Luther inför Riksdagen

(85)En ny kejsare, Karl V, hade bestigit Tysklands tron, och Roms utsända skyndade sig att överbringa sina lyckönskningar och försökte, att förmå monarken till att bruka sin makt mot Reformationen. Å andra sidan bönföll kurfursten av Sachsen, till vilken Karl stod i stor tacksamhetsskuld för sin krona, honom att inte företa sig något mot Luther, innan han hade hört honom. Kejsaren hade således kommit i en väldigt förvirrande och obehaglig belägenhet. Katolikerna ville inte låta sig nöja med mindre, än ett kejserligt edikt, som dömde Luther till döden. Kurfursten hade med stor fasthet tillkännagett, att varken Hans Kejserliga Majestät eller någon annan hade belagt, att Luthers skrifter motbevisats. Därför anmodade han om, att Luther måtte få fri lejd, så att han kunde träda fram inför ett råd av lärda, fromma och opartiska domare. rätt

(85)Alla parters uppmärksamhet riktades nu mot den församling från de tyska stater, som trätt samman i Worms kort tid efter Karls kröning till kejsare. Det var viktiga politiska frågor och intressen, som skulle tas hänsyn till vid detta råd. Och dock var det ämne, som i denna stora församling rönte störst intresse, rättssaken mot den sachsiske reformatorn. rätt

(85)Karl hade i förväg befallt kurfursten, att ta Luther med sig till Riksdagen, i det att han försäkrade honom om sitt beskydd och lovade honom fritt dryftande av stridsfrågorna med kvalificerade personer. Luther var ivrig, att träda fram inför kejsaren. Vid denna tid var hans hälsa väldigt dålig, men likväl skrev han till kurfursten: ”Om jag inte kan komma till Worms vid god hälsa, vill jag låta mig bäras dit, så sjuk som jag är. Ty om kejsaren kallar på mig, kan jag inte tvivla på, att det rör sig om Guds eget kall. Om de önskar att använda våld mot mig, och det är högst troligt (för det är inte för upplysnings skull, som de befallt mig att komma), lägger jag saken i Guds hand. Ännu lever och styr Han, som bevarade de tre unga männen i den brinnande, glödheta ugnen. Om Han inte tänker frälsa mig, betyder mitt liv endast föga. Låt oss blott förhindra, att evangeliet blir föremål för spott från de onda, och låt oss utgjuta vårt blod för det, för att de ej skall triumfera. Det är inte jag, som skall avgöra, huruvida mitt liv eller min död mest skall bidra till allas frälsning. Ni kan vänta Er allt från mig, med undantag för flykt och återtaganden. Flykta kan jag inte och än mindre ta tillbaka något.” rätt

(86)Då det ryktades i Worms, att Luther skulle ställas inför Riksdagen, väckte det allmän upphetsning. Aleander, det påvliga sändebudet, som blivit särskilt betrodd med denna sak, blev förfärad och rasande. Han förutsåg, att utfallet skulle bli katastrofalt för den påvliga saken. Att anställa undersökningar i en sak, där påven redan hade yttrat dom och fördömande, skulle vara att visa förakt för den regerande påvens myndighet. Dessutom fruktade han, att denne mans vältaliga och kloka sakskäl skulle kunna få många av furstarna att förkasta påvens sak. Därför riktade han de livligaste invändningar mot Karl om, att Luther skulle få komma till Worms. Det påvliga sändebudets invändningar kom kejsaren att ge efter. Han skrev till kurfursten, att om Luther inte ville ta tillbaka sina uttalanden, måtte han stanna kvar i Wittenberg. rätt

(86)Men Aleander var inte nöjd med denna seger, utan verkade med all sin makt för att säkra Luthers fällande dom. Med en ihärdighet, som var en bättre sak värdig, bestormade han därför furstar, prelater och andra medlemmar av församlingen, i det att han beskyllde reformatorn för uppvigling till uppror, ogudaktighet och hädelse. Dock avslöjade den häftighet och lidelse, som påvens utsände lade i dagen, alltför tydligt, vilken anda han drevs fram av. Flertalet av Riksdagen var mer, än någonin böjda för, att se välvilligt på Luthers sak. rätt

(87)Med ökad iver påpekade Aleander kejsarens plikt, att förverkliga de påvliga påbuden. Kejsaren, som slutligen övervanns av påvens utsändes enträgenhet, bjöd honom att förelägga saken för Riksdagen. rätt

(87)Rom hade fem advokater, som alla var väldigt skickliga i, att försvara Roms sak. Reformatorns vänner såg med ängslan fram mot Aleanders tal. rätt

(87)Det var med stor spänning man betraktade påvens utsände, som värdigt trädde fram inför nationens församling i en praktfull, dyrbar klädnad. Många tänkte på Frälsaren, då denne ställdes fram inför Pilatus av Hannas och Kajfas, som krävde utfärdandet av dödsdom, för att skydda folket. rätt

(87)Med en lärdomens och vältalighetens kraft satte Aleander igång med, att omstörta sanningen. Han utslungade den ena anklagelsen efter den andra mot Luther, som han kallade för fiende till kyrkan och staten, till de levande och de döda, till prelater och lekfolk, rådsförsamlingar och enskilda kristna. ”I Luthers villfarelser finns det tillräckligt”, förklarade han, till att berättiga, att ”hundra tusen kättare bränns på bål”. rätt

