Andra Moseboken

(1098)

Kapitel 1

(1098)8. Egyptierna syndade, genom att förkasta ljuset – Egyptiernas synd bestod däri, att de förkastade det ljus, som Gud så nåderikt sände dem genom Josef (The Youth’s Instructor, den 15. april, 1897). rätt

(1098)

Kapitel 2

(1099)11 (Apostlagärningarna 7:22). Utbildning som två slags befälhavare – Mose var en man med stor intelligens. Genom Guds försyn fick han tillfälle, att bli lämplig för ett stort verk. Han blev grundligt utbildad till general. Då han trädde fram, för att möta fienden, var han framgångsrik; och hela hären sjöng hans lov, då den återvände från slaget. Icke desto mindre kom han ihåg, att genom honom tänkte Gud befria Israels barn (The Youth’s Instructor, den 29. januari, 1903). rätt

(1099)

Kapitel 3

(1099)Mose förflyttad till privatskola – Gud flyttade Mose från praktens hov, där hans minsta önskan uppfylldes, till en mera enskild skola. Här kunde Herren umgås med Mose och härigenom utbilda honom, så att han skulle mäkta med svårigheterna, prövningarna och farorna i ödemarken (The Youth’s Instructor, den 3. december, 1900). rätt

(1099)2-5. Brinnande busken var verklig – Att tolka Guds uppenbarelse i den brinnande busken gör den klokaste person förbluffad. Det var ingen dröm; det var ingen syn; det var en levande verklighet – något, som Mose skådade med egna ögon. Han hörde Guds röst kalla på honom ur busken, och han dolde ansiktet i vetskapen om, att han stod i Guds omedelbara närvaro. Gud samtalade med en människa. Mose förmådde aldrig, att beskriva åsynens och röstens inverkan på hans sinne; intrycket suddades aldrig ut. Himmelriket kom honom väldigt nära, då han med andaktsfull bävan lyssnade till orden ”’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’” Vilken vidunderlig ödmjukhet av Gud, att lämna de himmelska salarna och visa Sig för Mose i samtal med honom ansikte mot ansikte, ”som när en man talar till en annan” (The Youth’s Instructor, den 20. december, 1900)! rätt

(1099)14. Gud ser framtiden som vi ser nutiden – Jag Är innebär en evig närvaro; dåtid, nutid och framtid är samma sak för Gud. Han ser de mest fjärran liggande händelserna i svunnen historia, liksom den avlägsna framtiden lika tydligt, som vi vardagens tilldragelser. Vi vet inte, vad som väntar oss, och om vi det gjorde, skulle det inte gagna oss med tanke på evigheten. Gud ger oss möjlighet, att utöva tro och förtrösta på den store JAG ÄR (Brev 119, 1895). rätt

(1099)20. Plågorna ett tecken på Guds makt över allting – Då Israels barn befann sig i egyptisk träldom, visade Gud Sig som en Gud över all mänsklig myndighet, all mänsklig storhet. De tecken och under Han utförde å Sitt folks vägnar, visar Hans makt över naturen, liksom över de mäktigaste ibland naturens tillbedjare, som förbisåg makten bakom naturen. rätt

(1099)Gud tog itu med det stolta landet Egypten precis som Han kommer att ta itu med världen i den yttersta tiden (The Review and Herald, den 10. juli, 1900). rätt

(1099)

Kapitel 4

(1099)21. Ljusets förkastande förhärdar hjärtat – Farao blev varse Guds Andes mäktiga verksamhet; han blev varse de underverk, som Herren utförde genom Sin tjänare; men han vägrade, att lyda Guds befallning. Den upproriske kungen hade stolt frågat: ”’Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? ... [Andra Moseboken 5:2].” Och ju hårdare Guds straffdomar drabbade honom, desto envisare stod Farao emot. Genom att förkasta ljus från himmelen, blev han hård och omedgörlig. Gud uppenbarade Sin makt genom Sin försyn, och dessa yttringar, som gick obemärkta förbi, var det, som förhärdade Faraos hjärta mot större ljus. De, som upphöjer den egna uppfattningen över Guds entydigt kungjorda vilja, säger som Farao: ”’Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom?” Varje förkastande av ljuset förhärdar hjärtat och förmörkar förståndet; och därför blir det allt svårare för människorna att skilja mellan rätt och fel, och så blir de djärvare i sitt trots mot Guds vilja (Manuskript 3, 1885). rätt

(1100)(Matteusevangeliet 12:31, 32). Gud lät Farao styras av det egna jaget – För varje gång, som den egyptiske monarken motsatte sig ett nytt bevis på Guds makt, blev han ihärdigare i sitt motstånd mot Gud. Så fortsatte det, den begränsade människan stred mot en oändlig Guds uttryckliga vilja. Här har vi ett tydligt exempel på den oförlåtliga synden mot den Helige Ande. ”{D}et människan sår skall hon också skörda.” Gradvis drog Herren bort Sin Ande. I och med att Han avlägsnade Sin återhållande kraft, överlät Han kungen i händerna på den värste av alla tyranner – kungens eget jag (The Review and Herald, den 27. juli, 1897). rätt

