Den första, stora Lögnen

(268)Redan under människornas första tid inledde Satan sina försök, att bedra dem. Han, som hade orsakat uppror i himmelen, önskade att jordens invånare skulle delta på hans sida i kriget mot Gud. Satans missunnsamhet väcktes, då han såg det sköna hem, som iordningställts åt det syndfria paret. Han beslutade sig för, att föranleda deras syndafall. rätt

(268)Om Satan hade visat sig sådan han egentligen var, skulle han strax ha avvisats, ty Adam och Eva hade blivit varnade för denne farlige fiende; men han verkade i stillhet och dolde sina avsikter, för att lättare uppnå sin avsikt. rätt

(268)Som sitt redskap brukade han ormen, som då ägde ett förtrollande yttre, till att fråga Eva: ”’Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’” Första Moseboken 3:1. Om Eva hade undvikit att svara frestaren, skulle hon ha varit på den säkra sidan, men hon dristade sig till att tala med honom och blev ett offer för hans list. Till dags dato besegrar han många på samma sätt. De tvivlar och debatterar angående Guds befallningar, och i stället för att åtlyda de gudomliga buden, anammar de mänskliga tankebyggnader, som blott höljer Satans påfund. rätt

(268)”Kvinnan svarade ormen: ’Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.’ 4 Då sade ormen till kvinnan: ’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’” Första Moseboken 3:2-5. rätt

(269)Eva föll för frestelsen, och hon förledde dessutom Adam till att synda. De trodde, att ormen talade sanning, då den sade, att Gud inte hade menat, vad Han Själv hade sagt. De fick brist på tillit till sin Skapare och inbillade sig, att Han begränsade deras frihet, och att de skulle uppnå stor klokskap och upphöjelse, genom att överträda Hans lag. rätt

(269)Men vad betydde det, som Gud hade sagt? ”{D}en dag du äter av det skall du döden dö.’” Upptäckte Adam, att dessa ord, såsom Satan hade påstått, innebar, att han skulle uppnå en betydligt högre existens? I så fall skulle det verkligen uppnås mycket gott genom överträdelse av lagen, och Satan skulle ha varit en mänsklighetens välgörare. Nej, Adam upptäckte, att detta inte alls var ordens innebörd. Gud uttalade, att han som straff för sin synd skulle vända åter till den jord, varifrån han tagits: ”Jord är du, och jord skall du åter bli.’” Första Moseboken 3:19. Satans ord: ”den dag ni äter av den skall era ögon öppnas” visade sig endast vara sanna i den bemärkelsen, att Adam och Eva efter att ha varit olydiga mot Gud, insåg sin dårskap. De lärde känna det onda, och de smakade olydnadens bittra frukt. rätt

(269)Den odödlighet, som hade lovats människan på villkor av lydnad, miste de på grund av olydnad, och Adam kunde nu dö. Adam kunde inte efterlämna åt sina efterkommande något, som han inte själv ägde, och det skulle inte ha funnits något hopp för det fallna släktet, om inte Gud genom att offra Sin Son hade gett den möjlighet att uppnå odödlighet. Ty syndens lön är döden, men Guds nådegåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre (Romarbrevet 6:23). Människan kan uppnå denna ovärderliga gåva, genom att uppfylla villkoren. Löftet lyder: ”evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet”. Romarbrevet 2:7. rätt

(269)Den ende, som lovade Adam liv trots olydighet, var den store bedragaren. Och ormens ord till Eva: ”’Ni skall visst inte dö!”, var den första predikan, som någonsin hållits om själens odödlighet. Detta uttalande, som bara grundades på Satans myndighet, ger genljud från kristenhetens predikstolar, och den anammas lika beredvilligt av de flesta människor i dag, som av våra första föräldrar. Guds ord: ”Den som syndar skall dö”, Hesekiel 18:20, tillfogas innebörden: Den själ, som syndar, den skall icke dö, utan leva för evigt. Man kan förundras över den egendomliga blindhet, som gör människorna så godtrogna inför Satans ord och så skeptiska inför Guds Ord. rätt

(270)Frukten på livets träd hade kraft, att skänka evigt liv. Om människan efter syndafallet fortsatt fått lov till att äta av frukten på livets träd, skulle hon ha levat för evigt, och därigenom skulle synden ha blivit odödliggjord. Men keruber och ett flammande svärd spärrade vägen till livets träd (Första Moseboken 3:24), och inte en enda av Adams ätt har tillåtits att passera spärren och äta av den livgivande frukten. Därför finns det ingen odödlig syndare. rätt