(87)Till slut sökte han, att frammana förakt för anhängarna av Reformationen. ”Vad är alla dessa lutheraner för några? En flock fräcka skolmästare, demoraliserade präster, utsvävande munkar, okunniga jurister och urartade adelsmän, förutom det allmänna folket, som de har vilselett och förfört. Hur högt över dem står inte det katolska partiet i antal, duglighet och makt! Ett enstämmigt påbud från denna högvälborna församling skulle upplysa de enfaldiga, verka avgörande för de vacklande och ge de svaga kraft.” rätt

(88)Det är med detta slags vapen, som sanningens förkämpar under alla tider har blivit angripna. Samma sakskäl förs stadigt fram mot alla, som i strid med de fastslagna villfarelserna vågar att lägga fram Guds tydliga och klara Ords lära. ”Vilka är då dessa, som förkunnar en ny lära?” utbrister de, ”de är olärda, få till antalet och hör till den obemedlade klassen. Likväl hävdar de, att de sitter inne med sanningen och att vara Guds utvalda folk. De är okunniga och har låtit sig narras. Hur överlägsen dem är ej vår kyrka till antal och inflytande! Hur många stora och lärda män finns det inte ibland oss! Hur mycket större makt är inte på vår sida!” Det är dessa sakskäl, som övar ett verkningsfullt inflytande på världen, men de är inte mera överbevisande nu, än på reformatorns tid. rätt

(88)Reformationen ändade inte, som många tror, med Luther. Den skall fortsättas till tidens slut. Luther hade en stor gärning att utföra, genom att för andra återspegla det ljus, som Gud hade låtit skina på honom; men han tog dock inte emot allt det ljus, som skulle ges till världen. Från den tiden och till nu har nytt ljus ständigt skänkts över Skriften, och det har stadigt uppdagats nya sanningar. rätt

(88)Det tal, som påvens utsände höll, gjorde djupt intryck på Riksdagen. Det var ingen Luther tillstädes, som med Guds Ord kunde besegra påvens förkämpar. Det gjordes inget försök till, att försvara reformatorn.Uppenbarligen förekom det en allmän stämning för, att inte blott fördöma honom och den lära, han kommit fram med, utan att om möjligt rycka upp kätteriet med rötterna. Rom hade skickligt utnyttjat det ypperliga tillfället till, att försvara sin sak. Allt, som gick att säga till dess egen rättfärdiggörelse, hade sagts. Men den synbara segern utgjorde signalen till nederlag. Från och med nu skulle motsättningen mellan sanning och villfarelse visa sig tydligare, eftersom parterna nu måste rycka ut i öppen strid. Från denna dag skulle Rom aldrig mera komma att stå så säkert som förr. rätt

(89)Fastän de flesta av Riksdagens ledamöter inte skulle ha tvekat, att överlämna Luther till Roms hämnd, var det många av dem, som såg och beklagade det bestående fördärvet inom kyrkan och önskade att de missbruk, som det tyska folket tvingades att lida under på grund av Roms korruption och habegär, skulle avskaffas. Påvens utsände hade framställt det påvliga styret i det gynnsammaste ljus. Nu väckte Herren en medlem av Riksdagen till, att ge en sannfärdig skildring av verkningarna av påvens tyranni. Med ädel fasthet reste hertig Georg av Sachsen sig i den furstliga församlingen och räknade upp med fruktansvärd exakthet påvekyrkans bedrägerier och deras förfärliga verkningar. Till sist sade han: rätt

(89)”Dessa är några av de missbruk, som ropar till himmelen mot Rom. Man har bitit huvudet av all skam, och deras enda syfte är pengar, pengar, pengar, så att de präster, som skulle förkunna sanningen, inte framställer annat än lögner, och de blir inte bara tolererade, utan belönade, eftersom ju större deras lögner är, desto större blir vinsten. Det är från denna orena källa, som det flyter ut förgiftat vatten! Utsvävningar och habegär räcker varandra handen. Ack, detta är den anstötlighet, som prästerna väcker, som störtar så många stackars själar i evig förtappelse. Det måste sättas igång en genomgripande reform!” rätt

(89)Ett mera kunnigt och kraftigt fördömande av de påvliga missbruken kunde inte ens Luther ha kommit med, och det förhållandet, att talaren var avgjord fiende till reformatorn, gav hans ord större verkan. Om församlingens ögon hade öppnats, skulle de ha sett Guds änglar mitt ibland dem sprida ljus genom villfarelsens mörker och öppna sinnen för sanningen. Det var Guds Ande, som Själv styrde över till och med Reformationens motståndare och således beredde vägen för det stora verk, som skulle komma att genomföras. Martin Luther fanns ej på plats, men en större stämma än Luthers hade låtit sig höras i församlingen. rätt

(89)Nu fordrade rådet, att reformatorn skulle ställas fram inför dem. Trots Aleanders böner, protester och hot gav kejsaren till sist sitt samtycke, och Luther kallades dit för att stå inför Riksdagen. Tillsammans med inkallelsen sändes det ut ett lejdbrev, som säkrade hans återvändo till en säker plats. Dessa brev fördes till Wittenberg av en prelat, som hade i uppdrag att ta med honom till Worms. rätt

(90)Luthers vänner var förförade och olyckliga. De visste, hur fördomsfull och fientlig stämningen mot honom var, och de fruktade, att inte ens hans lejdbrev skulle respekteras. Därför bönfall de honom om, att inte sätta livet på spel. Han svarade: ”Katolikerna önskar inte, att jag skall komma till Worms, utan att jag skall dömas och dö. Det saknar betydelse. Bed inte för mig, utan för Guds Ord. Kristus kommer att ge mig Sin Ande, så att jag kan övervinna dessa villfarelsens tjänare. Jag har i hela mitt liv föraktat dem, jag skall besegra dem genom min död. De har i Worms förgäves sökt att förmå mig till, att ta tillbaka mina ord, och detta skall vara mitt återkallande: Jag har tidigare sagt, att påven var Kristi ställföreträdare. Nu tänker jag hävda, att han är vår Herres motståndare och Djävulens apostel.” rätt

