Förkastandet av den tredje Ängelns Budskap

(215)De, som tog emot ljuset om helgedomen och Guds lags oföränderlighet, fylldes av fröjd och förundran, då de såg, hur vackert och harmoniskt Guds sanningssystem var. De önskade, att det ljus, som de själva varit så lyckliga över att ha förvärvat, kunde skänkas vidare till alla kristna; och de kunde inte föreställa sig annat, än att det skulle tas emot med glädje. Men sanningar, som skulle skilja dem från världen, var ovälkomna hos många av dem, som kallade sig för Kristi anhängare. Lydnad mot det fjärde budet krävde ett offer, som de flesta vek undan för att ge. rätt

(215)Då Sabbatens krav förkunnades, var det många, som tillgrep världsliga sakskäl. De sade: ”Vi har alltid, liksom våra föräldrar, helighållit Söndagen, och många goda och fromma människor, som har helgat den, har mött en lycklig död. Helgande av denna nya vilodag skulle bringa oss i disharmoni med världen, och vi skulle inte ha något inflytande över den. Vad kan en liten grupp, som helgar den sjunde dagen, hoppas på att uträtta mot en hel värld, som helighåller Söndagen?” Det var med hjälp av liknande sakskäl, som judarna försökte att rättfärdiga sin förkastelse av Kristus. Gud hade tagit emot deras fäders offergåva, och varför skulle barnen inte finna frälsningen på samma sätt som fäderna? På Luthers tid hävdade katolikerna, att många sanna kristna dött i den katolska tron, och att denna tro därför var tillräcklig, för att säkra frälsningen. Sådana sakskäl utgör ett verksamt hinder mot allt religiöst framåtskridande. rätt

(216)Många hänvisade till, att Söndagens helighållande i många århundraden hade varit en oomtvistad lärosats och en vitt utbredd, kyrklig tradition. Men detta skäl vägde föga mot faktumet, att Sabbaten och dess helighållande var än äldre och mera utbrett; den var lika gammal som världen och hade bemyndigats av både änglar och Gud Själv. Då jordens grundval blev lagd, då morgonstjärnorna jublade tillsammans, och då gudasönerna ropade av glädje, blev Sabbatens grundsten lagd (Job 38:6 och 7; Första Moseboken 2:1-3). Sabbaten förtjänar vår aktning; den instiftades ej genom mänsklig makt och vilar inte på mänskliga traditioner; den inrättades av den Gamle av Dagar och är påbjuden i Hans eviga Ord. rätt

(216)Då världens uppmärksamhet riktades på vilodagsreformen, var det åtskilliga populära präster, som förvrängde Guds Ord och tolkade dess vittnesbörd på det sätt, som bäst skulle lugna sökande själar. De, som inte själva granskade Bibeln, slog sig till ro med att godta de slutledningar, som stämde överens med deras önskningar. Många försökte att tillintetgöra sanningen med hjälp av sakskäl, spetsfundigheter och hänvisningar till kyrkofädernas traditioner och kyrkans auktoritet. Sanningens förkunnare måste tillgripa Bibeln, för att försvara det fjärde budets giltighet. Ödmjuka män, som blott var beväpnade med sanningens ord, motstod de angrepp, som gjordes av lärda män, som till sin vrede och överraskning uppdagade, att deras vältalighet och lärdom stod maktlös inför de enkla, rättframma resonemang, vilka framfördes av människor, som var mer välbevandrade i Bibeln, än i vetenskapernas spetsfundigheter. rätt

(216)Många, som upptäckte att Bibeln inte innehöll något vittnesbörd till stöd för deras uppfattning, sökte tillflykt i samma sakskäl, som riktats mot Kristus och Hans apostlar: ”Varför förstår inte våra ledare vilodagsfrågan? Det är bara ett fåtal, som delar Er uppfattning. Det är omöjligt, att Ni skulle ha rätt och alla världens lärda män ha fel.” rätt

