| Profetians Ande, band 4 kapitel 5. Från sida 59 | ren sida tillbaka |
(59)Kriget mot Bibeln hade varit så bittert, att det under vissa perioder endast fanns några få exemplar av Bibeln, men Gud tillät inte, att Hans Ord blev fullständigt tillintetgjort. Dess sanningar skulle inte vara dolda för evigt. Det var lika lätt för Honom, att lösa de länkar, som band livets ord, som det var att öppna fängelsedörrar och låsa upp järnportar, för att frige Sina tjänare. rätt (59)I flera länder i Europa uppmuntrade Guds Ande olika män till att söka efter sanningen som efter en dold skatt. Den Helige Ande ledde dem hän till den Heliga Skrift, som de läste med djupaste intresse. De hade beslutat sig för att följa ljuset, vad det än skulle kosta. Ehuru de inte hade ett klart begrep om allt, lyckades det dem att finna många sanningar, som länge hade varit gömda. Dessa män drog nu ut som himmelens sändebud, rev sönder villfarelsens och vidskepelsens länkar och uppfordrade människor, som länge hade levat i slaveri, till att stå upp och försvara sin frihet. rätt (59)När man bortser ifrån valdenserna, som hade Skriften på sitt eget språk, hade Guds Ord i långa tider varit utestängt för alla andra än de lärda, eftersom det bara fanns på ett språk, som dessa förstod; men nu var tiden inne för att översätta Skriften och bringa ut den till folken i de skilda länderna på deras egna språk. Världens midnattstimme var över. Nattmörkret höll på att trängas undan, och i många länder såg man de första tecknen på morgonrodnaden. rätt (59)På 1300-talet framträdde ”Reformationens Morgonstjärna” i England. John Wycliffe var inte bara Reformationens förelöpare i England, utan i hela kristenheten. Han var en förkämpe för den rena sanningen, en oas i öknen. rätt (60)Wycliffe fick en mångsidig utbildning, och för honom var Herrens fruktan början till vishet. På universitet var han känd för sin innerliga gudsfruktan, sina framstående förståndsgåvor och sina goda kunskaper. I sin kunskapstörst eftersträvade han, att lära känna alla kunskapsgrenar, bland annat studerade han sitt eget lands civilrätt. Den utbildning, han fick i sin ungdom, satte sina tydliga spår i hans senare verksamhet. rätt (60)Förutom sin färdighet i, att bruka de vapen, som finns i Guds Ord, besatt han de intellektuella kunskaper, som han hade förvärvat i skolan. Hans stora begåvning och hans omfattande och grundliga vetande framkallade aktning hos både vän och fiende. Hans anhängare såg med tillfredsställelse, att deras ledare intog en ledande ställning ibland landets andliga elit, och hans fiender hade ingen möjlighet att ringakta Reformationens sak med hänvisning till dess ledares ovetande eller svaghet. Herren såg i honom en man med ämnen och kunnande, som skulle låta sig användas, och detta kom motståndarna att tiga och avhöll dem ifrån, att vanära de sanningar han framhöll. rätt (60)Då Wycliffes uppmärksamhet riktats till Skriften, gav han sig tid till att studera den med samma grundlighet, som hade satt honom i stånd till, att behärska skolstudierna. Han hade dittills känt en stor saknad, som de bedrivna studierna och kyrkans lära inte hade förmått att lindra. Nu fann han det, som han dittills förgäves hade sökt – i Guds Ord. rätt (60)Det var genom Ordet, som han kom underfund om frälsningsplanen och såg nu Kristus skildrad som människans ende talesman. Han såg, att Rom hade förkastat Bibelns väg till förmån för mänskliga sedvänjor. Från och med nu trädde han in i Kristi tjänst och beslutade, att förkunna de sanningar, han hade funnit. rätt (60)Ju mera vetskap han fick om påvedömets villfarelser, desto kraftfullare förkunnade han Bibelns lära. Han blev klar över, att romarkyrkan hade upphöjt mänskliga traditioner på bekostnad av Guds Ord. Han var en duktig och allvarlig lärare samt en vältalig predikant och utövade de sanningar han förkunnade i det dagliga levernet. Hans kunskap om Skriften, hans skarpa logik, hans rena vandel, hans rättskaffenhet och hans okuvliga mod medförde, att han åtnjöt allmän aktning och tillit. En stor del av befolkningen blev otillfreds med sin dittillsvarande tro, då de såg de synder, som begicks inom romarkyrkan. De dolde inte, att de var glada för de sanningar, som Wycliffe hade fört fram i dagens ljus. Men påvekyrkans företrädare blev rasande, då de uppdagade, att denne reformator utövade större inflytande, än de själva. rätt (61)Wycliffe hade en välutvecklad förmåga till, att avslöja villfarelser, och han gick utan fruktan ut i krig mot många av de missbruk, som romarkyrkans ansvariga ledare godkände. På detta sätt råkade han i strid med påven och dennes anhängare, och det gjordes många försök att få honom dömd för kätteri, men Gud påverkade fursten så, att denne försvarade honom. Medan