Första Moseboken

(1081)

Kapitel 1

(1081)26 (Efésierbrevet 3:15). En större familj – Den oändliga kärleken – hur omfattande är den inte! Gud skapade världen, för att göra himmelen större. Han önskar Sig en större familj med skapade förnuftsväsen (Manuskript 78, 1901). rätt

(1081)27. Människan, en ny och särskild art – Hela himmelen deltog med stort och glatt intresse vid världens och människans skapelse. Människor var en ny och särskild art. De danades till ”Guds avbild”, och det var Skaparens avsikt, att de skulle befolka jorden (The Review and Herald, den 11. februari, 1902). rätt

(1081)29 (Psaltaren 104:14). Frukt i våra händer – Herren har delat med Sig av Sitt liv till träden och vinrankorna i Sin skapelse. På Hans ord ökar eller minskar landets skörd. Om människor bara ville öppna förståndet, för att urskilja förhållandet mellan naturen och naturens Gud, skulle trofasta erkännanden av Skaparens makt ljuda. Utan liv från Gud, skulle naturen dö. Hans skapade verk beror på Honom. Han tillhandahåller livgivande egenskaper åt allt, som naturen alstrar. Vi skall betrakta de fruktbärande träden som Guds gåva, på samma sätt, som om Han lade frukten i våra händer (Manuskript 114, 1899). rätt

(1081)

Kapitel 2

(1081)7 (Första Korintierbrevet 3:9; Apostlagärningarna 17:28). Människan under Guds överinseende – Människans fysiska organism står under Guds överinseende; men den är inte som en klocka, vilken dras upp och måste gå själv. Hjärtat slår, pulsslag följer på pulsslag, andetag följer på andetag, men hela varelsen står under Guds överinseende. ”{N}i är en Guds åker, en Guds byggnad.” Det är i Gud, som vi lever och rör oss samt är till i. Varje slag av hjärtat, varje andetag, beror på Honom, som i Adams näsborrar andades in livsandan – andan från den allestädes närvarande Guden, den store JAG ÄR (The Review and Herald, den 8. november, 1898). rätt

(1081)(Andra Petrusbrevet 1:4). Delaktiga i Guds natur – Herren skapade människan av jordens mull. Han lät Adam ta del av Sitt liv, Sin natur. Den Allsmäktige andades in i honom Sin anda, varvid Adam blev en levande själ. Adam var fulländad till gestalten – stark, med behagligt utseende, ren, en avbild av sin Danare (Manuskript 102, 1903). rätt

(1082)Kroppslig kraft länge bevarad – Människan kom fulländad till sammansättning och skön till gestalt ur Skaparens hand. Faktumet, att hon i sex tusen års tid har stått emot det ständigt ökande trycket från sjukdom och brott är ett avgörande bevis för den uthållighet, som hon utrustades med i begynnelsen (Christian Temperance and Bible Hygiene, s. 7). rätt

(1082)8. Adam krönt till kung i Eden – Adam kröntes till kung i Eden. Åt honom gavs herraväldet över varje levande varelse, som Gud hade skapat. Herren välsignade Adam och Eva med en intelligens i högre omfattning, än någon annan varelses. Han gjorde Adam till rättmätig härskare över Sina händers samtliga verk. Människan, tillkommen i Guds bild, förmådde att begrunda och uppskatta Guds härliga storverk i naturen (Redemption; or the Temptation of Christ, s. 7). rätt

(1082)15. Eden, himmelen i miniatyr – I form av Guds verk i Eden hade Adam ämnen för begrundan. Eden utgjorde ett himmelrike i miniatyr. Gud gjorde inte människan bara för att hon skulle begrunda Hans storartade verk; alltså gav Han henne händer för arbete, liksom ett sinne och hjärta för begrundan. I fall människans lycka skulle ha bestått i sysslolöshet, skulle Skaparen inte ha gett Adam hans fastställda arbete. Människan skulle finna nöje i sitt arbete, liksom i begrundan (Christian Temperance and Bible Hygiene, sid. 7, 8). rätt

(1082)16, 17 (Första Moseboken 1:26; Jesaja 43:6, 7). För att återbefolka himmelen efter prov – Gud skapade människan med tanke på den egna härligheten, för att mänskosläktet, efter prövning och utvärdering, skulle kunna bli ett med den himmelska familjen. Guds avsikt var, att återbefolka himmelen med den mänskliga familjen, bara de visade sig lydiga mot varje ord från Honom. Adam skulle sättas på prov, för att utröna, huruvida han, i likhet med de trogna änglarna, skulle visa sig lydig, eller olydig. Om han klarade provet, skulle han endast ha lärt sina barn trofasthet. Hans sinne och tankar skulle ha återspeglat Guds sinne och tankar. Han skulle ha undervisats av Gud i egenskap av Hans lantbrukare och byggmästare. Hans sinnelag skulle ha formats i enlighet med Guds sinnelag (Brev 91, 1900). rätt

(1082)17 (Johannesevangeliet 8:44; Första Moseboken 3:4). Dödens utsäde Satans verk – Kristus sådde aldrig dödens frön i skapelsen. Satan planterade detta utsäde, då han frestade Adam till att äta av frukten från kunskapens träd, vilket innebar olydnad mot Gud (Manuskript 65, 1899) [offentliggjort i F. D. Nichol: Ellen G. White and Her Critics]. rätt

(1082)(Uppenbarelseboken 13:8). Dödsstraffet verkställdes inte genast – Adam lyssnade till frestarens ord, och i och med att han tog fasta på hans insinuationer, föll han i synd. Varför verkställdes inte genast dödsstraffet i hans fall? – Jo, för att en lösensumma uppbringades. Guds enfödde Son gick frivilligt med på, att ta på Sig människans synd, och göra försoning för det fallna släktet. Förlåtelse för synden skulle ha varit omöjlig utan denna försoning. Hade Gud förlåtit Adams synd utan försoning, skulle synden ha gjorts evig, och skulle ha upprepats med ohejdbar fräckhet (The Review and Herald, den 23. april, 1901). rätt

(1082)

Kapitel 3

(1082)Från Adams dagar till våra har det skett en rad syndafall, vart och ett större än föregående, i form av varje slags brott. Gud skapade inte ett släkte med varelser så utan hälsa, skönhet och moralisk kraft, såsom nu förekommer i världen. Sjukdomar av varje slag har i förfärande grad ökat inom släktet. Detta har inte skett genom Guds särskilda ingripande, utan strider mot Hans vilja. Sjukdomarna beror på människans bortviftande av just de medel, som Gud har förordnat för att skydda henne mot de ohyggligheter, som finns (The Review and Herald, den 4. mars, 1875). rätt

(1083)1. Satan använder sina redskap – I Eden använde Satan ormen som sitt redskap. I dag utnyttjar han medlemmarna av mänskofamiljen, och anstränger sig för att med allt slags slughet och vilseledning spärra vägen till rättfärdighet, som krattats för Herrens återlösta att gå på (Brev 91, 1900). rätt

(1083)5. Satans propaganda oförändrad – Gud frågar inte efter våra åsikter eller efter, vad vi föredrar. Han känner till det, som människor inte känner till – de framtida följderna av varje gärning, och därför bör vi ha blicken riktad på Honom, inte på världens lockelser, som Satan framställer. Satan säger till oss, att om vi rättar oss efter honom, skall vi uppnå kunskapens svindlande höjder. Ni skall bli som gudar, sade han till Eva, om Ni äter av trädet, som Gud har bannlyst. Provet, som Adam och Eva ställdes inför, var starkt begränsat, men de felade. De trotsade Gud, och denna överträdelse öppnade eländets slussportar i vår värld (Manuskript 50, 1893). rätt

(1083)6. Det mildaste prov – Med vilket intensivt intresse hela universum betraktade konflikten, som skulle avgöra Adam och Evas ställning! Hur uppmärksamt änglarna lyssnade till orden från Satan, syndens upphovsman, i det att han satte sina egna uppfattningar över Guds bud, och försökte att göra Guds lag gagnlös med sitt spetsfundiga resonemang! Hur oroligt de väntade för att se, om det heliga paret skulle bedras av frestaren, och ge efter för hans finter! De ställde sig frågan: Kommer det heliga paret att överföra sin tro och kärlek från Fadern och Sonen till Satan? Kommer de att godta hans lögner som sanning? De visste, att de kunde avstå ifrån att ta av frukten, och lyda Guds entydiga befallning, eller överträda sin Skapares uttryckliga bud. rätt

