Furstarnas Protest

(115)Ett av de mäktigaste vittnesbörd, som någonsin avlagts för Reformationen, var de kristna tyska furstarnas protest vid Riksdagen i Speier år 1529. Dessa gudfruktiga mäns mod, tro och fasthet vann frihet för tanken och samvetet för de kommande tiderna. Deras protest skaffade den nydanade kyrkan dess namn: Den protestantiska, och dess grundvalar är själva protestantismens kärna. Guds försyn hade hållit emot de krafter, som motarbetade sanningen, för att ge evangeliet fast fotfäste, men nu samlade Rom sina krafter, för att krossa sanningen. rätt

(115)Katolikerna fröjdade sig. De uppträdde i stort antal i Speier och visade tydligt sin fiendskap mot reformatorerna och alla, som stödde dem. Melanchthon sade: ”Vi är världens avskum och sopor, men Kristus kommer att se till Sitt folk och bevara det.” De evangeliska furstarna, som var tillstädes vid Riksdagen, förbjöds att låta evangeliet predikas, till och med i sina egna bostäder. Men Speiers befolkning törstade efter Guds Ord, och trots förbudet flockades tusentals vid de gudstjänster, som hölls i kurfursten av Sachsens kapell. rätt

(115)Detta påskyndade den avgörande krisen. Ett kejserligt budskap meddelade Riksdagen, att då den resolution, som beviljade samvetsfrihet, hade vållat mycken oordning, krävde kejsaren att den skulle upphävas. Denna egensinniga handling väckte de evangeliska kristnas harm och förfäran. En av dem sade: ”Kristus har åter fallit i Pilatus' och Kaiafas' händer!” Katolikerna uppträdde mera våldsamt. En fanatisk katolik tillkännagav: ”Turkarna är bättre, än lutheranerna. Om vi skulle välja mellan den Heliga Skrift och kyrkans gamla villfarelser, måtte vi förkasta förstnämnda.” Melanchthon sade: ”Varenda dag kastar Faber eller någon annan nya stenar efter oss evangelikaler.” rätt

(116)Tolerans i religionsfrågor hade införts med lag, och de evangeliska länderna var fast beslutna, att motsätta sig varje kränkning av sina rättigheter. Luther, som efter mötet i Worms fortfarande var bannlyst, hade inte tillåtelse att vara på plats i Speier, men han ersattes av sina medarbetare och de furstar, som Gud hade kallat till att försvara Hans sak i detta trängda läge. Döden hade ryckt bort den ädle Fredrik av Sachsen, Luthers tidigare beskyddare, men hertig Johan, hans broder och efterföljare, hade med glädje hälsat Reformationen välkommen, och visade stor energi och mycket mod i allt, som angick trons sak. rätt

(116)Prästerna krävde, att de länder, som hade antagit Reformationen, obetingat skulle underkasta sig Roms domvärjo. Reformatorerna krävde å sin sida den frihet, som tidigare tillerkänts dem. De kunde ej ge sitt samtycke till, att Rom åter igen skulle komma att behärska dessa stater, som med så stor glädje hade tagit emot Guds Ord. rätt

(116)Till sist föreslogs det en medelväg: Att där Reformationen inte hade införts, skulle den i Worms antagna lagen strängt hävdas, och att ”där folket hade vikit av ifrån detta, och där det inte kunde inrätta sig efter det utan fara för uppror, skulle man åtminstone inte framkalla någon ny reform; man skulle inte beröra någon stridsfråga, man skulle inte motsätta sig, att mässan högtidlighölls, man skulle inte tillåta någon katolik, att anta Luthers lära.” rätt