(216)Det enda, som var nödvändigt för att motbevisa sådana sakskäl, var att citera den Heliga Skrift och hänvisa till det sätt, Herren hade lett Sitt folk på ned genom tiden. Gud verkar genom dem, som hör och lyder Hans röst, dem, som är villiga till, om så krävs, att framföra obehagliga sanningar, och som inte räds att gå tillrätta med omtyckta synder. Grunden till, att Gud inte oftare väljer lärda och framstående män till att leda reformrörelser är, att dessa litar på sina grundsatser, teorier och teologiska system och inte känner något behov av, att undervisas av Gud. Blott de, som har personlig kontakt med Visdomens Källa, är i stånd till att förstå och utlägga Bibeln. Människor, som endast har ringa skolutbildning, kallas under tiden till att förkunna sanningen, inte för att de är olärda, men för att de inte är för självmedvetna till att låta sig läras av Gud. De undervisas i Kristi skola, och deras ödmjukhet och lydighet gör dem stora. Genom att skänka dem vetande om Sin sanning, visar Gud dem en ära, i jämförelse med vilken jordisk ära och mänsklig storhet mister varje betydelse. rätt

(217)De flesta adventister förkastade sanningarna om helgedomen och Guds lag, och många förnekade också sin tro på adventrörelsen och antog en osund och förvirrad syn på de profetior, som hänvisade till denna rörelse. Många begick upprepade gånger misstaget, att fastställa en bestämd tidpunkt för Kristi återkomst. Det ljus, som nu sken på ämnet om helgedomen, skulle ha visat dem, att ingen profetisk period når ända fram till återkomsten, och att den exakta tidpunkten för denna händelse inte har förutsagts. Men de vände sig bort ifrån ljuset och fortfor att fastställa tidpunkter för Herrens återkomst, och lika ofta blev de besvikna. rätt

(217)Då tessalonikernas församling hade fått en felaktig uppfattning om Kristi återkomst, gav aposteln Paulus dem i uppgift, att noga pröva sitt hopp och sina förväntningar med Guds Ord. Han citerade de profetior, som uppenbarade de händelser, som skulle inträffa före Kristi ankomst, och påvisade, att de saknade grund för, att förvänta sig Hans ankomst på sin tid. ”Låt ingen bedra er på något sätt” (Andra Tessalonikerbrevet 2:3), lyder hans varningsord. Om de närde förväntningar, som inte gillades av Bibeln, skulle de förledas till, att följa en felaktig kurs; besvikelse skulle utsätta dem för de vantrognas spott och spe, och de skulle riskera att tappa modet och frestas till, att tvivla på de sanningar, som var en förutsättning för deras frälsning. Apostelns förmaning till tessalonikerna innehåller ett betydelsefullt budskap till dem, som lever i de sista dagarna. Många adventister har menat, att de inte kan vara nitiska och flitiga i beredelseverket, om de inte har en bestämd tidpunkt för Herrens ankomst att luta sig emot. När deras hopp om och om igen väcks, för att bara krossas, blir deras tro så skakad, att det blir nästan omöjligt för dem att fatta profetiornas stora sanningar. rätt

(218)Försök, att finna nya tidpunkter för de profetiska periodernas begynnelse och slut samt den osunda grundval, som krävs för att hålla fast vid dessa tidpunkter, leder inte bara bort uppmärksamheten från sanningen för vår tid, utan visar förakt för alla försök till, att förklara profetiorna. Ju oftare det fastställs en bestämd tidpunkt för återkomsten, och ju vidare omkring denna förkunnas, desto bättre passar det Satan. När tiden har passerat, framkallar han förakt för dem, som har förkunnat den, och därigenom försätter han den stora adventrörelsen från 1843 och 1844 i ofördelaktig dager. De, som framhärdar i denna villfarelse, kommer att fastslå en alltför avlägsen dag som tidpunkt för Kristi återkomst. Härigenom kommer de att förledas till, att känna en falsk trygghet, och många kommer inte att inse bedrägeriet, förrän det är för sent. rätt

