bibelkommentar Band 2 kapitel 1. Från sida 993ren sida tillbaka

Josua

(993)

Kapitel 1

Ingen bättre vägvisare, än Gud – Om människorna bara ville följa den stig, som Gud har stakat ut för dem, skulle de ha en rådgivare, vars klokhet vida överstiger all mänsklig visdom. Josua var en klok befälhavare, eftersom Gud var hans vägledare. Det första svärd, som Josua brukade, var Andens svärd, Guds Ord. Tänker de män, som bär på stort ansvar, läsa första kapitlet i Josua? [Josua 1:1, 5, 7 anförs.] rätt

(993)Tror Du, att alla dessa maningar skulle ha varit nödvändiga för Josua, om han inte hade riskerat att påverkas av vilseledande inflytanden? Det var därför att de starkaste inflytanden skulle komma att riktas mot hans rättfärdighetsprinciper, som Herren i förbarmande manade honom, att inte avvika vare sig till höger eller till vänster. Han skulle uppträda med den strängaste redbarhet. [Josua 1:8, 9 anförs.] Om ingen fara hade hotat Josua, skulle Gud inte upprepade gånger ha manat honom till, att vara vid gott mod. Mitt uppe i alla sina bekymmer och omsorger hade dock Josua sin Gud som vägvisare. rätt

(993)Det finns inget värre bedrägeri, än att man vid bryderi tror sig kunna finna en bättre vägledare, än Gud, en klokare rådgivare i varje nödläge, ett säkrare värn under varje omständighet (Manuskript 66, 1898). rätt

(993)7, 8. Hemligheten bakom Josuas framgång – Herren hade ett stort verk att uträtta i vår värld. Åt varje person har Han överlämnat Sitt verk att utföra. Dock skall människan icke göra andra människor till sina vägvisare, för att inte bli vilseledd; det är alltid säkrast så. Samtidigt som Bibelns religion förkroppsligar grundsatserna hos handlingskraftigt tjänande, föreligger det ett dagligt behov av, att be om klokhet från all visdoms Upphov. Hur kom sig Josuas seger? Du skall begrunda Guds Ord dag som natt. Herrens ord kom till Josua strax innan han korsade Jordan.... [Josua 1:7, 8 anförs.] Häri låg nyckeln till Josuas seger. Han gjorde Gud till sin Vägvisare (Brev 188, 1901). rätt

(993)Rådgivare bör sätta stort värde på allting, som härstammar från Gud – De, som bekläder ställningen som rådgivare, bör vara osjälviska män, trons män, bönens män, män, som inte törs förlita sig till den egna mänskliga visheten, utan som uppriktigt söker efter ljus och tankeklarhet rörande, vad som är det bästa tillvägagångssättet för handling. Josua, Israels överbefälhavare, forskade ivrigt i böckerna, vari Mose nogsamt hade nedtecknat de av Gud givna anvisningarna – Hans krav, åthutningar och begränsningar – för att inte agera oöverlagt. Josua fruktade för, att lita på sina egna impulser, liksom sin egen klokskap. Han betraktade allting kommande från Kristus, som doldes av molnstoden på dagen och av eldstoden på natten, som tillräckligt viktigt att osvikligt omhuldas (Brev 14, 1886). rätt

(994)

Kapitel 2

10. Straffdomar ingöt skräck ibland folkslagen – Guds ohyggliga straffdomar, som hemsökte avgudadyrkarna i de länder, genom vilka Israels barn tågade, orsakade att fruktan och skräck drabbade alla folk bosatta på jorden (Manuskript 27, 1899). rätt

(994)

Kapitel 3, 4

Studera Josua 3 och 4 – Studera ingående Israels upplevelser under tågandet till Kanaan. Studera tredje och fjärde kapitlet i Josua, vari beskrivs deras förberedelse inför och faktiska korsande av Jordanfloden in i det utlovade landet. Vi behöver träna upp hjärtat och sinnet, genom att friska upp minnet med de läxor, som Herren lärde Sitt forntida folk. Då kommer lärdomarna hos Hans Ord att för oss, liksom Han avsåg dem att vara för dem, alltid att vara intresseväckande och intrycksgivande (Brev 292, 1908). rätt

(994)

Kapitel 4

24. Gud ville undervisa världen genom Sitt folk – Genom Sitt folk Israel avsåg Gud, att förse världen med kunskap om Sin vilja. Hans löften och hotelser, Hans anvisningar och tillrättavisningar, de anslående yttringarna av Hans makt ibland dem, i form av välsignelser för lydnad, och straffdomar för överträdelse och avfall – allt var ägnat, att undervisa om och utveckla trons grundvalar hos Guds folk till tidens slut. Därför är det viktigt, att vi bekantar oss med den hebréiska härskarans historia, och nogsamt betänker Guds förehavanden med dem. rätt