(1100)(Galaterbrevet 6:7). Farao sådde tjurighet, skördade tjurighet – ”det människan sår skall hon också skörda.” Farao sådde tjurighet, och han skördade tjurighet. Han lade personligen ned denna säd i myllan. Gud behövde inte använda Sig av någon ny kraft, för att påverka dess tillväxt, lika litet som det är nödvändigt för Honom att påverka tillväxten hos ett vetekorn. Allt, som krävs, är att fröet fritt får gro och skjuta upp, så att det ger frukt av sitt slag. Skörden visar, vilket slags frö det är, som har såtts (Manuskript 126, 1901). rätt

(1100)Uppror alstrar uppror – Efter det att plågan upphört, vägrade kungen att släppa Israel. Uppror föder uppror. Kungens fortsatta motstånd mot Guds vilja hade gjort honom så förhärdad, att hela hans väsen stegrade sig i uppror inför de oerhörda tecknen på Hans gudomsmakt (Spiritual Gifts 3:215). rätt

(1100)Israel skulle bevaras, även om Farao måste dö – Farao förhärdade hjärtat mot Herren och han dristade sig till, trots alla tecken och mäktiga underverk han hade bevittnat, att hota med, att i fall Mose och Aron åter visade sig för honom, skulle de dö. Om kungen inte hade förhärdats i sitt uppror mot Gud, skulle han ha blivit ödmjuk inför förnimmelsen av den levande Gudens makt, som var i stånd till, att frälsa eller utplåna. Han skulle ha insett, att Han, som kunde åstadkomma dylika mirakel, och förmera Sina tecken och under, skulle komma att bevara Sina utvalda tjänares liv, även om Han måste döda kungen över Egypten (Spiritual Gifts 3:220). rätt

(1100)

Kapitel 7

(1100)

Kapitel 8

(1101)

Kapitel 9

(1101)

Kapitel 11

(1101)Då Mose för kungen påtalade den plåga, som skulle drabba dem – värre, än alla som dittills hade drabbat Egypten och som skulle komma att förmå alla Faraos mäktiga rådgivare att buga sig för Mose och vädja till israeliterna, att de skulle lämna Egypten – blev kungen ytterligt vred. Han blev ursinnig, eftersom det var omöjligt för honom, att skrämma Mose och få honom att darra inför hans kungamakt. Men Mose tog stöd mot en arm mäktigare, än alla jordiska monarkers (Spiritual Gifts 3:221, 222). rätt

(1101)

Kapitel 12

(1101)38. Många egyptier erkände Gud – Det var faktiskt ett riktigt stort antal egyptier, som, genom yttringarna av tecken och under synliga i Egypten, förmåddes till att medge, att hebréernas Gud var den ende, sanne Guden. De bad enträget om, att tillåtas att besöka israeliterna med sina familjer i deras hus den fasaväckande natt, då Guds ängel skulle döda alla de förstfödda i Egypten. De var övertygade om, att de egna gudarna, som de hade bett till, var utan vetskap och saknade förmåga, att frälsa eller döda. Och de avlade ett löfte om, att de hädanefter skulle ha Israels Gud som sin Gud. De beslutade sig för att lämna Egypten, och följa med Israels barn till deras gudstjänst. Israeliterna välkomnade de troende egyptierna till sina hem (Spiritual Gifts 3:224, 225). rätt

(1101)

Kapitel 14

(1101)23, 26-28. Jakten på Israel innebar slutet på egyptiernas prövotid – Då hela hären – ”alla faraos hästar, vagnar och ryttare” – befann på själva havets botten, sade Herren åt Mose: ”'Räck ut handen över havet”. Israel hade gått över på torra land, men de hörde ropen från de förföljande härarna. Då Mose räckte ut staven över havet, började de fördämda vattnen, som format en hög mur, åter att flöda fritt. Av alla Egyptens män i den väldiga hären undflydde inte en enda. Alla omkom i sin beslutsamhet, att genomdriva sin egen vilja och vägra att rätta sig efter Guds vilja. Vid det här tillfället löpte deras prövotid ut (Manuskript 35, 1906). rätt

(1101)25-27. Farao omkom i Röda Havet – Monarken förhärdade sitt hjärta, och tog det ena steget efter det andra i vantro, tills de förstfödda i hela det egyptiska riket, ädelstenen i varje familj, hade avlidit. Sedan skyndade han sig med armén efter Israel. Han försökte, att återföra ett folk befriat av Allmaktens arm. Men han stred mot en Makt starkare, än alla mänskliga krafter, och jämte sin här gick han under i vattnen i Röda Havet (Manuskript 126, 1901). rätt

(1102)

Kapitel 15

(1102)