(1083)De förelades det mildaste prov, som kunde föreläggas; de behövde ju inte äta av det förbjudna trädet; allting, som de egentligen behövde, fanns inom räckhåll (The Bible Echo, den 24. juli, 1899). rätt

(1083)Vann bara kunskap om synden och dess följdverkningar – Om Adam och Eva aldrig hade rört vid det förbjudna trädet, skulle Herren ha skänkt dem kunskap – kunskap utan därtill hörande förbannelse, kunskap med därtill hörande oändlig fröjd. Den enda kunskap de säkrade med sin olydnad, var kunskap om synden och dess följdverkningar ((Australasian) Union Conference Record, den 1. mars, 1904). rätt

(1083)Adams fall oförklarligt – Vari bestod hemligheten bakom angreppet på Adam, som föranledde hans fall? Det var inte inneboende synd; ty Gud hade danat Adam i enlighet med Sin egen karaktär, ren och rättskaffens. Det fanns inget fördärvat invävt i den förste Adam, inga vrånga böjelser eller läggningar för det onda. Adam var lika felfri som änglarna inför Guds tron. Dessa saker är oförklarliga, men mycket sådant, som vi nu inte förstår, kommer att tydliggöras, när vi ser oss själva så som vi ses, och känner oss själva så som vi är kända (Brev 191, 1899). rätt

(1083)(Predikaren 1:13-18) – Under gångna tidsåldrar har människors nyfikenhet kommit dem att uppsöka kunskapens träd; och de har ofta menat sig plocka den viktigaste frukt. Liksom Salomo har de dock upptäckt, att det hela varit fåfängt och ingenting jämfört med vetenskapen om sann helgelse, som kommer att öppna Guds stads portar för dem. Mänsklig äregirighet har inneburit ett letande efter det slags kunskap, som medför egen ära och självupphöjelse samt överlägsenhet. Således påverkade Satan Adam och Eva, tills Guds återhållande inverkan brast, och deras skolning hos lögnens fader inleddes, för att ge dem det vetande, som Gud hade vägrat dem – insikten om följderna av överträdelse (Manuskript 67, 1898). rätt

(1083)Fallet slet sönder lydnadens gyllene länkar – Adam gav efter för frestelsen och när nu det här med synden och dess följdverkningar är så uppenbara för oss, ser vi häri lagen om orsak och verkan. Vi inser, att synden handlar mindre om graden av överträdelse, än om trotsandet av Guds uttryckliga vilja. Detta innebär, att vi sätter oss på tvären mot Honom, vi vägrar att följa reglerna för Hans styre.... rätt

(1083)Våra första föräldrars syndafall slet sönder de gyllene länkarna sammanbindande människans osvikliga lydnad mot Gud. Sedan dess har lydnad ej längre betraktats som ovillkorligt nödvändig. Människorna tar hänsyn till sina egna tankar, vilka Herren sade i den gamla världen var ständigt onda (Manuskript 1, 1892). rätt

(1084)Adam: Frestelsen riktigt långt borta – Frälsningsplanen innefattade, att vid Adams prov skulle frestelsen vara så långt borta från honom som möjligt. Då Adam blev frestad, var han inte hungrig (The Signs of the Times, den 4. april, 1900). rätt

(1084)Människan en fri varelse – Gud hade kraften till, att hindra Adam från att röra vid den förbjudna frukten; men hade Han gjort det, skulle Satan ha fått rätt i sin anklagelse om ett godtyckligt, gudomligt styre. Då skulle inte människan ha varit en fri moralvarelse, utan blott en maskin (The Review and Herald, den 4. juni, 1901). rätt

(1084)All anledning att förbli trogen – Det var förvisso inte Guds avsikt, att människan skulle bli syndig. Han gjorde Adam ren och ädel, utan fallenhet för ondskan. Han satte honom i Eden, där allting lockade till fortsatt trofasthet och lydnad. Lagen ställdes upp omkring honom som skydd (samma). rätt

(1084)7. Inga fikonlöv skyler över synden – Både Adam och Eva åt av frukten och de fick en kunskap som de aldrig skulle ha fått, om de hade varit lydiga mot Gud – en erfarenhet i olydnad och illojalitet mot Gud – kunskapen om att de var nakna. Oskuldens klädnad, en klädnad de hade fått av Gud, som omslöt dem, försvann. I stället för denna himmelska klädnad sydde de ihop fikonlöv för att skyla sig. rätt

(1084)Detta är kläderna, som överträdarna av Guds lag har använt sedan den gång, då Adam och Eva var olydiga. De har sytt ihop fikonlöv för att dölja den nakenhet, som beror på deras överträdelse. Fikonlöven är en bild på argumenten, som används för att ursäkta olydnaden. När Gud uppmärksammar människorna på sanningen, börjar de att sy ihop sin klädnad av fikonlöv, för att skyla själens nakenhet. Men syndarens nakenhet blir icke höljd. Alla argument, som tråcklats samman av alla dem som har engagerat sig i detta ohållbara verk, kommer att visa sig vara gagnlösa (The Review and Herald, den 15. november, 1898). rätt

(1084)10, 11. Iförde sig okunskapens dräkter – Hade Adam och Eva aldrig trotsat sin Skapare, hade de stannat kvar på den fullödiga rättskaffenhetens stig, och skulle de ha lärt känna och kunnat förstå Gud. Men då de lyssnade till frestarens ord, och syndade emot Gud, förlorade de den himmelska oskuldens ljusdräkter; och i deras ställe iförde de sig de mörka dräkterna hörande till okunskapen om Gud. Det klara och rena ljus, som dittills hade omgett dem, hade lyst upp allting de närmat sig; men berövade det himmelska ljuset, kunde Adams avkomlingar ej längre skönja Guds väsen i Hans skapade verk (The Review and Herald, den 17. mars, 1904). rätt

(1084)15. Adam kände till den ursprungliga lagen – Vid sin skapelse kände Adam och Eva till Guds ursprungliga lag. Denna stod präntad i deras hjärtan, och de förstod att de förväntades att följa den. Deras överträdelse av Guds lag, och fall från sitt tillstånd av lycklig oskyldighet, innebar att framtiden för det fallna släktet låg i idel, dystert mörker. Gud tyckte synd om dem, och Kristus tog fram en plan för deras frälsning, varigenom Han Själv skulle bära deras skuld. Då förbannelsen uttalades över jorden och människan, länkades det till förbannelsen ett löfte om, att tack vare Kristus fanns det hopp och förlåtelse för överträdarna av Guds lag. Fastän dysterhet och mörker, likt dödens bårtäcke, lagt sig över framtiden, lyste likväl löftet om Förlossaren, hoppets Stjärna, upp den mörka framtiden. Evangeliet predikades först för Adam av Kristus. Adam och Eva blev uppriktigt ledsna och skamsna över sin skuld. De litade på Guds dyrbara löfte, och räddades undan fullständigt fördärv (The Review and Herald, den 29. april, 1875). rätt

(1084)Kristus den omedelbara borgensmannen – Så snart som det förekommit synd, förekom det en Frälsare. Kristus visste, att Han skulle komma att lida, ändå blev Han människans ersättare. Så snart som Adam hade syndat, stod Guds Son upp som borgensman för mänskosläktet, med precis lika mycken kraft att skydda de skyldiga mot den uttalade domen, som då Han dog på Golgatas kors (The Review and Herald, den 12. mars, 1901). rätt

(1084)Himmelens kontinent – Jesus blev världens Återlösare, Han visade fullkomlig lydnad mot varje ord, som kommer ur Guds mun. Han gottgjorde Adams skamliga fall, förenande jorden – som hade skilts från Gud genom synden – med himmelens kontinent [uppenbarligen används här ordet ”kontinent” i en mera omfattande innebörd, än som vanligtvis är fallet i dag. Bruket är numera borta, men på sin tid innebar det att med ”kontinent” även avsågs ”solens eller månens ’solida glob’” (se Oxford English Dictionary). – Redaktionen.] (Bible Echo and Signs of the Times, den 6. augusti, 1894). rätt