(994)De ord, som Gud talade till Israel genom Sin Son, talades också till oss i dessa yttersta dagar. Samme Jesus som, på berget, lärde Sina lärjungar de vittfamnande grundsatserna hos Guds lag, instruerade forntidens Israel från molnstoden och från tabernaklet, genom Mose och Josuas läppar.... Tron på Mose och Josuas tid var samma tro som den i dag (The Signs of the Times, den 26. Maj, 1881). rätt

(994)

Kapitel 5

13, 14 (Josua 6:16, 20). Israels delaktighet i Jerikos erövring – Då Josua framträdde på morgonen före intagandet av Jeriko, visade sig framför honom en krigare fullt utrustad för strid. Och Josua sporde: ”’Tillhör du oss eller våra fiender?’”, varpå denne svarade: ”’Nej, jag är befälhavare över HERRENS här och har nu kommit hit.’” I fall ögonen på Josua hade öppnats, såsom skedde med Elisas tjänare vid Dotan, och han kunnat uthärda åsynen, skulle han ha sett Guds änglar lägrade runt om Israels barn; ty himmelens uppövade här hade anlänt för att strida för Guds folk, och Kaptenen över Herrens härskara var på platsen, för att leda Sina trupper. Vid Jerikos fall vidrördes inte stadsmurarna av mänskohand, ty Herrens änglar störtade omkull befästningsverken, och intog fiendens skans. Det var inte Israel, utan Befälhavaren över Herrens här, som erövrade Jeriko. Dock hade Israel sin roll att spela, för att visa sin tro på sin frälsnings Kapten. rätt

(994)Slag skall utkämpas dagligen. Ett hårt krig utkämpas om varje själ, mellan mörkrets furste och livets Furste. Ett väldigt slag måste utkämpas, för att världens invånare skall bli förvarnade om Herrens stora dag, för att fiendens starka fästen skall gå att bestormas, och för att alla, som älskar Herren, skall samlas under Furst Emanuels blodstänkta fana. Dock skall inte Ni utkämpa huvudparten av striden. I egenskap av Guds ombud skall Ni underkasta Er Honom, så att Han får tillfälle att planera och leda samt utkämpa striden för Er, med Ert benägna bistånd. Livets Furste går i spetsen för Sina insatser. Det är meningen, att Han skall vara hos Er i Er dagliga kamp mot det egna jaget, så att Ni förmår att vara principfasta; på det att lidelsen, när den söker att vinna herraväldet, går att tvinga undan med hjälp av Kristi nåd. Därmed blir Ni mer, än segrare genom Honom, som har älskat oss. Jesus har gått igenom våra prövningar. Han är medveten om kraften hos varje frestelse. Han vet, hur man bemästrar varje nödläge, och hur Han skall slussa Er förbi varje grynna. Varför skulle Ni då inte lita på Honom? Varför inte anförtro Era själars beskydd åt Gud, som till en trofast Skapare? (The Review and Herald, den 19. juli, 1892). rätt

(995)

Kapitel 6

2-5. Se EGW:s anmärkning om Domarboken 7:7, 16-18. rätt

(995)Många i dag skulle vilja följa sin egen plan – Skulle de, som i dag bekänner sig vara Guds folk, uppträda likadant, under liknande omständigheter? Många skulle utan tvivel vilja rätta sig efter sina egna planer, de skulle föreslå sätt och metoder att uppnå den önskade utgången på. De skulle ogärna finna sig i ett så enkelt upplägg, som inte skulle återge någon ära på dem själva, förutom förtjänsten hos deras lydnad. De skulle dessutom ifrågasätta det möjliga i, att erövra en befäst stad på detta sätt. Men pliktens lag går inte att rubba på. Den bör väga tyngre, än mänskligt resonemang. Tron är den levande kraft, som krossar varje barriär, tar sig över varje hinder, och reser sitt banér mitt i fiendelägret (The Signs of the Times, den 14. april, 1881). rätt