(270)Men efter syndafallet befallde Satan sina änglar, att inge människorna tro på deras medfödda odödlighet, och då detta hade lyckats, förledde han dem också till att tro på, att syndarna skulle leva i evigt elände och pina. Nu framställer mörkrets furste och hans hantlangare Gud som en hämndgirig tyrann, som Själv säger, att Han sänder alla, som inte behagar Honom, till helvetet, där de för evigt skall märka Hans vrede, och att Han, deras Skapare, med tillfredsställelse betraktar deras outsägliga lidanden i de eviga lågorna. rätt

(270)Ärkefienden tillskriver således människans Skapare och välgörare sina egna egenskaper. Gud är kärleken, och allt, som Han skapade, var rent, heligt och vackert, tills det första upproret släppte in synden. Satan själv är den fiende, som frestar människor till att synda och därefter gör sitt bästa, för att tillintetgöra dem. När han är säker på sitt offer, fröjdar han sig över ödeläggelsen, han har frambringat. Om han finge lov därtill, skulle han fånga hela mänskligheten i sina snaror. Därest den himmelska makten inte hade gripit in, skulle inte en enda av Adams söner eller döttrar undslippa. rätt

(270)Till dags dato försöker Satan, att besegra människorna på samma sätt, som han betvingade våra första föräldrar, genom att rubba deras tillit till Skaparen och få dem att betvivla Guds styres visdom och Guds lags rättfärdighet eller rättvisa. För att rättfärdiggöra eller ursäkta deras egen ondska och deras uppror, framställer Satan och hans medhjälpare Gud som ett väsen, som är ändå värre, än de själva. Den store bedragaren försöker att tillskriva vår himmelske Fader sin egen fruktansvärda grymhet, för att själv verka som den, som med orätt visades bort från himmelen, eftersom han vägrade att underkasta sig en så orättvis herre. Han förespeglar människorna den frihet, som de skulle ha under hans milda styre, och framhäver, hur denna skiljer sig från den träldom, som Herrens stränga lagar pålägger. På så vis lyckas det honom, att förleda själar till att svika Gud. rätt

(271)Vår känsla för rättvisa och varje förnimmelse av kärlek och medlidande måste göra, att vi motsätter oss den lärosats, som hävdar, att de döda syndarna plågas i eld och svavel i ett evigt brinnande helvete, och att de på grund av sina synder, de begått i sina korta jordeliv, skall pinas lika länge, som Gud lever. Likväl har denna lärosats förkunnats vitt och brett, och den ingår fortfarande i många kristna trosbekännelser. rätt

(271)En högt lärd teolog har uttalat: ”Synen av de fördömdas kval i helvetet kommer för evigt att förhöja de heligas lycka. När de ser andra, som är av samma natur som de själva och födda under samma förhållanden nedstörtade i ett sådant elände, medan de själva njuter av himmelens glädje, kommer de verkligen att känna, hur lyckliga de är.” En annan teolog har använt sig av dessa ord: ”Medan fördömelsen i evighet fullbordas på vredens barn, kommer röken från deras pinande att för evigt uppstiga inför nådens barn, som i stället för att dela de fördömdas lidanden kommer att sjunga: Amen, halleluja, prisad vare Herren!” rätt

(271)Var i Bibeln finner vi en lära, som ger uttryck åt sådana synpunkter? rätt

(271)Det är möjligt, att både lärda och ärliga människor har låtit sig bedras av Satans spetsfundigheter. Han har förlett dem till att feltolka några av Bibelns starka uttryck, och tillföra dem den bitterhet och ondska, som kännetecknar honom, men som verkligen inte utmärker Skaparen. rätt

(272)Vad skulle Gud uppnå, i fall vi hade uppfattningen, att Han gläder Sig åt synen av eviga pinor, och att Han njuter av ljudet från de skrik och det jämmer, som kommer från de lidande väsen, som Han håller fast i helvetets flammor? Kan dessa fruktansvärda ljud vara som musik i en kärleksfull Guds öron? Det påstås, att de syndigas eviga elände skall visa Guds avsky för synden som något ont, vilket tillintetgör universums frid och ordning. Vilken hädelse! Om Guds hat mot synden är orsaken, varför skulle Han då göra synden evig? Ty i enlighet med dessa teologers lära gör den eviga pinan utan hopp om nåd de olyckliga offren rasande, och de förökar oavbrutet sin syndabörda, när de utöser sitt raseri i förbannelser och hädelser. Guds ära främjas inte genom en dylik, ständig ökning av synden. rätt