(1085)Ansluten till härlighetens sfär – Ehuru jorden söndrades från himmelens kontinent [uppenbarligen används här ordet ”kontinent” i en mera omfattande innebörd, än som vanligtvis är fallet i dag. Bruket är numera borta, men på sin tid innebar det att med ”kontinent” även avsågs ”solens eller månens ’solida glob’” (se Oxford English Dictionary). – Redaktionen.] och avlägsnades från dess gemenskap, har Jesus åter anslutit den till härlighetens sfär (Bible Echo and Signs of the Times, den 24. november, 1887). rätt

(1085)Ögonblicklig ersättning – I samma ögonblick, som människan föll för Satans frestelser, och gjorde just det Gud hade bett henne att inte göra, ställde Kristus, Guds Son, Sig emellan de levande och de döda, sägande: ”Låt straffet drabba mig. Jag skall stå där i människans ställe. Hon skall få en ny möjlighet” (Brev 22, den 13. februari, 1900). rätt

(1085)Kristus ställde Sig i Adams fotspår – Vilken kärlek! Vilken förbluffande självnedlåtenhet! Härlighetens Kung erbjöd Sig, att förödmjuka Sig för det fallna mänskosläktet! Han skulle träda i Adams fotspår. Han skulle ikläda Sig människans fallna natur, och inleda verket med att bekämpa den starke fiende, som segrade över Adam. Han skulle besegra Satan, och därigenom skulle Han bereda vägen för frälsning efter Adams skamliga misslyckande och fall för alla dem, som skulle komma att tro på Honom (Redemption; or the Temptation of Christ in The Wilderness, s. 15). rätt

(1085)16, 17. Straffets verkställighet inställd – Gud väntar, en tid, med att till fullo verkställa dödsdomen, som uttalats över människan. Satan yvdes över, att han för alltid hade brutit sambandet mellan himmelen och jorden. Men härvidlag misstog han sig allvarligt och blev gäckad. Fadern hade överlämnat världen i Sin Sons händer, för att Han skulle förlösa den från förbannelsen och Adams skamliga misslyckande och syndafall (Redemption; or the Temptation of Christ in The Wilderness, s. 17). rätt

(1085)17, 18. Hela skapelsen förbannad – Hela naturen är en enda villervalla; ty Gud förbjöd jorden, att verkställa avsikten, som Han i begynnelsen avsåg för den. De onda skall sakna frid, säger Herren. Guds förbannelse vilar över hela skapelsen. Varje år framgår detta allt tydligare (Manuskript 76a, 1901). rätt

(1085)Den första förbannelsen riktades mot Adams efterkommande, på grund av olydnad. Den andra förbannelsen riktades mot marken, sedan Kain dödat sin bror Abel. Den tredje, och allvarligaste, förbannelsen från Gud riktades mot jorden vid Syndafloden (Spiritual Gifts 4a:121). rätt

(1085)I allt högre utsträckning har marken erfarit förbannelsen. Före Syndafloden orsakade det först nedfallna lövet, som sågs ligga och brytas ned på marken, stor sorg för dem, som fruktade Gud. De sörjde över det såsom vi sörjer över förlusten av en kär vän. I det ruttnande lövet såg de belägg för förbannelsen, och för naturens nedgång (Spiritual Gifts 4a:155). rätt

(1085)(Romarbrevet 8:22) – Människans synd har medfört det ofrånkomliga utfallet – nedgång, vanställdhet och död. I dag är hela världen fläckad, fördärvad, drabbad av en dödlig sjukdom. Jorden suckar på grund av sina invånares fortgående överträdelse (Brev 22, den 13. februari, 1900). rätt

(1085)Herrens förbannelse vilar över jorden, över människan, över djuren, över fiskarna i havet, och i och med att överträdelserna nästan genomsyrat allting, kommer förbannelsen att bli lika omfattande och djupgående, som överträdelserna (Brev 59, 1898). rätt

(1085)Tecken på Guds fortsatta kärlek – Efter Adams överträdelse kunde Gud ha utplånat varje spirande grodd och utslagen blomma, eller kunde Han ha tagit bort deras väldoft, som så behagar sinnena. I den genom förbannelsen vissnade och vanställda jorden, i törnbuskarna, ogräsen går det att läsa fördömandets lag; men i blommornas skira färger och väldoft går det att läsa Guds fortsatta kärlek till oss, eftersom Hans barmhärtighet ännu inte helt har dragits bort från jorden (The Review and Herald, den 8. november, 1898). rätt

(1085)17-19 – Gud sade till Adam, och till samtliga dennes ättlingar: I Ditt anletes svett skall Du äta Ditt bröd; ty hädanefter måste jorden odlas mot bakgrund av överträdelsen. Den skall komma att ge törnen och törnbuskar (Manuskript 84, 1897). rätt

(1086)Det finns inte en plats på jorden, där spåret efter ormen inte syns och hans giftiga bett inte känns. Hela jorden är befläckad på grund av sina bebyggare. Förbannelsen tilltar i takt med överträdelsen (Brev 22, den 13. februari, 1900). rätt

(1086)18. Blandning medförde giftiga växter – Herren satte inte en enda giftig växt i Sin stora trädgård, men efter det att Adam och Eva hade syndat, sköt det upp sådana. I liknelsen om såningsmannen ställdes denna fråga till Mästaren: ”Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit?” Mästaren svarade: ”En ovän har gjort det.” Allt ogräs sås av den Onde. Varje giftig växt beror på honom, och genom sina snillrika tillvägagångssätt för blandning har han fördärvat jorden med ogräs (Manuskript 65, 1899) [offentliggjort i F. D. Nichol: Ellen G. White and Her Critics]. rätt

(1086)22-24 (Uppenbarelseboken 22:2, 14). Lydnad är villkoret, för att få äta av trädet – Överträdelse av Guds krav uteslöt Adam från Edens Lustgård. Ett flammande svärd bevakade livets träd, för att människan inte skulle räcka ut handen och ta av dess frukt, varigenom synden skulle ha blivit evig. Lydnad mot Guds samtliga bud var villkoret, för att få äta av livets träd. Adam föll genom olydnad, varvid han med sin synd förverkade all rätt till, att använda vare sig den livgivande frukten från trädet mitt i Lustgården, eller dess löv, som är till för folkens helande. rätt

(1086)Lydnad genom Jesus Kristus skänker människan en fulländad karaktär och rätt till livets träd. Villkoret för att åter få ta del av frukten på trädet tillkännages entydigt i Jesu Kristi vittnesbörd till Johannes: ”Saliga är de som håller hans bud, för att de skall få rätt till livets träd och få gå in genom portarna i staden” (Manuskript 72, 1901). rätt

(1086)24 (Matteusevangeliet 4:4; 6:63). Inget svärd framför vårt livsträd – Skrifterna, med sitt ”Det står skrivet”, innehåller evangeliet vi skall förkunna. Inget flammande svärd har ställts framför detta livets träd. Alla, som vill, får ta del av det. Det finns ingen kraft, som kan hindra vilken som helst själ från att ta av frukten från detta livsträd. Alla tillåts att äta och leva för evigt (Brev 20, 1900). rätt

(1086)

Kapitel 4

(1086)(Första Moseboken 2:17). Ersättare godtagen för tillfället – På grund av sin skuld, fick den fallna människan inte längre träda fram inför Gud med sina önskemål; hennes överträdelse av Guds lag hade nämligen uppfört ett oöverstigligt hinder mellan den helige eller okränkbare Guden och överträdaren. Men det formulerades en plan, varigenom dödsdomen skulle vila över en ersättare. Frälsningsplanen krävde blodsutgjutelse, ty döden måste följa på människans synd. Djuren, som skulle offras, skulle förebilda Kristus. I det dödade offret skulle människan för tillfället se uppfyllelsen av Guds ord: ”Du skall döden dö” (Redemption; or the Temptation of Christ, s. 19). rätt

(1086)6. Gud märker varje gärning – Herren noterade Kains vrede, Han såg ilskan i hans ansikte. Det visar, hur noggrant Herren lägger märke till varje handling, alla syften och avsikter, ja, även ansiktsuttrycket. Fastän personen kanske inte säger något, röjer detta hans vägran, att vandra längs Herrens väg och uträtta Guds vilja.... Herren har fog för att fråga Dig, när Du hindras från att följa impulsen från Ditt eget, upproriska hjärta och avhålls från att förverkliga Din egen, orättfärdiga, ohelgade vilja: ”Varför är Du vred? Varför är Din blick vred?” Sådana uttryck avslöjar, att eftersom de inte har möjlighet att följa Satan i spåren, blir de retade, och kan bara uppvisa en anda likadan som Kains (Manuskript 77, 1897). rätt