Kapitel 16

(1102)I Egypten hade deras smak blivit förvänd. Gud planerade, att återställa deras aptit till ett rent, hälsosamt tillstånd, för att de skulle föredra den enkla frukt, som Adam och Eva erhöll i Eden. Han skulle precis inrätta dem i ett andra Eden, ett gott land, där de skulle få njuta av de frukter och de sädesslag, som Han skulle tillhandahålla åt dem. Han hade föresatt Sig, att ta bort ifrån dem det kryddstarka kosthåll, som de hade livnärt sig på i Egypten; ty Han önskade, att de skulle vara kärnfriska, då de trädde in i det utlovade land, dit Han ledde dem, så att de omgivande hednafolken skulle få anledning, att ära Israels Gud – den Gud, som hade utfört sådana storverk för Sitt folk. Med mindre människorna, som erkände Honom som himmelens Gud, ägde fullgod hälsa, skulle Hans namn inte förhärligas. rätt

(1102)Om israeliterna hade rättat sig efter Guds krav, skulle deras efterkommande ha varit friska. Men de valde, att gå sin egen väg, genom att lyda sina egna hjärtans föreställningar. De tillfredsställde aptiten och rådfrågade den egna smaken och hågen. Följden blev, att ödemarken fylldes av deras lik. Av den väldiga skara, som lämnade Egypten, sex hundra tusen stridsdugliga män, förutom kvinnor och barn, kom bara två in i det utlovade landet (Manuskript 69, 1912). rätt

(1102)10. Olydnadens pris – Om alla lärdomar, som Kristus förmedlade inhöljd i molnpelaren hade följts, skulle judafolket ha stått fram, för att förhärliga Gud framför varje annan nation och folk på jordytan. Jerusalem hade inte behövt ödeläggas. Men hon struntade i Guds befallningar, samtidigt som hon utgav sig för att lyda dem (Brev 195, 1899). rätt

(1102)14, 15. Ödemarkskosten gjorde Israel lättare att hantera – I fall israeliterna hade getts det kosthåll, som de var vana vid från Egypten, skulle de ha uppvisat den ohanterliga anda, som världen uppvisar i dag. I kosten åt nutidens män och kvinnor förekommer det mycket sådant, som Herren inte skulle ha låtit Israels barn förtära. Det mänskliga släktet av i dag är en bild på, vad Israels barn skulle ha blivit, om Gud hade låtit dem äta egyptiernas föda och följa deras sedvänjor (Brev 44, 1903). rätt

(1102)29 (Kapitel 20:8-11). Ett mirakel bibehöll Sabbaten – Genom ett mirakel bibehöll Gud vilodagsbudet under den fyrtioåriga vandringen i ödemarken (Manuskript 77, 1899) rätt

(1102)

Kapitel 17

(1103)Amalek hade gjort narr av den fruktan, som Israel kände, och skrattat åt Guds förunderliga verk, då Han genom Mose befriade dem framför ögonen på egyptierna. De hade skrävlat över, att deras vise män och trollkarlar kunde utföra alla dessa underverk. Och om Israels barn hade varit deras fångar, varit i deras makt såsom under Faraos, skulle Israels Gud Själv inte ha mäktat med, att befria dem ur deras grepp. De föraktade Israel, och hade lovat att plåga dem, tills de alla dukat under (4SG 72, 73). rätt

(1103)Gud ville inte, att Hans folk skulle äga något, som hade tillhört amalekiterna, ty Hans förbannelse vilade över dem och deras tillhörigheter. Han avsåg, att de skulle möta sitt slut, och att Hans folk inte skulle bevara åt sig själva något, som Han hade förbannat. Han önskade också, att nationerna skulle få se det öde, som drabbade det folk, som hade trotsat Honom, och att de skulle lägga märke till, att de utplånades av precis det folk, som de hade sett ned på. De skulle inte utrota dem, för att utöka de egna tillgångarna, eller för att vinna egen ära, utan för att verkställa det ord, som Herren hade talat angående Amalek (Spiritual Gifts 3:75). rätt

(1103)

Kapitel 18

(1103)

Kapitel 19

(1103)Hemligt rådslag mellan Mose och Gud – Mose, israeliternas synlige ledare, tilläts att delta vid den Högstes rådsmöten. Genom att de erhöll instruktioner från Mose, fick folket belägg för, att Mose förvisso talat med Gud (samma). rätt

(1103)3-8. Guds förbund vår tillflykt – Förbundet, som Gud ingick med Sitt folk på Sinai, skall utgöra vår tillflykt och vårt skydd. Herren sade till Mose: – rätt

(1103)”’Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” rätt

(1103)”När Mose återvände kallade han samman de äldste bland folket och delgav dem allt detta som HERREN hade befallt honom.” rätt

(1103)”Allt folket svarade med en mun: ’Allt vad HERREN har talat vill vi göra.’” rätt

(1103)Detta förbund är lika giltigt i dag, som det var, då Herren utfärdade det till forntidens Israel (The Southern Work, den 1. mars, 1904). rätt