(272)Det är omöjligt att föreställa sig, hur mycket ont villfarelsen om de eviga pinorna har orsakat. Bibelns religion, som är full av kärlek, godhet och medlidande, har förmörkats av vidskepelse och rädsla. Kan vi, när vi betänker Satans nedsvärtning av Guds karaktär, förstå, att vår barmhärtige Skapare är fruktad, ja, rent av hatad? Den förvrängda bild av Gud, som förkunnats för världen från talrika predikstolar, har gjort tusenden, ja, millioner tvivlande och vidskepliga. rätt

(272)Teorin om evigt lidande är en av de falska lärosatser, som kallas för Babylons otukts vredesvin, som hon har gett alla folkslag att dricka av (Uppenbarelseboken 14:8; 17:2). Det är ofattbart, att kristna präster har kunnat anta denna villfarelse och förkunna den i kyrkorna. De fick den från romarkyrkan, som också gav dem den falska vilodagen. Den har förvisso förkunnats av goda och beundransvärda män; men de har inte, som vi, erhållit den rätta förståelsen av detta ämne. De kan bara vara ansvariga för det ljus, som sken under deras tid, medan vi är ansvariga för det, som nu skiner. I fall vi förnekar Guds Ord och erkänner falska lärosatser, därför att våra fäder trodde på dem, blir vi fördömda på samma sätt, som Babylon blir fördömt. Så dricker vi av hennes otukts vredesvin. rätt

(272)Många, som finner lärosatsen om de eviga pinorna avskyvärd, går till den motsatta ytterligheten. De säger, att Bibeln visar, att Gud är kärleksfull och medlidande, och därför kan de inte tro på, att Han tänker överlämna Sina skapta varelser till helvetets eviga eld. Men då de utgår från, att själen är odödlig, kan de inte komma till någon annan slutsats, än att alla till sist kommer att bli frälsta. Många har den uppfattningen, att Bibelns ord framlagts, för att skrämma människorna till lydnad, men inte skall uppfattas bokstavligt. På så vis kan syndaren leva i självisk njutning, utan att ta hänsyn till Guds bud och förbud och således förvänta sig, att till slut bli frälst. En sådan lärosats, som räknar med Guds barmhärtighet, men som förbiser Hans rättvisa, behagar det köttsliga hjärtat och får de onda att framhärda i sin synd. rätt

(273)För att visa, hur de, som tror på allas frälsning, förvanskar Bibeln för att få stöd för sin själsförstörande teori, räcker det att citera deras egna uttalanden. Vid begravningen av en icke religiös ung man, som omkommit vid en olyckshändelse, talade den vantrogne prästen över dessa ord om David: ”han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.” Andra Samuelsboken 13:39. rätt

(273) ”Man har ofta frågat mig”, sade prästen, ”vad som kommer att ske med dem, som lämnar världen i synd, som kanhända dör berusade, eller med förbrytarens blodstänk på kläderna eller dör, som denne unge man gjorde, utan att någonsin ha varit en bekännande kristen, eller ha haft en religiös erfarenhet. Vi behöver bara fråga Bibeln, den ger svaret på denna stora fråga. Amnon var en stor syndare. Han var oomvänd, och drack sig berusad. Då han var berusad, blev han dödad. David var Guds profet och måste ha vetat, huruvida Amnon skulle få det trevligt eller otrevligt i den kommande världen. Vad kände han i sitt hjärta? ”Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, ty han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.” {I den danska Bibeln heter det, att ”Kungen började att längta innerligt efter Absalom”, osv. Övers. anm.} rätt