(1086)8. Osämja måste uppstå – Sämja var omöjlig mellan bröderna, och misshag måste infinna sig. Det var omöjligt för Abel, att rätta sig efter Kain, utan att göra sig skyldig till olydnad mot Guds entydiga befallningar (Brev 16, 1897). rätt

(1087)Kain fylld med tvivel och galenskap – Satan är upphovsman till otro, muttrande och upproriskhet. Han ingöt i Kain tvivel och galenskap mot hans oskyldige bror och mot Gud, eftersom hans offergåva inte godkändes och Abels godtogs. Och han dödade sin bror i ett utbrott av vanvett (The Review and Herald, den 3. mars, 1874). rätt

(1087)15. Kainsmärket – Gud har gett varje person hans uppgift; och om någon överger det verk, som Gud har gett honom, för att arbeta åt Satan, för att fläcka ned den egna kroppen, eller förleda andra till synd, blir vederbörandes verk förbannat, och Kainsmärket sätts på honom. Hans offers ödeläggelse kommer att ropa till Gud, precis som Abels blod gjorde (The Review and Herald, den 6. mars, 1894). rätt

(1087)Vem som helst, vare sig han är pastor eller lekman, som försöker att tvinga eller behärska en annan persons förnuft, blir till ett ombud åt Satan, för att utföra hans verk, och i det himmelska universums åsyn bär han Kainsmärket (Manuskript 29, 1911). rätt

(1087)25. Set ädlare till gestalten, än Kain och Abel – Set var ädlare till gestalten, än Kain och Abel, och påminde mera om Adam, än någon annan av hans söner. Sets ättlingar hade skilt sig ifrån Kains onda avkomlingar. De satte värde på kunskapen om Guds vilja, medan Kains ogudaktiga släkt saknade aktning för Gud och Hans okränkbara bud (Spiritual Gifts 3:60). rätt

(1087)

Kapitel 5

(1087)Kristus en ständig följeslagare – Vi kan uppleva det Hanok upplevde. Vi kan ha Kristus som vår ständige följeslagare. Hanok vandrade med Gud, och då han ansattes av frestaren, hade han Gud att vända sig till. Han hade inget ”Det står skrivet”, som vi har, men han kände sin himmelske Följeslagare väl. Han gjorde Gud till sin Rådgivare, och var nära förbunden med Jesus. Och Hanok ärades härigenom. Han fördes till himmelen, utan att smaka döden. Och de, som kommer att förvandlas vid tidens slut, kommer att vara de, som umgås med Gud på jorden. De, som visar att deras liv är dolda med Kristus i Gud, kommer alltid att företräda Honom i all sin vandel. De kommer att rycka upp själviskheten med rötterna (Manuskript 38, 1897). rätt

(1087)Eftersträva likhet med det gudomliga – Låt oss inse, hur svagt det mänskliga kärlet är, och se, var människan misslyckas i sin självgodhet. Sedan kommer vi att fyllas av en önskan om, att bli exakt det, som Gud önskar att vi skall vara – rena, ädla, helgade. Vi kommer att hungra och törsta efter Kristi rättfärdighet. Att vara lika Gud, kommer att vara själens åstundan. rätt

(1087)Denna önskan behärskade Hanoks hjärta. Och vi läser, att han vandrade med Gud. Han studerade Guds sinnelag avsiktligt. Han varken stakade ut sin egen väg, eller upphöjde den egna viljan, som om han menade sig vara i stånd till, att sköta sina angelägenheter på eget bevåg. Han eftersträvade att efterlikna den gudomliga förebilden (Brev 169, 1903). rätt

(1087)Så vandrade Hanok med Gud – När Du litar på att av Din himmelske Fader få den hjälp Du behöver, kommer Han inte att överge Dig. Gud äger en himmel full av välsignelser, som Han vill skänka dem, som uppriktigt söker den hjälp, vilken Herren allena kan ge. Det var genom att i tro blicka hän mot Jesus, genom att be Honom, genom att tro på att varje uttalat ord skulle förverkligas, som Hanok vandrade med Gud. Han höll sig tätt intill Guds sida, och lydde varje ord från Honom.... Hans liv var underbart på grund av denna samstämmighet. Kristus var hans Följeslagare. Han stod i nära förbund med Gud (Manuskript 111, 1898). rätt

(1087)Bodde i ren atmosfär – Han [Hanok] slog inte upp sin boning hos de onda. Han flyttade inte till Sodom, i tanke att rädda staden. Han placerade sig själv och sin familj där atmosfären skulle vara den renast tänkbara. Sedan gick han stundom på besök hos världens invånare med sitt Gudagivna budskap. Varje besök, som han avlade i världen, smärtade honom. Han såg och förstod något av syndens spetälska. Efter att ha proklamerat sitt budskap, tog han alltid med sig till sin vistelseort någon, som hade anammat förmaningen. Somliga av dessa blev segervinnare, och dog innan Syndafloden kom. Men andra hade levat så länge under syndens fördärvande inflytande, att de helt enkelt inte härdade ut med rättfärdighet (Manuskript 42, 1900). rätt

(1088)24. Inget moraliskt mörker så ogenomträngligt – Hanok vandrade med Gud, medan kyrkohistorien vet att berätta om hans omgivning följande: ”Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.” Hanoks rättfärdiga leverne stod i skarp kontrast till den onda omgivningens. Hans fromhet, hans renhet, hans osvikliga rättskaffenhet var en frukt av hans vandring med Gud, medan världens ondska var frukten av deras vandring med mänskosläktets förvillare. Det har aldrig förekommit och skall aldrig förekomma en tidsålder, under vilken det moraliska mörkret kommer att vara lika ogenomträngligt, som då Hanok levde ett liv i oklanderlig rättfärdighet (Manuskript 43, 1900). rätt

(1088)Hanok den förste profeten – Hanok var den förste profeten inom mänskligheten. Han förutsade profetiskt Kristi andra ankomst till vår värld, och Hans uppgift då. Hanoks leverne var ett exempel på kristen konsekvens. Blott helgade läppar bör uttala Guds ord i förkastelse och straffdomar. Hans profetia går ej att hitta i Gamla Testamentets berättelser. Vi må aldrig finna några böcker, som nämner Hanoks verk, men Judas, en Guds profet, omtalar Hanoks verksamhet (samma). rätt

(1088)

Kapitel 6

(1088)3 (Första Petrusbrevet 3:18-21). Gud predikade genom Metusela, Noa och andra – Gud gav dem ett hundra tjugo års prövningstid, och under den tiden predikade Han för dem genom Metusela, Noa och många andra av Sina tjänare. Hade de lyssnat till vittnesbördet från dessa trofasta själar, hade de ångrat sina synder och åter blivit trogna, skulle inte Gud ha utplånat dem (The Review and Herald, den 23. april, 1901). rätt

(1088)Hanok frambar sitt vittnesbörd, utan att blinka – Före ödeläggelsen av världen från tiden före Syndafloden frambar Hanok sitt vittnesbörd, utan att blinka (The Review and Herald, den 1. november, 1906). rätt

(1088)Rösterna från Mose och Metusela hördes – Gud bestämde Sig för, att rena världen genom en flod; men i förbarmande och kärlek gav han människorna från tiden före Syndafloden en prövotid på ett hundra tjugo år. Under den tiden, medan arken förfärdigades, hördes rösterna från Noa, Metusela och många andra i förmaning och enträgen vädjan, och varje spik inslagen i arken utgjorde ett varningsbudskap (The Review and Herald, den 19. september, 1907). rätt

(1088)Somliga trodde; somliga avföll – I ett hundra tjugo år förkunnade Noa varningsbudskapet till världen föregående Floden; men bara ett fåtal ångrade sina synder. En del av snickarna han anlitade vid bygget av arken trodde på budskapet, men dog före Floden; andra ibland Noas vunna själar avföll (Manuskript 65, 1906). rätt