(1103)7, 8 (anförs) (Jesaja 56:5). Ett förbundslöfte – Detta är det löfte, som Guds folk förväntas avlägga i dessa yttersta dagar. Guds godkännande av dem beror på, om de uppfyller villkoren hos sin överenskommelse med Honom. Gud låter Sitt förbund omfatta alla, som väljer att lyda Honom. Åt alla, som utövar rättfärdighet och dom, som avhåller sin hand från att göra något ont, lyder löftet: ”åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar ge ett minnesmärke och ett namn, en välsignelse som är bättre än söner och döttrar. Jag skall ge dem ett evigt namn som inte skall utplånas” (The Review and Herald, den 23. juni, 1904). rätt

(1103)9. Molnets härlighet strålade ut från Kristus – Molnet, som ledde Israel, vilade över tabernaklet. Molnets härlighet strålade ut från Jesus Kristus, som från mitten av härligheten talade med Mose, såsom Han hade talat med honom från den brinnande busken. Strålglansen från Guds närvaro var höljd i mörkret hos molnet, vilket Han gjorde till Sin hydda, så att folket skulle förmå att se på molnet, som om de blickat på Honom, som är osynlig. Sådan var Guds plan, varigenom Han skulle kunna nalkas människorna (Manuskript 126, 1901). rätt

(1103)

Kapitel 20

(1104)Adam och Eva kände till lagen – Adam och Eva ägde, vid sin skapelse, kunskap om Guds lag. Den stod skriven i deras hjärtan, och de förstod de krav, som den ställde på dem (Manuskript 99, 1902). rätt

(1104)Guds lag fanns före människans skapelse. Den var anpassad för heliga varelsers ställning; även änglar styrdes av den. Efter fallet var rättfärdighetens grundsatser oförändrade. Ingenting togs bort från lagen; inte ett av dess heliga bud kunde förbättras. Och såsom den har funnits från början, kommer den fortsättningsvis att finnas genom hela evighetens oändliga tidsåldrar. Psalmisten säger: ”Sedan länge vet jag genom dina vittnesbörd att du har fastställt dem för evig tid” (The Signs of the Times, den 15. april, 1886). rätt

(1104)Lag anpassad efter heliga varelser – Det fjärde budets vilodag inrättades i Eden. Sedan Gud hade skapat världen, och danat människan på jorden, gjorde Han Sabbaten åt människan. Efter Adams syndafall avlägsnades ingenting från Guds lag. Grundsatserna hos de Tio Buden fanns före syndafallet, och var av en art anpassad till heliga varelsers tillstånd. Efter syndafallet förändrades inte dessa påbud, utan ytterligare föreskrifter lades till, för att hjälpa människan i hennes fallna tillstånd (Spiritual Gifts 3:295). rätt

(1104)Formulerade, för att möta det fallna förståndet – Herrens lag, som härrör från skapelsen, innefattades i de två stora grundsatserna ”… du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” – Markusevangeliet 12:30-31. Dessa två stora grundsatser omfattar de fyra första budorden, eftersom de visar människans plikt mot Gud, och de sex sista, eftersom de visar människans plikt mot sin medmänniska. Grundsatserna framfördes mera tydligt till människan efter syndafallet, och formulerades för att möta det fallna förståndet. Detta var nödvändigt på grund av att människors förnuft hade förblindats av överträdelse (The Signs of the Times, den 15. april, 1875 [omtryckt i The Review and Herald, den 6. Maj, 1875]). rätt

(1104)Guds lag existerade före skapelsen, annars skulle Adam inte ha kunnat synda. Efter Adams överträdelse ändrades inte lagens grundsatser, utan de ordnades och uttrycktes så, att de skulle möta människan i hennes fallna tillstånd. I samråd med Sin Fader införde Kristus ordningen med djuroffer; så att döden, i stället för att genast drabba överträdaren, skulle överföras till ett offer, som skulle förebilda Guds Sons stora och fulländade offer (The Signs of the Times, den 14. mars, 1878). rätt

(1104)Stadgar gavs, för att bevara de Tio Buden – Till följd av fortlöpande överträdelse, blev morallagen repeterad med respektingivande storhet från Sinai. Kristus gav Mose religiösa bud, som skulle styra vardagslivet. Dessa stadgar gavs rättframt, för att bevara de Tio Budorden. De var inte skuggformer, som skulle försvinna i och med Kristi död. De skulle vara bindande för människan i varje tidsålder, så länge tiden varar. Dessa befallningar upprätthölls av kraften hos morallagen. De förklarade den lagen klart och tydligt (The Signs of the Times, den 15. april, 1875 [omtryckt i The Review and Herald, den 6. Maj, 1875]). rätt

(1104)(Jesaja 58:13, 14). Varje liten detalj avspeglar Guds sinnelag – Himmelens Gud har uttalat en välsignelse över dem, som håller Guds bud. Skall vi framstå som ett särskilt Guds folk, eller skall vi trampa på Guds lag och säga, att den inte är bindande? Gud kunde i så fall lika gärna ha avskaffat Sig Själv. I lagen avspeglar varje liten detalj den oändlige Gudens sinnelag (Manuskript 12, 1894). rätt