(90)Luther skulle inte komma att företa sin farofyllda resa ensam. Förutom den kejserlige utsände beslöt tre av hans närmaste vänner sig för, att ledsaga honom. rätt

(90)En stor skara studenter och borgare, som hade samlats för att bevittna Luthers avresa, var djupt gripna. Det var en stor skara, vars hjärtan gripits av evangeliet, som gråtande tog farväl av honom. Så drog reformatorn och hans ledsagare bort ifrån Wittenberg. rätt

(90)Under resan märkte de, att folk var fyllda av onda föraningar. I några städer gav man dem inte någon hedersbevisning. Då de stannade för att övernatta, uttryckte en vänligt sinnad präst sin fruktan, genom att visa Luther en bild på en italiensk reformator, som hade lidit martyrdöden. Nästa dag fick de veta, att Luthers skrifter hade fördömts i Worms. Kejserliga sändebud kungjorde kejsarens bestämmelse och pålade folk, att bringa de förbjudna skrifterna till myndigheterna. Påvens utsände fruktade för Luthers säkerhet vid rådet och menade, att han kanske redan hade ångrat sitt beslut. Så frågade han, om Luther ville fortsätta resan. Denne svarade: ”Om jag så blir bannlyst i varenda stad, drar jag vidare.” rätt

(91)I Erfurt blev Luther mottagen med hedersbevisningar. Omgiven av beundrande skaror, drog han genom de gator, där han så ofta hade vandrat med tiggarpåsen. Han blev anmodad att predika, fastän detta förbjudits honom. Dock gav påvens utsände honom tillåtelse, och klosterbrodern, som en gång hade varit den, som utfört klostrets enklaste arbete, steg nu upp i predikstolen. rätt

(91)Folket lyssnade som trollbundna. Livets bröd delades ut till alla dessa hungrande själar. Kristus blev för deras ögon upphöjd över påvar, prelater, kejsare och kungar. Luther gjorde inga häntydningar om sin egen riskfyllda ställning. Han gjorde inga försök till, att göra sig själv till föremål för omtanke eller medlidande. Genom att betrakta Kristus, hade han förlorat sig själv ur sikte. Han dolde sig bakom mannen från Golgata och sökte blott, att framställa Jesus som syndares Frälsare. rätt

(91)Då reformatorn fortsatte sin resa, blev han överallt betraktad med stort intresse. En ivrig skara flockades omkring honom, och vänliga röster varnade honom för katolikernas planer. ”De kommer att bränna Dig”, sade några, ”så att Din kropp blir till aska, liksom de gjorde med Johan Hus.” Luther svarade: ”Om de så ville tända bål hela vägen från Worms till Wittenberg, så att lågorna nådde upp till himmelen, skulle jag dock i Herrens namn gå igenom elden. Jag skulle träda fram inför dem, jag skulle gå in i odjurets gap och krossa dess tänder, medan jag bekände Herren Jesus Kristus.” rätt

(91)Meddelandet om, att han närmade sig Worms,väckte stor uppståndelse. Hans vänner skälvde för hans säkerhet, hans fiender fruktade, att deras sak skulle misslyckas. Det gjordes ihärdiga ansträngningar, för att råda honom att inte dra in i staden. På katolsk anmodan råddes han till, att söka sig hän till en vänligt sinnad persons borg, där man förklarade, att alla svårigheter skulle ordnas upp i gott samförstånd. Vänner försökte att skrämma honom, genom att beskriva de faror, som hotade honom. Alla deras försök slog fel. Luther, som alltjämt var orubblig, tillkännagav: ”Även om det är lika många djävlar i Worms, som det finns taksten på husen, drar jag dock därhän.” rätt

(92)Vid hans ankomst till Worms hade en stor människoskara samlat sig, för att hälsa honom välkommen. Det hade inte förkommit en så stor församling ens för att ta emot själve kejsaren. Upphetsningen var omfattande, och mitt inne ifrån skaran löd det en genomträngande och klagande röst, som sjöng en begravningssång som en varning till Luther om det öde, som väntade honom. ”Gud kommer att vara mitt försvar”, sade han, då han steg ut ur vagnen. rätt

(92)Kejsaren sammankallade strax sina rådgivare, för att överväga, vilken kurs man skulle följa. En av biskoparna, som var en styvnackad katolik, tillkännagav: ”Vi har länge dryftat denna sak! Ers Kejserliga Majestät borde med detsamma göra sig av med denne man. Lät inte Sigismund bränna Johan Hus? Vi har ingen skyldighet, att vare sig ge eller ta hänsyn till ett lejdbrev till en kättare.” ”Nej”, sade kejsaren, ”vårt löfte måste vi hålla.” Det blev därför beslutat, att reformatorn skulle förhöras. rätt

(92)Alla i staden var ivriga, att se denne märklige man, och snart var hans bostad full av en svärm med gäster. Önskan att se honom var så stark, att han bara hade fått några timmars sömn, då adelsmän, riddare, präster och borgarfolk ivrigt flockades om honom. Både vänner och fiender kom, för att betrakta den oförfärade munken; men han tog emot dem med orubblig ro och besvarade alla frågor med värdighet och klokskap. Hans uppträdande var fast och modigt. Hans ords högtidlighet och djupa allvar gav honom en kraft, och hans fiender var fyllda av förundran. Vissa kände sig överbevisade om, att en gudomlig kraft kom honom till hjälp; andra sade, liksom fariséerna om Kristus: ”Han är besatt av Djävulen!” rätt

