Midnattsropet

(185)”Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor.” Matteusevangeliet 25:5-7. rätt

(185)Adventisterna uppdagade på sommaren 1844, att de hade tagit fel avseende uträkningen av den profetiska tidsperioden. De 2 300 dagarna i Danielsboken 8:14, som alla hade trott skulle löpa ut vid Jesu ankomst, slutade på våren 1844, men nu såg man att det skedde först på hösten 1844 och adventisterna samlade sig därför nu kring den tidpunkten för Herrens ankomst. Förkunnandet av detta budskap var ett nytt steg i uppfyllelsen av liknelsen om bröllopet, såsom adventisterna hittills hade betraktat den. I liknelsen hördes det ett rop vid midnatt om brudgummens ankomst. Det var mitt emellan våren och hösten 1844, som de först upptäckte att de 2 300 dagarna inte upphörde förrän på hösten, och Skriftens ord ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.” (Matteusevangeliet 25:6). rätt

(185)Rörelsen drog fram likt en flodvåg över landet. Från stad till stad, från by till by och till fjärran belägna orter gick den, tills Guds väntande folk var klarvakna. Fanatismen försvann för denna förkunnelse, som frosten försvinner för solens strålar. De troende såg sina tvivel och sin förvirring avlägsnas, och deras hjärtan fylldes av mod och hopp. Verket var befriat från de ytterliggående fanatiker, som alltid uppträder i samband med mänsklig upphetsning, vilken inte hålls i ordning av Guds Ord och Guds Ande. Nu infann sig den ödmjukhet och gudsfruktan, som kännetecknade de gamla israeliterna, då en av Guds tjänare hade bringat dem ett förebrående budskap. Verket bar den prägel, som Guds verk alltid bär. Det förekom inget extatiskt jubel, utan innerlig hjärterannsakan, syndabekännelse och försakelse av världen. Pinade själar beredde sig för, att möta Herren, man bad nästan oavlåtligt och man helgade sig till Herren utan förbehåll. rätt

(186)Miller säger i sin beskrivning av denna tid: ”Det ljuder inga glädjeutbrott; det är nästan, som om de sparas till ett senare tillfälle, varvid himmelen och jorden kommer att fröjda sig tillsammans i obeskrivlig och härlig lycksalighet. Det förekommer heller inga rop, man väntar, tills ropet från himmelen ljuder. Sångarna är tysta; de inväntar ögonblicket, när de skall sjunga tillsammans med änglaskaran, kören från himmelen. Det förekommer inga känslomässiga konflikter; alla är eniga och uppfyllda av detsamma.” rätt

(186)Av alla de stora religiösa rörelser sedan apostlarnas dagar har ingen varit mera fri ifrån mänsklig ofullkomlighet och Satans bedrägerier, än denna rörelse var på hösten 1844. Även nu, efter så många års förlopp, känner alla de, som deltog i rörelsen och som inte vikit från sanningens grundval, detta verks heliga inflytande och bringar vittnesbörd om, att det utgick från Gud. rätt

(186)Då midnattsropet ljöd: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”, vaknade de väntande och gjorde i ordning sina lampor. De granskade Guds Ord med särskilt intensivt intresse. Änglar sändes från himmelen, för att väcka dem, som hade förlorat modet, och göra dem redo att ta emot budskapet. Verket berodde ej på människors visdom och lärdom, utan på Guds makt. Det var inte de mest begåvade, utan de mest ödmjuka och gudfruktiga, som var de första att höra och lyda kallet. Bönder lät kornet stå på åkrarna, hantverkare lade ifrån sig verktygen, och med tårar i ögonen och glädje i hjärtarna drog de ut, för att förkunna varningen. De, som tidigare hade varit de ledande, var ibland de sista, som anslöt sig till rörelsen. Flertalet kyrkor stängde dörren för budskapet, och många av dem, som antog det, bröt sin förbindelse med kyrkorna. Gud sörjde för, att denna förkunnelse kompletterade den andre ängelns budskap och gav verket kraft. rätt

(187)Budskapet: ”Se, brudgummen kommer!” bars inte upp lika mycket av sakskäl, även om det bibliska beviset var klart och oavvisbart. Det ägde en tvingande kraft, som vidrörde själen. Det rådde inget tvivel, ingen tvekan. Då Kristus höll Sitt intåg i Jerusalem, drog alla de människor, som kommit från alla delar av landet för att fira Påsken, till Oljeberget, och då de anslöt sig till skaran, som ledsagade Jesus, greps de av stundens högtidlighet och ropade ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” Matteusevangeliet 21:9. På samma sätt kände de vantrogna, som deltog i adventisternas möten av nyfikenhet och andra, som bara ville göra sig lustiga, den överbevisande makt, som utgick från budskapet ”Se, brudgummen kommer!”. rätt

(187)På den tiden fanns det en tro, som gav svar på bön, en tro, som såg hän till belöningen. Liksom regnet kommer den törstande jorden till del, kom nådens Ande sanningssökarna till del. De, som väntade att de snart skulle stå ansikte mot ansikte med Frälsaren, kände en högtidlig glädje, som var omöjlig att uttrycka i ord. Den Helige Andes mildrande och dämpande makt smälte hjärtat, då välsignelsen utgöts i rikt mått över de trofasta troende. rätt