(995)När människor bygger upp teorier, går de miste om trons enkelhet – Det förekommer omfattande gåtor i Guds Ord, likaså i Hans försyns skickelser och hos frälsningsplanen, som människor ej kan utgrunda. Men det begränsade sinnet, angeläget om att stilla nyfikenheten, och sätta sig in i evighetens spörsmål, försummar att följa den raka väg, som är utstakad genom Guds vilja, och snokar reda på de hemligheter, som varit fördolda sedan världens grundläggning. Människor bygger upp sina teorier, förlorar trons enkelhet, blir för viktiga i sina egna ögon till att tro på Herrens tillkännagivanden, och hukar bakom sin egen inbillning. rätt

(995)Många, som bekänner sig till att vara Guds barn, befinner sig i denna belägenhet. De är svaga, eftersom de förlitar sig till den egna styrkan. Gud verkar kraftfullt för ett troget folk, som lyder Hans Ord utan ifrågasättande och tvivel. Himmelens Majestät, med Sin änglahär, jämnade Jerikos murar med marken inför Sitt folks anblick. Israels beväpnade krigsmän hade ingen anledning, att jubla över sina egna bedrifter. Allt uträttades genom Guds kraft. Måtte folket ge upp varje tanke på självupphöjelse, måtte de ödmjukt underställa sig den gudomliga viljan, för då kommer Gud på nytt att visa prov på Sin makt, och säkra frihet och seger åt Sina barn (The Signs of the Times, den 14. april, 1881). rätt

(995)16, 20. Se EGW:s anmärkning om Josua 5:13, 14. rätt

(995)Enkla medel förhärligar Gud – Vid Jerikos intagande planerade den mäktige Befälhavaren striden med sådan enkel strategi, att ingen människa kunde ta åt sig äran själv. Stadsmurarna fick inte störtas genom mänskohand, för att människor inte skulle göra anspråk på segerns sötma. Likaså skall ingen person i dag fordra äran för det verk, som vederbörande åstadkommer. Herren allena skall upphöjas. Oh, att människorna ville inse nödvändigheten av, att ta emot sina order från Gud (The Review and Herald, den 16. oktober, 1900)! rätt

(995)Intogs efter 40 års dröjsmål – Herren samlade Sina härar omkring den dömda staden; ingen människa lyfte handen mot den; himmelens härar störtade dess murar över ända, för att Guds namn skulle få hela äran. Det var den här stolta staden, vars mäktiga bålverk hade ingjutit skräck i de vacklande spejarna. I och med intagandet av Jeriko tillkännagav Gud för hebréerna, att deras fäder kunde ha intagit staden 40 år tidigare, om de bara hade litat på Honom (The Review and Herald, den 15. mars, 1887). rätt

(995)Människors svaghet kommer att ersättas med övernaturlig styrka – Vår Herre är medveten om Sitt folks konflikt i dessa yttersta dagar med Satans krafter, som står förenade med onda personer, som försummar och vägrar denna stora frälsning. Vår Frälsare, de himmelska härarnas mäktige General, döljer inte den hårda strid, som de kommer att kastas ut i. Nej, med den största rättframhet och öppenhet pekar Han ut farorna, Han visar oss stridstaktiken, liksom det svåra och riskfyllda arbete, som skall utföras, varpå Han med myndig stämma uppmanar Sina trupper, att före kampen beräkna kostnaden. Samtidigt uppmuntrar Han alla, att greppa om sina vapen och förvänta sig, att himlaskaran kommer att utgöra de arméer, som skall kriga till försvar för sanning och rättfärdighet. Människors svaghet kommer att avhjälpas med övernaturlig kraft och bistånd under varje hård strid, för att Allmaktens planer skall förverkligas. Ihärdighet genom tro och fullödig förtröstan på Gud kommer att garantera framgång. Medan alla tidsåldrars ondskefulla union står stridsberedd emot dem, manar Han dem till att vara starka och kämpa tappert, ty de har en himmel att vinna. Dessutom finns det mer, än en ängel i deras led – den mäktige Generalen över hären anför himmelens stridskrafter. I samband med Jerikos intagande kunde alltså inte Israels härar yvas över att ha använt sin begränsade kraft i omstörtandet av stadens murar. Nej, Befälhavaren över Herrens här planerade stridstaktiken i all enkelhet, på det att Herren allena skulle tillskrivas äran och ingen person bli upphöjd. Gud har lovat oss all kraft; ty löftet gäller Er och Era barn, liksom alla i fjärran, ja, alla, som Herren vår Gud skall kalla på (Brev 51, 1895). rätt

(996)20. Lydnad kommer att bryta ned barriärer – Fördomarnas starka barriärer, som har uppförts, kommer att störtas lika sant, som Jerikos murar föll inför Israels härar. Befälhavaren över vår frälsning måste fortgående visas tro och förtröstan. Vi måste lyda Hans befallningar. Jerikos murar föll på grund av orderlydnad (The Review and Herald, den 12. juli, 1887). rätt