(92)Följande dag blev Luther kallad, att inställa sig för Riksdagen. En kejserlig ämbetsman fick i uppdrag, att föra honom till audienssalen, men det var endast med svårighet, som han nådde därhän. Varenda väg var tätt packad med åskådare, som ville se munken, som vågat att trotsa påvens myndighet. rätt

(92)Just då han skulle träda in för sina domare, sade en gammal general, en hjälte från många slag, vänligt till honom: ”Stackars munk, stackars munk, Du skall nu kämpa för en långt ädlare sak, än jag eller någon av mina kaptener någonsin har gjort i våra blodigaste strider. Men om Din sak är rättfärdig och Du är överbevisad om den, gå då framåt i Guds namn och frukta ej. Gud kommer inte att svika Dig!” rätt

(92)Slutligen stod Luther framför rådet. Kejsaren satt på sin tron. Han var omgiven av rikets högst uppburna män. Aldrig hade någon människa stått inför en mera imponerande församling än den, som Luther skulle stå inför, för att svara för sin tro. Hans framträdande var i sig självt en avgörande seger över påvedömet. Påven hade fördömt denne man, och nu stod han inför en domstol, som genom just denna handling satte sig själv över påven. Påven hade lyst honom i bann och avskurit honom från allt mänskligt samröre, och ändå blev han inkallad på ett hövligt språk och mottagen av den mest respektingivande församlingen i världen. Påven hade dömt honom till evig tystnad, och nu skulle han till att tala i åhöro av tusentals uppmärksamma lyssnare, som kommit samman från de avlägsnaste delarna av kristenheten. rätt

(93)I närvaro av denna mäktiga församling verkade reformatorn, som var av ringa härkomst, imponerad och förlägen. Några av furstarna, som hade lagt märke till hans förvirring, gick fram till honom, och en av dem viskade: ”Frukta inte för dem, som väl kan döda kroppen, men inte har makt att döda själen!” Och en annan sade: ”När man drar Er fram inför landshövdingar och kungar för Min skull, är det Er Faders Ande, som skall tala i Er.” På detta vis sändes genom världens stormän Kristi ord, för att styrka Hans tjänare i denna prövningens stund. rätt

(93)Luther leddes fram till en plats strax framför kejsarens tron. Djup tystnad föll över den stora församlingen. Så reste en kejserlig ämbetsman sig och fordrade, i det att han pekade på en samling av Luthers skrifter, att reformatorn skulle besvara två frågor: Om han erkände, att de var hans, och om det var hans avsikt, att ta tillbaka de meningar, som han nedtecknat i dem. Sedan boktitlarna lästs upp, svarade Luther, att avseende den första frågan, erkände han, att böckerna var hans. ”Med avseende på den andra”, sade han, ”ser jag, att den är ett spörsmål angående tro och själens frälsning, där Guds Ord, den största och dyrbaraste klenoden både i himmelen och på jorden, äger intresse, och därför skulle jag handla lättsinnigt, om jag skulle svara utan närmare övervägande. Jag kunde komma att bekräfta mindre, än omständigheterna kräver, eller mera, än sanningen kräver, och således synda mot detta ord från Kristus: ”Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himmelen” (Matteusevangeliet 10:33). Av denna orsak ber jag i största ödmjukhet Ers Kejserliga Majestät att ge mig tid, så jag kan svara utan att synda mot Guds Ord.” rätt

(93)Luther handlade klokt, genom att lägga fram denna anmodan. Hans tillvägagångssätt överbevisade församlingen om, att han inte handlade i vrede eller enligt en plötslig ingivelse. En sådan ro och självbehärskning, som Rom inte hade väntat från en, som hade visat sig dristig och oböjlig, gav hans ord större vikt och satte honom senare i stånd till, att svara med en försiktighet, bestämdhet, klokskap och värdighet, som gjorde hans motståndare överraskade och besvikna samt tadlade deras högmod och stolthet. rätt

(94)Nästa dag skulle han träda fram, för att avge sitt slutliga svar. En stund var han djupt nedtryckt, då han övervägde, vilka krafter det var, som hade slutit sig samman mot sanningen. Hans tro vacklade och fruktan och bävan kom över honom, och rädsla överväldigade honom. Farorna tornade upp sig framför honom. Det var, som om hans fiender skulle triumfera och mörkrets makter få överhanden. Skyarna hopade sig kring honom och syntes skilja honom från Gud. Han längtade efter förvissningen om, att härskarornas Herre skulle vara med honom. I sitt själskval kastade han sig ned med ansiktet mot jorden och utgjöt sin själ i dessa brutna, hjärtskärande rop, som ingen annan än Gud helt och fullt förstår. I sin hjälplöshet satte han sin lit till Kristus, den mäktige befriaren. Guds försyn hade låtit Luther förstå sitt ansvar, för att han inte skulle lita på sin egen kraft och inte övermodigt störta sig ut i faran. Dock var det inte fruktan för personligt lidande, utan för evangeliets seger, som fick honom att kämpa med Gud. Han vann kraft genom förvissningen om, att han inte skulle stå ensam inför rådet. Hans själ erhöll åter frid, och han fröjdade sig över, att han skulle få lov till att bära fram Guds Ord för folkets härskare. rätt

(94)Med ett sinne, som vilade i Gud, beredde Luther sig på den förestående kampen. Han övervägde, hur han skulle svara, undersökte ställen i sina egna skrifter och tog fram från den Heliga Skrift bevis ägnade, att understödja hans ståndpunkter. Och medan han lade sin vänstra hand på den heliga boken, som låg uppslagen framför honom, lyfte han sin högra hand mot himmelen och svor, att förbli trogen mot evangeliet och fritt bekänna sin tro, om han så skulle komma att besegla sitt vittnesbörd med sitt blod. rätt