(116)Om detta påbud (lag) hävdades, kunde Reformationen varken breda ut sig, där den ännu var okänd, eller komma att inta en fast ställning, där den redan var införd. Yttrandefriheten skulle avskaffas! Ingen form av omvändelse skulle vara tillåten. Och det krävdes av Reformationens vänner, att de med detsamma skulle underkasta sig dessa begränsningar och förbud. Det var, som om världens hopp skulle utsläckas! Återupprättandet av det romerska prästväldet skulle utan tvivel åter leda till de gamla missförhållandena, och man skulle lätt finna en orsak till, att ”fullfölja nedbrytandet av ett arbete, som redan var så våldsamt skakat av hyckleri och oenigheter.” Då det evangeliska partiet möttes till rådslag, såg man på varandra i fullkomlig förfäran. Från den ene till den andre gick denna fråga: ”Vad skall man göra?” Det stod väldiga värden på spel för hela världen. ”Skall Reformationens ledare underkasta sig och rätta sig efter påbudet?” Hur lätt kunde inte reformatorerna i denna kris, som sannerligen var fruktansvärd, ha förhandlat sig in på en felaktig väg! Hur många falska förevändningar och goda grunder kunde det ej finnas till att underkasta sig! De lutherska furstarna fick ju löfte om fri trosutövning. Samma förmån hade utvidgats till att gälla alla de av deras undersåtar, som tidigare, före lagens framtagande, hade antagit de reformerta åsikterna. Borde inte detta räcka för dem? Hur många faror kunde de inte undvika genom eftergivenhet! Motstånd mot denna lag skulle förorsaka en okänd risk och strid. rätt

(117)Aldrig förut hade dessa människor varit i ett dylikt bryderi, men de bestod provet och kom ut ur det med oförändrade grundsatser. Efterhand som dimman, vilken omtöcknat deras sinnen, lättade, kunde de se, vad denna lag skulle utmynna i. Skulle de ge sitt samtycke till återinförandet av tortyr och fängelse? Skulle de gå emot den framväxande tron, emot Guds Ande och det arbete, som Kristus kallat dem till att utföra? Kunde de vägra att åtlyda Frälsarens ord om, att gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för allt skapat (Markusevangeliet 16:15)? Borde de inte tänka på dem, som ville ta sig loss ur villfarelsen? Skulle de neka dem denna möjlighet? De hade ju själva trätt in i himmelriket, skulle de nu spärra vägen för andra? Hellre ville de ”offra allt, även sina riken, sina kronor och sina liv, än att gå med på denna kompromiss.” rätt

(117) ”Låt oss förkasta detta påbud”, sade furstarna. ”När det gäller samvetet, har flertalet ingen makt.” Deras företrädare tillkännagav: ”Det är påbudet från 1526, som vi står i skuld till för den fred, riket åtnjuter, och upphävandet därav skulle fylla Tyskland med olycka och splittring. Riksdagen är inte kompetent till, att göra annat, än att bevara religionsfriheten, tills kyrkomötet sammanträder.” Det är statens plikt, att beskydda samvetsfriheten, och där går också gränsen för dess myndighet i religionsfrågor. Varje världslig regering, som försöker att styra över eller påtvinga iakttagandet av religiösa ceremonier med borgerlig myndighet, uppoffrar just den grundsats, som de evangeliska kristna så tappert kämpade för. rätt

(117)Katolikerna beslutade, att undertrycka det, som de kallade för ”fräck envishet”. De började med, att försöka att orsaka splittring ibland Reformationens beskyddare och sprida fruktan ibland alla, som inte öppet hade uttalat sin gunst för den. Till slut kallades fristädernas företrädare till Riksdagen och uppmanades till, att tillkännage, huruvida de ville gå med på förslagets villkor. De anmodade om uppskov, men förgäves. Då de skulle rösta, tog nästan hälften av dem reformatorernas parti. De, som alltså vägrade att offra samvetsfriheten och rätten till självbestämmande, visste väl, att den hållning, de intog, skulle utsätta dem för framtida ris, fördömande och förföljelse. En av delegaterna sade: ”Vi måste antingen förneka Guds Ord – eller låta oss brännas på bål.” rätt

(118)Kung Ferdinand, kejsarens företrädare vid Riksdagen, insåg, att förordningen skulle vålla allvarlig splittring, om inte furstarna kunde förmås till att anta och stötta den. Därför tog han till övertalningskonsten, då han väl visste, att i fall man brukade tvång mot detta slags män, skulle det bara göra dem mera beslutsamma. Han bad enträget furstarna om, att godkänna påbudet och försäkrade dem om, att kejsaren då skulle bli utomordentligt tillfreds med dem. Men dessa trofasta män erkände en myndighet, som stod höjd över jordiska härskares, och de svarade lugnt: ”Vi vill åtlyda kejsaren i allt, som kan bidra till att upprätthålla freden och Guds ära.” rätt