(273)Och vad kan vi dra för slutsats av dessa ord? Kommer vi inte till den slutledningen, att kung David inte trodde på evig pina? Här finner vi ett överbevisande sakskäl till den mera tilltalande, och mänskovänliga, förståelsen av döden och de dödas tillstånd. Han hade tröstat sig efter sin sons död. Varför? Jo, för att han med sin profetiska blick kunde skåda in i framtiden och se, att denne son lyfts över alla frestelser, befriats från syndens band och renats samt efter att ha gjorts tillräckligt helig och upplysts, släppts in ibland de upphöjda och lyckliga andarna. Hans enda tröst var, att hans son, som avlägsnats från synd och lidande, hade förts till en plats, där den Helige Andes blida, andliga kraft skulle utgjutas över hans förmörkade själ, där hans sinne skulle fyllas med kunskap om himmelens visdom och odödliga kärlek och således göras redo, att med heliggjord natur njuta sitt himmelska arvs vila och glädje. rätt

(274)Vi bör tro på, att den himmelska frälsningen inte beror på, vad vi gör i detta liv, ej heller på hjärtats förvandling här, på vår tro eller vår bekännelse.” rätt

(274)Sålunda upprepar en kristen präst den lögn, som ormen yttrade: ”’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud”. Han påstår, att till och med de största syndare – mördaren, tjuven, äktenskapsbrytaren – efter döden skall göras redo till, att gå in i den eviga saligheten. rätt

(274)Och vad grundar Bibelförvanskaren sina påståenden på? På en enkel mening, som säger, att David underkastade sig försynens skickelse. Hans själ ”började att längta innerligt efter Absalom, ty han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.” Tiden hade mildrat hans sorg, och hans tankar vände sig från den döde till den levande sonen, som hade flytt, eftersom han fruktade det rättvisa straffet för sin förbrytelse. Och detta skall vara bevis på, att den druckne Amnon, som hade begått blodskam, genast efter döden fördes till salighetens boningar, där han skulle renas och göras redo för samvaro med syndfria änglar! I sanning en skön myt, som är väl anpassad att behaga det köttsliga hjärtat! Detta är Satans egen lärosats, och den uträttar hans verk på bästa sätt. Går det att undra över, att ondskan florerar, när en sådan lära förkunnas? Föreligger det inte ett stadigt behov av, att hålla fast vid den tro, som en för alla har anförtrotts åt de heliga? rätt

(275)Tillvägagångssättet för denna enda falska läras utbredande är typiskt för många. Man pillar loss några få Bibelord ur deras sammanhang, som i många fall visar, att innebörden är den rakt motsatta till deras uttolkning. Och sådana lösrivna meningar förvrids och används som bevis för lärosatser, som inte vilar på Guds Ord. Det så kallade beviset för, att den druckne Amnon är i himmelen, är bara ett påstående, som strider mot Bibelns klara uttalande om, att ingen drinkare skall ärva Guds rike (Första Korintierbrevet 6:10). På detta sätt förvandlar tvivlare, vantrogna och skeptiker sanningen till lögn. Och tusentals har låtit sig bedras av andras spetsfundigheter och har låtit sig vyssjas till sömns i den köttsliga trygghetens vagga. rätt

(275)Vore det sant, att varje mänskosjäl i dödsögonblicket hamnade i himmelen, kunde vi med rätta trakta mera efter döden, än efter livet. Många har av denna tro förletts till att göra slut på sig själva. När en människa är överväldigad av bekymmer, rådvillhet och missräkningar, tycks det vara lätt att bryta den sköra livstråden och fara hän till den eviga världens salighet. rätt

(275)Gud har i Bibeln gett oss oomtvistliga vittnesbörd om, att Han kommer att straffa dem, som överträder Hans lag. rätt

(275)Tänk på Guds dom över de änglar, som inte var trofasta mot Honom. Tänk på Guds dom över jordens invånare vid syndafloden. Tänk på Guds dom över Sodoms bebyggare. Tänk på Guds dom över det olydiga Israel. Dessa exempel är omtalade, för att vi skall lära oss därav. rätt

(276)Låt oss betrakta Guds undervisning om de ogudaktiga och obotfärdiga, som universalisten för till himmelen likt heliga, saliga änglar. rätt

(276) ”Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten.” Uppenbarelseboken 21:6. Detta löfte ges bara till dem, som törstar. Bara de, som känner sitt behov av livets vatten och söker det på bekostnad av allting annat, skall få lov att dricka därav. ”Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son.” Uppenbarelseboken 21:7. Också här är betingelsen angiven. För att ärva detta, måste vi motstå och besegra synden. rätt