(187)Försiktigt och högtidligt gick de, som tog emot budskapet, fram mot den stund, då de hoppades att möta sin Herre. De kände varje morgon, att deras första plikt var att förvissa sig om, att Gud betraktade dem som Sina barn. Deras hjärtan var förenade, och de bad ofta tillsammans eller med varandra. De träffades ofta på ensliga platser, för idka samvaro med Gud, och bönens röst hävdes upp mot himmelen från ängar och lundar. Vissheten om, att Frälsaren höll av dem, betydde mera för dem, än deras dagliga bröd, och i fall en sky förmörkade deras sinnen, gav de sig inte ro, förrän den fördrivits. De kände, att tillgivelsens nåd hade fallit på dem, och de längtade mer och mer efter att se Honom, som de älskade i djupet av sina hjärtan. rätt

(187)Men ytterligare en gång skulle de bli besvikna, Frälsaren kom inte vid den förväntade tidpunkten. De hade sett fram emot Hans ankomst med den största tillit, och nu kände de, som Maria hade gjort, då hon fann Frälsarens grav tom, och då hon gråtande utbrast: ”’De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’” Johannesevangeliet 20:13. En förnimmelse av helig rädsla, en ångest över, att budskapet möjligtvis kunde vara sant, hade under en tid hållit den vantrogna världen i schack. Efter det att stunden för återkomsten hade överskridits, tordes världen inte omedelbart skadeglatt triumfera över de besvikna. Men då inga tecken syntes på Guds vrede, lämnade skräcken dem, och de började åter att håna de troende. Många, som hade sagt, att de trodde på Herrens snara återkomst, förkastade nu tron. Åtskilliga, som hade varit ytterst tillitsfulla, kände sig så djupt sårade i sin stolthet, att de hade velat sjunka genom jorden. Liksom Jona, riktade de förebråelser mot Gud och föredrog döden före livet. De, som hade grundat sin tro på andras meningar och inte på Guds Ord, var nu åter redo att byta ståndpunkt. Bespottarna påverkade de svaga och räddhågsna, och tillsammans enades de om, att det nu saknades grund till både fruktan och hopp. Tidpunkten hade överskridits, Herren hade inte kommit, och världen kunde förbli densamma i tusentals år. rätt

(188)De uppriktigt troende hade gjort avkall på allt för Kristi skull och hade känt Hans närhet som aldrig förr. De hade, enligt enligt uppfattning, gett världen den sista varningen, och då de hade väntat sig att snart bli mottagna av sin himmelske Herre och Hans änglar, hade de i väsentlig grad dragit sig undan från dem, som inte ville kännas vid budskapet. De hade längtansfullt bett: ”Kom, Herre Jesus, kom snart!” Men Han hade inte kommit. Och nu var det en stor prövning, att åter axla livets bördor och svårigheter och stå ut med den bespottande världens hån och gliringar. Det krävde en fast tro och mycken tålmodighet. rätt

(188)Ändå var inte denna besvikelse lika stor som den, lärjungarna kände vid Kristi första ankomst. Då Jesus som segerherre höll Sitt intåg i Jerusalem, trodde Hans anhängare, att Han skulle sätta Sig på Davids tron och befria Israel från förtryckarna. Fulla av hopp och förväntning kappades de om, att visa sin Kung ära. Många lade sina kläder som en matta på Hans väg, eller strödde palmkvistar för Hans fötter. Fulla av begeistring ropade de ”Hosianna, Davids son!”. Då fariséerna, som både vredgades och oroades över denna hyllning, uppmanade Jesus att tillrättavisa Sina lärjungar, svarade Han: ”om de tiger, kommer stenarna att ropa.'” Lukasevangeliet 19:40. Profetiorna måste bli verklighet. Lärjungarna uppfyllde Guds avsikt; och dock var de dömda till, att lida en svår besvikelse. Några få dagar senare övervarade de Frälsarens gruvliga död och lade Honom i graven. Deras förväntningar hade inte blivit infriade, och deras hopp dog tillsammans med Jesus. Först då Herren segerrik lämnade graven, gick det upp för dem, att allt hade förutsagts i profetiorna, och att Kristus måste lida och uppstå från de döda (Apostlagärningarna 17:3). rätt

(188)Den förste och den andre ängelns budskap framfördes vid rätt tid och uträttade det, som Gud hade önskat, att de skulle uträtta. rätt

(189)Världen hade intresserat sett på och väntade sig, att hela den adventistiska uppfattningen skulle bli förkastad, i fall tiden överskreds, utan att Kristus skulle komma. Det var också många, som sviktade i sin tro under svåra frestelser, medan andra stod fast. rätt