(996)

Kapitel 7

7. Josuas tvivel och otro – Josua visade sann iver för Guds heder och ära, ändå fanns det inslag av tvivel och otro i hans böner. Tanken, att Gud hade fört Sitt folk genom Jordan, för att överlämna dem i hedningarnas händer, var en syndig tanke, ovärdig en ledare för Israel. Josuas känslor av bedrövelse och brist på förtröstan var oförlåtliga med tanke på de mäktiga mirakel, som Gud hade utfört för Sitt folks befrielse, och det upprepade löftet om, att Han skulle stå dem bi vid fördrivandet av de onda invånarna i landet. rätt

(996)Men vår barmhärtige Gud hemsökte ej Sin tjänare med vrede på grund av hans felande. Han godtog i nåd Josuas ödmjukhet och böner, samtidigt som Han försiktigt tillrättavisade honom för hans otro, och sedan uppenbarade Han för honom orsaken till deras nederlag (The Signs of the Times, den 21. april, 1881). rätt

(996)11-13 (Josua 22:15-34). Guds avsmak för avguderi – Här uttryckte Herren Sin vämjelse över avgudadyrkan. Dessa hednaländer hade vänt sig bort ifrån tillbedjan av den levande Guden, och frambar sin hyllning till demoner. Helgedomar och tempel, sköna bildstoder och kostsamma monument, de snillrikaste och dyrbaraste konstverk, hade hållit deras tankar och tillgivenhet i den djupaste träldom inför Satans villfarelser. rätt

(996)Mänskohjärtat är av naturen fallet för avgudadyrkan och självupphöjelse. De dyrbara och vackra monumenten hos hednadyrkan skulle komma att falla dem i smaken och greppa deras sinnen, och härigenom locka bort israeliterna från att tjäna Gud. Det var för att avlägsna denna frestelse från Sitt folk, som Herren befallde dem att förstöra föremålen för avgudadyrkan. Annars skulle Gud äcklas av dem och förbanna Sitt folk (The Signs of the Times, den 21. april, 1881). rätt

(996)16-26. Synden måste efterforskas och tillrättavisas – Berättelsen om Akan lär ut den allvarsmättade läxan, att på grund av en enda människas synd vilar Guds ogillande över ett folk eller en nation, tills överträdelsen klarlagts och bestraffats. Synden är fördärvande till sin natur. En person, som smittats av dess livsfarliga spetälska, kan komma att sprida farsoten till tusentals. De, som innehar ansvarsställningar som folkets väktare, sviker sitt förtroende, om de inte nogsamt efterforskar och tillrättavisar synden. Många vågar inte fördöma ogudaktigheten av rädsla för, att förlora ställning eller gillande. Och av somliga betraktas det som ovänligt, att åthuta synden. En Guds tjänare får aldrig låta den egna andan gå upp i den tillrättavisning, som han måste ge; men honom åvilar den högtidligaste plikt att framställa Guds Ord, utan fruktan eller fikande efter favörer. Han måste kalla synden vid dess rätta namn. De, som med sin nonchalans eller liknöjdhet låter Guds namn vanäras av Hans bekännande folk, räknas ibland överträdarna – de lagförs i himmelen som delaktiga i deras onda gärningar.... rätt

(996)Guds kärlek leder aldrig till syndens förringande; den skyler aldrig över eller ursäktar en icke bekänd felaktighet. Akan lärde sig för sent, att Guds lag, liksom dess Upphovsman, är oföränderlig. Den omfattar alla våra gärningar samt tankar och känslor. Den följer med oss, och når in i varje hemlig bevekelsegrund till vårt handlande. Genom att ge efter för synden, förleds människorna till att ta lätt på Guds lag. Många döljer sina överträdelser från medmänniskorna, och smickrar sig med, att Gud inte är så noga med att notera laglöshet. Dock utgör Hans lag den stora måttstocken för det rätta, och mot denna måste varje gärning i livet jämföras på den dag, när Gud skall döma över varje handling, jämte varje hemlighet, oavsett om den är god eller ond. Hjärtats renhet leder till livets renhet. Alla ursäkter för synden är gagnlösa. Vem kan vädja å syndarens vägnar, när Gud lägger fram Sina bevis mot honom (The Signs of the Times, den 21. april, 1881)? rätt