(276)”{I}ngen otuktig eller oren eller girig – en sådan är en avgudadyrkare – skall ärva Kristi och Guds rike.” Efésierbrevet 5:5. ”Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.” Hebréerbrevet 12:14. ”Saliga är de som håller hans bud, för att de skall få rätt till livets träd och få gå in genom portarna i staden. Men utanför är hundarna och trollkarlarna och de otuktiga och mördarna och avgudadyrkarna och alla de som älskar och gör lögn.” Uppenbarelseboken 22:14-15, Reformations-Bibeln. rätt

(276)Gud har gett människorna en beskrivning av Sin karaktär och av det sätt, varpå Han behandlar synd. ”’HERREN! HERREN! – en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad”. Andra Moseboken 34:6-7. rätt

(277)Det himmelska styrets makt och myndighet kommer att användas, för att slå ned upproret, men den straffande rättvisans utslag kommer att vara i full överensstämmelse med den barmhärtige, tålmodige och mänskoälskande Gudens sinnelag. rätt

(277)Gud betvingar ingen människas vilja eller omdöme. Han önskar icke slavisk lydnad. Han önskar, att Hans skapade varelser skall älska Honom, därför att Han är värd att älska, och Han önskar, att de skall lyda Honom, därför att de äger en förståndsmässig uppfattning om Hans visdom, rättfärdighet och kärlek till mänskosläktet. Envar, som har rätt uppfattning om dessa egenskaper, måtte älska Honom, eftersom vederbörande dras till Honom i beundran för Hans egenskaper. rätt

(277)Kärlekens, barmhärtighetens och vänlighetens grundsatser, som Frälsaren har förkunnat och visat i hela Sin gärning, är en bild på Guds vilja och karaktär. Kristus har Själv förklarat, att Han endast förkunnade det, som Han erhöll från Fadern. Det gudomliga styrets grundregler står i full samklang med Frälsarens föreskrift: ”Älska Era fiender”. Gud straffar de onda och Han gör det till gagn för universum, liksom till gagn för dem, som trotsar Honom. Han skulle gärna göra dem lyckliga, om Han kunde göra det i överensstämmelse med Sitt styres lagar och Sin karaktärs rättfärdighet. Han omger dem med tecken på Sin kärlek, ger dem kunskap om Sin lag och erbjuder dem upprepade gånger Sin nåd; men de föraktar Hans kärlek, förklarar att Hans lag är ogiltig och förkastar Hans nåd. Fastän de ständigt mottar Hans gåvor, vanärar de givaren, och de hatar Gud, ty de vet, att Han avskyr deras synder. Herren står länge ut med deras fördärv, men till sist kommer den avgörande stunden, varvid deras öde skall beseglas. Kommer Han då att förena dessa upprorsmakare med Sig? Kommer Han att tvinga dem till lydnad? rätt

(277)De, som har valt Satan till ledare och har underkastat sig hans makt, är inte beredda att möta Gud. Högmod, lösaktighet, opålitlighet och grymhet har satt en outplånlig prägel på deras karaktär. Kan de få tillgång till himmelen, för att dela arvet med dem, som de har föraktat och hatat här på jorden? Sanningen kommer aldrig att vara behaglig för lögnaren, saktmodet tillfredsställer inte egenkärlek och högmod. Renhet räknas för ingenting av den fördärvade, och osjälvisk kärlek lockar inte egoisten. De ogudaktiga har själva avgjort sitt öde. Deras utestängande från himmelen är frivilligt och rättvist. rätt

(277)Liksom syndaflodens vatten, förkunnar Guds dom genom den stora dagens eld, att de onda är obotfärdiga. De när ingen önskan om, att underkasta sig Guds myndighet. De har uppövat viljan i upproriskhet, och när livet är förbi, är det för sent att låta tankarna löpa i motsatt riktning, att gå från överträdelse till lydnad, från avsky till kärlek. rätt

(278)Av medlidande med världen utplånade Gud dess onda invånare på Noas tid. Av nåd tillintetgjorde Han Sodoms fördärvade bebyggare. Genom Satans bedrägliga makt uppnår syndens utövare sympati och beundran, och därför förleder de ständigt andra till uppror. Så var det på Kains och på Noas tid samt på Abrahams och Lots tid, och så är det också i vår tid. Av barmhärtighet mot universum kommer Gud till sist att tillintetgöra dem, som förkastar Hans nåd. rätt