(1104)Lagen fördömer minsta, lilla synd – Gud har utgett Sin lag, för att styra över nationer, familjer och enskilda. Det finns inte en enda hatets och illviljans kolportör, som, hur än liten och hemlighållen hans överträdelse än är, undgår lagens fördömande (Manuskript 58, 1897). rätt

(1104)Bekantgjord helighet – Vår skyldighet, att lyda denna lag, skall väga tungt i nådens sista budskap till världen. Guds lag är ingenting nytt. Den är inte lika med skapad helighet, utan bekantgjord helighet. Den utgör en samling principer, som uttrycker barmhärtighet, godhet och kärlek. Den framställer för den fallna mänskligheten Guds sinnesart, och framlägger tydligt människans samlade plikt (Manuskript 88, 1897). rätt

(1105)(Johannesevangeliet 14:15). Tio Budord – tio löften – De Tio Budorden, Du skall och Du skall inte, är tio löften, som vi omfattas av, när vi visar lydnad mot lagen, som kontrollerar världsalltet. ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” Här har vi Guds lag summerad i ett nötskal. Frälsningens villkor för varje son och dotter åt Adam skisseras här (Manuskript 41, 1896). rätt

(1105)De tio heliga påbud, som talades av Kristus från Sinaiberget, utgjorde en uppenbarelse av Guds karaktär, och bekantgjorde för världen det faktumet, att Han ägde juridisk domsrätt över hela mänskosläktet. I och med de Tio Budens lag talar Gud från himmelen till själen och lovar detta genom den största kärlek som går att framställa för människan: ”Gör Du så här, hamnar Du inte under Satans välde och kontroll.” Lagen innehåller ingenting negativt, fastän den kan tyckas göra det. Nej, den går ut på GÖR, så får Du leva (Brev 89, 1898). rätt

(1105)(Romarbrevet 12:1; Andra Petrusbrevet 1:4). En skyddsmur – I de Tio Budorden har Gud lagt ned Sitt rikes lagar. Varje överträdelse av naturens lagar är en överträdelse av Guds lag. rätt

(1105)Herren har utfärdat Sina okränkbara bud till att vara en skyddsmur runt om Sina skapade varelser, och de, som går med på att avstå från aptitens och lidelsernas nedsmutsning, tillåts att bli delaktiga av den gudomliga naturen. Deras uppfattning kommer att vara klar och redig. De kommer att veta, hur de skall bibehålla varje förståndsgåvas hälsa, så att den går att använda i Guds tjänst. Herren kan använda dem; de förstår nämligen den store apostelns ord: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst” (Manuskript 153, 1899). rätt

(1105)3-17 (Ordspråksboken 4:20-22). Hälsa följer på lydnad för Guds lag – Jesu kärlek i själen kastar ut allt hat, själviskhet och avundsamhet; ty Herrens lag är fullkomlig, den omvänder själen. Lydnad för Guds lag befrämjar hälsan. Allt hos den lydige kretsar ytterst kring Gud. Genom att blicka hän till Jesus, förmår vi att uppmuntra och tjäna varandra. Kristi kärlek cirkulerar i våra själar, och all osämja och strid ibland oss läggs åt sidan (Manuskript 152, 1901). rätt

(1105)Inga andra sade sig hålla buden – Den forntida judiska församlingen var Guds särskilt gynnade folk, som letts ut ur Egypten och erkänts som Hans personliga skatt. De många och synnerligen omfattande samt dyra löftena till dem som folk utgjorde den judiska församlingens hopp och förtröstan. På detta förlitade de sig, och menade att deras frälsning var säkrad. Inget annat folk bekände sig styras av Guds budord (Redemption: or the First Advent of Christ, s. 35). rätt

(1105)3. Självberoende är avguderi – Avgudadyrkare fördöms av Guds Ord. Deras stora dumhet består i, att de litar till sig själva för frälsningen, genom att de knäfaller för figurer de framställt med sina egna händer. Gud klassar som avgudadyrkare sådana, som förtröstar på sin egen klokhet, sina egna planer, som tar till egen rikedom och makt för framgång, som kämpar för ytterligare mäktighet genom allianser med människor, som världen kallar för stora, men som ej ser de bindande kraven hos Hans lag (The Review and Herald, den 15. mars, 1906). rätt

(1105)Falska föreställningar om Gud är avgudadyrkan – Är vi tillbedjare av Herren, eller av Baal? Av den levande Guden, eller av avgudar? Inga yttre helgedomar må vara inom synhåll; måhända det inte finns någon bildstod att vila blicken på; ändå kan vi utöva avguderi. Det låter sig lika lätt göras, att skapa sig en avgud av omhuldade uppfattningar eller föremål, som att dana gudar av trä eller sten. Tusentals har felaktiga idéer om Gud och Hans utmärkande särdrag. Dessa tjänar lika fullt en falsk Gud, som Baals tjänare gjorde (The Review and Herald, den 3. december, 1908). rätt