(118)Till sist förklarade kungen i Riksdagens närvaro för kurfursten och hans vänner, att påbudet (lagen) skulle författas i form av ett kejserligt påbud och, att deras enda möjlighet nu var, att böja sig för flertalet. Efter att ha sagt detta, drog han sig tillbaka från församlingen, utan att ge Reformationens anhängare någon möjlighet till dryft eller svar. Det var meningslöst, att skicka sändebud till kungen, för att tigga om, att han skulle ändra sig. Hans enda svar på deras invändningar var detta: ”Saken är avgjord! Det enda, som återstår, är att Ni underkastar Er påbudet.” rätt

(119)Nu var det kejserliga partiet överbevisat om, att de kristna furstarna skulle hålla den lag, som antagits. Men de glömde, att Guds folk betraktade den Heliga Skrift som höjd över alla mänskliga lärosatser och krav. De visste, att var som helst som denna grundregel godtogs, skulle påvedömet slutligen omstörtas. Prästerna, som enbart betraktade det synliga, smickrade sig med, att kejsarens och påvens sak var stark och Reformationens svag. rätt

(119)Om reformatorerna bara hade varit avhängiga männsikors hjälp, skulle de ha varit så maktlösa, som katolikerna menade. Men fastän de var få till antalet och i strid med Rom, ägde de likväl sin styrka. De flyttade sin sak från Riksdagens avgörande till Guds Ord, och från kejsar Karl till Jesus Kristus, konungarnas Konung och herrarnas Herre. rätt

(119)Då Ferdinand hade avböjt, att ta hänsyn till deras samveten och överbevisning, beslutade furstarna inte att ta hänsyn till hans frånvaro, utan att framföra sin protest inför det nationella rådet. Därför formulerades en högtidlig förklaring, som överlämnades åt Riksdagen. rätt

(119) ”Vi protesterar härmed inför Gud, vår ende Skapare, Beskyddare, Försonare och Frälsare, som en gång skall vara vår Domare, såväl som inför alla människor och skapta varelser, att vi på våra egna och vårt folks vägnar varken samtycker till eller på något som helst sätt håller fast vid den föreslagna förordningen i något, som är i strid med Gud, med Hans Heliga Ord, med vårt samvete rörande våra själars frälsning. Vad! Skulle vi erkänna denna förordning? Skulle vi hävda, att när den allsmäktige Guden kallar en människa att lära känna Honom, kan denna människa inte ta emot kunskapen om Gud? Det finns ingen annan pålitlig lära, än den, som stämmer överens med Guds Ord. Herren förbjuder varje annan lära. Den Heliga Skrift borde utläggas genom andra och klarare texter; denna heliga bok är allt det, som är nödvändigt för en kristen, lättförståelig och ägnad att skingra mörkret. Det är vårt beslut, att genom Guds nåd upprätthålla den rena och oförfalskade förkunnelsen av Hans eget Ord, såsom det framgår av Gamla och Nya Testamentet, utan att lägga något därtill, som kan strida emot det. Detta ord är den enda sanningen; det är det säkra rättesnöret för all lära och allt leverne och kan aldrig svika eller bedra oss. Den, som bygger på denna grund, skall motstå helvetets samlade makter, medan all mänsklig fåfänglighet, som sätter sig upp emot den, skall falla inför Guds ansikte.” ”På grund härav avvisar vi det ok, som läggs på oss.” rätt

(120)Detta gjorde ett djupt intryck på Riksdagen! De flesta greps av förundran och skräck över de protesterandes dristighet. Framtiden tycktes dem stormfylld och osäker. Splittring, strid och blodsutgjutelse verkade vara oundvikligt. Men reformatorerna, som var överbevisade om sin saks rättfärdighet och litade på den Allsmäktiges arm, var fulla av mod och beslutsamhet. rätt

(120)Protestantismen sätter samvetet över staten och Guds Ords myndighet över den synliga kyrkan. I det förra fallet förkastar den statens makt i religiösa angelägenheter och säger, liksom profeterna och apostlarna: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” Över Karl V:s krona lyfter den Jesu Kristi krona! Men den går än längre. Den hävdar grundregeln, att all mänsklig lära måste underordna sig Guds Ords visdom. rätt