han var hovkaplan, förklarade han sig vara absolut motståndare till, att den engelske kungen betalade skatt till påven, och påvisade, att den myndighet, som påven hade skaffat sig över de världsliga regenterna, stod i strid med både förnuftet och Guds Ord. rätt (61)Några få år senare försvarade han den engelska kronan mot att bli övertagen av den romerska makten. Befolkningen och adeln i Englad stod vid hans sida, så hans fiender kunde inte uppnå något emot honom. Vid ett bestämt tillfälle fördes han fram för förhör inför biskopen, men befolkningen omringade först byggnaden, varefter de stormade in och ställde sig emellan honom och dem, som ville göra honom ont. rätt (61)Vid tidpunkten i fråga rådde det oro inom kyrkan, eftersom påven försökte att vinna makten. Både påven och kyrkan påstod sig vara ofelbara, och krävde lydnad, och med hjälp av sina anhängare förde de krig mot varandra, och utslungade de fruktansvärdaste förbannelser mot sina motståndare, samtidigt som de lovade ut en stor belöning till dem, som ville bistå dem. Dessa meningsskiljaktigheter var till stort men för kyrkan, och skonade Wycliffe från ytterligare förföljelser. rätt (62)Wycliffe förkunnade evangeliet för de fattiga, liksom hans Mästare hade gjort det, och som professor i teologi framhöll han sanningen för de studenter han undervisade, och för detta mottog han titeln ”Evangeliets Doktor”. Då han talade om sina elever, kallade han dem för sina vänner och präster. rätt (62)Wycliffes översättning av Bibeln till engelska var den uppgift, som Gud på ett särskilt sätt hade pålagt honom, och var därför också det största arbete han utförde i sitt liv. Wycliffes översättning var den första Bibel, som gavs ut på engelska, men då boktryckningen ännu var okänd, var det förbundet med stora vanskligheter och arbetet med att framställa de många kopiorna av Bibeln tog väldigt lång tid, men arbetet blev utfört och England fick sin första Bibel på sitt eget språk, och fastän det på den tiden fanns få läskunniga, började ljuset från Guds Ord nu att skingra mörkret. Den gudomliga handen förberedde vägen för Reformationen. rätt (62)De, som passivt hade överlåtit sig till påvens lära, började nu att vakna och komma till sans. Detta medförde, att det uppstod motstånd mot påvens lära och Bibelns ord togs emot med glädje. Wycliffe förkunnade protestanternas entydiga lära, frälsning genom tron på Jesus Kristus och Bibelns ofelbarhet. Många präster anslöt sig till honom och var delaktiga i utbredandet av det evangelium, som omtalas i Guds Ord. Arbetet medförde, att den nya tron mottogs av nästan halva engelska folket, mörkrets rike vacklade och munkarna i landet lyssnade med förundran till den nya läran och ångrade sina synder. Detta medförde, att hatet från den romerska kyrkan åter blossade upp och en ny kamp mot reformatorerna inleddes, men Herren bevarade med Sin sköld Sin sanna budbringare, och fiendens ansträngningar var förgäves, och försöken att hejda Wycliffes arbete och att ödelägga hans liv, misslyckades. rätt (62)Wycliffe dog vid en ålder av 61 år. Den lära han hade förkunnat utbredde sig i ytterligare en tid, men snart uppstod det en ny förföljelse mot dem, som hade vågat att anta Bibeln som sin ende vägledare och rättsnöre för sitt leverne, och många av dem fick plikta med livet. De, som hade förkunnat sanningen, jagades nu som vilda djur och då de fångades in, uttryckte de sin nöd för Herren, medan de pinades. De jagade fann ofta en tillflykt hos den lägre klassen, och bodde i hålor och i grottor, medan de i hemlighet fortsatte med att förkunna sanningen. I fall de blev fångade, fortsatte de oförtrutet med att förkunna sanningen för sina medfångar i de massiva fängelsehålorna. rätt (62)Det misslyckades för påvens anhängare, att genomdriva sin vilja mot Wycliffe, medan han var i livet, och deras hat fortsatte att glöda, så länge som hans kropp vilade ostörd i graven. 40 år efter hans död blev det därför beslutat, att hans ben skulle grävas upp och brännas offentligt, och att askan skulle tömmas i en bäck i närheten. ”Denna bäck”, säger en gammal författare, ”har fört hans aska ut i Avon, Avon har fört den ut i Severn, och Severn har fört den ut i Bristolkanalen. Härifrån har den förts ut i det stora havet, och således blev Wycliffes aska en bild på hans lära, som nu är spridd ut över hela världen.” rätt (63)Hans fiender förstod bara delvis betydelsen av sin onda handling. rätt (63)Det var genom att läsa Wycliffes skrifter, som Johan Hus i Böhmen övertygades om, att förkasta många av romarkyrkans villfarelser och att sätta igång reformarbetet. rätt (63)Liksom Wycliffe, var Hus en äkta kristen, som helt hade överlåtit sig till Herren. Han hänvisade till Skriften och fördömde prästernas