(1105)Satan ställer upp sin tron mellan himmel och jord – Satan åstadkom människans syndafall, och sedan dess har hans verk gått ut på, att sudda ut Guds avbild i människan, och att stämpla sin egen bild på människors hjärtan. Han, som bär på den största och yttersta skulden, kräver den främsta rangen för sig själv, och utövar kungamakt över sina undersåtar. Det är omöjligt för honom, att störta Gud från tronen, men genom ordningen med avgudadyrkan ställer han upp sin egen tron mellan himmelen och jorden, mellan Gud och tillbedjande människor (The Review and Herald, den 22. oktober, 1895). rätt

(1106)4-6. Andra budet och bilder – Vissa har fördömt bilder, menande att de är förbjudna i det andra budet, och att allt av detta slag skall förstöras.... Det andra budet förbjuder tillbedjan av bilder; men Gud Själv använde Sig av bilder och symboler, för att för Sina profeter framställa lärdomar, som Han önskade att de skulle vidarebefordra till folket, och som härigenom skulle vara mera lättförstådda, än om de skulle ha förmedlats på något annat vis. Han vädjade till förståndet genom synsinnet. Profetisk historia framställdes för Daniel och Johannes i sinnebilder, och dessa skulle nedtecknas entydigt på tavlor, så att den läsande skulle kunna förstå (Historical Sketches of the Foreign Missions of the Seventh-day Adventists, s. 212). rätt

(1106)8-11 (Första Moseboken 2:9, 16, 17; Andra Moseboken 16:29). Sabbaten, ett trofasthetsprov – Varje person har ställts på prov, liksom Adam och Eva blev i Eden. Liksom trädet med kunskap placerades mitt i trädgården i Eden, har vilodagsbudet placerats mitt i dekalogen. Denna begränsning utfärdades rörande frukten på trädet med kunskap: ”Ät inte av den... ty då kommer ni att dö’” [Första Moseboken 3:3]. Angående Sabbaten sade Gud: Ni skall inte vanhelga den, utan hålla den helig.... Såsom kunskapens träd utgjorde provet gällande Adams lydnad, utgör det fjärde budet det prov, som Gud har bestämt, för att utröna trofastheten hos hela Sitt folk. Adams erfarenhet skall vara en varning för oss, så länge som tiden består. Den förmanar oss till, att inte godta några försäkringar uttalade av människor eller av änglar, som skulle skymma den minsta del av en bokstav i Herrens heliga lag (The Review and Herald, den 30. augusti, 1898). rätt

(1106)14. Falsk tillbedjan är andligt äktenskapsbrott – All falsk tillbedjan är lika med andligt äktenskapsbrott. Det andra budet, som förbjuder falsk tillbedjan, utgör också ett påbud om, att tillbe Gud och att endast tjäna Honom. Herren är en svartsjuk Gud. Han låter Sig inte lekas med. Han har uttalat Sig beträffande det sätt, varpå Han skall dyrkas. Han avskyr avgudadyrkan; ty dess inflytande är fördärvligt. Den undergräver sinnet, och leder till sinnlighet och alla slags synder (Manuskript 126, 1901). rätt

(1106)16 (Galaterbrevet 6:7). Lättvindigt tal kan utgöra falskt vittnesbörd – Förtal och skvaller omfattar mer, än vi kanske tror. Budordet ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd” innefattar betydligt mera, än vi inser. Falskt vittnesbörd bärs om och om igen genom lättvindigt och nonchalant tal även rörande de medarbetare, som Gud har skickat ut. Fröna till avund, ont tänkande och ont tal gror och ger en skörd enligt sin art, vilken inhöstas av den, som spritt fröna. ”{D}et människan sår skall hon också skörda” (Brev 9, 1892). rätt

(1106)

Kapitel 21

(1106)Fattigdomen drev vissa föräldrar att sälja sina barn som trälar. Andra dömdes i domstol för brott till slaveri. Herren underströk, att inte ens sådana skulle hållas som livegna i mer, än sju år. Vid slutet på den tiden skulle varje tjänare ges fri, eller, om han så önskade, skulle han få stanna kvar hos sin ägare. På detta vis värnade Gud om de lägre och förtryckta klassernas bästa. Alltså påbjöd Han en ädel givmildhetens anda, och uppmuntrade alla att uppodla kärlek till friheten, ty Herren hade gjort dem fria. Var och en, som vägrade sin frihet, då han erbjöds den, blev en märkt person. Därmed hyllades inte vederbörande, utan räknades som skamlig. Således uppmuntrade Gud uppammandet av en fin och ädel anda, i stället för en anda av livegenskap och träldom. rätt

(1106)Gud vill, att kristna skall respektera den frihet, som Han på ett så storartat sätt har skänkt dem. I Kristus är ägarskapet av varje människa lagstadgat. En människa skall inte vara en annan människas ägodel. Gud har köpt mänskosläktet. En människas sinne, en människas kraft, skall inte styra över och behärska en annans samvete. I Guds ögon upphöjs inte en person över en annan tack vare rikedom eller ställning. Det står människor fritt, att välja att tjäna, älska och hålla samtliga Guds bud (Manuskript 126, 1901). rätt

(1107)

Kapitel 23

(1107)