(94)Då han åter fördes fram inför Riksdagen, bar hans ansikte inget spår av fruktan eller förvirring. Lugn och fridfull, samt strålande käck och ädel stod han som ett vittne för Gud mellan denna världens stora. Den kejserlige ämbetsmannen krävde nu hans avgörande beträffande, huruvida han ville ta tillbaka sina lärosatser. Luther svarade med dämpad och lugn röst, utan häftighet eller lidelse. Han uppträdde med en vördnadsfullhet och glädje, som förundrade församlingen. rätt

(95)Därefter övergick han till själva frågan och tillkännagav, att hans utgivna verk inte alla var av samma slag. I några av dem hade ämnet varit tro och goda gärningar, och även hans fiender hade förklarat dem inte blott vara oskadliga, utan nyttiga. Att ta tillbaka dessa skulle vara att fördöma sanningar, som alla parter var eniga om. Nästa kategori bestod av skrifter, som avslöjade påveväldets fördärv och missbruk. Att ta tillbaka dessa skrifter skulle styrka Roms tyranni och bana väg för mycken och stor ogudaktighet. I den tredje klassen av sina böcker hade han angripit personer, som hade försvarat den rådande ondskan. Med avseende på dessa medgav han frimodigt, att han hade uppträtt mera våldsamt, än passande var. Han ville inte hävda sig vara utan fel, men inte ens dessa böcker kunde han återkalla, ty ett sådant tillvägagångssätt skulle göra sanningens fiender dristigare, och de skulle då gripa tillfället, att underkuva Guds folk med än större gruvlighet. rätt

(95)”Men jag är ju bara en vanlig människa och inte Gud”, fortsatte han, ”därför måste jag försvara mig, liksom Kristus gjorde: 'Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt.' För Guds barmhärtighets skull besvär jag Er, allra högste kejsare, och Er, stora och höga furstar, samt alla människor i alla ställningar, att utifrån profeternas och apostlarnas skrifter bevisa, att jag har felat. Så snart som jag är överbevisad om detta, skall jag återkalla varje villfarelse och vara den förste att ta mina böcker och kasta dem i elden. Jag hoppas, att det jag har sagt tydligt visar, att jag omsorgsfullt har bedömt och övervägt de faror, som jag utsätter mig för; men långt ifrån att vara förfärad, glädjer jag mig över att se, att evangeliet nu, liksom tidigare, ger upphov till oro och oenighet. Sådan är Guds Ords natur, sådant är dess öde. 'Jag har inte kommit för att bringa fred, utan svärd', sade Jesus Kristus. Guds råd är underbara och fruktansvärda. Akta Er, så att Ni inte undertrycker meningsskillnader och därmed förföljer Guds heliga Ord och nedkallar en ohygglig flod av oöverstigliga faror, av ögonblickliga olyckor och evig ödeläggelse över Er själva. Jag kunde ge många exempel från Guds Ord. Jag kunde tala om Faraonerna, om kungarna i Babylon och likaså i Israel, vars ansträngningar aldrig mera verkningsfullt bidrog till den egna ödeläggelsen, än då de efter råd, som verkade sällsynt kloka, ville styrka sin egen makt. Gud 'flyttar oförtänkt bort berg.'” rätt

(95)Luther hade talat på tyska. Nu uppmanades han, att upprepa orden på latin. Fastän han var utmattad efter sin tidigare ansträngning, samtyckte han härtill och höll åter sitt tal med samma klarhet och kraft som första gången. Det var genom Guds försyn, som detta åstadkoms. Många av furstarnas sinnen var så förblindade av villfarelse och övertro, att de inte såg styrkan i Luthers bevekelsegrunder den första gången, men upprepningen säkerställde, att de tydligt fattade huvudpunkterna i det, som hade framhållits. rätt

(95)De, som fortfarande blundade för ljuset och beslutade sig för, att inte låta sig överbevisas om sanningen, blev rasande över myndigheten i Luthers ord. Då han avslutat sitt tal, sade Riksdagens talman vredgat: ”Du har inte besvarat den fråga, som ställdes till Dig. Du blev anmodad om, att ge ett klart och otvetydigt svar. Tänker Du återta eller inte?” rätt

(96)Reformatorn svarade: ”Eftersom Ers allrahögsta Majestät och Ers Högheter kräver ett klart, enkelt och otvetydigt svar, tänker jag ge Er det, och det lyder så här: Jag kan inte göra min tro avhängig av vare sig påven eller kyrkomötena, ty det är klart som dagen, att de ofta farit vilse och har sagt emot varandra. Om jag därför inte överbevisas av Skriftens vittnesbörd eller genom den klaraste bevisföring, om jag inte överbevisas genom de avsnitt, jag har citerat, och med mindre de således binder mitt samvete genom Guds Ord, kan och vill jag ej ta tillbaka något, ty det är inte rådigt för en kristen, att tala emot sitt samvete. Här står jag! Jag kan inte annat! Gud hjälpe mig! Amen.” rätt

(96)Således stod denne rättfärdige man på Guds Ords säkra grundval. Himmelens ljus strålade från hans ansikte. Hans sinnes storhet och renhet, hans frid och hjärtats glädje uppenbarades för alla, medan han vittnade mot villfarelsens makt och avlade vittnesbörd om, hur mäktig den tro är, som övervinner världen. rätt