(120)Dessutom hade protestanterna hävdat sin rätt till, att fritt lägga fram sin överbevisning om sanningen. Och att framhäva Kristus som kyrkans överhuvud, och att tala Hans ord från predikstolen. Samvetet stod över myndigheterna, och den Heliga Skrifts auktoritet över den synliga kyrkans. Kristi krona hade lyfts upp över påvens och andra härskares kronor. Protestanterna höll dessutom fast vid sin rätt till, att fritt förkunna sanningen. De ville inte låta sig nöjas med, att tro och åtlyda, utan också att lära ut, vad Guds Ord skänker oss. De förnekade, att präst eller domare skulle ha rätten att bland sig i detta. Denna protest var ett högtidligt vittnesbörd mot religiös ofördragsamhet och ett hävdande av alla människors rätt till att dyrka Gud i enlighet med, vad det egna samvetet säger dem. rätt

(121)Nu hade tillkännagivandet avgetts! Det präntades in i tusendens minne och upptecknades i himmelens böcker, där ingen mänsklig makt kunde sudda ut det. Hela det evangeliska Tyskland antog protesten som uttryck för sin tro. Överallt såg människor löftet om en ny och bättre tid i detta tillkännagivande. En av furstarna sade till protestatnerna i Speier: ”Måtte den Allsmäktige, som har gett Er nåd och kraft till, att fritt och utan fruktan bekänna Er tro, bevara Er i denna kristna trofasthet intill evighetens dag.” rätt

(121)Om Reformationen, efter att delvis ha varit lyckosam, hade samtyckt till att göra eftergifter, för att säkra sig världens gunst, skulle den ha varit otrogen mot både Gud och sig själv och skulle därigenom ha säkrat sin egen undergång. De erfarenheter, som dessa ädla reformatorer gjorde, bär med sig en lärdom för alla kommande tider. Satans tillvägagångssätt mot Gud och Hans Ord har inte ändrats. Det bär honom lika mycket emot, att Skriften görs till livets rättesnöre i dag, som på 1500-talet. rätt

(121)I våra dagar har man vikit bort långt ifrån Skriftens lära och stadgar, och det är nödvändigt, att man vänder åter till de stora protestantiska grundsatserna: Bibeln och Bibeln allena som det avgörande för tro och plikt! Satan arbetar stadigt med alla de medel, som står till hans förfogande, för att tillintetgöra religionsfriheten. Den antikristna makt, som protestanterna i Speier avvisade, söker nu med förnyad kraft att återupprätta sitt förlorade herravälde. Det enda hoppet för en reformering i dag är samma, aldrig sviktande trohet mot Guds Ord, som uppenbarade sig i detta för Reformationen så avgörande ögonblick. rätt

(121)Tecken visade sig på, att det var fara å färde för protestanterna, men det förekom även tecken på, att Guds hand var utsträckt, för att beskydda de trofasta. Det var vid denna tidpunkt, som Melanchthon hastigt förde sin vän Simon Grünæus genom Speiers gator hän emot Rhein, medan han skyndade på honom, för att få honom att ta sig över floden. Grünæus var förvånad över denna brådstörtade åtgärd. ”Där var en gammal man, som såg allvarlig och högtidlig ut, men som jag inte kände”, sade Melanchthon, ”han kom fram till mig och sade: ’Om ett ögonblick kommer Ferdinand att sända rättvisans hantlangare, för att fängsla Grünæus!’” rätt

(122)Samma dag hade Grünæus blivit förargad över en predikan av Faber, en av de ledande katolska universitetsdoktorerna, och då denne hade talat klart, hade han förebrått honom för, att han försvarade vissa avskyvärda villfarelser. ”Faber dolde sin vrede, men gick strax därefter till kungen, hos vilken han säkrade en arresteringsorder mot den besvärlige läraren från Heidelberg. Melanchthon betvivlade ej, att Gud hade räddat hans vän, genom att sända en av Sina heliga änglar, för att varna honom. rätt