Kapitel 24

(1107)Här tog folket emot villkoren för förbundet. De ingick ett högtidligt förbund med Gud, vilket var en bild på förbundet ingånget mellan Gud och varje på Jesus Kristus troende. Villkoren framställdes entydigt för folket. Det fanns ingen orsak till missförstånd. Då de ombads att bestämma sig för, huruvida de skulle följa samtliga framlagda villkor, gick de samstämmigt med på, att lyda varje krav. De hade redan gått med på, att lyda Guds bud. Nu angavs lagens själva grundsatser, så att de skulle veta omfattningen av lydnad mot lagen enligt förbundslöftet; och de godtog de noggrant avgränsade enskildheterna hos lagen. rätt

(1107)Om israeliterna hade lytt Guds fordringar, skulle de ha varit praktiserande kristna. De skulle ha blivit lyckliga; ty de skulle ha hållit Sig till Guds vägar, och inte ha följt sina egna hjärtans naturliga böjelser. Mose överlät inte åt dem, att misstyda Herrens ord eller att felaktigt tillämpa Hans krav. Han skrev Herrens samtliga ord i en bok, så att de skulle gå att slå upp igen senare. På berget hade han tagit Kristi diktamen. rätt

(1107)Israeliterna uttalade djärvt sitt löfte om lydnad mot Herren, sedan de hört Hans förbund läsas upp i sin närvaro. De sade: ”’Allt vad HERREN har sagt vill vi göra.’” Därpå avskildes folket och beseglades åt Gud. Ett offer gjordes till Herren. En del av blodet stänktes på altaret. Det innebar, att folket hade helgat sig – till kropp, sinne och själ – åt Gud. En del stänktes på folket. Det innebar, att genom Kristi stänkta blod godtog Gud dem i nåd som Sin bestämda skatt. På så sätt ingick israeliterna ett allvarsmättat förbund med Gud (Manuskript 126, 1901). rätt

(1107)

Kapitel 25

(1107)

Kapitel 26

(1107)

Kapitel 27

(1108)

Kapitel 31

(1108)Detta är den disciplin, som Herren fordomdags utsatte Sitt folk för, och det är denna disciplin, som bör förekomma vid våra missionsstationer, våra högre skolor, våra förlagshus, våra hälsohem. Gud föredrar, att människorna blir varse sina svaga sidor, och i stället för att blunda för sina fel, bör de göra riktiga ansträngningar, för att betvinga dem (Manuskript 24, 1887). rätt

(1108)Hur skulle arbetet utföras? – Israel hade endast upplevt slaveri i Egypten, och fastän det fanns uppfinningsrika män i deras skara, hade de inte blivit undervisade i den särskilda konstnärlighet, som krävdes vid uppförandet av tabernaklet. De förstod sig på, att göra tegelstenar, men var okunniga i konsten, att bearbeta guld och silver. Hur skulle arbetet utföras? Vilka skulle visa sig uppgiften vuxna? Sådana frågor bekymrade Mose. rätt

(1108)Så förklarade Gud Själv, hur arbetet skulle göras. Han namngav de personer Han ville skulle utföra särskilda uppgifter. Besalel skulle vara arkitekt. Den mannen tillhörde Juda stam – en stam, som Gud gärna hedrade (Manuskript 29, 1908). rätt

(1108)2-7. Var inte beroende av skickliga egyptier – Fordom instruerade Herren Mose, att bygga Honom en helgedom. Folket skulle tillhandahålla materialet, och skickliga män måste finnas för att hantera det dyrbara materialet. I folkskaran fanns det egyptier, som hade fungerat som förmän vid sådant arbete, och som var djupt kunniga härvidlag. Dock vilade inte verket på deras axlar. Herren påverkade mänskliga redskap, Han gav dem klokheten till att arbeta med hantverksskicklighet. [Andra Moseboken 31:2-7 anförs.] rätt

(1108)Må dagens hantverkare verksamma i Guds tjänst be Honom om visdom och skarpt förutseende, så att de förmår att utföra arbetet felfritt (Manuskript 52, 1903). rätt

(1108)13 (Kapitel 25:8). Sabbaten helighölls under konstruktionsarbetet – Gud gav anvisningar om bygget av ett tabernakel, där israeliterna, under sina vandringar i ödemarken, unde dyrka Honom. Order kom från himmelen om, att tabernaklet skulle uppföras utan dröjsmål. Eftersom arbetet var heligt och måste göras snabbt, menade vissa, att arbetet skulle utföras på Sabbaten, liksom på övriga veckodagar. Kristus hörde dessa förslag, och såg, att folket löpte stor fara att arbeta på vilodagen, för att slutföra bygget av tabernaklet så raskt som möjligt. Detta meddelande nådde dem: ”Ni skall hålla sabbaten”. Fastän arbetet på tabernaklet måste göras med hast, fick inte Sabbaten användas som arbetsdag. Till och med arbetet på Herrens boning måste ge vika för det heliga iakttagandet av Herrens vilodag. Så noga är Gud med, att minnesmärket över Hans skapelse äras (The Review and Herald, den 28. oktober, 1902). rätt