(1088)Många av de troende höll fast vid tron, och dog segerrika (Manuskript 35, 1906). rätt

(1088)Hanoks erfarenhet en övertygande predikan – [Judasbrevet 14, 15 anförs.] Hanoks förkunnande, och hans färd till himmelriket, utgjorde ett övertygande sakskäl för alla, som levde på hans tid. Detta var ett sakskäl, som Metusela och Noa kunde bruka med kraft, för att visa, att rättfärdighet medför frälsning (Manuskript 46, 1895). rätt

(1088)Samvaro med icke troende orsakade förlust – De, som var troende, då Noa började arkbygget, förlorade sin övertygelse genom umgänge med icke troende, som väckte hela deras tidigare lidelse för nöjen och prål (The Review and Herald, den 15. september, 1904). rätt

(1088)(Första Johannesbrevet 3:8). Kristus stred på Noas tid – ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar.” Kristus deltog i detta krig på Noas tid. Det var Han, som talade till den gamla världens invånare i varning, tillrättavisning och inbjudan. Han gav människorna en nådatid på ett hundra tjugo år, varunder de kunde ha ångrat sina synder. Likväl valde de Satans bedrägerier, och gick under i Flodens vatten (The Review and Herald, den 12. mars, 1901). rätt

(1089)4. Storslagen konst och uppfinningar gick förlorade – Vid Floden försvann mera storslagna uppfinningar inom konstens och teknikens områden, än världen känner till i dag. Dessa företeelser överträffade dagens upphöjda skapelser (Brev 65, 1898). rätt

(1089)Varifrån fick människan förmågan, att göra dessa konstverk? – Från Herren, genom att studera diverse djurs uppbyggnad och vanor. Varje djur är en lärobok, och deras användning av kroppen och de vapen den besitter har lärt människor, att göra apparater för varje slags uppgift. Om människorna bara visste, hur många tekniska apparater har gått förlorade för världen, skulle de inte tala så stora ord om denna tid som primitiv. Om de hade sett, hur Gud en gång i tiden verkade genom Sina mänskliga undersåtar, skulle de uttala sig mindre tvärsäkert om konstfärdigheterna under tiden före Floden. Mer gick förlorat i Floden, på många sätt och vis, än människor är medvetna om i dag. Då Gud blickade ned på världen, såg Han att det intellekt Han gett människan, var förvrängt, att hennes tankar ständigt var onda. Gud hade försett dessa människor med vetskap. Han hade skänkt dem värdefulla tankar, för att de skulle förverkliga Hans plan. Men Herren såg, att de, som Han avsett skulle besitta visdom, takt och omdöme, använde varje sinnesförmögenhet till att förhärliga sig själva. Med Flodens vatten utplånade Han detta långlivade släkte från jorden, och med dem försvann det kunnande de enbart hade brukat till ondo. Då jorden åter befolkades, anförtrodde Herren Sin vishet mera sparsamt till människorna, Han skänkte dem bara den förmåga de skulle behöva, för att verkställa Hans storslagna plan (Brev 175, 1896). rätt

(1089)Inbillade framsteg – Sann kunskap har minskat med varje släktled. Gud är gränslös, och de första människorna på jorden mottog sin lärdom från den oändlige Gud, som skapat världen. De, som erhöll sitt kunnande personligen från den gränslösa visdomen, led inte brist på vetskap. rätt

(1089)Gud instruerade Noa, hur han skulle bygga den jättelika arken, för att rädda sig själv och sin familj. Han förklarade också för Mose, hur han skulle göra tabernaklet, liksom de broderier och de konstarbeten, som skulle pryda helgedomen. Med stor snillrikhet utförde kvinnorna broderierna i silver och guld. Det saknades inte skickliga män till att utföra arbetet med att tillverka arken, tabernaklet och kärlen av solitt guld. rätt

(1089)Gud gav David en ritning över templet, som Salomo skulle uppföra. Endast de skickligaste hantverkare skulle tillåtas att på minsta vis befatta sig med arbetet. Varje sten åt templet höggs till för att exakt passa in, innan den forslades till templet. Och templet sattes samman, utan att ljudet från en yxa eller hammare hördes. Världen kan inte uppvisa en lika skön, dyrbar eller storslagen byggnad. rätt

(1089)Numera är det gott om uppfinningar och förbättringar samt arbetssparande maskiner, som forntidens människor inte hade. De behövde dem inte heller.... rätt

(1089)Ju längre som jorden varit utsatt för förbannelsen, desto vanskligare har det varit för människan att odla och göra dess avkastning rik. Efter hand som myllan blivit kargare, och dubbelt så mycket arbete måst läggas ned på den, har Gud kallat fram män med uppfinningsrikedom, för att konstruera redskap, för att underlätta arbetet på åkrarna, som suckar på grund av förbannelsen. Dock har Gud inte alltid funnits i människornas uppfinningar. Satan har i hög grad styrt människors sinnen, och har påskyndat dem till att skapa nya uppfinningar, vilket kommit dem att glömma bort Gud. rätt

(1089)Nutidens människor kan inte mäta sig i intellektuell styrka med forntidens personer. Det försvann mera forntida tekniska underverk, än som ägs av nutidens släkte. Vad skicklighet och konstverk beträffar, står sig människorna i denna urartade tidsålder slätt mot kunskap, som förvärvdes av starka personer, som blev nästan tusen år gamla. rätt

(1089)Före Floden levde människorna i hundratals år, och hundra år gamla betraktades de blott som ynglingar. Dessa långlivade individer hade sunda sinnen i sunda kroppar. Deras mentala och kroppsliga styrka var så stor, att vårt släkte inte ens skall börja att jämföra sig med dem. De forntida fick nästa tusen år på sig, för att samla kunskap. De trädde fram på scenen från sextio till ett hundra års ålder, alltså omkring tidpunkten, när nutidens mest långlivade personer har uppträtt klart under sin korta livstid, och lämnar scenen. De bedragna, som smickrar sig över lögnen om denna tidsålder som det verkliga framåtskridandets tid och svunna perioder som perioder för fortgående vinning av sant vetande, står under inflytande från lögnens fader, vars verk alltid gått ut på, att vända Guds sanning till en lögn (4SG 154-156). rätt

(1090)Jättar före Floden – Vid den första uppståndelsen träder alla fram i odödlighetens fulla blom, men vid den andra syns förbannelsens märke på samtliga. Var och en träder fram såsom de steg ned i sina gravar. De, som levde före Floden, träder fram med sin jättelika resning, mer än dubbelt så långa som människor, som nu lever på jorden, och välproportionerade. Sedan Floden har människorna krympt (Spiritual Gifts 3:84). rätt

(1090)5. Urartning från lättsinne till förnedrande synder – Vi känner till berättelserna om folket före Floden, och om städerna på slätten, vars uppträdande urartade från lättsinne och tramsighet till förnedrande synder, som påkallade Guds vrede i en ohygglig ödeläggelse, för att jorden skulle befrias från den förbannelse, som deras smittande inflytande förde med sig. Böjelse och lidelse styrde över förnuftet. Jaget var deras gud, och kunskapen om den Högste utplånades nästan genom deras själviska njutning och fördärvade lidelser (Brev 74, 1896). rätt

(1090)Förvrängde det tillåtna – Synden hos människorna före Floden bestod i, att förvränga det, som i sig var tillåtet. De fördärvade Guds gåvor, genom att använda dem till att tjäna sina själviska önskningar. Eftergivenheten för aptiten och djuriska lidelser gjorde deras tankar alltigenom ruttna. Folket före Floden var trälar åt Satan, ledda och styrda av honom (Manuskript 24, 1891). rätt

(1090)Fördärvade genom förvrängd aptit – Invånarna i världen på Noas tid dödades, eftersom de var fördärvade på grund av eftergivenhet för en förvrängd aptit (The Signs of the Times, den 2. september, 1875). rätt

(1090)11. Tillbad själveftergivenheten; bäddade för brott – De tillbad själveftergivenheten – att äta, dricka och ha skojigt – och grep till våld och brott, om någon störde deras önskningar och lidelser. rätt

(1090)På Noas tid motsatte sig det överväldigande flertalet sanningen, och beväpnade sig med en räcka lögner. Landet fylldes av våld. Krig, brott, mord hörde till vardagen. Precis så kommer det att vara före Kristi andra ankomst (Manuskript 24, 1891). rätt