(122)Utan att röra sig, väntade han vid Rheins strand, tills älvens vatten hade räddat Grünæus undan hans förföljare. ”Äntligen”, utbrast Melanchthon, då han såg honom på motsatta stranden, ”äntligen har han rivits bort från deras gruvligheter, som törstar efter oskyldigt blod!” Då Melanchthon kom hem till sitt hus, fick han veta, att polisofficerare hade kommit, för att söka efter Grünæus, och genomsökt huset från golv till tak. rätt

(122)Reformationen skulle komma att ställas i ett än mera iögonenfallande ljus inför världens mäktiga. Kung Ferdinand hade vägrat, att lyssna till de evangeliska furstarna, men de gavs möjlighet att framställa sin sak inför kejsaren och de församlade ämbetsmännen inom kyrka och stat. För att bringa ro efter den splittring, som förstört rikets fred, sammankallade Karl V året efter protesten i Speier en Riksdag i Augsburg, som han meddelade, att det var hans avsikt, att personligen leda. De protestantiska ledarna kallades dit. Stora faror hotade Reformationen, men dess förkämpar satte stadigt sin lit till Gud och förpliktade sig till, att hålla fast vid evangeliet. rätt

(122)De reformerta furstarna hade beslutat, att i systematisk form framlägga en redogörelse för sina åsikter och jämte vittnesbörd från Skriften förelägga Riksdagen den, och det förberedande arbetet hade betrotts åt Luther, Melanchthon och deras kamrater. Denna skrivelse godkändes av protestanterna som en framställning av deras tro, och de församlade sig för att underteckna det viktiga dokumentet. Det var ett högtidligt och svårt ögonblick. Reformatorerna var angelägna om, att deras sak inte skulle blandas ihop med politiska frågor. De menade, att Reformationen inte borde utöva något annat inflytande än det, som stammar från Guds Ord. Då de kristna furstarna gick åstad, för att underteckna bekännelsen, grep Melanchthon in och sade: ”Det passar bättre, att präster och teologer lägger fram dessa ting; låt oss spara de mäktigas myndighet till andra saker.” Johan av Sachsen svarade: ”Gud förbjude, att Ni skulle utesluta mig! Det är mitt fasta beslut, att göra det rätta, utan att bekymra mig för min krona. Jag vill bekänna Herrens namn. Min kurfurstliga hatt och min hermelinskappa är inte så dyrbara för mig, som Jesu Kristi kors.” Då hade han sagt detta, skrev han under med sitt namn. En annan av furstarna sade, då han tog pennan: ”Om min Herre Jesu Kristi ära kräver det, är jag redo till att ge avkall på mina ägodelar och mitt liv.” Och han fortsatte: ”Jag skulle hellre avsäga mig mina undersåtar och mina landområden, hellre lämna mina fäders jord med staven i hand, än godkänna någon annan lära, än den som denna bekännelse ger uttryck för.” En sådan tro och dristighet fanns hos dessa Guds män. Nu kom den fastställda tidpunkten, då de skulle träda fram inför kejsaren. Kejsar Karl V satt på sin tron, omgiven av kurfurstar och furstar, och gav audiens åt de protestantiska reformatorerna. Deras trosbekännelse lästes upp för denna ärevördiga församling och evangeliets sanningar uttalades tydligt, samtidigt som påvekyrkans villfarelser påvisades. Med rätta har denna dag kallats för Reformationens största dag och en av de härligaste i kristenhetens och människosläktets historia. rätt

(122)Några få år hade förflutit, sedan munken från Wittenberg stod ensam i Worms framför Riksdagen. Nu stod i hans ställe de ädlaste och mäktigaste furstarna i hela riket! Luther hade blivit förbjuden att visa sig i Augsburg, men genom sina ord och i sin bön hade han varit närvarande. ”Jag är lycklig”, skrev han, ”att jag har upplevt denna timme, under vilken Kristus offentligt har blivit förhärligad genom sådana högvälburna bekännare och i en så berömd församling.” Så uppfylldes Skriftens ord: ”Jag vill tala om dina vittnesbörd inför kungar och jag skall inte komma på skam.” Psaltaren 119:46. rätt

