En öppen och en stängd Dörr

(200)Ämnet helgedomen var den nyckel, som löste gåtan kring besvikelsen år 1844. Detta ämne gav inblick i ett fullständigt sanningssystem. Det var sammanhängande och i samklang samt visade, att Guds hand hade lett den stora adventrörelsen. Det visade också Guds folk dess plikt på denna tidpunkt, genom att kasta ljus över dess ställning och uppgift. rätt

(200)Detta förstod adventrörelsens anhängare inte 1844. Då den tid, varvid de hade väntat Frälsaren, hade överskridits, fortsatte de att tro, att Hans ankomst var nära. De trodde, att de stod inför en betydelsefull kris, och att Kristi tjänst som människans medlare hade upphört. rätt

(200)Då de hade utfärdat varningen om den förestående domen, ansåg de, att de hade gjort sin plikt mot världen. Nu kände de inte längre någon börda för syndares frälsning, och de gudlösas, de fräcka och gudsbespottarnas hån ansågs vara ett ytterligare bevis på, att Guds Ande hade lämnat dem, som hade förkastat Hans nåd. Allt detta styrkte deras tro på, att nådatiden var över, eller, som de uttryckte det, att ”nådadörren hade stängts”. rätt

(200)Men då de undersökte helgedomsfrågan närmare, fick de klarare ljus. rätt

(201)Nu förstod de innebörden av de ord, som Kristus i Uppenbarelseboken säger till en av församlingarna: ”Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga”. Här ses såväl den öppnade, som den stängda, dörren. Vid slutet på de 2 300 dagarna år 1844 ändrades Jesu gärning i den himmelska helgedomen från det heliga till det allra heligaste. Då det skedde i den jordiska helgedomstjänsten, gick översteprästen in i det allra heligaste och dörren till det heliga stängdes, och dörren till det allra heligaste öppnades. Då Kristus gick från det heliga in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, stängdes den ena dörren – Hans tjänst i den förra avdelningen – och öppnades den andra dörren – Hans tjänst i den senare avdelningen. Kristus hade avslutat den första delen av Sitt arbete som vår medlare, och inledde ett annat arbete, där Han stadigt frambär Sitt blod inför Fadern för vår skull. ”Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga” Uppenbarelseboken 3:8, sade Han. De personer, som i tro följer Jesus i det stora försoningsverket, inhöstar gagn av Hans medlartjänst, medan de, som förkastar det ljus, vilket kastar sina strålar över medlartjänsten, inhöstar ingen nytta därav. De judar, som förkastade ljuset från Kristi första ankomst, och vägrade att tro på Honom som världens Frälsare, kunde inte uppnå förlåtelse med Hans hjälp. Då Jesus efter Sin himmelsfärd trädde in i den himmelska helgedomen med Sitt eget blod, för att låta välsignelserna från Sin medlartjänst komma Sina lärjungar till del, lämnades judarna i fullständigt mörker och fortsatte att bringa sina meningslösa syndoffer. Avbildernas och skuggornas tjänst hade upphört. Den dörr, genom vilken människorna tidigare hade kunnat komma till Gud, stod inte längre öppen. Judarna hade vägrat, att söka Honom på det enda sätt, som det går att finna Honom på, nämligen genom tjänsten i den himmelska helgedomen. Därför var det omöjligt för dem, att komma i förbindelse med Gud. Dörren var stängd för dem. De hade ingen kännedom om Kristus som det sanna offret och den ende medlaren hos Gud. Som följd härav hade de ingen nytta av Hans medlartjänst. rätt

(201)Den ställning, som de vantrogna judarna befann sig i, tecknar en tydlig bild av de likgiltiga och vantrogna ibland de bekännande kristna, som medvetet sluter ögonen för vår barmhärtige Översteprästs gärning. Då översteprästen gick in i det allra heligaste i den avbildande tjänsten, skulle hela Israel samlas framför helgedomen och med det största allvar ödmjuka sig inför Gud. Detta var förutsättningen för, att de skulle få tillgivelse för sina synder och undgå, att utrotas ur församlingen. Hur mycket viktigare är det inte, att vi på denna sinnebildliga försoningsdag förstår den gärning, som vår Överstepräst utför, och känner till de plikter, som vilar på oss! rätt

(202)Människorna kan inte ostraffat förkasta de varningar, som Gud i Sin nåd sänder dem. På Noas tid sändes världen ett budskap från himmelen, och människornas frälsning berodde på sättet, varpå de bemötte budskapet. Då de förkastade varningen, avlägsnades Guds Ande från det syndiga släktet, och de omkom i syndaflodens vatten. På Abrahams tid upphörde nåden i form av vädjanden till de ogudaktiga invånarna i Sodom, och med undantag för Lot, hans hustru och två döttrar, tillintetgjordes samtliga av elden, som föll från himlen. På samma sätt skedde det på Kristi tid. Guds Son hade sagt till de vantrogna judarna i det släktet: ”Se, ert hus kommer att stå öde.” Matteusevangeliet 23:38. Med avseende på de sista dagarna, säger samme allsmäktige Gud om de människor, som ”inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.” Andra Tessalonikerbrevet 2:10-12. När de förkastar Guds Ords undervisning, tar Gud bort Sin Ande och överlämnar dem till de villfarelser, som de älskar. rätt

(202)Men Kristus går stadigt i förbön för människorna, och de, som söker efter ljuset, kommer att erhålla ljuset. Även om de adventtroende inte förstod det här till en början, blev de på det klara med det, då de började att förstå Skriften, som klarlägger deras sanna ställning. rätt

(203)Då den händelse, som förväntades år 1844, inte inträffade, drabbades de människor, som stadigt höll fast vid adventtron, av svåra prövningar. Den enda tröst, de hade avseende sin sanna ställning, var ljuset ledande deras tankar hän till den himmelska helgedomen. Somliga förkastade det tillvägagångssätt, som de hade använt till att räkna ut de profetiska tidsperioderna, och sade, att den Helige Andes kraft, som hade ledsagat adventrörelsen, berodde på människors eller djävulska makters inflytande. En annan kategori hävdade å det bestämdaste, att Herren hade lett dem genom den erfarenhet, som de hade haft. Medan dessa personer väntade och vakade samt bad, för att lära känna Guds vilja, insåg de, att deras store Överstepräst hade inlett en ny tjänst, och genom att följa Honom i tro, fick de också tillfälle att se avslutningen på menighetens gärning. De vann en klarare förståelse av den förste och den andre ängelns budskap, och sattes nu i stånd till, att ta emot och överföra till världen den tredje ängelns högtidliga varning i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. rätt

nästa kapitel