(997)20, 21. Syndabekännelse utan syndaånger är värdelös – Det är gott om bekännande kristna, vars syndabekännelser liknar Akans. De erkänner, litet allmänt, sin ovärdighet, men de vägrar att bekänna de synder, vars skuld tynger ned samvetet, och som har medfört Guds rynkade panna gentemot Sitt folk. Alltså döljer många själviska synder, bedrägeri, oärlighet mot Gud och nästan, synder inom familjen, och många andra, som det är rätt att offentligt bekänna. rätt

(997)Äkta syndaånger kommer sig av en förnimmelse av syndens avskyvärdhet. Dessa allmänt hållna bekännanden utgör inte frukten av sant ödmjukande av själen inför Gud. De lämnar syndaren med en självbelåten känsla – gå bara an som tidigare. Med tiden förhärdas dock samvetet, och varningar och förmaningar, som brukade skaka om honom, åstadkommer knappt en krusning på ytan och så småningom tycks det syndiga handlandet korrekt. På tok för sent inträder eftertankens kranka blekhet på den dag, när de inte längre går att rena dem med offer. Det är stor skillnad på, att medge fakta, sedan man överbevisats om en sak, och att bekänna synder, som bara vi själva och Gud känner till (The Signs of the Times, den 5. Maj, 1881). rätt

(997)Akan kände ingen börda – Det, som Akan räknade som en bagatell, var orsaken till stor ångest och sorg för de ansvariga inom Israel, och så förhåller det sig alltid, när Herren är tydligt vred på Sitt folk. Det är de personer, på vilka bördan hos verket vilar, som tydligast förnimmer skulden från folkets synder, och som ber i själsångest på grund av åthutningen från Herren. Akan, den skyldige i dramat, kände inte denna börda. Han tog det lättvindigt. Det framgår ingenstans i berättelsen härom, att han kände någon oro. Det föreligger inga belägg för, att han kände samvetskval, eller resonerade utifrån orsak och verkan, sägande: ”Det är min synd, som har orsakat Herrens ogillande mot folket.” Han frågade sig inte: ”Kan det bero på, att jag stal guldplattan och den babyloniska dräkten, som vi har besegrats i striden?” Han hade inte en tanke på, att rätta till sin felaktiga handling, genom att bekänna sin skuld och ödmjuka själen (Brev 13, 1893). rätt

(997)Guds tillvägagångssätt rättfärdigat – Akans bekännelse, ehuru avgiven för sent för att säkra hans frälsning, rättfärdigade dock Guds karaktär i Hans handlande med honom, och stängde dörren för den frestelse, som så länge hängt över Israels barn, nämligen att tillskriva Guds tjänare det verk, som Gud Själv hade beordrat (Brev 13, 1893). rätt

(997)21. Omfattningen av Akans begärelse – Akan hade uppammat begär och bedrägeri i hjärtat, tills hans uppfattning av synden trubbats av, och han lätt föll offer för frestelsen. De, som dristar sig till att ge efter för en känd synd, faller enklare för den nästa gång. Den första överträdelsen öppnar dörren på vid gavel för frestaren, och han bryter stegvis ned allt motstånd och intar själens fästning till hundra procent. Akan hade lyssnat till ofta upprepade varningar för begärelsens synd. Guds lag, som är skarp och entydig, hade förbjudit stöld och allt bedrägeri, men han fortsatte att hålla synden högt. Då han inte blev upptäckt och öppet åthutad, blev han djärvare; varningar hade allt mindre verkan på honom, tills själen var bunden i mörkrets kedjor (The Signs of the Times, den 21. april, 1881). rätt

(997)I utbyte mot sin själ – För en babylonisk klädnad och en ynka skatt med guld och silver gick Akan med på, att sälja sig till den Onde, att utsätta själen för Guds förbannelse, att ge avkall på sin rätt till en stor arvedel i Kanaan, och förlora varje utsikt till den framtida, oförgängliga arvedelen på den förnyade jorden. Förvisso betalade han ett förfärligt pris för sitt orättfångna förvärv (The Signs of the Times, den 5. Maj, 1881)! rätt

(998)Gud fordrar ett oförvitligt leverne – Det finns många i vår tid, som skulle beteckna Akans synd som av liten betydelse, och som skulle ursäkta hans gärning; men det beror på, att de saknar insikt om syndens karaktär och dess följder, insikt om Guds helighet och Hans krav. Ofta hörs uttalandet, att Gud inte är så noga med, huruvida vi strängt följer Hans Ord, huruvida vi lyder samtliga budorden i Hans okränkbara lag; men redogörelsen för Hans bemötande av Akan borde vara en varning för oss. Han låter inte den skyldige gå ostraffad.... rätt