(96)En stund var hela församlingen mållös av förvåning. Roms anhängare hade besegrats. Deras sak hade hamnat i ett högst ogynnsamt ljus. De sökte nu att upprätthålla sin makt, inte genom att åberopa Skriftens Ord, utan genom att ta sin tillflykt till hotelser, Roms aldrig sviktande argument. Som Riksdagens talman sade: ”Om Du inte tar tillbaka, kommer kejsaren och rikets stater att rådslå om, vilket tillvägagångssätt man skall använda mot en oförbätterlig kättare.” rätt

(97)Luthers vänner, som med den största glädje hade lyssnat till hans värdiga försvarstal, skälvde vid dessa ord, men doktorn sade själv lugnt: ”Så må Gud vara min hjälpare, för jag kan inte ta tillbaka något.” Som en klippa stod han där, medan de varmaste anhängarna av den världsliga makten angrep honom. De enkla orden, den orädda hållningen, hans stillsamma och talande blick, den oföränderliga fasthet, med vilken han uttalade varje ord, gjorde ett djupt intryck på församlingen. Det verkade, som om han varken med löften eller hotelser kunde övertalas till, att ge efter för Roms mandat. rätt

(97)De påvliga företrädarna förargade sig över, att deras makt, som hade kommit kungar och adelsmän att darra, på detta sätt trotsades av en enkel munk. De längtade efter, att låta honom känna på deras harm, genom att pina honom till döds. Men Luther, som förstod den fara han svävade i, hade talat till alla med kristlig värdighet och ro. Hans ord hade varit fria ifrån högmod, vrede och osanning. Han hade förlorat sig själv ur sikte och tänkte heller inte på de förnäma män, som omgav honom, utan kände blott, att han stod inför En, som var oändligt högt över påvar, prelater, kungar och kejsare. Genom Luthers vittnesbörd hade Kristus talat med en kraft och storhet, som i ögonblicket ingjöt aktning och förundran hos både vänner och fiender. Guds Ande hade varit närvarande i detta råd och hade gjort intryck på rikets främsta män. Flera av furstarna erkände dristigt, att Luthers sak var rättfärdig. Många hade blivit överbevisade om sanningen, men hos vissa kvarstod inte de mottagna intrycken. Det var också andra, som den gången inte gav uttryck för sin överbevisning, men som, då de själva hade undersökt Skrifterna, blev oförfärade förkämpar för Reformationen. rätt

(97)Kurfurste Fredrik hade med ängslan sett fram emot Luthers möte med Riksdagen, och med djup rörelse hade han lyssnat till hans tal. Med glädje och stolthet var han vittne till doktorns mod, fasthet och självbehärskning, och han beslutade än mer avgjort sig för, att ta honom i försvar. Han jämförde de stridande parterna och såg, att påvars, kungars och prelaters visdom hade tillintetgjorts genom sanningens makt. Romarkyrkan hade lidit ett nederlag, som skulle komma att erfaras ibland alla folkslag och under alla tider. rätt

(98)Då påvens utsände insåg den verkan, som Luthers tal hade haft, fruktade han som aldrig förr för den romerska kyrkans maktställning och beslutade, att med alla till buds stående medel ombesörja reformatorns fall. Med all den vältalighet och diplomatiska snillrikhet, som han var så känd för, framhöll han hos den unge kejsaren, hur idiotiskt och farligt det skulle vara, att för en obetydlig munks skull offra den mäktiga påvestolens vänskap och stöd. rätt

(98)Hans ord blev inte verkningslösa. Dagen efter det, att Luther hade avgett sitt svar, lät Karl förelägga Riksdagen ett budskap, vari han kungjorde sitt beslut om, att föra vidare sina föregångares politik, genom att upprätthålla och värna den katolska religionen. Då Luther hade avslagit, att ge upp sina villfarelser, skulle det användas de kraftfullaste åtgärder emot honom och de kätterska lärosatser, han lagt fram. Icke desto mindre förklarade kejsaren, att Luthers lejdbrev måste respekteras, och att han måste ha tillåtelse att nå hem i säkerhet, innan det kunde inledas en process mot honom. ”Jag är fast besluten om, att efterfölja mina förfäders exempel”, skrev monarken. rätt

(98)Han hade beslutat, att inte vika från den invanda stigen, nej, inte ens för att vandra på sanningens och rättfärdighetens vägar. Eftersom hans fäder hade gjort det, tänkte också han upprätthålla påveväldet med all dess gruvlighet och fördärv. Så tog han parti och vägrade att ta emot något ljus, utöver det hans förfäder hade tagit emot, eller att åta sig någon plikt, som de inte hade åtagit sig. rätt

(99)Han kände, att det stod under en kungs värdighet att ändra sin religiösa uppfattning. Även i dag är det många, som på samma sätt klamrar sig fast vid sina fäders vanor och traditioner. När Herren sänder dem nytt ljus, avstår de ifrån att ta emot det, för att det inte skänktes till och godtogs av fäderna. Vi står inte i samma läge som våra fäder; följaktligen är inte våra plikter och vårt ansvar samma som deras. Vi vinner inte Guds bifall, genom att vi blickar hän till våra fäders exempel som måttstock för vår plikt, i stället för att själva söka i sanningens ord. Vårt ansvar är större, än våra förfäders. Vi är ansvariga för det ljus, som de tog emot och överlät åt oss som arv, och vi är också ansvariga för det ljus, som nu skiner på oss från Guds Ord. rätt