(278)Läran om lidanden, som aldrig upphör, står ej omtalad i Bibeln. Johannes beskriver i Uppenbarelseboken de frälstas framtida glädje och härligheten då, och han hörde, hur alla röster i himmelen och på jorden samt under jorden prisade och ärade Gud. Det kommer inte att finnas några förtappade själar i helvetet, som med sina skrik kan störa de frälstas sång. rätt

(278)”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” Romarbrevet 6:23. Livet är de rättfärdigas arv, och döden är de ondas lott. Den åsyftade döden är inte den tillfälliga död, som alla skall lida, utan den andra döden, som är livets motsats. Gud kan icke frälsa en syndare i dennes synd, utan Han förklarar att den ogudaktige, som har lidit straffet för sin ondska, skall bli som om han aldrig varit till. Den inspirerade skriften säger: ”… den ogudaktige finns ej mer, när du ser efter hans plats rätt

(279)är han borta.” Psaltaren 37:10. Som följd av Adams synd måste alla människor dö. Alla, utan undantag, hamnar i graven. Och tack vare frälsningsplanen skall alla lämna graven. rätt

(279)Då kommer de, som inte har säkrat sig tillgivelse för sina synder, att drabbas av straffet för sina överträdelser, och kommer att förintas i och med den andra döden. Täckta av sina skändliga gärningar, sjunker de ned i hopplös, evig glömska. rätt

(279)Lärosatsen om medvetenhet i döden grundas på den felaktiga tron på naturlig odödlighet, och denna lärosats är, liksom läran om de eviga pinorna, i strid mot Bibeln, sunda förnuftet och varje mänsklig känsla. Enligt denna uppfattning, vet de frälsta i himmelen besked om, hur det går för de vänner, de har lämnat efter sig. Men hur kan det vara en glädje för de döda, att känna till de levandes förtret, att se de synder, som deras kära begår, och att se dem lida under livets samlade sorger, besvikelser och bekymmer? Hur kan de, som vakar över sina jordiska vänner, njuta himmelens salighet? Och hur rent ut sagt avskyvärd är inte tron på, att den obotfärdiges själ, så snart som den dragit sin sista suck, överlämnas åt helvetets lågor! Vilket djup av rädsla skall inte slå dem, som ser sina vänner gå oförberedda ned i graven, för att därpå hamna i evighetens sorg och synd! Denna förfärliga tanke har drivit många till vanvett. rätt

(279)Vad säger Bibeln om detta spörsmål? David förklarar, att människan är utan medvetande i döden. ”När deras ande lämnar dem, vänder de åter till stoft. Den dagen går deras planer rätt

(279)om intet.” Psaltaren 146:4. {I den engelska King James Version, KJV, avrundas versen så här: ”den dagen upphör hans tankar.” Övers. anm.} Salomo avlägger samma vittnesbörd: ”De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt. Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de ta del i vad som sker under solen. … Ty i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet.” Predikaren 9:5-6 och 10. rätt

(279)Då Hiskias bön blev uppfylld, och det lades femton år till hans liv, prisade den tacksamme kungen Gud för Hans stora nåd. I denna tacksägelsebön förklarar han orsaken till sin glädje: ”Dödsriket tackar dig inte, döden prisar dig inte. De som far ner i graven hoppas inte på din trofasthet. Den levande, den som lever, tackar dig, så som jag gör i dag. En far gör din trofasthet känd för barnen.” Jesaja 38:18 och 19. Många teologer hävdar, att de rättfärdiga döda befinner sig i himmelen, där de gått in i sin salighet, och där de prisar Gud med odödlig stämma; men Hiskia kunde inte finna en sådan härlighet i döden. Hans ord stämmer överens med psalmistens vittnesbörd: ”Ty i döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket?” ”De döda prisar inte HERREN, ingen som har farit ner i det tysta.” Psaltaren 6:6; 115:17. rätt

(280)På Pingstdagen förklarade Petrus, genom den Helige Ande: ”Mina bröder, jag får väl öppet säga er att vår stamfader David är både död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag.” ”Ty David har inte farit upp till himlen.” Apostlagärningarna 2:29 och 34. Det faktum, att David förblir i sin grav intill uppståndelsen, visar, att de rättfärdiga icke upptas till himmelen, när de dör. Endast vid uppståndelsen, och eftersom Kristus är uppstånden, kan David till sist få sitta vid Guds högra sida. rätt