(998)Kampen för sanningen röner ringa framgång, när synden häftar vid dess förespråkare. Män och kvinnor må vara aldrig än så väl bekanta med Bibeln, ja, känna till Skriften lika väl, som israeliterna var bekanta med arken, men om deras hjärtan inte är ett med Guds, åtföljs inte deras ansträngningar av framgång. Gud är inte med dem. De saknar all insikt om kraven från den himmelska lagen, de är också okunniga om den heliga naturen hos sanningen de lär ut. Maningen lyder: ”rena er, ni som bär HERRENS kärl.” rätt

(998)Det räcker inte, att lägga fram sakskäl till försvar för sanningen. Det mest vältaliga beviset för dess värde är ett gudfruktigt leverne; och detta förutan saknar de klaraste uttalanden tyngd och övertygande kraft; ty vår styrka ligger i vår förbindelse med Gud genom Hans Helige Ande, och överträdelse skiljer oss åt från denna omistliga närhet till Källan till vår makt och visdom (The Review and Herald, den 20. mars, 1888). rätt

(998)24-26. Frukten av föräldrarnas inflytande – Har Du någon gång tänkt på, hur det kom sig, att alla Akans närstående också straffades av Gud? Jo, det berodde på, att de inte hade fostrats och undervisats enligt de anvisningar, som getts dem i form av det stora rättesnöret – Guds lag. Akans föräldrar hade fostrat sonen på så sätt, att han kände sig fri att trotsa Herrens Ord. Grundsatserna hos hans leverne kom honom att fostra sina barn så, att även de blev fördärvade. Ett sinne tar efter ett annat sinne, och straffet, som också omfattade Akans släktingar, visar på faktumet, att alla deltagit i överträdelsen (Manuskript 67, 1894). rätt

(998)

Kapitel 17

13 (Josua 23:13). Halvhjärtade insatser hindrar Guds plan – Herren intygade för dem, att de verkligen måste erövra landet från dem, som annars skulle utgöra en snara för dem, ja, som skulle vara en törntagg i sidan på dem. Så löd Herrens ord, och Hans plan gick ut på, att under Honom som väktare och ledare skulle hans folks landyta fortlöpande växa till. Varhelst de skulle komma att bygga hus och odla marken, skulle de upprätta affärsverksamheter, för att de inte skulle behöva låna av grannarna, utan grannarna av dem. Deras tillgångar skulle växa, och de skulle bli ett stort och mäktigt folk. Men de stannade till halvvägs. De tog hänsyn till sin bekvämlighet, och det verk Gud kunde ha uträttat för dem, genom att låta dem bo där kunskapen om Gud skulle utbredas och hedningarnas avskyvärda vanor skulle utplånas i landet, uträttades ej. rätt

(998)Trots alla sina fördelar och tillfällen samt förmåner misslyckades det judiska folket med, att förverkliga Guds planer. De bar litet frukt, och sedan ständigt allt mindre, tills Herren använde Sig av liknelsen om det ofruktbara fikonträdet, för att beskriva tillståndet hos det en gång utvalda folket. Det arbete vi utför, måste utföras med tanke på de obearbetade delarna av Herrens vingård. Men i dag är det bara på ett fåtal ställen, som medel läggs ut och resurser kommer till användning. Herren vill, att medlen och resurserna fördelas mera rättvist. Han önskar, att det görs satsningar på många orter, som hittills förblivit obearbetade (Manuskript 126, 1899). rätt

(998)

Kapitel 18

1. Vittnesbörd avlagt genom tillbedjan – I Kanaans land skulle Guds folk ha en huvudort för gudstjänst. Där skulle de träffas tre gånger om år, för att tillbe Gud. I det att de lydde de gudomliga lagarna, skulle de erhålla gudomliga välsignelser. Gud hade inte för avsikt, att utrota de avgudadyrkande folken. Han hade för avsikt, att ge dem tillfälle att bli bekanta med Honom genom Hans församling. Hans folks erfarenhet under den fyrtioåriga ödemarksvandringen skulle utgöra dessa folks studium. Guds lagar och rike skulle utvidgas till att omfatta allt territorium på jorden, och Hans folk måste vara känt som den levande Gudens folk. rätt