omoraliska liv. Hus blev känd långt utanför sin vanliga umgängeskrets och tusentals tog med glädje emot den rena sanningen, vilket irriterade påven och hans anhängare. Hus blev därför ombedd, att redogöra för sin lära vid ett möte i Konstanz. rätt (63)Då Hus anlände till Konstanz, lät man honom förbli på fri fot. Kungen av Böhmen hade gett honom fri lejd och kejsar Sigismund sände honom ett lejdbrev. Dessutom fogade påven en personlig försäkran om beskydd till kejsarens lejdbrev. Men de högtidliga löftena bröts, och reformatorn blev kort tid därefter gripen på befallning från påven och kardinalerna och kastad i ett avskyvärt fängelse. Hus' fängslande väckte stor harm i Böhmen. Mäktiga adelsmän insände kraftiga protester till kyrkomötet på grund av denna våldshandling. Kejsaren ville inte gå med på brott mot en lejd, och var motståndare till, att det fördes sak mot honom; men reformatorns fiender var ondskefulla och vägrade att böja sig. De utnyttjade kejsarens fördomar och fruktan och hänvisade till hans nit för kyrkan. Dessutom framförde de omfattande sakskäl för att bevisa, att man inte behöver hålla sitt ord till kättare eller till personer, som misstänks för kätteri, även om de har fått fri lejd från kejsare och från kungar. rätt (64)På detta sätt genomtvingade de sin vilja, och orsakade att Hus kom att stå i kedjor inför den kejsare, som hade gett sitt hedersord på, att han skulle beskydda honom. rätt (64)Under den långa rättssaken höll han orubbligt fast vid sanningen. Då han ställdes inför valet mellan att ta tillbaka sin lära eller att lida döden, valde han martyrens öde. Guds nåd höll honom uppe, och under de kvalfyllda veckor, som gick, innan den slutgiltiga domen föll, fylldes hans själ av himmelsk frid. Han skrev till en vän: ”Detta brev skriver jag i mitt fängelse och med min kedjade hand. Jag väntar min dödsdom i morgon. När vi med Jesu Kristi hjälp möts igen i det kommande livet med dess härliga frid, skall Du få veta, hur barmhärtig Gud har varit emot mig, och hur kraftfullt han har stått mig bi i frestelser och prövningar.” rätt (64)I sitt dystra fängelse förutsåg han den sanna trons seger. Han vände i sina drömmar åter till kapellet i Prag, där han hade förkunnat evangeliet, och här såg han påven och hans biskopar i färd med, att utplåna de bilder av Kristus, som han hade målat på dess väggar. Denna syn plågade honom, men nästa dag såg han många målare upptagna av att måla än flera bilder av Kristus i än klarare färger. I och med att de hade fullbordat sitt arbete, utbrast dessa målare, som var omgivna av en väldig människoskara: ”Låt nu påvarna och biskoparna komma; de kan aldrig utplåna dem mera!” Då reformatorn berättade om sin dröm, sade han: ”Jag hävdar bestämt, att Kristi bild aldrig kommer att utplånas. Det har varit deras önskan att förstöra den, men den kommer att målas på nytt i allas hjärtan av predikanter, som är långt duktigare än jag.” rätt (64)Snart efter Johan Hus' död blev hans trofaste vän Hieronymus, som också var en man med stor insikt och nitiskhet, dömd till döden, och därmed mötte han samma öde som Hus. På detta vis omkom Guds trofasta ljusbärare, men strålarna från sanningens ljus, och ljuset från deras hjältemodiga insats gick inte att släcka. Mäktiga män försökte att få solen att gå tillbaka i sin bana, för att det inte skulle bli något av den gryende morgonen. rätt (64)Efter Wycliffes död fortsatte protesterna mot den falska läran, ehuru det ständigt betydde förföljelse. Liksom de troende på apostlarnas tid, var det många som gav avkall på jordisk egendom och ära, för att följa Kristus. De, som fick lov till att bo kvar i sina hus, mottog med glädje de förvisade. Och då de själva förpassades ifrån sina hem, fann de sig i att leva som utstötta och gladde sig över, att få lov till att lida för trons skull. rätt (65)Det gjordes stora ansträngningar, för att stärka och utvidga påvens makt, men då påvarna, som fortsatt hävdade sig vara Kristi ställföreträdare, levde ett fördärvat liv, gjorde befolkningen motstånd. rätt (65)Då ett vittne måste låta sanningens fackla falla, var det strax en annan där, som övertog den och trofast höll den uppe. Förföljelsen gjorde, att det framkom trofasta män, icke blottt inom de olika trossamfunden, utan också i olika länder. Det var män, som räckte ut sina händer och grep den tro, som Wycliffe 100 år tidigare hade förkunnat. Reformationen inleddes på Luthers tid i Tyskland. Calvin predikade evangeliet i Frankrike, Zwingli i Schweiz. Världen höll på att vakna, och från land till land löd ropet ”religionsfrihet”! Ropet förstärktes av det faktum, att man nu kunde trycka Bibeln, och den spreds därför allt mera. Många blev nu varse, att de katolska lärorna saknar stöd i Guds Ord. rätt |