(1090)12, 13. Noa förlöjligades – Före världens ödeläggelse genom en översvämning förekom det talangfulla personer, personer utrustade med skicklighet och kunnande. Dock fördärvades deras fantasivärld, eftersom de uteslöt Gud från sina planer och rådsmöten. De begrep sig på det, som Gud aldrig bett dem att göra, nämligen det onda. Herren såg, att deras exempel skulle skada kommande släktled, alltså tog Han itu med saken. Under ett hundra tjugo år sände Han dem varningar och förmaningar genom Sin tjänare Noa. Men de använde den nådatid, som så välvilligt skänkts dem, till att göra narr av Noa. De drev med och klandrade honom. De skrattade åt honom för hans säregna idoghet och upprördhet inför de straffdomar, som han förklarade att Gud förvisso skulle förverkliga. De kom med invändningar från vetenskapen och de lagar, som styrde naturen. Sedan anställde de rena karnevalen med anledning av Noas ord, och kallade honom för en vanvettig fanatiker. Guds tålamod tog slut. Han sade till Noa: ”'Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden” (Manuskript 29, 1890). rätt

(1090)17 (Andra Petrusbrevet 3:10; Uppenbarelseboken 14:10). Kol och olja redskap vid den slutliga ödeläggelsen – De majestätiska träd, som Gud fått att växa på jorden, till nytta för den gamla världens invånare, och som de använt till att bygga avgudar av, och att fördärva sig själva med, har Gud sparat i jorden, i form av kol och olja att använda som redskap vid deras slutgiltiga utplånande. Liksom Han kallade på vattnen inuti jordklotet vid tiden för Floden, som vapen ur Sin arsenal för att säkra det dåtida släktets utrotande, kommer Han likaså vid slutet på de ett tusen åren att kalla på elden inuti jorden som Sina vapen, som Han har reserverat för det slutliga utplånandet, fast inte inte av de på varandra följande släktena sedan Floden, utan även av släktet, som gick under i Floden (Spiritual Gifts 3:87). rätt

(1091)

Kapitel 7

(1091)

Kapitel 8

(1091)

Kapitel 9

(1091)12. Bågen visar Kristi kärlek, som omsluter världen – När vi betraktar regnbågen, inseglet och tecknet på Guds löfte till människan, att stormen från Hans vrede inte en gång till skulle komma att ödelägga vår värld genom vattnet vid en översvämning, må vi betänka, att andra, än dödligas ögon beundrar denna storslagna åsyn. Änglar fröjdar sig, när de tittar på det dyrbara tecknet på Guds kärlek till människan. Världens Återlösare betraktar det; ty det var tack vare Honom, som regnbågen kom att framträda på himlen, såsom ett löftets förbundstecken till människan. Gud Själv tittar på regnbågen ibland molnen, och minns Sitt eviga förbund med människan. rätt

(1091)Efter den ohyggliga uppvisningen av Guds hämnande kraft, vid ödeläggelsen av den Gamla Världen med en översvämning, visste Han, att de överlevande efter den allmänna ödeläggelsen skulle känna ny fasa varje gång, som molnen hopades, åskan mullrade och blixtarna ljungade; likaså, att ljudet från storm och utgjutandet av regn från skyarna skulle inge skräck i deras hjärtan av fruktan för, att ytterligare en flod skulle drabba dem. Men se Guds kärlek i löftet: [Första Moseboken 9:12-15 anförs]. rätt

(1091)Noas familj tittade med beundran och vördsam, djup aktning blandad med glädje på detta tecken på Guds barmhärtighet, som sträckte sig över himlen. Regnbågen är en bild på Kristi kärlek, som omsluter jorden, och når upp till de högsta himlarna, varigenom människan knyts ihop med Gud och jorden länkas till himmelriket. rätt

(1091)När vi skådar denna sköna anblick, kan vi glädja oss i Gud, förvissade om, att Han Själv betraktar detta tecken på Sitt förbund, och att när Han tittar på det, kommer Han ihåg Sina barn på jorden, till vilka det skänktes. Deras lidanden, faror och prövningar döljs inte för Honom. Vi kan fröjda oss i hoppet, ty Guds förbunds regnbåge är ovanför oss. Han kommer aldrig att glömma barnen i Sin vård. Hur svårt är det inte för den begränsade människans tankeförmåga, att få ett grepp om Guds unika kärlek och ömsinthet samt Hans makalösa självförnekelse, då Han sade: ”Jag skall titta på regnbågen ibland molnen, och komma ihåg Er” (The Review and Herald, den 26. februari, 1880). rätt

(1091)

Kapitel 11

(1092)3-7. En upproriskhetens sammanslutning – Den här sammanslutningen uppkom på grund av upproriskhet mot Gud. Invånarna på Sinarslätten inrättade sitt rike i självupphöjande syfte, inte för att förhärliga Gud. Hade de lyckats i sitt uppsåt, skulle en väldig makt ha blivit förhärskande, som hade bannlyst rättfärdigheten och instiftat en ny religion. Världen skulle ha fördärvats moraliskt. Blandningen av religiösa uppfattningar och felaktiga teorier skulle ha medfört en stängd dörr mot frid, lycka och trygghet. Om dessa åsikter, falska teorier hade förverkligats och beständigats, skulle invånarna ha glömt sitt fasthållande vid de gudomliga föreskrifterna, och Herrens lag skulle ha struntats i och glömts bort. Beslutsamma personer, inspirerade och påeggade av den förste, store rebellen, skulle ha stått emot varje ingrepp i deras planer och onda framfart. I stället för de gudomliga påbuden skulle de ha stiftat lagar i enlighet med sina egna hjärtans själviska önskemål, för att genomföra sina syften (The Review and Herald, den 10. december, 1903). rätt

(1092)

Kapitel 12

(1092)Abrahams släkt påverkad av falsk tillbedjan – På den tiden nästlade avgudadyrkan sig raskt in och gick i strid mot tillbedjan av den sanne Guden. Dock blev Abraham ej avgudadyrkare. Fastän hans egen far vacklade mellan sann och falsk tillbedjan, och blandade dessa, trots sitt vetande om sanningen, falska läror och avgudadyrkarnas seder, stod Abraham emot förtrollelsen. Han skämdes inte över sin tro, och försökte inte att dölja faktumet, att han förtröstade på Gud. ”Där byggde han ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn” (The Youth’s Instructor, den 4. mars, 1897). rätt

(1092)2, 3 (Johannesevangeliet 8:56; Galaterbrevet 3:8). Abraham såg den kommande Återlösaren – Kristus sade till fariséerna: ”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad'” (Johannesevangeliet 8:56). Hur kunde Abraham veta om Förlossarens ankomst? Jo, Gud skänkte honom ljus över framtiden. Han blickade fram till den tid, då Frälsaren skulle komma till denna jord, med Sin gudomlighet iförd mänsklig kappa. I tron såg han världens Återköpare komma som Gud i köttet. Han såg skuldbördan lyftas från mänskosläktet, och axlas av den gudomlige ersättaren (Manuskript 33, 1911). rätt

(1092)(Efésierbrevet 2:8). Höll buden under Abrahams förbund – Om det skulle ha varit omöjligt för människorna under Abrahams förbund, att hålla Guds bud, är varje själ förlorad. Abrahams förbund är nådens förbund. ”Av nåd är ni frälsta.” [Johannesevangeliet 1:11, 12 anförs.] Vanartiga barn? Nej, barn lydiga mot alla Hans budord. Om det vore omöjligt för oss, att hålla buden, varför har Han då gjort lydnaden mot Guds bud beviset för, att vi älskar Honom? (Brev 16, 1892). rätt

(1092)

Kapitel 13

(1092)Lot blev överbevisad om sitt misstag – Lot valde Sodom till sitt hem, därför att han såg, att han ur världslig synpunkt sett kunde dra nytta av att bo där. Men efter det att han hade etablerat sig där och hade blivit rik på jordiska skatter, blev han överbevisad om, att han hade handlat fel genom att inte beakta den moraliska standarden i det samhälle, där han skulle bygga sitt hem (The Review and Herald, den 14. november, 1882). rätt

(1092)