(999)Deras gudstjänst gjorde intryck på sinnet, och vittnade om sanningen rörande en levande Gud. Deras offerceremonier pekade hän mot en kommande Frälsare, som skulle vinna rikena under hela himlen, och besitta dessa för all evighet. Belägg för Hans förmåga härtill hade getts, för visst hade Han som deras osynlige Ledare underkuvat deras fiender och röjt väg för Sin församling i ödemarken? Hans folk skulle aldrig betvingas, om de hölle sig kvar under den Allsmäktiges skugga; ty En, som var mäktigare än änglar, skulle komma att stå vid deras sida i varje batalj (Manuskript 134, 1899). rätt

(999)

Kapitel 20

3-6 Ens samhällsställning innebar inte, att man undgick sitt straff – Hur än högt uppsatt i samhället han [mänskodråparen] var, måste han lida sitt straff. Nationens trygghet och renhet fordrade, att synden mord skulle straffas hårt. Mänskligt liv, som blott Gud kunde ge, måste nogsamt skyddas. rätt

(999)Offrets blod, liksom Abels blod, kommer att ropa till Gud om hämnd mot mördaren och mot alla, som skyddar honom från straffet för hans brott. Alla – det må vara individer eller hela städer – som ursäktar brottet mord, måste drabbas av Guds vrede, när mördaren överbevisats om sin skuld. De gör sig nämligen delaktiga i hans synd. Herren avsåg, att övertyga Sitt folk om det ohyggliga hos mördande, samtidigt som Han garanterade den mest ingående och barmhärtiga behandling och frikännandet av oskyldiga (The Signs of the Times, den 20. januari, 1881). rätt

(999)

Kapitel 22

15-34 (Josua 7:11-13). Se upp för både släpphänthet och hårdhet vid hantering av synd – Alla kristna bör omsorgsfullt se till, att undvika två ytterligheter: Släpphänthet vid hantering av synd å ena sidan, och hårt fördömande och grundlös misstanke å den andra. De israeliter, som uppvisade sådan nitiskhet mot männen från Gad och Ruben, drog sig till minnes, hur Gud, i fallet med Akan, hade kommit med tillrättavisning för bristande vaksamhet mot synd inom lägret. Alltså lovade de, att de framledes skulle agera raskt och med allvar; men i samband härmed gick de till den andra ytterligheten. I stället för att bemöta sina bröder med hårdhet, borde de först ha artigt hört sig för om alla fakta i ärendet. rätt

(999)Det finns fortfarande många, som måste stå ut med falska anklagelser. Liksom männen i Israel, gör de rätt i att vara lugna och vänliga, eftersom de har rätt. De bör tacksamt minnas, att Gud håller reda på alla missförstånd och feltolkningar, så de kan tryggt lämna allt i Hans händer. Han kommer förvisso att rättfärdiga dem, som litar på Honom, liksom Han fick Akans dolda skuld att träda fram i öppen dager. rätt

(999)Hur mycken ondska skulle inte undvikas, i fall alla skulle undvika hämnd och i stället tala milda, försonande ord, när de blir falskt anklagade! Och dessutom: De, som i sin nitiskhet att hejda synden, har hängett sig åt orättfärdiga anklagelser, bör alltid eftersträva att se syskonen i det bästa ljus, och bör fröjdas, när dessa befinns vara oskyldiga (The Signs of the Times, den 12. Maj, 1881). rätt

(999)

Kapitel 23

6. Uppror mot Gud går ej att ursäkta – Guds plan för människors frälsning är fullkomlig in i minsta detalj. Om vi bara trofast utför vår beskärda del, kommer allt att sluta väl för oss. Det är människans avfall, som orsakar missämja och för med sig elände och undergång. Gud använder aldrig Sin kraft till att förtrycka dem Han har skapat. Han fordrar aldrig mer, än människor förmår att göra; straffar aldrig Sina olydiga barn mer, än är nödvändigt, för att få dem att ångra sina synder; eller för att avskräcka andra från att följa i deras fotspår. Uppror mot Gud kan inte ursäktas (The Signs of the Times, den 19. Maj, 1881). rätt

(999)6-8. Fara vid beröring med otrohet – Vi svävar i lika stor fara, att komma i beröring med otrohet, som israeliterna av umgänge med avgudadyrkare. Snillrika och talangfulla alster döljer alltför ofta ett dödligt gift. Under ett trevligt yttre framställs ämnen och tankar, som drar till sig, intresserar och fördärvar sinnet och hjärtat. I vårt kristna land är därför fromheten i avtagande, och i dess ställe triumferar därför skepticism och ogudaktighet (The Signs of the Times, den 19. Maj, 1881). rätt