(99)Kristus sade om de vantrogna judarna: ”Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd.” Johannesevangeliet 15:22. Samma gudomliga kraft hade talat genom Luther till kejsaren och Tysklands furstar, och i det att ljuset strålade fram från Guds Ord, talade Anden för sista gången till många i den församlingen. Liksom Pilatus för århundraden sedan hade låtit högmod och lust till popularitet stänga till hans hjärta för världens Frälsare; liksom den vacklande Felix bjöd sanningens sändebud: ”Gå din väg för den här gången. När jag får tid skall jag kalla på dig”; liksom den stolte Agrippa medgav: ”Det är lite som fattas, för att du skall övertala mig så att jag blir kristen” Apostlagärningarna 24:25; 26:28 [Reformations-Bibeln], hade Karl V, genom att ge efter för, vad världslig stolthet och politik dikterade för honom, beslutat sig för att förkasta sanningens ljus. rätt

(99)Många av påvens anhängare krävde, att löftet om Luthers säkerhet inte skulle beaktas. De sade, att Rhein skulle motta hans aska, liksom den gjort med Johan Hus' aska. Rykten om anslagen mot Luther spreds vida omkring och förorsakade stor uppståndelse i hela staden. Reformatorn hade fått många vänner, som kände till Roms förrädiska gruvlighet mot alla, som vågade att avslöja dess fördärv, och beslutade, att han inte skulle bli ett offer för denna. Hundratals adelsmän förpliktade sig, att beskydda honom. Inte så få tillkännagav öppet, att det kejserliga budskapet utgjorde ett bevis för svag underdånighet inför Roms härskarmakt. På husens portar och på de offentliga platserna hängdes det upp plakat, varav några fördömde och andra stöttade Luther. På ett av dem stod blott den vise mannens betydelsefulla ord: ”Ve dig, du land, där kungen är ett barn”. Predikaren 10:16. Folkets begeistring för Luther i hela Tyskland överbevisade både kejsaren och Riksdagen om, att varje orättfärdighet mot honom skulle bringa rikets fred i fara, ja, äventyra själva tronen. rätt

(99)Fredrik av Sachsen bibehöll en medvetet reserverad hållning, varigenom han omsorgsfullt dolde sina verkliga känslor för reformatorn, medan han samtidigt med outtröttlig uppmärksamhet bevakade alla hans och hans fienders rörelser. Men det var många, som inte försökte att dölja sin sympati för Luther. Han fick besök av furstar, grevar, baroner och andra förnäma personer, både lekfolk och prästerliga. Folk stirrade på honom, som om han var mer, än en människa. Även de, som ej hyste tilltro till hans lärosatser, kunde inte undvika att beundra den upphöjda rättskaffenhet, som snarare manade honom till, att trotsa döden, än att handla mot sitt samvete. rätt

(100)Det gjordes stora ansträngningar, för att uppnå Luthers samtycke till en förlikning med Rom. Både adelsmän och furstar framhöll för honom, att om han fortsatte med att sätta upp sin egen åsikt mot kyrkans, skulle han snart bli förvisad från riket, och stå där värnlös. På detta svarade Luther: ”Kristi evangelium kan inte predikas, utan att väcka anstöt. Varför skulle så fruktan eller ängslan för fara skilja mig från Herren och från det gudomliga ord, som allena är sanningen? Hellre vill jag ge min kropp, mitt blod och mitt liv, än att svika det eviga evangeliet.” rätt

(100)På nytt ansatte man honom om, att underkasta sig kejsarens dom; så att han inte skulle ha något att frukta. ”Jag samtycker av hela hjärtat till”, sade han, ”att kejsaren, furstarna och även de ringaste kristna skall kunna undersöka och döma mina skrifter; men på en betingelse: Att de använder Guds Ord som rättesnöre! Människor har inget annat att göra, än att åtlyda det! Öva inte våld mot mitt samvete, som är bundet av och länkat till den Heliga Skrift.” rätt

(100)Rörande en annan hänvändelse sade han: ”Jag samtycker till, att ge avkall på min lejd. Jag överlämnar mig själv och mitt liv i kejsarens händer, men Guds Ord – aldrig!” rätt

(101)Han förklarade sig villig till, att underkasta sig avgörandet från ett allmänt kyrkomöte, men endast på villkoret, att det skulle krävas av mötet, att avgörandet skulle stämma överens med Skriftens Ord. rätt

(101)Både vänner och fiender blev slutligen överbevisade om, att ytterligare ansträngningar för försoning skulle vara gagnlösa. I fall reformatorn hade gett efter på en enda punkt, skulle Satan och hans här ha vunnit seger. Men hans orubbliga fasthet utgjorde medlet till att frigöra kyrkan och inleda en ny och bättre tidsålder. Denne ende man, som vågade att tänka och handla självständigt i religiösa angelägenheter, skulle uppnå inflytande över kyrkan inte blott under sin egen tid, utan i alla framtida släktled. Hans fasthet och trohet skulle ända till tidens slut komma att styrka alla, som skulle komma att genomgå samma erfarenheter. Guds makt och majestät höjde sig över människors råd, över Satans väldiga makt. rätt

(101)På kejsarens anstiftan fick Luther snart befallning om, att vända hem, och han visste, att denna order snabbt skulle följas av hans bannlysning. Hotfulla skyar hängde över hans väg, men då han lämnade Worms, var hans hjärta fullt av lov och pris. Han sade: ”Djävulen själv bevakade påvens fästning, men Kristus har åstadkommit en öppning i muren, och Satan måste medge, att Herren är starkare, än han.” rätt

(101)På resan från Worms togs Luther emot på än mer smickrande sätt, än då han reste dit. Kyrkofurstar bjöd den bannlyste munken välkommen, och civila myndigheter ärade den man, som kejsaren hade fördömt. rätt