Kapitel 14

(1093)Det var Kristus, som talade genom Melkisedek, den högste Gudens präst. Melkisedek var inte Kristus, men väl Guds talesperson i världen, Faderns ombud. Och under alla svunna åldrar i forntiden har Kristus talat; Kristus har lett Sitt folk, och har varit världens ljus. Då Gud valde ut Abraham till språkrör för Sin sanning, tog han honom ut ur hans land, och bort ifrån hans släkt, samt särskilde honom. Han önskade att gestalta honom enligt Sin egen modell. Han önskade att undervisa honom enligt Sin egen plan (The Review and Herald, den 8. februari, 1890). rätt

(1093)20 (Första Moseboken 28:22; Tredje Moseboken 27:30). Tiondegivning sträcker sig tillbaka till Adams dagar – Ordningen med tiondebetalning sträcker sig bortom Mose dagar. Det fordrades av människorna, att de skulle bära fram gåvor till Gud för religiösa syften, innan den fastställda ordningen yppades för Mose, ja, ända så långt tillbaka som till Adams dagar. I det att de rättade sig efter Guds fordringar, skulle de genom sina offergåvor visa sin tacksamhet för Hans nåd och välsignelser mot dem. Detta har fortsatt under därpå följande släkten, och genomfördes av Abraham, som gav tionde till Melkisedek, den högste Gudens präst. Samma grundregel förekom på Jobs tid (The Signs of the Times, den 29. april, 1875). rätt

(1093)

Kapitel 15

(1093)16. Gud stod ut länge för de ädla amoréernas skull – På Abrahams tid tillkännagav Herren: ”Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått.'” Vid den tidpunkten lät Han dem inte gå under. I det här visas Guds långmodighet. Amoréerna var fientligt inställda till Hans lag; de trodde inte på Honom som den sanne och levande Guden; men ibland dem fanns det ett fåtal ädla individer, och för denna lilla kvarlevas skull härdade Han ut länge. Flera hundra år senare, då israeliterna återvände från Egypten till det utlovade landet, fördrevs amoréerna ”för Israels barn.” Till sist drabbade olycka dem, eftersom de styvnackat fortsatte att trotsa Guds lag (The Review and Herald, den 12. juli, 1906). rätt

(1093)(Predikaren 8:11, 12). Ljusets förkastande ledde till amoréernas utplåning – Amoréerna bodde i Kanaan, och Herren hade lovat ut Kanaans land till israeliterna; men det måste gå en lång tid, innan Hans folk skulle få ta landet i besittning. Han uppgav skälet till denna period. Han sade, att amoréerna inte ännu hade fyllt sina synders mått, och det gick inte att rättfärdiga deras fördrivande och utrotande, förrän de hade fyllt sina synders mått. Avgudadyrkan och synd var utmärkande för deras vandel, men de hade inte fyllt sina synders mått så till brädden, att det skulle lämpa sig, att låta dem gå under. I Sin kärlek och medömkan tänkte Gud låta ljus skina över dem i klarare strålar; Han tänkte ge dem möjlighet, att betrakta bevisen för Hans förunderliga kraft, så att de inte skulle ha någon ursäkt för sin ondska. Det är så här, som Gud handlar mot nationerna. Under en bestämd nådatid visar Han stort tålamod mot nationer, städer och enskilda. Men när det är tydligt, att de inte tänker kommer till Honom, så att de kan få liv, hemsöker straffdomar dem. Det kom en tid, då straffdomar kom över amoréerna, och den tid stundar, när alla överträdarna av Hans lag kommer att inse, att Gud ingalunda har för avsikt, att låta de skyldiga gå fria (The Review and Herald, den 2. Maj, 1893). rätt

(1093)

Kapitel 18

(1093)

Kapitel 19

(1094)16. Lot lamslagen – Lot var lamslagen av den stora katastrof, som skulle äga rum. Han var bedövad av sorg vid tanken på att lämna allt, som han höll kärt på denna jord (The Review and Herald, den 14. november, 1882). rätt

(1094)

Kapitel 22

(1094)2. Ingenting för dyrbart att ge till Gud – Denna troshandling från Abraham nedtecknades för vår skull. Av den lär vi oss den viktiga läxan, att hysa tillit till Guds krav, hur än stora och besvärliga de må vara; dessutom lär sig barn av den fullständig underkastelse för sina föräldrar och för Gud. Genom Abrahams lydnad lär vi oss, att ingenting är för dyrbart för oss att ge till Gud (The Signs of the Times, den 27. januari, 1887). rätt

(1094)12. Varje gåva är från Herren – Abrahams prövning var den svåraste en människa kan ställas inför. Hade han sviktat, skulle han aldrig ha erhållit titeln de trofastas fader. Hade han avvikit från Guds befallning, skulle världen ha gått miste om ett inspirerande exempel på icke ifrågasättande förtröstan och lydnad. Denna undervisning var tänkt att äga lyster under alla tider, så att vi kan lära oss, att det inte finns något, som är för dyrbart att ge till Gud. Det är när vi ser på varje gåva som tillhörig Herren, att användas i Hans tjänst, som vi säkrar himmelens gillande. Ge tillbaka åt Gud de ägodelar Han anförtrott åt Dig, så kommer deras antal att öka. Behåller Du dem för Dig själv, blir Du utan belöning i det här livet, och går Du miste om belöningen i form av det kommande livet (The Youth’s Instructor, den 6. juni, 1901). rätt

(1094)Isak ett slags Kristus – Med offrandet av Isak avsåg Gud, att ge en bild av offrandet av Sin Son. Isak var en bild på Guds Son, som offrades för världens synder. Gud ville för Abraham tydliggöra de goda nyheterna: Frälsning för människorna; och för att göra sanningen till en verklighet, och för att pröva hans tro, bad Han Abraham, att döda sin älskling Isak. Allt det lidande, som Abraham gick igenom under sitt mörka och skräckladdade prov, var till för att djupt inpränta i hans förstånd frälsningsplanen för den fallna människan (The Youth’s Instructor, den 1. mars, 1900). rätt

(1094)

Kapitel 25

(1094)Esau en bild – Esau gick igenom sin stora livskris, utan att bli varse det. Det, som han betraktade som en sak knappt värdig en tanke, utgjorde den handling, som avslöjade de bärande elementen hos hans sinnelag. Den visade hans val, visade hans sanna värdering av det, som var heligt och som han borde ha noga hållit fast vid. Han sålde förstfödslorätten för att själviskt tillfredsställa sin längtan för stunden, och därmed avgjorde han kursen för sitt framtida liv. För Esau var en munsbit mat värdefullare, än tjänsten åt Mästaren (Brev 5, 1877). rätt

(1095)Esau framställer dem, som inte har kommit underfund om sina fördelar, vilka köpts åt dem till ett oändligt pris, utan har sålt förstfödslorätten för att tillfredsställa aptiten, eller för habegärets skull (Brev 4, 1898). rätt

(1095)

Kapitel 28

(1095)12, 13. Kristus slår en spång över avgrunden – Jakob avsåg, att vinna förstfödslorätten med hjälp av bedrägeri, men han kom att bli besviken. Han menade sig ha förlorat allting – sitt band till Gud, sitt hem, ja, allt, och här var han en modstulen landsflykting. Men vad gjorde så Gud? Han betraktade honom i hans hopplösa tillstånd, Han blev varse Jakobs besvikelse, och Han insåg, att här fanns det möjligheter till något, som skulle ge Gud ära. Så snart som Han sett Jakobs belägenhet, ställer Han fram den gåtfulla stegen, vilken föreställer Jesus Kristus. Här är en man, som förlorat allt samband med Gud, och himmelens Gud ser på honom och går med på, att Kristus skall slå en spång över det svalg, som synden har orsakat. Kanske vi skulle ha betraktat vår belägenhet och sagt: Jag längtar till himmelen, men hur når jag dit? Det tycks vara ogörligt. Så gick Jakobs tankar, och så visar Gud honom synen med stegen, och denna stege förbinder jorden med himmelriket, med Jesus Kristus. Det går visst att klättra uppför den, ty sidorna vilar på jorden och den översta pinnen når in i himmelen.... rätt