(123)På Paulus’ tid framställdes det evangelium, som han satts i fängelse för, inför kejsarstadens furstar och förnäma män. På samma sätt hade vid detta tillfälle det, som kejsaren förbjudit att förkunnas från predikstolen, kungjorts i palatset, och det, som av många ansetts som olämpligt för tjänstefolks öron, hördes nu med förundran av rikets högsta män. Åhörarna var kungar och stormän. De predikande var krönta furstar, och predikan var Guds kungliga sanning. ”Sedan apostlarnas dagar”, säger en författare, ”har det aldrig utförts en större gärning eller avlagts en mera storslagen bekännelse om Jesus Kristus.” rätt

(123) ”Vi kan inte neka till, att allt, som lutheranerna har sagt, är sant”, sade en katolsk biskop. ”Kan Ni med ärliga sakskäl motsäga kurfurstens och hans allierades skrivelse?” frågade en annan den katolske doktor Eck. ”Med apostlarnas och profeternas skrifter – nej!” löd svaret, ”men med kyrkofädernas och kyrkomötenas – ja!” ”Jag förstår”, svarade frågeställaren. ”Enligt Er åsikt står lutheranerna för Skriften och vi emot den!” rätt

(124)Några av Tysklands furstar blev vunna för den reformerta tron. Till och med kejsaren sade, att de protestantiska trosartiklarna var sanna. Skrivelsen översattes till många språk och spreds i hela Europa, och ibland de följande släktena har den av millioner godkänts som uttryck för deras tro. rätt

(124)Guds trofasta tjänare arbetade inte ensamma. Medan makterna och myndigheterna samt ondskans andemakter i himlarummet slöt sig samman mot dem, svek Herren inte Sitt folk. Om deras ögon hade blivit öppnade, skulle de ha fått se lika tydliga bevis på gudomlig närvaro och hjälp som den, vilken i svunnen tid gavs åt en profet. Då Elisas tjänare visade sin herre fiendens här, som omgav dem och avskar dem från varje möjlighet till flykt, bad profeten: ”HERRE, öppna hans ögon, så att han ser.” Andra Konungaboken 6:17. Och se, berget var fullt av vagnar och hästar av eld, himmelens här, som hade skickats, för att beskydda denne Guds man. På samma sätt vaktade änglarna över dem, som arbetade för Reformationens stora sak. rätt

(124)Gud hade befallt Sina tjänare att bygga, och ingen motståndare kunde driva bort dem från muren. Från bönens lönnkammare kom den kraft, som skakade världen genom den stora Reformationen. Där satte Guds tjänare med helig tillit sina fötter på Hans löftes klippa. Under striden i Augsburg lät Luther inte en dag gå, utan att ägna minst tre timmar åt bön, och det var timmar, som togs från den tid, som var bäst ägnad åt studier. Man hörde honom i hans lönnkammare uttömma sin själ för Gud i ord fulla av tillbedjan, fruktan och hopp, som när man talar med en vän. ”Jag vet, att Du är vår Fader och vår Gud”, sade han, ”och att Du kommer att skingra dem, som förföljer Dina barn, ty Du är Själv i samma fara som vi. Hela denna sak är Din egen, och det är bara för att Du har drivit oss till det, som vi har tagit itu med detta. Så försvara oss då, o Fader!” rätt

(124)Till Melanchthon, som var överväldigad av ängslans och fruktans börda, skrev han: ”Nåd och frid i Kristus, ja, i Kristus, säger jag, och inte i världen! Amen. Jag hatar med brinnande hat dessa överdrivna bekymmer, som förtär Dig. Om denna sak är orättfärdig, överge den; men om saken är rättfärdig, varför skulle vi då låta Hans löften komma på skam, Han, som manar oss till att sova utan fruktan? … Kristus kommer inte att svika arbetet för rättfärdighet och sanning. Han lever, Han regerar! Vad skulle vi då frukta?” rätt

(125)Gud hörde Sina tjänares rop. Han gav furstar och präster nåd och mod till att försvara sanningen mot dem, som härskar över denna världens mörker. Herren säger: ”Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam.” Första Petrusbrevet 2:6. De protestantiska reformatorerna hade byggt på Kristus, och helvetets portar fick inte överhanden över dem. rätt

nästa kapitel