(102)Han hade inte varit borta från Worms länge, förrän de påvliga uppvaktade kejsaren, för att förmå honom till, att utfärda ett påbud mot honom. I denna förordning blev Luther anklagad som ”Satan själv i människoskepnad och klädd i munkkåpa.” Befallning utgick om, att så snart som hans fria lejd utlöpte, skulle det vidtas åtgärder för att stoppa hans arbete. Det utfärdades förbud om, att husa honom, att ge honom mat och dryck, liksom att i ord och gärning, offentligt och privat, hjälpa eller stötta honom. Han skulle gripas, var han än befann sig, och överlämnas åt myndigheterna. Hans anhängare skulle också fängslas och deras egendom beslagtas. Hans skrifter skulle tillintetgöras, och slutligen skulle alla, som vågade att handla i trots mot påbudet, innefattas i fördömelsen. rätt

(102)Kurfursten av Sachsen och de furstar, som var mest vänligt stämda mot Luther, hade lämnat Worms strax efter hans avresa, och kejsarens påbud blev stadfäst av Riksdagen. Nu jublade katolikerna! De ansåg, att Reformationens öde var beseglat! rätt

(102)I denna livsfarliga stund hade Gud berett en utväg för Sin tjänare. Ett vaket öga hade följt Luthers rörelser, och ett trofast och ädelt hjärta hade beslutat sig för, att rädda honom. Det var tydligt, att Rom inte ville låta sig nöja med mindre, än hans död. Endast genom att gömma sig, kunde han räddas undan lejonets gap. Gud gav Fredrik av Sachsen visdom till att tänka ut en plan, för att frälsa reformatorn. Kurfurstens plan utfördes genom sanna vänners medverkan, och Luther gömdes noggrannt för både vänner och fiender. På resan hem blev han gripen, skild från sina ledsagare och i största hast förd genom skogen till borgen Wartburg, en öde klippfästning. Både hans gripande och hans gömställe omgavs med sådan hemlighet, att inte ens Fredrik under lång tid visste, vart han hade förts. Denna okunnighet var ingen tillfällighet; så länge som kurfursten inte kände till Luthers vistelseort, kunde han inte röja något. Han visste, att reformatorn var i säkerhet, och den kunskapen var honom nog! rätt

(102)Våren, sommaren och hösten gick, vintern kom, och Luther var stadigt fånge. Aleander och hans anhängare gladde sig storligen, då evangeliets ljus tycktes vara släckt. Emellertid fyllde reformatorn sin lampa från sanningens förrådskammare, och dess ljus skulle stråla fram med klarare glans. rätt

(103)Innanför Wartburgs vänliga murar gladde Luther sig en tid åt, att vara befriad från kampens hetta och turbulens. Men han kunde inte känna sig tillfredsställd någon längre tid med ro och vila! Van, som han var vid ett liv i verksamhet och hård strid, uthärdade han endast med svårighet, att vara ledig. Under dessa ensamma dagar tecknade kyrkans tillstånd sig för honom, och han utbröt förtvivlat: ”Ack! Det finns ingen på denna Guds vredes sista dag, som kan stå som en mur för Herren och frälsa Israel!” rätt

(103)Åter igen kretsade hans tankar kring honom själv, och han blev rädd för att bli beskylld för feghet, för att han hade dragit sig ur kampen. Så förebrådde han sig för sin slöhet och njutningslystnad. Dock uträttade han mera, än det tycktes vara möjligt för en enkel människa. Hans penna vilade aldrig. Medan hans fiender smickrade sig med, att han bringats till tystnad, blev de förbluffade och förvirrade av att få handfasta bevis för, att han fortfarande var handlingskraftig. En härskara av traktater, som stammade från hans penna, cirkulerade i hela Tyskland. Från sitt bergiga Patmos fortsatte han i nästan ett helt år med, att förkunna evangeliet och tadla tidens synder och villfarelser. rätt

(103)Men det var inte bara för att bevara Luther från hans fienders vrede, ej heller för att skänka honom lugn och ro för detta väsentliga arbete, som Gud hade avlägsnat Sin tjänare från det offentliga livets skådeplats. Det skulle uppnås än dyrbarare resultat. I sin ensamhet och obemärkthet var Luther fjärran från jordiskt bistånd och utestängd från människors ros. Alltså räddades han från den stolthet och självtillit, som så ofta följer på framgång. Genom lidanden och förödmjukelser blev han åter beredd på, att vandra säkert på de svindlande höjder, vartill han så plötsligt blivit svingad. rätt

(104)När människor fröjdar sig över den frihet, som sanningen bringar dem, har de lätt för att upphöja dem till skyarna, som Gud har använt till att bryta sönder villfarelsens och övertrons länkar. Satan försöker att vända människors tankar och kärlek från Gud och att få dem till att häfta vid de mänskliga ställföreträdarna. Han får dem till att ära den, som blott är redskapet, och att glömma den hand, som styr alla försynens handlingar. rätt

(104)Alltför ofta mister religiösa ledare, som blir rosade och ärade, medvetenheten om sin avhängighet av Gud och övergår till att lita på sig själva. Som följd härav söker de att göra sig till herrar över de människors tankar och samvete, som har fallenhet för att se hän till dem för hjälp, i stället för att vända sig till Guds Ord. Reformeringsarbetet blir ofta försinkat, för att denna anda besjälar dem. Det var för denna fara, som Gud ville bevara Reformationens sak. Han ville, att detta arbete skulle präglas, icke av människor, utan av Gud. Människor hade vänt blicken mot Luther som sanningens uttolkare; han togs bort, för att alla måtte rikta blicken mot sanningens evige Fader. rätt

nästa kapitel