(1095)Ni jordens invånare, prisa Honom! Varför då? Jo, för att Jesus Kristus – vars långa mänskoarm når hela vägen runt vårt släkte, samtidigt som Han med Sin gudomliga arm och hand greppar om den Oändliges tron – utgör, med Sin egen kropp, en bro över bråddjupet, och denna atom till värld, vilken skildes från den himmelska världen genom synden och blev en ö, blir återinsatt, eftersom Kristus byggt denna bro (Manuskript 5, 1891). rätt

(1095)

Kapitel 31

(1095)

Kapitel 32

(1095)Ingen behöver ge upp tanken på seger. Segern är vår, när vi överlämnar jaget till Gud (Manuskript 2, 1903). rätt

(1095)26 (Matteusevangeliet 11:12). Ihärdig ansträngning och tro av nöden – Jakob greps av fruktan och ångest, då han i sin egen kraft sökte att vinna seger. Han tog miste på den gudomlige besökaren och en fiende, och kämpade mot honom, så länge som krafterna räckte till. Men då han överlät sig till Guds nåd, fann han att i stället för att vara i händerna på en fiende, omgärdades han av den omätbara kärlekens armar. Han såg Gud ansikte mot ansikte, varvid hans synder tillgavs. ”Men... intill denna stund lider himmelriket våld, och de väldiga rycker det till sig.” Detta våld omfattar hela hjärtat. Att vara tvehågsen, är att vara vacklande. Beslutsamhet, självförnekelse och koncentrerad ansträngning krävs, för att nå ända fram. Förståndet och samvetet går att koppla samman; men om viljan inte sätts i arbete, kommer vi att misslyckas. Varje förståndsämne och känsla måste sättas in. Glöd och uppriktig bön måste ersätta håglöshet och likgiltighet. Endast genom ivrig, kraftfull ansträngning och tro på Kristi förtjänster går det att segra, och vinna himmelriket. Vår tid att verka är kort. Kristus kommer snart för andra gången (The Youth’s Instructor, den 24. Maj, 1900). rätt

(1096)

Kapitel 35

(1096)

Kapitel 37

(1096)17-20. Josef ryggade tillbaka inför sina bröder – Hans [Josefs] bröder avvisade honom på ett oförskämt vis. Han nämnde för dem sitt ärende, men de svarade inte. Josef blev förskräckt för deras arga utseende. Fruktan ersatte glädjen, och han ryggade instinktivt tillbaka med fasa inför dem. Sedan tog dem honom med våld. De hånade honom med de förmaningar han hade uttalat inför dem i det flydda, anklagade honom för att ha berättat om sina drömmar, för att i faderns ögon upphöja sig över dem, så att fadern skulle favorisera honom på deras bekostnad (Spiritual Gifts 3:140). rätt

(1096)28, 36. Josef förde välsignelser med sig till Egypten – Josef betraktade sin försäljning till Egypten som den värsta olycka, som kunnat drabba honom; men han insåg nödvändigheten av, att förtrösta på Gud som aldrig förr, då han varit beskyddad av sin fars kärlek. Josef tog med sig Gud till Egypten, och den saken märktes på hans glada uppsyn mitt uppe i den egna sorgen. Liksom Guds ark skänkte Israel vila och välgång, förde denne gudsälskande, gudfruktige yngling med sig en välsignelse till Egypten. Detta tog sig sådana uttryck, att Potifar, i vars hushåll han tjänade, tillskrev sin köpte slav alla sina välsignelser, och gjorde honom till son, i stället för tjänare. Det är Guds avsikt, att de, som älskar och ärar Hans namn själva skall äras, och att äran de skänkt Gud skall återspeglas på dem själva (The Youth’s Instructor, den 11. mars, 1897). rätt

(1096)

Kapitel 39

(1097)De frön, som sås i barndomen av en noggrann, gudfruktig mor, växer upp till rättfärdighetens träd, vilka blommar och bär frukt; och de läxor, som lärs ut av en gudfruktig far genom lärdom och gott föredöme, ger, såsom i Josefs fall, gradvis en rik skörd (Good Health, den 1. januari, 1880). rätt

(1097)Hela framtiden hängde på beslutet i det ögonblicket – Få frestelser är farligare eller mera skadliga för unga män, än frestelsen till otukt och inga visar sig, i fall de faller för den, så avgjort ödeläggande för själ och kropp för tid och evighet. Hela hans framtida välgång hänger på beslutet i det ögonblicket. Josef blickar lugnt upp mot himmelen till, frigör sig från sitt löst sittande ytterplagg, så att det lämnas i fresterskans hand, och samtidigt som ögonen lyser av fast beslutsamhet i stället för ohelgad lidelse, utropar han: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?'” Segern är vunnen; han flyr från lockerskan; han är trygg (Brev 3, 1879). rätt

(1097)9-19. Försynen övertrumfar fiendens planer – Mitt ibland de snaror, som alla utsätts för, behövs det ett starkt och pålitligt försvar, att förlita sig till. Många i vår fördärvade tidsålder äger en så ringa mängd nåd från Gud, att i många fall bryter deras försvarsanläggningar samman under ett första anfall, och så blir de offer för utstuderade frestelser. Nådens sköld förmår att skydda alla mot fiendens frestelser, fastän de är omgivna av de mest fördärvbringande inflytanden. Genom klara grundsatser, och oböjlig förtröstan på Gud, kan deras dygd och ädla karaktärsdrag stråla, och fastän inneslutna av ondska, behöver ingen fläck lämnas på deras dygd och rättskaffenhet. Och om de, i likhet med Josef, utsätts för förtal och falska anklagelser, kommer Försynen att övertrumfa fiendens samtliga planer, och i sinom tid kommer Gud att upphöja dem ändå högre, än de för en tid nedvärderats genom de ondas hämndlystnad (Spiritual Gifts 3:145, 146). rätt

(1097)20 (Klagovisorna 3:27; Matteusevangeliet 23:12). Osedlighetens synbara framgång, ett svårt prov – Josefs orubbliga rättskaffenhet medförde förlusten av hans goda rykte och frihet. Detta är det svåraste prov, som den dygdige och gudfruktige kan utsättas för, alltså att osedligheten ser ut att segra, medan sedligheten trampas i lorten. Förförerskan levde i välmåga som ett exempel på dygdig anständighet, medan Josef, som hållit fast vid principen, stod skamligen anklagad för ett ytterst motbjudande brott. Josefs tro höll hans humör i tyglar och gjorde honom varmhjärtad och stark i sin välvilja mot andra, trots alla prövningar. Det finns de, som om de inte känner att de får komma till sin rätt, blir sura, ogina, gnälliga och oartiga till ord och sätt. De sjunker ned i modstulenhet, hatiska och med avsky mot omvärlden. Men Josef var en kristen. Så snart som han inlett fängelsevistelsen, slår skönheten hos hans kristna grundsatser ut i full blom; han gör sig själv nyttig för andra. Han lyssnar till medfångarnas bryderier. Han är gladlynt, ty han är en fin, kristen man. Genom att tillåta denna prövning, förberedde Gud honom för en tid med stort ansvar, ära och användbarhet till andras gagn; han såg välvilligt på de läxor, som Herren ville lära honom. Han lärde sig, att bära sitt ok under ungdomen. Han lärde sig, att styra över andra, genom att först lära sig, att styra över sig själv. Han ödmjukade sig, och Herren upphöjde honom till särskild ära (Brev 3, 1879). rätt

(1097)Svårigheter förberedde Josef på upphöjd ställning – Den roll, som Josef spelade i samband med scenerna i det dystra fängelset, var det, som slutligen upphöjde honom till välstånd och ära. Det var Guds avsikt, att han skulle bli en erfarenhet rikare genom frestelser, motgång och svårigheter, för att han sedan skulle bekläda en ärad ställning (Spiritual Gifts 3:146). rätt

(1097)

Kapitel 41

(1097)38. Människor erkänner ett levande band till Gud – Den, som tar emot Kristus i levande tro, har ett levande samband med Gud, och är ett kärl för hedersamt bruk. Han bär med sig himmelens atmosfär, alltså Guds nåd, en skatt, som världen ej kan köpa. Den, som har ett levande band till Gud, må befinna sig i enkla omständigheter, men hans moraliska värde är lika dyrbart, som Josefs och Daniels, som erkändes av hedniska kungar som män, i vilka Guds Ande bodde (Manuskript 54, 1894). rätt

(1098)

Kapitel 42

(1098)

Kapitel 45

(1098)

Kapitel 49