(280)Paulus uttalade: ”Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade.” Första Korintierbrevet 15:16-18. I fall de rättfärdiga i flera tusen år efter döden hamnat i himmelen, hur kunde Paulus då säga, att om det inte förekommer någon uppståndelse, ”har också de som insomnat i Kristus gått förlorade”? Då skulle en uppståndelse vara överflödig. rätt

(280)Men då Jesus skulle lämna Sina lärjungar, sade Han inget om, att de snart skulle vara hos Honom. Han sade: ”jag går bort för att bereda plats åt er Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig”. Johannesevangeliet 14:2-3. Och Paulus berättar vidare för oss, att: ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” Och han tillägger: ”Trösta därför varandra med dessa ord.” Första Tessalonikerbrevet 4:16-18. Vilken skillnad det är mellan dessa tröstens ord och de ovan citerade ord, som uttalades av prästerna förr i tiden! De sistnämnda tröstade de efterlevande med försäkran om, att fastän den döde hade varit aldrig än så syndig, skulle han, så snart han dragit sin sista suck, bli mottagen ibland änglarna. Paulus hänvisar sina trossyskon till Herrens framtida ankomst, vid vilken gravens länkar skall sprängas, och de ”döda i Kristus” skall uppstå till evigt liv. rätt

(280)Ingen av oss kan beträda de saligas boningar, förrän vårt fall blivit genomgånget och vår karaktär och våra gärningar blivit bedömda av Gud. Alla skall dömas utifrån det, som står skrivet i böckerna och lönas i förhållande till sina gärningar. Denna dom inträffar ej vid döden. Vi bör lägga märke till Paulus’ ord: ”Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.’” Apostlagärningarna 17:31. Här säger aposteln uttryckligen, att en bestämd tid, som den gången låg i framtiden, fastsatts för världens dom. rätt

(280)Judas hänvisar till samma tid: ”de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom.” Judasbrevet vers 6. Och han citerar Hanoks ord: ”’Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom över alla”. Judasbrevet verserna 14 och 15. Johannes förklarar, att han ”såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna.” Uppenbarelseboken 20:12. rätt

(280)Men varför skulle det behövas en framtida dom, om de döda redan njuter himmelens salighet, eller vrider sig i helvetets lågor? Bibelns lära om dessa betydelsefulla frågor är varken dunkel eller självmotsägande; den kan förstås av varje normal person. Men vilken uppriktig själ kan finna visdom eller rättfärdighet i den gängse teorin? Skall de rättfärdiga, när domaren har undersökt deras sak, höra de rosande orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare. … Gå in i din herres glädje!” (Matteusevangeliet 25:21), när de redan, kanhända i långa tider, har varit hos Honom? Kallas de onda från helvetets pinor, för att höra hela jordens Domare uttala Sin dom: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden”? {Matteusevangeliet 25:41.} Vilket hån! Så skamligt, att utsätta Guds visdom och rättvisa för tvivel på detta sätt! rätt

(281)Den Heliga Skrift innehåller ingenstans något uttalande om, att de rättfärdiga går till sin belöning eller de onda till sitt straff, när de dör. Patriarkerna och profeterna har aldrig uttalat något sådant. Kristus och Hans apostlar har aldrig ens antytt det. Bibeln säger tydligt, att de döda inte genast tas upp till himmelen. Den säger, att de sover till uppståndelsen (Första Tessalonikerbrevet 4:14; Job 14:10-12). När silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder, upphör människans tankar (Predikaren 12:6, danska Bibeln). De, som hamnar i graven, är tysta. De är omedvetna om, vad som sker under solen (Job 14:21). De trötta rättfärdiga får salig vila! Vare sig tiden är lång eller kort, verkar den för dem vara i blott ett ögonblick. De sover, tills de av Guds basun väcks upp till vidunderlig odödlighet. ”Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga”. {Första Korintierbrevet 15:52.} rätt

(281)När de väcks ur sin djupa sömn, återupptar de sitt tänkande, där detta upphörde. Deras sista känsla var dödens smärta, och deras sista tanke var, att de var på väg in under dödens makt. När de står upp ur graven, kommer deras första glada tanke att finna uttryck i segerropet: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Första Korintierbrevet 15:55. rätt

nästa kapitel