(189)De tordes inte förneka, att den Helige Andes makt hade bevittnat förkunnelsen om återkomsten, och de kunde inte finna något fel i beräkningen av de profetiska tidsperioderna. Det hade inte lyckats ens deras dugligaste motståndare, att motbevisa deras sätt att tolka profetiorna på. Utan bibliskt vittnesbörd kunde de inte gå med på, att ge upp de uppfattningar, som de hade nått med hjälp av bön och Bibelstudium, ett sinne behärskat av Guds inflytande och ett hjärta satt i brand av Andens levande kraft. rätt

(189)Den väntade händelsen hade inte inträffat, men inte ens detta förmådde att rubba deras tro på Guds Ord. Då Jona i Nineve förkunnade, att staden om fyrtio dagar skulle läggas i grus, godtog Herren invånarnas ödmjukhet och förlängde deras nådatid; likväl kom Jonas budskap från Gud, och Nineve prövades i överensstämmelse med Hans vilja. rätt

(190)Vi tror, att Gud på detta vis har prövat Sitt folk och deras tro och sett, huruvida de i prövningens stund skulle överge den uppfattning, som det skulle passa Honom att ge dem, eller om de tänkte ge avkall på denna världen och med full tillit förtrösta på Guds Ord. rätt

(190)Liknelsen om den otrogne tjänaren användes om dem, som ville skjuta upp Herrens ankomst. ”Men om tjänaren är ond och säger i sitt hjärta: Min herre dröjer, och han börjar slå de andra tjänarna och äter och dricker med dem som är druckna, då skall hans herre komma en dag när tjänaren inte väntar honom och i en stund han inte känner till och hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland hycklare. Där skall man gråta och skära tänder.” Matteusevangeliet 24:48-51. rätt

(190)Den hållning, som var rådande hos de ännu troende, nämligen att Gud hade lett dem under den erfarenhet, som de hade genomgått, uttrycktes i dessa ord från William Miller: ”Om jag skulle leva om mitt liv och ha samma bevis, som jag då hade, måste jag för att vara ärlig mot Gud och människor göra, vad jag har gjort. Jag hoppas, att jag har tvått mina händer från andra själars blod. Jag känner, att jag i så hög grad, som det stått i min makt, har befriat mig för varje skuld till deras fördömande. Fastän jag två gånger om blivit besviken”, skrev denne Guds man, ”är jag varken modlös eller förtvivlad. Mitt hopp om Kristi återkomst är obrutet. Jag har bara gjort det, som jag efter många års eftertanke ansåg vara min heliga plikt. Om jag har begått några fel, har dessa haft sitt ursprung i barmhärtighet, kärlek till mina medmänniskor och erkännande av mitt ansvar gentemot Gud. En sak vet jag, jag har blott förkunnat vad jag själv trott på, och Gud har varit med mig; Hans makt har visat sig i verket, och det har gjort mycket gott. Det ser ut som, om förkunnelsen fått tusentals att granska den Heliga Skrift, och att de genom sin tro och genom utgjutandet av Kristi blod har försonats med Gud. rätt

(190)Jag har aldrig eftersträvat de högmodigas välvilja och har aldrig vikit undan för världens vrede. Inte heller nu tänker jag söka deras gunst eller lämna pliktens väg, för att undgå deras hat. Jag skall aldrig be dem om att skona mitt liv, och jag skall förhoppningsvis inte heller vara rädd för att mista det, i fall detta är Guds vilja.” rätt

(190)Gud svek ej Sitt folk; Hans Ande dröjde stadigt kvar hos dem, som inte överilat förnekade det ljus, de hade tagit emot, eller ratade adventrörelsen. I Hebréerbrevet finns uppmuntrande och varnande ord till de prövade och väntande i denna kris: ”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva av tro. Och vidare: Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar.” Hebréerbrevet 10:35-39. rätt

(191)De människor, som orden riktas till, stod i fara att lida skeppsbrott i tron. De hade lytt Gud och följt Hans Ande och Hans Ord, men de kunde inte förstå Guds avsikt med, att göra dem besvikna eller dölja den väg, som låg framför dem, och de frestades till att betvivla, att det verkligen var Gud, som hade lett dem. Mot exakt den tiden siktar följande ord in sig: ”Min rättfärdige skall leva av tro.” Midnattsropets klara ljus hade strålat på deras väg, så att de kunnat tyda profetiorna och de tecken, som förkunnade, att återkomsten var nära, och de hade så att säga vandrat i beskådan. Men nu var de nedböjda av besvikelse, och de förmådde att hålla sig upprätta blott och bart genom tro på Gud och Hans Ord. Den bespottande världen sade: ”Ni har blivit bedragna. Förneka Er tro och medge, att adventrörelsen var Satans verk.” Men Guds Ord sade: ”Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom.” I fall de nu förnekade sin tro på den Helige Andes makt, som hade ledsagat budskapet, skulle de slå in på förtappelsens väg. De fick styrka av Paulus’ ord: ”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.” Det enda, de tryggt kunde göra, var att värna om det ljus, Gud redan hade gett dem, hålla fast vid Hans löften, fortsätta med att granska den Heliga Skrift och tålmodigt vänta på, att de skulle skänkas mera ljus. rätt

nästa kapitel