var en synd att ens lyssna till den vrånglära, som förkunnades av adventisterna. Änglarna fick befallning om, att vaka omsorgsfullt över dessa själar, för det skulle komma att stråla mera ljus på dem från Guds tron. rätt (169)De, som hade tagit till sig budskapet, väntade med outsäglig längtan på sin Frälsares ankomst. Nu närmade sig tidpunkten, då de väntade sig att se Honom. De var fyllda av högtidligt allvar. De fick genom sitt innerliga umgänge med Gud en försmak av den frid, som skulle komma dem till del i den himmelska härligheten. Ingen av dem, som upplevde detta hopp och denna tillit, kunde glömma den dyrbara väntans tid. Under de sista veckorna före det stora ögonblicket upphörde de flesta med sitt världsliga arbete. De uppriktigt troende rannsakade ingående varje tanke och känsla i hjärtat, som om de låge för döden och skulle sluta ögonen för allt jordiskt om några få timmar. Det framställdes inga ”himmelfärdsdräkter”, men alla insåg nödvändigheten av ett inte vittnesbörd om, att de var beredda på att möta Frälsaren. Deras vita kläder bestod av själens renhet och en karaktär, som renats från synd i Kristi försonande blod. rätt (170)Gud ville ställa Sitt folk på prov. Hans hand dolde ett misstag i uträkningen av de profetiska tidsperioderna. Varken adventisterna eller de mest lärda ibland deras motståndare uppdagade felet. Motståndarna sade: ”Er beräkning av de profetiska tidsperioderna är riktig. Det väntar en eller annan stor begivenhet, men det är inte den, som Miller förutsäger. Det är världens omvändelse och inte Kristi andra ankomst.” rätt (170)Väntetiden utlöpte, och Kristus kom inte för att befria Sitt folk. De människor, som i uppriktig tro och kärlek väntade på sin Frälsare, upplevde en bitter besvikelse. Men Gud uppnådde Sin avsikt. Han ställde de människor, som bekände sig till att vänta på Hans ankomst, på prov för att se, vad som bodde i deras hjärtan. För mångas vidkommande hade ren och skär fruktan varit den enda bevekelsegrunden. Den tro, som de bekände sig till, övade inget inflytande på deras hjärtan eller deras liv. Då den väntade händelsen inte inträffade, sade dessa personer, att de ej var besvikna, och var några av de första till att bedriva spott mot de sanna troendes sorg. rätt (170)Men Jesus och hela den himmelska hären betraktade med kärlek och medlidande de prövade och trofasta, som blivit besvikna. Om den slöja, som skiljer den synliga från den osynliga världen, hade gått att dra åt sidan, skulle man ha sett änglar hålla sig nära dessa ståndaktiga själar och beskydda dem mot Satans pilar. rätt (170)Himmelfärdskläder |