(218)Det forntida Israels historia har en förbluffande likhet med adventisternas. Gud ledde Sitt folk i adventrörelsen, liksom Han ledde Israels barn bort från Egypten. Under den stora besvikelsen prövades deras tro på samma sätt, som hebréernas tro prövades vid Röda Havet. Om de fortsatt hade litat på den ledande hand, som hade varit med dem förut, skulle de ha fått se Guds frälsning. Om alla, som uppriktigt hade deltagit i arbetet år 1844, hade antagit den tredje ängelns budskap och förkunnat det med den Helige Andes kraft, skulle Gud ha uppnått vidunderliga ting med hjälp av deras samarbete. Ett väldigt ljus skulle ha strömmat ut över jorden. Så skulle världens inbyggare ha blivit varnade för åtskilliga år sedan, det avslutande verket skulle ha blivit fullbordat, och Kristus skulle ha kommit, för att frälsa Sitt folk. rätt

(219)Det var icke Guds vilja, att Israel skulle vandra i ödemarken i fyrtio år; Han ville föra dem direkt till Kanaans land och skänka dem detta land, så att de kunde ha levat som en helig och lycklig familj. Men på grund av sin otro kunde de inte dra in där (Hebréerbrevet 3:19). På grund av sitt avfall dog de i ödemarken, och det utlovade landet gavs åt andra. Det var heller inte Guds vilja, att Kristi återkomst skulle uppskjutas så länge, att Hans folk i så många år skulle förbli i denna syndens och sorgens värld. Men vantro skilde dem från Gud. Då de vägrade att uträtta det arbete, Han hade ålagt dem, utvaldes andra till att förkunna budskapet. Av medlidande med världen uppskjuter Jesus Sin återkomst, så att syndare kan få möjlighet till att höra varningen och finna tillflykt hos Honom, innan Guds vrede utgjuts. rätt

(219)Nu, som förr, kommer förkunnelse av en sanning, som avslöjar tidens synder och villfarelser, att väcka motstånd. ”Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Johannesevangeliet 3:20. När människor upptäcker, att Bibeln inte stöttar deras uppfattning, beslutar de sig likväl ofta för, att hålla fast vid den, och så börjar de att ondskefullt misstänkliggöra dem, som försvarar de opopulära sanningarna. rätt

(219)De, som är trofasta mot sanningen, blir beskyllda för att vara upproriska, kätterska eller stridslystna. Tusentals, som är för vantrogna för att erkänna det pålitliga, profetiska ordet, tror utan att tveka på de beskyllningar, som riktas mot dem, som vågar att avslöja allmänna synder. Denna tendens kommer att bli allt starkare. rätt

(219)Vad skall sanningens budbärare göra? Bör han säga till sig själv, att sanningen helst inte skall förkunnas, då den så ofta bara får människorna att undvika eller motsätta sig dess krav? Nej, lika litet som de tidigare reformatorerna är han berättigad till, att hålla tillbaka Guds vittnesbörd, eftersom det väcker motstånd. Luther tillkännagav, att han drevs framåt av den Helige Ande i kampen mot den ondska, som härskade på hans tid. Och på samma sätt skall arbetarna nu verka för en reform. Följande befallning riktas till Guds tjänare i våra dagar: ”Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Höj upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder.” rätt

(220)Den stora svårigheten med, att både vidgå och förkunna sanningen är, att detta medför obehag och misstänkliggörande. Detta är det enda skälet mot sanningen, som dess talesmän aldrig har kunnat motbevisa. Men detta avskräcker inte Kristi sanna lärjungar. rätt

(220)Utan hänsyn till den egna bekännelsen är det bara de, som innerst inne är världens tjänare, som handlar mer av strategiska än av principiella skäl, när det handlar om religion. Vi bör välja det rätta, för att det är det rätta, och överlåta resten åt Gud. Världen kan tacka män med principer, tro och tapperhet för de stora reformerna. Vår tids reformeringsarbete behöver föras vidare av samma slags män. rätt

(220)Herren har uttalat: ”Hör på mig, ni som känner rättfärdigheten, du folk, som har min undervisning i ditt hjärta. Frukta inte för människors smädelser, var inte rädd för deras hån. Ty mal skall förtära dem som en klädnad, mott skall äta dem som ylle. Men min rättfärdighet skall förbli för evigt, min frälsning från släkte till släkte.” Jesaja 51:7 och 8. rätt

nästa kapitel