(1109)18. Ursprungliga lagen i den himmelska arken – Jag varnar Er: Gör inte Ert inflytande gällande mot Guds budord! Lagen lyder såsom Gud skrev den i templet i himmelen. Människor må trampa på dess kopia här på jorden, men originalet bevaras i Guds ark i himmelen; och på arkens lock, omedelbart ovanför lagen, är nådastolen. Jesus står rakt framför arken, för att vädja för människan (Manuskript 6a, 1886). rätt

(1109)Lagen bevarad i arken – ”När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger.” Ingenting, som skrivits på tavlorna, gick att sudda ut. Den dyrbara avskriften av lagen lades i förbundsarken och är där fortfarande, tryggt dold för mänskligheten. Men när tidpunkten är inne enligt Guds tidtabell, kommer Han att plocka fram stentavlorna som ett vittnesbörd för hela världen mot åsidosättandet av Hans budord och mot avgudadyrkandet av en falsk vilodag (Manuskript 122, 1901). rätt

(1109)Det är gott om belägg för Guds lags oföränderlighet. Den skrevs med Guds finger, för att aldrig utplånas, aldrig förstöras. Stentavlorna har gömts av Gud, för att tas fram på den stora domedagen, precis som Han skrev dem (The Review and Herald, den 26. mars, 1908). rätt

(1109)När domstolens ledamöter skall sätta sig ned, och böckerna skall slås upp samt varje människa dömas enligt det, som står skrivet om henne i böckerna, då kommer stentavlorna – som Gud hållit gömda till den dagen – att visas för världen som rättfärdighetens rättesnöre. Då kommer män och kvinnor att se, att förutsättningen för deras frälsning varit lydnad mot Guds felfria lag. Ingen kommer att finna någon ursäkt för synd. De rättfärdiga grundsatserna hos lagen kommer att döma människorna till antingen liv eller död (The Review and Herald, den 28. januari, 1909). rätt

(1109)

Kapitel 32

(1109)4, 5. Avgud sades vara Gud – Följden av deras muttrande och otro var, att Aron gjorde åt dem en guldkalv, som skulle föreställa Gud. Han tillkännagav, att avgudabilden var Gud, och mycken entusiasm väcktes för denne falske Gud (The Review and Herald, den 6. september, 1906). rätt

(1109)19. Lagtavlorna slogs medvetet sönder – I outsäglig nedslagenhet och vrede på grund av deras allvarliga synd, slungade han [Mose] på Guds befallning stentavlorna i marken, för att ha sönder dem i folkets åsyn, och detta för att sålunda visa, att de brutit förbundet, som de nyligen ingått med Gud (The Signs of the Times, den 20. Maj, 1880). rätt

(1109)

Kapitel 34

(1109)29. Kristus utgör härligheten hos lagen – Den härlighet, som strålade från Mose ansikte, var ett återsken av Kristi rättfärdighet hos lagen. Lagens härlighet beror på, att Kristus förkroppsligar den. Lagen kan dock inte frälsa. Kristi fullständiga rättfärdighet och sanning avhjälper denna svaghet (The Review and Herald, den 22. april, 1902). rätt

(1110)29-33 (Andra Korintierbrevet 3:13-15). Mose såg Kristi dag – Då Mose, på berget, erhöll lagen, fick han också skåda den Kommande. Han såg Kristi verk, och Hans jordiska uppdrag, då Guds Son skulle ikläda Sig mänsklig natur och bli en lärare och vägledare åt världen samt till sist frambära Sig Själv som offer för dess synder. I och med det fulländade Offret skulle göras för människornas synder, skulle helgedomens offer – vilka pekade fram mot Messias’ verksamhet – upphöra. I och med Kristi ankomst skulle osäkerhetens slöja tas bort, och en flod av ljus skulle stråla över Hans folks förmörkade sinnen. rätt

(1110)Då Mose skådade Kristi dag, och den nya och levande vägen till frälsning, som skulle komma att bli öppnad genom Hans blod, tjusades och hänfördes han. Han prisade Gud i sitt hjärta, och den gudomliga härligheten, som åtföljde givandet av lagen, uppenbarades på ett så anslående sätt i hans anlete, då han kom ned från berget för att vandra med Israel, att strålglansen var smärtsam. På grund av sina överträdelser förmådde inte folket att se på hans ansikte, varför han kom att bära en slöja, för att inte göra dem förskräckta.... rätt

(1110)Hade israeliterna urskilt evangeliets ljus, som visades för Mose, hade de i tro förmått att stadigt betrakta slutet för det, som kom att bli avskaffat, och skulle de ha härdat ut med ljuset, som återgavs av Mose ansikte. ”Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den.” Som ett folk, skönjde inte judarna att den av dem förkastade Messias var den Ängel, som vägledde deras fäder under färden i ödemarken. Än i dag höljer slöjan deras hjärtan, och dess mörker döljer för dem de goda nyheterna om frälsning tack vare en korsfäst Återlösares förtjänster (The Signs of the Times, den 25. augusti, 1887). rätt