(1000)12, 13. Riskfyllt, att ingå äktenskap med icke troende – Herren har inte ändrat Sig. Hans karaktär är den samma som på Josuas tid. Han är sann, barmhärtig, medlidsam, trogen i utförandet av Sitt Ord, både vad gäller löften och hotelser. Ett av dagens största hot Guds folk är umgänget med de ogudaktiga; i synnerhet i form av äktenskap med otroende. I många fall överträffar kärleken till en människa kärleken till Gud. De tar första steget i utförsbacken, genom att våga sig på att strunta i Herrens uttryckliga kommando; och fullständigt avfall blir alltför ofta följden. Det har alltid visat sig vara farligt för människor, att lyda den egna viljan i strid med Guds krav. Ändå är det en besvärlig läxa för människor, att lära sig att Gud menar, vad Han säger. rätt

(1000)De, som till vänner och äkta hälfter väljer ut personer, som förkastar Kristus och trampar på Guds lag, brukar slutligen bli likadana till sinne och anda. Vi bör alltid vara angelägna om de obotfärdigas frälsning, och bör visa dem en anda av vänlighet och artighet; men vi kan endast välja som vänner sådana, som är Guds vänner, om vi vill förbli trygga (The Signs of the Times, den 19. Maj, 1881). rätt

(1000)13. Se EGW:s anmärkning om Josua 17:13. rätt

(1000)

Kapitel 24

En maning till tacksamhet, ödmjukhet och åtskillnad – Då Josuas liv närmade sig sitt slut, gick han igenom det förflutna av två skäl – för att förmå Guds Israel att känna tacksamhet för de påtagliga yttringarna för Guds närvaro under alla deras vandringar, och för att hos dem väcka ett ödmjukt sinne till skillnad mot deras orättmätiga muttranden och klagomål samt deras försummelse, att följa Guds uttryckliga vilja. Josua fortsätter med, att i de klaraste ordalag varna dem för omgivningens avgudadyrkan. De förmanades, att inte ha något att göra med avgudadyrkare, ej heller gifta sig med dem, eller att eljest utsätta sig för risken, att påverkas och fördärvas av deras styggelser. De råddes, att sky minsta tecken på ondska, att inte leka med synden, ty detta skulle leda raka spåret till överträdelse och ruin. Han visade dem, att ödeläggelse skulle bli frukten av avfall från Gud, och liksom Gud alltid höll Sina löften, skulle Han också troget fullfölja Sina hotelser (Brev 3, 1879). rätt

(1000)14-16. Moraliskt vanvett, att föredra människors hyllning – När en människa väcks till andlig insikt, börjar hon att tänka på sitt förhållande till sin Skapare. Det är moraliskt vanvett, att föredra människors hyllning framför Guds favör, ogudaktighetens belöningar framför himmelens skatter, syndens fröskidor framför den andliga föda, som Gud ger till Sina barn. Men hur många är det inte, som i världsliga angelägenheter uppvisar tankeskärpa och slughet, och sedan visar fullständig likgiltighet för det, som hör till deras eviga välgång (The Signs of the Times, den 19. Maj, 1881)! rätt

(1000)15. Se EGW:s anmärkning om Femte Moseboken 30:15-19. rätt

(1000)27. Vi behöver dra oss till minnes Guds ord – Josua säger tydligt, att hans anvisningar och förmaningar samt varningar till folket inte var hans egna ord, utan Guds ord. Den stora stenen skulle stå där som ett vittnesbörd för kommande släkten om den händelse, som den satts att minna om, och skulle vara ett vittne mot folket, därest de någonsin igen skulle hemfalla åt avguderi.... rätt

(1000)Om det var nödvändigt för Guds forntida folk, att ofta påminna sig Hans bemötande av dem i form av barmhärtighet och straffdom, i form av råd och åthutning, är det lika väsentligt för oss, att betänka de sanningar, som kommit till oss i form av Hans Ord – sanningar som, om de åtlyds, kommer att leda oss till ödmjukhet och underkastelse samt lydnad mot Gud. Det är meningen, att vi skall bli helgade genom sanningen. Guds Ord framställer bestämda sanningar för varje tidsålder. Guds bemötande av Sitt folk i det flydda bör väcka vårt stora intresse. Vi bör lära oss de läxor, som de är ägnade att lära oss. Men vi skall inte låta oss nöja därmed. Gud leder Sitt folk framåt steg för steg. Sanningen är framåtskridande. En uppriktig sökare tar ständigt emot ljus från himmelen. Vad är sanning? bör alltid vara vår fråga (The Signs of the Times, den 26. Maj, 1881). rätt